En tidning med historia!

Kajsa Theander

2012-01-26T20:53:00.003+01:00

Kajsa var inte bara en viktig person för VB och alla som medverkat där. Hon var verksam på många områden och hade ett stort kontaktnät. Här nedan finns några minnesbilder från vitt skillda områden där hon varit verksam och viktig.

För de VB-läsare som inte kompletterar med Sydsvenskan så vill vi även här meddela att:
Begravningsakten äger rum onsdagen den 8 februari kl 14.00 i S:t Olofs kapell, Lund.
Anmälan till efterföljande minnesstund görs till Axelssons begravningsbyrå,
tel. 046-211 20 50 senast den 5 februari.
Tänk gärna på Läkare utan gränser, tel. 08-556 098 00.
Sydsvenskans minnesord »

Minnen av Kajsa

2012-01-26T20:52:00.003+01:00

Kajsa, ett möte som satte spår

Ett av mina starkaste minnen av Kajsa är när vi gjorde gemensam sak i det uppmärksammade våldtäktsmålet i Malmö. Det var våren 1987 och en ung kvinna, 16 år, hade våldtagits av två män. Dessa friades trots att tingsrätten bedömde hennes uppgifter som trovärdiga. Skälet till den friande domen var bland annat hennes "utmanande" klädsel och att hennes motstånd av männen uppfattades som "klädsamt konventionellt". Jag minns hur våldsamt arg och ledsen jag blev när jag läste om det. Jag vikarierade som distriktsläkare, och vid samma vårdcentral fanns bland andra en vikarierande manlig kollega som inte alls förstod min upprördhet. Han tyckte det verkade självklart att männen skulle frias - en kvinna med lättsam klädsel och som följer med två män hem får skylla sig själv!
   Kajsa var då ett av de mer kända namnen inom vänsterpartiet och det var självklart att ringa henne, i den ilska, förtvivlan och vanmakt som jag kände. Vi hade självklart träffats, vi rörde oss ju i samma kretsar. Det fanns ingen tvekan hos Kajsa, hon föreslog genast att vi skulle träffas och prata om hur vi skulle kunna agera för att inte denna dom bara skulle få passera utan någon som helst reaktion och protest. Så möttes vi tillsammans med Bodil Hansson, kurator, och startade en aktion med kontakt med massmedia, presskonferens, insamling av namnunderskrifter och öppet brev till kammaråklagaren, riksåklagaren och den dåvarande justitieministern Sten Wickbom.
   Kajsa var den givna initiativtagaren och motorn i vår lilla grupp, hon var självklar, lugn och drivande. Hon var lika upprörd och arg som jag, men lät aldrig känslorna passivisera henne utan drev på, stadigt och målmedvetet. Hon visste hur man skulle göra konstruktiv handling av sin frustration. Icke utan glimten i ögat!
   Jag vet egentligen inte, så här i efterhand, om vårt agerande drog igång hela den där nationella debatten eller om vi bara var en del av den. Inte lyckades vi väl heller baxa den tunga lagstenen så vidare värst i rätt riktning - inte om man ska döma av tidningsartiklar i dessa frågor, som under årens lopp, rapporterat om de juridiska spelen med alla tacklingar och finter. Våldtäktsoffret verkar fortfarande vara i underläge - såväl under som efter själva brottet, om cynismen tillåts!
   För mig lade vår gemensamma kamp i vart fall grunden för den respekt, beundran och tillit jag alltid därefter känt för Kajsa.
   I sorgens och saknadens stund är det på nåt sätt därför trösterikt att kunna tänka på det, glädjen över att såna människor som Kajsa funnits och finns.
Essie Andersson

Kajsa Theander var en person som engagerade sig inte bara i sin närmaste omgivning utan långt utöver Sveriges gränser. I mitten av 1980-talet, när sandinisterna i Nicaragua hade störtat diktatorn Somoza och startat kampanjer för bl a alfabetisering, fördelning av jorden och gratis sjukvård, lyckades Kajsa som representant för vpk i kommunfullmäktige utverka att universitetsstaden León blev vänort med Lund. 1987 bildades sedan Vänortsföreningen Lund-León, som Kajsa alla dessa år varit en engagerad medlem i, bl a under 15 år i valberedningen.
   När hon blev aktiv i redaktionen för VB var vi i Vänortsföreningen alltid välkomna att skriva om de evenemang vi var med och arrangerade, såsom ”Tio timmar för Latinamerika”, eller om innehållet i våra årsmöten.
   Vid Vänortsföreningens årsmöte i mars 2008 informerade jag i egenskap av ordförande om våra projekt, bl a om stödet till inköp av barnböcker till Leóns stadsbibliotek. Med hjälp av en gåva från Spansklärarföreningen i Södra Sverige kunde biblioteket genomföra ett projekt för att stimulera barns läsning och fria skrivning, kallat ”Te regalo un sueño” (Jag skänker dig en dröm), och Kajsa blev gripen av de fina exempel på kreativ skrivning av barn i sjuårsåldern som jag återgav. När hon i maj samma år skulle fylla 60 skrev hon till sina vänner att hon inte ville ha några presenter utan i stället bidrag till ett barnboksprojekt i León.
   Det blev en generös summa som räckte till ett projekt kallat ”Un libro para sanarme” (En bok för att göra mig frisk), som gav barn som låg på sjukhus möjlighet att få låna roliga böcker att läsa. Kajsa inspirerade genom denna generösa insats några av oss styrelsemedlemmar att inför jämna födelsedagar följa hennes exempel med insamlade penninggåvor till Vänortsföreningens projekt i stället för presenter.
   Till minne av Kajsa, som betytt så mycket för mig, kommer jag personligen att överföra en summa pengar till Vänortsföreningens projekt, som förutom barnboksprojektet omfattar ett viktigt stödprojekt för att hjälpa ungdomar som det gått snett för till utbildning och jobb.
   Om du på samma sätt vill hedra Kajsas minne kan du sätta in pengar på plusgiro- konto nr 11 69 57-2 Vänortsföreningen Lund-León och skriva ”Till minne av Kajsa”.
Cecilia Lindblom, f d ordförande i Vänortsföreningen Lund-León

Helgeands församlingsgård

2012-01-26T20:52:00.000+01:00

Café Torsdag 2 februari 13.00
Magnus Lindberg, ny vikarierande diakon i Helgeands församling, ger sin syn på diakonin och kyrkans roll i samhället.

Torsdagskväll 26 januari i Helgeand 19.00
Fred i den ekumeniska rörelsen
Fred är ett flitigt använt ord men ofta svårt att förstå. Vad innefattas egentligen i fred, det vi alla drömmer om? Under kvällen kommer den holistiska förståelse för fred som behandlas inom Kyrkornas Världsråd att presenteras och diskuteras.
Sanna Eriksson är teologistudent i Lund och deltog som ungdomsrepresentant för Svenska Kyrkan vid International Ecumenical Peace Convocation på Jamaica 2011.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »

”Imperiets skugga” av Gunnar Stensson

2012-01-26T20:49:00.002+01:00

av John Newsinger, översatt och utgiven av Henrik Celander (som råkar vara bosatt i Klostergården) är enligt Mikael Nyberg (Aftonbladet 24/1) ”en lärorik och ytterst väl underbyggd krönika över det brittiska imperiets bedrifter från slaveriet i Västindien och utsvältningen av Irland till rollen som junior partner i USA:s krigsföretag. Civilisationens självutnämnda företrädare har alltid mött motstånd och uppror – och alltid svarat med exempellöst våld. I Västindien var det rutin att spika fast motståndsmän på marken och långsamt bränna dem till döds.”
”Blodet hann aldrig torka, sammanfattar Newsinger. Visst var det så. Visst är det så.” skriver Mikael Nyberg.

Vägledning

2012-01-26T20:47:00.004+01:00

Till vägledning för det socialdemokratiska partiet i dess nöd publicerar Veckobladet
August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen

Första Huvudstycket
Vad är samhället?
En samlevnadsform som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig.
   Detta är samhällets avslöjade hemlighet. Därav dessa förfärliga anskrin var gång den uttalas och dessa milslånga så kallade vederläggningar, vilka endast bli enfaldiga invändningar.
   Men överklassen som givit oss uppfostran och skrivit böckerna har naturligtvis alla argument till sin disposition.
   Överklassen invänder, att det står varje underklass fritt att ”genom arbete” höja sig till överklass.
   Detta är lögn! Det vanligaste sättet att bli överklass är mer eller mindre legal stöld. (Jfr Carema, friskolorna och skatteparadisen). Den som har lättast att ”stiga” är köpmannen (riskkapitalisten). Men i stället för att erkänna den som genom arbete ”stigit” möter man honom med hån. (Håkan Juholt).
   Man kan även kalla klasserna de nyttiga och de onyttiga.
Förstår man då varför det nyttiga är så föraktat, (=den råa nyttans trälar) och den onyttiga (=sköna konster o.d.) så ärat. Naturligtvis ge de onyttiga sig själva och sina onyttigheter äran!
   Man har även invänt att staten är en organism och icke en uppfinning. Kolerabacillen är också en organism, men därför är han inte något utmärkt. En ruttnande kropp alstrar organismer också.

Vad är överklass?
De tärande, de styrande. (kommunhöjdarnas nya rekordlöner som betalas med skattemedel)
   Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier, baler, resor och andra hemliga förlustelser. (kungens kaféflickor och gangsterkontakter).

Vad är underklass?
De närande, de styrda.
   De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?
Lögn, bedrägeri, vidskepelse, stående arméer och fängelse.
   Lögn kallas eviga sanningar, bedrägeri ”för folkets väl”, vidskepelse ”Guds ord”, arméerna ”för fosterlandets försvar”, fängelserna ”förbättringsanstalter”.
   Styrelsen är den som håller underklassen i styr. Och ändå säger underklassen: Men man måste ju ha en styrelse.
   Och när man har en styrelse måste man ju lyda den?
   Varför det?

Vilka äro överklassens fem huvudlögner
Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral.
Skrivet av August Strindberg 1884/85, i den tid då August Palm verkade.

Vid August Strindbergs begravning den 19 maj 1912 var hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen där. Hjalmar Branting ansvarade för begravningsakten. Under 100 röda fanor följde 10 000 arbetare kistan.

Nu behövs stöd till Gaza – stöd Ship to Gaza! av Bertil Egerö och Bengt Hall

2012-01-26T20:46:00.000+01:00

Snart är våren över, snart seglar Ship to Gaza igen. Hårt pressad av den ultra-ortodoxa falangen fortsätter Israel sin själv-destruktiva blockad av Gaza, utbyggnad av illegala bosättningar i östra Jerusalem, förtryckspolitik mot Västbanken. Hur länge kan vår regering hålla fast vid sin vägran att erkänna Palestina? För centerpartiet (DN 15.1) är gränsen nådd – Sverige måste erkänna Palestina.
   Nu är det läge att på allvar driva Palestinas sak. Att blockaden mot Gaza hävs är det minst kontroversiella kravet, något nästan alla partier borde kunna ställa sig bakom. Stöd Ship to Gaza!
   Det är vad Botkyrka kommun beslutat göra. Nättidningen Världen idag skrev den 16 januari att den rödgröna kommunstyrelsen nu stöder en V-motion som snart tas i fullmäktige tack vare att bl.a. moderater och kristdemokrater ställer sig bakom den. Enbart folkpartiet bromsar, med argumentet att utrikespolitik inte är en kommunal fråga. Men V’s gruppledare Mats Einarsson påminner om att många svenska kommuner var aktiva i motståndet mot apartheid i Sydafrika.
   V-motionen föreslår att Botkyrka kommun ska stödja Ship to Gaza genom att skänka materiel som nu är i kommunens ägo. Enkelt att genomföra rent praktiskt, och behöver inte nämnvärt belasta kommunens budget. Ett liknande beslut borde kunna tas även av Lund, inte minst nu när centern lämnat sina allianskamrater och kräver en Palestinavänlig politik från regeringen.

PS. Vi i Ship to Gazas lokalgrupp i Lund är beredda att stödja ett brett partipolitiskt initiativ i denna riktning. Ett gott arbete behövs – motståndaren är mycket välorganiserad vilket inte minst de organiserade protesterna mot TV-sändningen i december av ”Gazas tårar” demonstrerar. Ett protestbrev till vd Eva Hamilton med över 600 signaturer lär nyligen ha sänts in, med anklagelser om antisemitism. Låt oss fylla hennes epostlåda med tackbrev för att dokumentären faktiskt kom att visas, tyvärr utan det samtal om situationen som TV-ledningen menade var nödvändigt när den plötsligt drogs in i höstas. Hade det samtalet nu arrangerats och gjorts bra, kunde protesterna ha kvävts i sin linda. DS
Artikeln om Botkyrka »

Konstiga konflikter i Miljöpartiet av Gunnar Stensson

2012-01-26T20:45:00.000+01:00

Härom dagen gick Per Gahrton i Sydsvenskan till hårt angrepp mot Vänsterpartiets beslut att ingen ska ta ut mer än 27500 kronor i månaden för sina politiska uppdrag.
   Konstigt! För en ledande miljöpartist borde det finnas viktigare problem och farligare fiender än Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Konstigast är attityden i sakfrågan.
   Det tycker också Birger Schlaug. I artikeln ”Gahrton vandrar i bonusöknen” hyllar han Jonas Sjöstedt och påpekar att ”beslutet är konsekvent ur en rad perspektiv, bl a att vi håller på att konsumera sönder planeten. Jonas Sjöstedt kan därmed vara trovärdig när han säger att konsumtionen måste hållas tillbaka, att livet är större än lönearbete och att politiska uppdrag är något som har ett värde i sig.” SDS 25/1.
   Nyligen bildades det Gröna Partiet som en reaktion mot MP:s politiska förflackning. En av Gröna Partiets principer är att politiker inte ska ha högre lön än en medelinkomsttagare.
   Per Gahrton är ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Birger Schlaug förvånar sig över att en grön tankesmedja betraktar det som självmål att hålla ner konsumtionsnivån.
   Konflikten är egentligen inte konstig. Det är Per Gahrton och Miljöpartiet som är konstiga.
   Man kan inte låta bli att undra var miljöpartisterna i Lund står. Är det i Per Gahrtons bonusöken eller menar de med Birger Schlaug att konsumtionen ska hållas tillbaka och att politiker inte ska högre lön än medelinkomsttagare?
   Frågan är brännhet i samband med de nya politikerlönerna i Lund.

Demokratisk vänster av Sven-Hugo Mattsson

2012-01-26T20:44:00.000+01:00

Det finns spekulationer, kanske förhoppningar, att Demokratisk vänster kommer att läggas ner. Detta på grund av att Vänsterpartiet utsett ny partiledare, Jonas Sjöstedt. Det hela är logiskt, hade V utsett Jonas 2004, istället för Ohly, så hade kanske Dv inte sett dagens ljus.

Dv behövs
Men Dv är mycket mer än en fråga om vem V utser som partiledare. Dv är ett parti med ett mandat i Lunds fullmäktige, ett parti som 1500 röstade på. Det är inte ett parti som brutit sig ur V, varför skall man bryta sig ur ett parti när man bara kan skriva ett brev med utträdesönskan och lägga brevet i lådan. De som tog initiativ till bildandet var i hög grad personer som tidigare varit med i V, men vad jag kommer ihåg var det ingen som gick direkt från V till Dv. Dessutom är det många av dem som är medlemmar i Dv aldrig varit medlemmar i V. För dessa kan det kanske vara förvånande att en ny ledare i V skulle vara ett argument att lägga ner.
   Dv är och har varit ett salt i lundapolitiken, inte en saltgruva, inte ens en större förpackning, men åtminstone en saltströare. Dv har breddat diskussionerna i fullmäktige precis som VPK gjorde när man återinträdde för ca 40 år sen. Även Miljöpartiet breddade diskussionerna när de kom in. Vi behöver dessutom ett Feministiskt initiativ i fullmäktige.
   Dv har under sina 6 år hunnit med att anordna uppemot 20 öppna, offentliga möten, De har handlat om de fyra ben vi står på, Vi har haft möten om feminismen, möten om Palestina, där vi också haft en studiecirkel. Vi har haft flera möten om främlingsfientligheten (Expo) och om miljön. Miljön som är vår tids ödesfråga, en fråga som i hög grad är en klassfråga. Det är inte de fattigaste som behöver atomkraften, det är inte främst dessa som behöver oljan. Dessa två absurda energikällor, åtminstone i Sverige, behövs för de rikaste brutala konsumtion, men de fattiga får vara med och dela farorna.

Köttfri måndag
är ett exempel på att två ögon ser mer än fyra, att alla partier bidrar, att alla, med undantag, är viktiga. Miljöpartiet och Dv har nu lagt en motion till fullmäktige om att vi skall ha en köttfri måndag i skolor och förskolor. Om motionen går igenom kommer det inte att innebära ens en piss i Mississippi för miljön. Men det är en viktig symbolisk fråga.
   Köttkonsumtionen, eller snarast animaliekonsumtionen är i stort lika förödande för vår planet som transporter, bilismen och flyget. Det finns dessutom många likheter. Animalier och transporter innebär stora utsläpp av växthusgaser. Bägge kräver mängder med arealer, bägge kräver mycket vatten och mängder av andra resurser. Aniamlieproduktionen är en av anledningar till att vi har en världssvält.
   Frågan om köttfri måndag är alltså lika viktig som alla diskussioner om transporter och vägar.
   Det är med andra ord bra att dessa partier finns och tar upp diskussioner som kanske inte är lika tydliga i den allmänna debatten. Dv har dessutom haft massor med motioner och interpellationer, som knappas kommit upp utan Dv. Dv har också viktiga kontakter med andra organisationer utanför de rödgröna. Viktiga kontakter som riskeras om Dv läggs ner.

Lika som bär
Ibland påstås att Dv och V är lika som bär. Så är det alltså inte. En annan myt är att Dv ”snott” röster från V, att de röster Dv har tagit har inneburit att vänstern har färre mandat nu än eljest. Det är också fel! Om man lagt samman Dv:s och V:S röster, varför man nu skulle göra det, så hade vänsterns mandat blivit samma. Det är tvärtom så att Dv tillfört röster till vänstern, det syns tydligt i form att V fick ca 600 röster mer i regionvalet, där man inte hade någon ”konkurrens” från Dv. Jag tror för övrigt att högst en handfull personer kommer att gå från Dv till V, om nu Dv lägger ner.
   Som skrivet, det finns en logik i spekulationerna att Dv kanske går i putten. Jag själv förutspår att Dv kommer att få färre röster om vi ställer upp vid valet 2014. Dv har dessutom andra problem som kommer att avgöra framtiden.
   Men kom då ihåg att det är en röst som tystnar.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Det stora huset av Gunnar Stensson

2012-01-26T20:42:00.001+01:00

Texten nedan är ingen recension utan ett försök att presentera en roman om judisk historia som jag uppfattar som viktig. Om någon väljer att läsa boken kan texten kanske vara till hjälp. Den som nöjer sig med presentationen får åtminstone lite kunskap om innehållet.

Vad är en jude utan Jerusalem?
Genom att skildra några judiska livsöden försöker den amerikanska författaren Nicole Krauss i sin senaste roman ”Det stora huset” skapa en bild av judendomen och en väg ut ur den sorg och saknad som genomsyrar allt judiskt – och västerländskt – liv, sedan nazismen genom ”slutlösningen” störtat alla moraliska och fysiska värden i Förintelsens och tomhetens avgrund.

Det stora huset är Jerusalem och templet som förstördes för 2000 år sedan. ”Men om alla judiska minnen smältes samman, om vartenda ett av de heliga fragmenten återigen förenades till en enhet skulle huset kunna byggas upp igen,” säger George Weisz, en av romanens huvud- personer.
   Weisz berättar om den judiske rabbinen Johanan ben Zakkai som levde under det första århundradet efter Kristus. Han ställde frågan ”Vad är en jude utan Jerusalem?” och gav de judiska flyktingar som samlats omkring honom uppgiften att skriva ner de texter som under mer än tusen år bevarats genom muntlig tradition.
   Uppgiften var att förvandla Jerusalem till en idé, ”till en bok, en bok som är lika omfattande och helig och invecklad som själva staden. Forma ett helt folk efter något som de har förlorat och låta allting återspegla detta som inte längre finns.”
   Det hade gjorts en gång tidigare, under den babyloniska fångenskapen.

Romanen redovisar judiska livsöden i fem personers berättelser, sammanvävda i ett komplicerat mönster. Våra liv är påverkar varandra och vi är ömsesidigt beroende av varandra, också när vi inte är medvetna om det.
   Monologerna rör sig fritt i tid och rum, Nürnberg 39, Budapest 44, Israel 48, 56 och 70, Chile 73, New York, London, Oxford och Jerusalem 99. Att följa berättelsen blir att söka sig fram i en labyrint, eller att tråd för tråd väva en stor väv vars mönster sakta framträder.

Berättare, som i sin barndom förlorat allt, men som ändå fick fortsätta att leva 60 år till, i Europa, Amerika eller Israel, befinner sig 1999 nära sina livs slut. Den egna döden närmar sig, makar och närstående har redan gått bort. Tiden rinner ifrån dem och de söker insikt och försoning.
   ”Om du frågar en jude vad som händer när han dör kommer du att få se en vilsen och förvirrad man. En man som vandrar i blindo;” säger gamle Aron i en meditation efter hustruns död. Han har kämpat i krigen 1948 och 1956 och tvingats se sin mest älskade son Dov traumatiseras av upplevelserna i Yom Kippurkriget och förtvivlad lämna Israel och föräldrahemmet för att besöka hemlandet först efter moderns död 1999.

I ett lasarett i Jerusalem håller den medelålders amerikanska författaren Nadia samtidigt domedag över sitt liv när hon vakar över en för henne anonym israelisk man som hon kallar Herr domare. Vi inser att det är Arons son Dov. Hon har kört på honom med sin bil och blir kanske ansvarig för hans död. Hon upplever sitt eget liv som förfelat. Dess viktigaste inslag är en kärlekshistoria med chilenaren Daniel Varsky i början av 70-talet. Nu har hon rest till Jerusalem för att träffa Daniels dotter Leah Weisz.

Den femårige George Weisz förlorade hem och föräldrar i Budapest 1944. Hans livs strävan blir att återskapa faderns arbetsrum på samma sätt som Sigmund Freuds dotter i London återskapade det arbetsrum hennes far hade haft i Wien.
   Weisz söker i årtionden faderns stora skrivbord. När han slutligen finner det upplever han först ”besvikelsen, sedan lättnaden över något som till sist sjönk undan”.
   På 1970-talet har han köpt ett stenhus med gröna fönsterluckor i Jerusalem till sin fru, som är med Leah efter ett tidigare förhållande med Daniel Varsky, den chilenske juden som mördades av Pinochets säkerhetstjänst 1973..

Husets tidigare ägare berättar: ”1948 när jag hit var golvet fortfarande överstrött med skal från pistaschmandel som araben hade ätit innan han flydde med sin fru och sina barn. En trappa upp hittade jag en docka som tillhört en liten flicka och den hade äkta hår som flickan omsorgsfullt flätat.”
   Så har en palestinsk familj fördrivits från det hus som Weisz utsett som monument över det föräldrahem han själv fördrivits från.

Lotte Berg förekommer i flera berättelser. Hon tvingades lämna sitt hem i Nürnberg när hon var 17, tillbringade ett år i flyktinglägret Zbaszyn i Polen, fick genom en ung judisk läkare ett visum och följde med 86 barn på en barntransport till England. Båten avgick från Gdynia samtidigt som Hitler slöt den pakt med Stalin sommaren 39 som utlöste andra världskriget. Hon födde ett barn som hon adopterade bort och hade sedan någon sorts relation med Daniel Varsky. Hon vägrade att någonsin tala om vad hon upplevt men avslöjade lite i den demens som föregick hennes död 1999.

Nicole Krauss tvingar den som vill tillgodogöra sig ”Det stora huset” att forska i texten, att bläddra fram och tillbaka för att söka samband, att studera den som en avhandling, eller varför inte som en bibel. Läsaren inges en känsla av att det rör sig om dokumentärt material. Och det gör det kanske, även om det ingenstans antyds.
   Nicole Krauss själv förekommer ingenstans i texten. Den är helt och hållet berättarnas.
   En möjlig tolkning av av romanen är denna. I två tusen år var Europa, Amerika, Asien, Afrika, ja hela jorden, judarnas hem.
Katastrofen under 1900-talet bestod inte bara i förintandet av Europas judar utan också i fördrivningen ur det världssamhälle vars civilisation och vetenskap de skapat tillsammans med alla andra människor. Vad boken handlar om är drömmen och förhoppningen om ett återvändande till Det Stora Huset i bemärkelsen världssamhället.

PS. När jag kollar bland artiklarna om Israel i VB ser jag att både Gideon Levy och Per Roijer använder metaforen ”Huset” för att beteckna judendomen.

Paparazzis av jiell

2012-01-26T20:41:00.000+01:00

Det är helt obegripligt att SVT saknar ett eget, mediegranskande program. Men nog lika populärt som motsv. inom poliskåren ... Ju oxå en grupp med stark grupplojalitet, obefintlig självdistans samt instinktiv tendens att springa åt samma håll, samtidigt. På senare år har för journalisternas del tillkommit en stigande omedvetenhet i maktfrågor med klart ökad risk bli manipulerad, inom yrkesutövningen. Nog även ett smygande förakt för svaghet och avvikare - sista ur alltmer chauvinistiske och normalt välpolstrade eken-kisens/kisans ngt trånga synvy, åtminstone. Juholt råkade ut för ett sällskap grovmobbare, med journalist- och fotografalias. Sossarnas "rätta" alltså egentliga legitima makthavarfalang finns ju i Stockholmsområdet - liksom flesta media inom eterburet och pressen m.m. När kommer ett Dok. Inifrån - där alla snitch-sossar namnges, vad de rapporterade om och tyckte samt vems öronen, å SVT. Eller vi får avvakta nåns memoarer?
   Jag är en ideologisk liberal - ur den gren som värnar humanitet, rättsstat och ett starkt samt självmedvetet civilsamhälle. 00-talet har sett ett allt osundare och instabilare samhällsbygge jämte medborgare som vältrar sig i allsköns privatismer. Ska då folk utan känsla och respekt för det gemensamma verkligen ha rösträtt - och allra minst ges möjlighet företräda stat och samhälle?
   Så till en av SVT:s allra mest ogenerade politiska propagandister, Löfgren-klanen. För antar att dom är släkt. Det verkar som Public Service neutralitetsregler ö.h.t. inte gäller internationell politik och så har det faktiskt varit i decennier. Peter Löfgren, väl patriarken själv lekte entusiastisk journalist-soldat bak muren på 80-talet och Maria deltog med liv och lust på orangea sidan i Ukraina, samtidigt som hon uppbar korre-lön, från SVT. Hela raden svenska utrikesreportrar i österled var mer eller mindre grovt politiserade, under kalla krigets era. Men fanns säkert en snygg ursäkt för det, typ "sprida demokrati". Eller västlig överhöghet, kanske? Och stående har vi fått höra vilka skurkstater Burma samt Vitryssland är. Mottar SVT via Bildt direktiv från NATO eller am. UD, vilka önskar containra Kina resp. Ryssland alltså egentliga måltavlorna, inte ovannämnda småstater. Nu är dock Burma poppis, slutat vara "slutet". Med sista menas väl motsätta sig västlig penetration och kontroll.
   Betr. arabiska våren, har SVT konsekvent sprungit åt det önskade hållet. Arabförbundet är ingen neutral instans, ävenså dominerat av ett koppel sunnistater och Afrikas dito organisation, efterhand lika väst-styrd den. Likaså FN - om inte balanskrafterna i världen sätter sig emot. Därvidlag undrar man över Rysslands taktik krypa sig till ny stormaktsstatus .. SVT misslyckades väl helt redogöra för det omfattande och säkert fleråriga (dubbel-)spelet bak Libyenaktionen men pengar fanns uppenbart låta Claes JB iförd hjälm vara med om att störta Quadaffi. En arabisk självhärskare av gängse snitt, vare sig bättre eller sämre än resten - med visst undantag för Quatar. Å andra sidan är Quatar lika oavhängigt som Bahrein eller Kuwait, dvs föga. USA har uppenbart gett islamisterna i regionen grönt ljus ta över sina hemländer och samtidigt passar man på att söka störta obekväma regimer, som i Libyen och Syrien. Och al Jazeera, vem styr numera denna en gång frihetens röst i MÖ? Konflikt i P1 lyckades i lördags, på en timma räta ut flesta av akuta frågetecknen kring arabiska våren och vad som händer, i större regionen. Där exvis Israel sitter på 90-talet kärnladdningar - medan Iran inte får ha en enda. SVT är nån slags maktens röst, vad gäller utrikes frågor i varje fall om väst inblandat och om saknas en stark inhemsk opinion, som beträffande Irak. I efterhand rådande tidsklimat manipuleras lämplig opinion dock fram och var så säker att mediedelen av en önskad ny erövring planeras lika skrupulöst som vapendelen. Och TV-mediet anpassat för Svenssonpotäter vilka ändå aldrig kommer att begripa nåt. Dit räknas numer Hans Linde - om nu inte sökte populistvägen till Ohlys post.

   Betr. TV-mediet finns i auktoritära och centralstyrda länder många gånger en överraskande stor frihet för små radiostationer samt exvis tidskrifter och undanskymda dagstidningar speciellt om dessa riktar sig till intellektuella kretsar eller bildade medelklassen. Men TV-mediet ser man för allt i världen till att ha kontroll över! I Frankrike och Italien samt i flera andra västländer utses rentav TV-chefer av tillträdande makthavare. Och ingalunda en ordning som började med Berlusconi, för Italiens del. Styr Beredskaps-myndigheten och psykförsvaret SVT redan under fredstid, månne? Medan radions P1 tillåts vara ett andnings-hål för oss utan ring i öronen. Och på tal om nyssnämnda, var det nån östkorre som inte var utbildad förhörsledare, så att säga?
   Ja, skulle en rättrådig utlänning och stor vän av fria västliga media i direktsändning ställa sig ett stycke bak Claes JB samt launcha en granat, väl synligt mitt i ryggtavlan så inte mej emot! Vissa journalister och i synnerhet korrar är egentligen stridande och krigförande, då med mikrofon i stället för en M6 eller Kalashnikov. Alt. en Panzerfaust som tydligen kopierades friskt efter VKll - sökte inte Bundeswehr hävda patentet?! Och när syriskt säkerhetsfolk tillhörande regimen hade ihjäl en fransk journalist nyligen önskades säkert skickas ett budskap till hemlandet, vem nu än uppdragsgivaren. Men ett stort och varmt tack för söndagens program om Bahrein! Och gör en sv. uppföljare kring Saudiarabien, en sunni storspelare i regionen.
   Sist ett lika varmt tack till Hans Blix för dennes strongt balanserande, bredspektriga svar i Aktuellt, inkl. juifa statens nämnande! Då vad gäller den nyligen åter öppnade Iran-fronten i det grandiosa imperiesökande krig som påbörjades nån gång vid förra sekel-skiftet med spanska Västindiens, samt Filippinernas erövring. Om nu inte med los Alamos, på 1840-talet redan. Har HB skrivit nån bok förresten, om IAEA mm - håller ju oförhappandes på att halka ur min privata lista! Nån som skickat ett visst ex av VB till ved.? Om nu inte baissades av nätbladets KK, korrekthetskommitté, dvs ,,,
   Undrar förresten om Eva Hamilton, fd nyhets&samhällsprogramansvarig på SVT är krigsplacerad? Jaha, som vadå?
jiell - nästan snäll

PS : prec. uppfunnet "anarko-liberal" - a la Hinke B. de små gesternas mästare…

Kulturtips

2012-01-26T20:39:00.000+01:00

Midnattsdopp - Ribersborgs kallbadhus
Årets första Midnattsdopp på Ribersborgs kallbadhus den 27 januari kl 19:30.
Läs mer »

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 28 jan kl. 19:00. Läs mer »

HYLLAD! – Gäst: Robin Paulsson
på Babel 28 januari kl 20:00.
Läs mer »

Pianomaraton
En heldagsmanifestation för akustiskt piano. På Palladium 28 januari kl 18:00.
Läs mer »

Den förtrollade ön
Direktsänt från The Met på Kino i Lund 21 januari. Repris 29 och 30 januari.
Sön 29 jan kl. 13:00. Läs mer »

Klezmofobia - på cirkus
På Palladium 29 januari kl. 15.00
Läs mer »

Nick Lowe & Band + Support: Geraint Watkins
På Palladium 30 januari kl 19:30.
Läs mer »

Middag med... Ann Heberlein
på Moriska Paviljongen 31 januari
Tis 31 jan kl. 18:00 & 19:00.
Läs mer »

GOSPELFEST
1 februari kl 19:30 i S:t Andreas kyrka
Läs mer »

Palladium Baroque 2012 - DYGDER OCH ODYGDER
På Palladium 2 februari kl. 20:00
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »

Veckobladet 2012 av Göran Persson

2012-01-19T20:23:00.002+01:00

Dags igen för en ny årgång av Veckobladet. Det brukar vara en av årets höjdpunkter för redaktionen men i år är känslorna mycket blandade. Jag och Veckobladet har sorg som grumlar glädjen av att få sätta igång ett nytt VB år.

Kajsa Theander min mångåriga vän och redaktionskollega avled i söndags. I förra höstens första nummer uttryckte jag mitt hopp om att hon återigen skulle kunna hjälpa till med VB i någon form, men så blev det tyvärr inte. Det känns så tomt i redaktionen, jag kan lite ana hur tomt det måste vara för Per, barnen och alla i hennes familj.
   Kajsa var en av VB:s starkaste krafter under många år. Den minnesgode minns hur hon drog igång en kvinnoredaktion då hon tyckte att det blev för mycket "tåg, hus och annat gubbigt" i bladet. Hon deltog som redaktionsmedlem ända tills slutet för papperstidningen.
   Sedan jag tog över VB från vänsterpartiet och började styra över publiceringen till nätet har vi jobbat ihop på torsdagkvällarna för att pussla ihop veckans VB-nummer.
   Det finns så mycket känslor och så mycket att komma ihåg och berätta om efter alla dessa år men jag stannar här för dagen med ett citat av en av Sveriges bästa sorgeskildrare, "hon fattas mig".
   Nedan finns fler minnen av Kajsa att läsa och annat som ni förhoppningsvis längtat efter under en lång och VB-tom julperiod.
   Välkomna till den 38:e årgången!

Ett minne av Kajsa från Gunnar Stensson

2012-01-19T20:22:00.002+01:00

Jag tänker på hur mycket Kajsa är en del i mitt - och mångas - liv. Jag vill berätta ett av de många vardagsminnen som jag har av Kajsa.
   Det är i Klostergården en dag i augusti eller september i början av 1980-talet. Kajsa och jag träffas tillfälligt i parken utanför centrum. Jag hade ett par dagar tidigare berättat att min dotter Sara var arbetslös. Hon hade på våren gått ut den tvååriga styr- och regler-linjen på Polhem.
   Kajsa säger: Jag har talat med Per om det. Han berättade att det finns ett nytt litet företag som heter Satt Control som behöver folk med sån utbildning. Dem kunde ni kanske höra med.
   Sara gjorde det, fick jobbet, fick vänner som hon fortfarande umgås med, fast det lilla företaget köptes upp och arbetsgruppen så småningom splittrades. Hennes liv påverkades positivt för alltid.
   Det är typiskt för Kajsa. Vi pratade, hon engagerade sig i problemet, sökte en lösning, pratade med Per och tog upp det med mig nästa gång vi träffades. Och påverkade på det sättet Saras liv.
   Kajsa och jag pratade förstås senare om hur bra det hade gått för Sara.
   Jag har kvar ett par T-shirts med Satt Controls logga. När jag tar något av dem på mig tänker jag alltid på det lilla mötet för tre decennier sedan.
   Tre årtionden har gått, hela tiden med samtal och beslut, privata och politiska, små och stora. Jag kommer alltid att tro att jag kan möta Kajsa utanför centrum eller på nån annan plats i Lund.

Vårens Caféprogram och program på torsdagskvällarna i Helgeands församlingsgård

2012-01-19T20:19:00.002+01:00

Nu är det nya tider och nya program i den öppna (aldrig några föranmälningar) verksamheten i Helgeands församling (på Klostergården i Lund) på torsdagarna.

Caféet äger rum 13.00-14.00 i Helgeandsgårdens stora sal.

Kvällsprogrammet börjar klockan 19.00 och slutar i allmänhet runt 21 (undantaget är 12 april då vi både ser film och har en inledning om den. Då slutar vi 22.00). De äger rum i Helgeandsgårdens bibliotek (samtalen) eller dess stora sal (filmerna).

Café Torsdag 26 januari13.00
Representanter för Kvinnojouren i Lund, som funnits i drygt 30 år, berättar om hur man arbetar för att hjälpa, skydda och stötta misshandlade och hotade kvinnor och deras barn.

Torsdagskväll 26 januari i Helgeand 19.00
Boksamtal. Mörkerseende av Philip Yancey
Var är Gud när det gör ont? Om han är god, varför visar han sig inte tydligare när han behövs? Hur gör vi för att behålla tron när allt vacklar?
Frågorna är tidlösa. Philip Yanceys bok Mörkerseende tar ett konkret grepp på dem. Yancey läser bibeln från Första Mosebok till Uppenbarelseboken och granskar hur Gud uppenbarat sig för sitt folk, och hur vi tagit emot honom.

Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »

"Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat"

2012-01-19T20:18:00.000+01:00

skriver Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren i i en debattartikel i DN 15/1. "För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina."
Det betyder att det nu finns en majoritet i riksdagen för ett erkännande av Palestina.

Pressgrannar

2012-01-19T20:17:00.001+01:00

Presidentvalskampanjen i USA
”Årets startfält, beklämmande i sin reaktionära torftighet, är den definitiva bekräftelsen på republikanernas förvandling till ett extremt och fördummat högerparti som har mer gemensamt med Jimmie Åkesson än med Abraham Lincoln.”
Per T Ohlsson 8/1 2012

Läsvärt om livet i Gaza av Tjatte Hedlund

2012-01-19T20:16:00.000+01:00

Hej alla vänner av en rättvis Palestinsk-Israelisk fred!
Här är en skildring från en av Ship to Gazas passagerare som tillbringade en vecka i Gaza i nov 2011, Erik Helgeson, hamnarbetare i Göteborg.
Den innehåller oxå en läsvärd kort historik över Palestinas och Gazas moderna historia.
Blockadbrytarhälsningar

Rapport från Gaza en reseskildring från november 2011 av Erik Helgesson
Läs Eriks rapport från Gaza »

Svante Nordin och ”de väldiga immigrationsströmmarna” av Gunnar Stensson

2012-01-19T20:15:00.000+01:00

1977 satt Svante Nordin liksom jag i VPK Lunds styrelse. Svante opponerade mot att majoriteten i Lund ville bryta VPK:s band med SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti.
   Som alltid var han logisk och välartikulerad när han i Veckobladet framförde sin ståndpunkt. Han utgick från principen om den ”demokratiska centralismen”. När partikongressen har fattat ett politiskt beslut är partimedlemmarna förpliktade att kämpa för det. Lägre partiorgan är förpliktade att lyda högre partiorgan.
   Eftersom Lunds kritik mot SUKP var oförenlig med VPK:s ståndpunkt innebar den ett brott mot den demokratiska centralismen.
   Nordins uppfattning delades av partiledningen som då och då skickade ned delegationer för att med lock och pock tala Lund till rätta.
   Decennier har gått sedan Svante Nordin helt stilla lämnade VPK och blev professor, men när jag någon enstaka gång med års mellanrum träffar honom på gatan hälsar vi vänligt på varandra.

Den reaktionära, men resursstarka, tidskriften Axess publicerade nyligen en artikel av Svante Nordin under rubriken ”En intellektuell revolution”. Artikeln är präglad av samma logik och tydlighet som resonemanget om den demokratiska centralismen för 35 år sedan.
   Svante Nordin inleder med tesen att ”de senaste årtiondenas invandring till Sverige inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia”. Den ”massiva invandringen” har inneburit ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution.
   För att spåra denna revolution använder han sig av Nordisk Familjebok från 1910, Svensk uppslagsbok från 1955 och Nationalencyklopedin från 1990-talet.
   Han konstaterar att termen ”invandrare” medvetet valdes som ersättning för det negativt laddade ordet ”utlänning”. Tidigare utlänningsutredningar avlöstes 1968 av en invandrarutredning som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Utlänningskommissionen ersattes av Invandrarverket.
   Där hittade professor Svante Nordin alltså sin revolution.
   Nu har ”själva idén om Sverige och svensk kultur blivit så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken”, suckar han.
   Svante Nordin irriterar sig särskilt på begreppet ”mångkulturalism”. ”(Det har) kommit att bli ett yrkande på att se Sverige som ett hemvist för alla kulturer i lika utsträckning utom möjligen den svenska, som förmodas inte existera.”

    Detta hotar demokrati, åsiktsfrihet, tolerans och sekularism liksom ”värden som gäller familj, barnuppfostran eller kvinnans ställning”. Svante Nordin betecknar sin hållning som liberal.
   Med gillande hänvisar han till George Bush och de neokonservativa i USA som hävdade att demokratins värden är universella och globalt giltiga och menade att ”demokratin borde genomföras även i den muslimska världen, där den dittills haft föga utrymme”.
   Artikeln slutar med att Nordin konstaterar att ”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti.”
   Svante Nordin tecknar alltså med akademisk stringens samma världsbild som Kent Ekeroth, Anders Breivik, Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och de högerextrema partierna i Europa och USA.
   Den världsbilden har djupa rötter i Lund. Den 6 mars 1939 ställde sig Lunds studenter vid ett stort möte i AF-borgen bakom följande ord: ”I anslutning härtill vill vi emellertid fastställa, att en invandring som medför att främmande element upptas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden ohållbar.”

Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, tar professor Svante Nordins ställningstagande seriöst och anklagar honom i en debattartikel i Sydsvenskan för att ”låna sin auktoritet åt att ge en intellektuell ram åt islamofobin” och förespråka en världsbild som liknar Breiviks.

Sydsvenskans Mats Skogkär upprörs. Den 10 januari publiceras hans artikel ”Farliga ord”på ledarsidan. Den innehåller inget avståndstagande från Nordins ”utlännings”-fientlighet. I stället raljerar Skogkär över den antirasistiska rörelsens ”tröstlösa tröskande av negerbollar och kinapuffar”. (Artikeln är illustrerad med en färgbild av en kinapuff).
   Daniel Suhonen döms ut som ”skolgårdsmobbare”. Hans kritiska artikel avfärdas. ”Så argumenterar en man utan argument. Så spårar debatten ur innan den har börjat. Mönstret är välbekant. Alltför välbekant.” Orden faller tillbaka på Mats Skogkär själv.

Den nynazistiska ”Tidningen REALISTEN” välkomnar Svante Nordins Axess-artikel och publicerar den på samma sida som en positiv recension av en bok som omvärderar de i Sverige spridda ”fördomarna om Hitlers nazistregim”. Tidningens redaktion känner igen en meningsfrände.

Det nya samhället av Erik Kågström

2012-01-19T20:13:00.002+01:00

5. Ojämlikhet och luftkonditionering
I dag hyllar jag en turk som sett ljuset. Kemal Dervis verkade tidigare i Världsbanken och är nu vice president i den aktade tankesmedjan Brooking´s i Washington.
   I en artikel i ”Project Syndicate” säger Dervis att den ökande ekonomiska ojämlikheten i alla länder är en viktig orsak till den finansiella krisen. När lönerna inte räcker till för allt som produceras blir det ingen ekonomisk tillväxt om inte många – individer och stater – ”lever över sina förhållanden” och konsumerar för lånade pengar. Följden blir ackumulation av obetalbara skulder och finanskris.
   I en rapport inför årets Världsekonomiskt Forums möte i Davos senare i januari har experter gjort en bedömning av 50 olika risker inom ekonomi, miljö, geopolitik, samhälle och teknik (DN 120112). Där bedöms ett omfattande finansiellt sammanbrott som den farligaste risken som dock inte bedöms vara så stor. ”Troligast är i stället att inkomstklyftorna ökar kraftigt, vilket leder till växande sociala spänningar”. Att det skulle föreligga något samband mellan dessa två risker antyds dock inte. Men där vet Veckobladets läsare numera bättre.
   Jag har länge väntat på att någon ekonomisk auktoritet skulle hävda att ökad ekonomisk jämlikhet skulle kunna vara en lösning på den ekonomiska krisen. Och äntligen har det hänt. Inte oväntat är det Joseph Stiglitz i en artikel i Project Syndicate som också plublicerats i den engelska tidningen Guardian (12.1). Efter att ha gjort en dyster prognos för världsekonomin under 2012 säger att det också finns goda nyheter. Att ta itu med de långsiktiga problemet med global temperaturstegring skulle minska de kortsiktiga problemen. En mera progressiv beskattning innebärande en omfördelning av inkomst från toppen till mitten och botten skulle minska ojämlikheten och öka sysselsättningen genom ökad total efterfrågan. Högre skatter på de rikaste skulle skapa resurser för att satsa på investeringar som syftar till att motverka klimathotet.
   Tyvärr, säger Stiglitz, är en sådan politik otänkbar på båda sidor av Atlanten, särskilt i USA. I stället blir det en politik som innebär ekonomisk åtstramning med ökande ekonomisk ojämlikhet och tuffare regler för bankernas utlåning. Sammantaget betyder det recession och - läge för den vänster i Europa som tyvärr är svag och splittrad, och saknar idéer som kan lyfta. Men det ska vi ändra på. Hur? Jag börjar med att skriva ett brev till Jonas Sjöstedt om den makroekonomiska betydelsen av ekonomisk ojämlikhet. Vad gör du?
   När det gäller eCat har fortfarande ingen köpare/användare framträtt offentligt och redovisat hur apparaten fungerar men Mario Rossi ångar på. I höst skall han tillverka och distribuera en miljon 10-20 kW eCat Home. De skall ge värme och luftkonditionering och vara förberedda (retrofitted) för elproduktion när den tekniken blir klar. Priset har sänkts till 1 000 – 1 500 dollar. Rossi har etablerat samarbete med det amerikanska företaget ”National Instruments” som också är leverantör av utrustning till Cern-laboratoriet. Robotar kommer att tillverka eCat Home.

Med Jonas Sjöstedt slår Vägval Vänster igenom i V av Gunnar Stensson

2012-01-19T20:12:00.002+01:00

Jag vill inte vara med i ett parti som kallar sig kommunistiskt, säger Jonas Sjöström som 1990 medverkade i den av Ulf Nymark och andra initierade kampen för att stryka k-et i Vpk.
   När traditionalisterna återinförde begreppet kommunism som ett centralt värdeord på den entusiastiskt tillbakasträvande kongressen i Växjö 2000 - inledningen till partiets kräftgång - valde Jonas Sjöstedt att ansluta sig till förnyarna i Vägval Vänster.
   Nu vill han göra Vänsterpartiet till Sveriges främsta miljöparti, återupprätta klimatinvesteringsprogrammet, satsa på järnvägarna, koppla samman den ekonomiska politiken med klimatpolitiken, förkorta arbetstiden och förstatliga skolan som genom Ylva Johanssons svek kommunaliserades när Göran Perssom behövde spara. Beslutet om förstatligandet togs med röstsiffrorna 125-87.
   Partiets bredare politiska inriktning och uttryckliga målsättning att komma i regeringsställning 2014, kanske rentav växa till att bli det största rödgröna partiet, ger V chansen att åter nå upp till till de höga valresultaten under Gudrun Schyman på 1990-talet.
   Jonas Sjöstedt hoppas på 15 procent. Ett starkt vänsterparti kan komma att vitalisera och radikalisera såväl S som MP.

Nygammalt av Lucifer

2012-01-19T20:11:00.000+01:00

Så har då Vänsterpartiet äntligen fått en ny partiordförande, efter ett antal förlorade år. Men allt är naturligtvis inte Lars Ohlys fel. Han svarade mot och bars fram av en våg av nyortodoxi eller vad man ska kalla det och den var förvisso väl företrädd i våra trakter. Det berättas från kongressen i Uppsala att cirka hälften av rösterna från Skånedelegationen gick till Dinamarca och det finns nog ingen anledning att tro att de kamraterna i första hand drevs av feministisk glöd.
Det sades en del egendomligheter av kommentatorerna i media i anslutning till Ohlys avgång. T.ex. påstods det att han hade enat partiet. Ja, i så fall i den meningen att ett antal av våra bästa och mest erfarna kamrater lämnade partiet eller passiviserades. Och att alla spår av den tidigare splittringen nu skulle vara borta? Tja, i Lund har vi två vänsterpartier med i huvudsak samma politik. De båda samarbetar förvisso väl i den praktiska politiken men folk i stan är ju förbryllade, inte bara inför valen: Behövs det två partier? Ja, tidigare kanske, men väl inte längre?

Sjöstedt och Juholt
Jonas Sjöstedt har öppnat bra och tycks ju nu fungera som politisk spjutspets för den breda vänstern, vilket förstås av de borgerliga kommentatorerna i press, radio och teve betraktas som ett problem för socialdemokratin. De tycks föreställa sig att vi sitter och gottar oss åt Juholts problem och att det handlar om ett nollsummespel mellan S och V. Så är det inte. Vi i den röda och gröna gruppen behöver ett starkt S. Sjöstedts framträdande stärker hela vår grupp – människor är inte så enkelspåriga och partitrogna som många föreställer sig. Jag minns ju fortfarande från 80-talet i Lund när jag träffade gediget borgerligt universitetsfolk som berättade att de i valet röstat på V kommunalt men på M till riksdagen.
Vad gäller Juholt är det plågsamt att bevittna den halvårslånga kampanjen mot honom i media. Den sista veckan har den arbetat upp sig till lynchstämning och det ger naturligtvis resultat både in i socialdemokratin och hos människor på gatan. Jag är ingen stor beundrare av Juholt – i försvarsberedningen var han med och sålde ut det svenska försvaret med bergrum, kalsonglager och allt och det var kortsiktigt och ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar. Och inte blir man muntrare över att höra att han till förtrogen har valt Urban Ahlin som såvitt jag kan bedöma redan är med i Nato. Jag har lättare att ha överseende med Juholts småtjafs och slarvighet. Han är ju en utomordentlig talare och agitator. Men det är kanske Greider som har rätt: efter en sådan mediakampanj är han väl körd.

Livsstilen på Södermalm
Bengt Ohlsson, en stockholmsförfattare, som ska ha fått ett litterärt pris för sin verksamhet, lever sitt liv på Söder i Stockholm, i de trakter som bland hippa stockholmare kallas SoFo, söder om Folkungagatan. Det är en allusion på SoHo, South of Houston Street, en del av Manhattan som sedan några år anses vara den häftigaste stadsdelen i New York. I trakten av Nytorget ansamlas kulturarbetare, eller i varje fall deras hangarounds, mediamänniskor, reklamfolk etc. och dricker, ja i huvudsak cafélatte har jag förstått. Som så ofta i urbana sammanhang har det blivit till en subkultur, en krets av människor som tänker och pratar på ungefär samma sätt. Utan tvivel anser sig många där vara allmänt ”vänster”. Men jag tror liksom inte att de har gjort så mycket politiskt arbete som t.ex. att bära affischtavlor eller dela ut valmaterial. Man kan snarare säga att de odlar en livsstil.

   Nu hade det varit trevligt att kunna säga att sådant är oss helt främmande, men så väl är det inte. Vi kan alla attrahera av att tillhöra ett innegäng och lägga oss till med dess jargong och attityder. Hur som helst har jag stor förståelse för att någon som vistats mycket i dessa kretsar blir trött på alltihop och känner behov av att ta avstånd vilket Bengt Ohlsson gjort över ett antal sidor i DN (4 januari) och fråga om all kultur måste vara vänster. Det är ingen lysande text, men den ligger nog rätt i tidsandan.

Vem har makten?
Ohlsson gör upp med den kulturvänster i vars kretsar han rört sig och han har fått överväldigande bifall när han talar om hur en maktgrupp tvingar honom och andra medlemmar av verklighetens folk att gå på experimentteater och liknande För en känslig och modemedveten person som Ohlsson som (tills nu) inte vågat säga nej till sin omgivning blir det hela till ett pågående övergrepp från en överlägsen styrka.
   Vi som bara går på experimentteater om och när vi själva vill skulle väl invända att makten inte precis ligger hos vänstern. Den politiska makten i USA, Europa, Sverige, Stockholm, Skåne, Lund är överallt i händerna på högern. Makten över medierna: i dagstidningarna, i veckotidningarna, i radio och TV ligger om inte direkt hos högern så i varje fall hos borgerligheten. Makten över arbetsplatserna ligger hos kapitalägarna, makten över rikedomarna, konsumtionen, husen marken etc. finns hos borgarna. Fälten och skogarna runt omkring oss ägs sedan hundratals år av feodalherrar.

Hur är det i Lund?
Det är möjligt att det kan vara jobbigt att röra sig kring Nytorget på Söder, men hur är det kring Biblioteksgatan och Stureplan? Och vi som bor i Lund känner oss inte precis pressade av kulturmarxisterna. Här härskar moderaterna, understödda av ett folkparti som har lämnat allt samröre med socialliberala traditioner. Mats Helmfrid (m) tycks känna sig alltmer säker i sadeln. Nu skulle här tillsättas en ny kommundirektör. Det var sjuttio sökande, varav sex valdes för att utfrågas och möta politikerna. Planen var att Helmfrid(m) och Almgren (s) ensamma skulle få välja kandidat. Mats Ohlsson(v) ville låta Tove Klette (fp) och Emma Berginger (mp) också vara med. OK, sa Helmfrid, Tove Klette kan få vara med, men inte Berginger. Alltså finns det bara ett namn att välja. Borgarna har visat var makten ligger.
   Lund är en genomborgerlig stad med makt och ägande i fasta borgerliga händer, från Tetrakoncernen till universitetet. Det är tur att vi i vänstern har vår envishet och vårt goda humör annars skulle vi väl ha kastat in handduken för länge sen.

Favorit i repris.
Ni kanske såg att en simbassäng har öppnats i Högevallsbadet härom veckan. Men vad som inte uppmärksammades var att hoppbassängen också invigdes. Vi har inte varit där själva, men en korrespondent berättar att det var kommunstyrelsen som invigde genom att under glada rop hoppa från högsta trampolinen. Det var imponerande, men lite förbryllande så kommunalråden Helmfrid (m) och Wallin (m) tillfrågades hur det var. De svarade enstämmigt: ”Det är jättehärligt! Och det kommer att bli ännu roligare när de släpper på vattnet.” Och där lämnar vi kommunens ledande män men påminner oss vagt att vi har hört det här förr.

Moderatordförande vill styra Stadsbyggnadskontorets information till lundaborna av Ulf N

2012-01-19T20:09:00.002+01:00

Byggnadsnämndens ordförande, moderaten Christer Wallin, har reagerat surt och häftigt på att socialdemokraterna haft ett möte på Norra Fäladen där tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret medverkat. Mötet handlade om borgarnas planer på att bygga bostäder i Borgarparken. Wallin gillar inte att tjänstemän utan hans kontroll informerar om aktuella planer. Med anledning av detta har DV, MP och S i slutet av december lämnat in en skrivelse till Byggnadsnämnden i vilket de tre partierna (V ville inte stödja skrivelsen) bland annat tillbakavisar Wallins påståenden om att nämnden måste ge tillstånd för tjänstemännen att informera. Vidare vill de tre partierna att nämnden uttalar sitt förtroende tjänstemännens förmåga att själva avgöra när och om man har möjlighet att medverka med information. Nedan följer skrivelsen i sin helhet.

Insändare i Sydsvenskan
Byggnadsnämndens ordförande Christer Wallin uttalar sig i en insändare i Sydsvenska Dagbladet den 14 december som om det skulle finnas en regel som stipulerar att politiska partier inte får inbjuda Stadsbyggnadskontorets tjänstemän till möten utan att först få nämndens tillstånd. Uttalandet innebär därmed också ett ifrågasättande av tjänstemännens förmåga att själva bedöma vilka informationsmöten man kan och vill delta i.

Finns inga regler
Så vitt oss är bekant har Byggnadsnämnden inte beslutat om regler som tvingar partier och andra icke-kommunala organisationer att tillfråga nämnden om Stadsbyggnadskontorets tjänstemäns medverkan vid informationsmöten som rör frågor inom nämndens ansvarsområde.

Förtroende för tjänstemännens omdöme
För att inga oklarheter ska råda beträffande Byggnadsnämndens inställning till Stadsbyggnadskontorets kontakter med lundaborna, deras politiska partier och övriga föreningar föreslår vi nämnden att uttala
att nämnden finner det angeläget att Stadsbyggnadskontoret så långt arbetsbelastning och resurser medger i frågor som rör Byggnadsnämndens verksamhetsområde medverkar i informationsmöten där ideella föreningar, politiska partier och andra medborgerliga sammanslutningar bjuder in Stadsbyggnadskontorets sakkunniga personal
att Stadsbyggnadskontorets tjänstemän har nämndens fulla förtroende att själva avgöra vilka informationsmöten man har resurser och möjlighet att medverka vid i syfte att informera om kontorets och nämndens verksamhet.

30 – timmarsveckan av Sven-Hugo Mattsson

2012-01-19T20:08:00.002+01:00

Mellan 50-talet och fram till 70 – talet sänkte vi veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar. Vi fick allt fler semesterdagar. Vi fick studieledighetslagen, förtroendepersonlagen och föräldraledigheten blev längre. Vi sänkte dessutom pensionsåldern från 67 till 65 år. Allt detta innebar att den enskilde individen kunde sänka sin arbetstid ungefär 25–30 %.
   Att göra detta innebar inte några större problem och jag kan inte komma ihåg att det fanns någon större opposition mot det, det var ju under en Fälldinregering som pensionsåldern sänktes. Förutsättningarna var goda, produktivitetsökningen var stor, vi kunde genomföra allt detta med bibehållen eller tom ökad reallön. Kvinnor gick ut i arbetslivet allt mer.
   Som jag minns det, fanns en självklarhet i att vi skulle gå vidare med ytterligare förkortningar. Hade någon, i början av 80-talet, påstått att vi de närmaste 30 åren inte skulle spräcka 40-timmarveckan, hade denne inte blivit trodd.

Misstaget
Så gjorde vänstern ett misstag, när man i slutet av 70-talet krävde 30-timmarsvecka, inte sällan med kravet på bibehållen lön. Visst, det fanns så klart i kravet att det var på sikt, men det upplevdes trots allt som ett gigantiskt överbud. För de som är motståndare till sänkt arbetstid är det enkelt att argumentera emot, matematiskt skulle det kosta företagen 33 % mer. Om man är motståndare behöver man ju inte tala om fördelarna med en 30-timmarsvecka.
   Att vänstern gjorde det här misstaget kan trots allt förklaras. Det fanns en eufori i frågan, vi hade sänkt arbetstiden kraftigt och de som tyckte att vi nu hade chansen att byta ut produktivitetsökning mot lägre arbetstid istället för allt fler prylar, kände helt enkelt optimism. Vi hade det materiellt bra redan då, för 30 år sedan, och miljödebatten fanns i hög grad då också. Men vi gjorde ett misstag.

38 timmar
Vi har nu en god lärdom, vi lär av historien, vad kravet på 30-timmarsvecka har inneburit. Vi har inte fått en minut mer i sänkning. När nu Vänsterpartiet går ut med samma krav år 2012 så kan man vara säker på en sak, vi kommer inte på lång tid att få någon arbetstidsförkortning. Jodå, kravet är fortfarande att det skall genomföras på sikt, men min fråga är: varför inte kräva, förslagsvis, 38-timmar inom låt säga tre år. Detta är ett fullt realistiskt förslag! När politiken föreslår en förkortning måste man också ta fram en pengapåse, att bara kräva utan att visa hur finansieringen skall gå till är bara ett slag i luften.

Tillsammans med vem?
Nu tror jag inte man får en majoritet ens för ett så modest förslag som 38 timmar. Visserligen finns förutsättningarna, vi har fortfarande en mäktig produktivitetsökning. Många av våra tjänster gör vi direkt genom datorerna, köper biljetter, skickar räkningar och vi scannar själv in våra varor. Runt omkring syns det tydligt att allt sker effektivare. Vi har fortfarande tillväxt och i en debatt om sänkt arbetstid kan vi föra fram den massarbetslöshet vi har, självklart ger en arbetsminskning fler jobb. Förmodligen skulle man få med sig Miljöpartiet. Men S, som är ett uttalat tillväxtparti, är inte alls intresserade. ”Hela politiken ska gå ut på att fler skall arbeta mera”, som Ylva Johansson har uttryckt det. Men här finns trots allt en chans, det ligger inom räckhåll att V och Mp, tillsammans, blir större än S. I det läget kan man kanske få igenom en rödgrön uppgörelse på minskad arbetstid. Men då måste förslaget vara modest och det måste finnas en finansiering.
   Annars står vi där med 40-timmarsveckan för evigt!

Det uppenbara av Gunnar Stensson

2012-01-19T20:07:00.000+01:00

Privatiseringen. Den kommersiella och politiska förljugenheten. Carema Care. Friskolekoncernerna. Skatteparadisen.
   ”Vilket barn som helst som har följt årets julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena.” Julia Svenasaon, Sydsvenskan 29/12 2011.
   Vilken pensionär som helst som lyssnat på Sven Wollters högläsning i SR av Dickens ”A Christmas Carol” kan inse hur ”economic man” förgiftar samhällsklimatet och sin egen personlighet.
   Vilken tv-tittare som helst som sett Frank Capras ”Livet är underbart” förstår hur vinstinriktad kapitalism (precis som i verkligheten) kan föröda en hel stad (jfr Lunds giriga hyresvärdar som nyss drivit bort Pocketbokhandeln, Ris & Curry (månadshyra 27 000) och KÖKS EL-expo på Stora Södergatan, en av stans mångsidigaste butiker.)
   Så varför inte dra slutsatserna. Sviker de vuxna får vi hoppas på barnen.

Om SVTs visning av filmen Gazas tårar och synen på opartiskhet och saklighet av Tjatte Hedlund

2012-01-19T20:06:00.000+01:00

Enligt Världen idag skriver en av anmälarna av Gazas tårar till Granskningsnämnden:
"Detta torde bryta mot kraven på opartiskhet och saklighet då den israeliska synen inte på något sätt kom till tals i filmen, som därutöver även lämnades helt utan uppföljande inslag om de israeliska synpunkterna."
   I en debattartikel på Newsmill skriver Lisa Abramowicz på Svensk Israel-information om varför hon är en av dem som anmält sändningen. "Man kan visa ett vinklat inslag i ett kontroversiellt ämne men då ska de anklagade få komma till tals, alternativt ska inslaget balanseras av andra, kompletterande perspektiv och fakta. Det har inte SVT gjort. Vad jag vet så planeras det inte heller."
   Om man skulle tillämpa ovanstående resonemang vid rapportering, beskrivning och eller dokumentering av olika slag av våldsövergrepp som sker mot oskyldiga offer, så skulle förövarna alltid ha rätt att komma till tals med sina synpunkter på varför de gjort som de gjort emot offren.
   Det skulle bl a innebära att när det berättas om massakern på bland annat Utöya så skulle vi låta mördaren Anders Behring Breivik ha rätt att att komma till tals.
   Eller varje gång vi berättar eller visar dokumentärer om Förintelsen så skulle vi låta de Nazistiska förövarna få komma till tals med sin version.
   Frågan är om Lisa Abramowicz är beredd att ge utrymme på Svensk Israel-informations hemsida åt de som skjuter raketer mot Israel så att de får ge sin syn på saken. Eller kanske till och med låta exempelvis Hamas få berätta sin syn på den israeliska ockupationen.
   Att vara opartisk innebär att inte ta ställning för någondera part inget annat.
Det har SVT inte gjort i frågan om visningen av Gazas tårar. Sakligheten ligger i att det är offren som berättar vad de upplevt.
Israels blockad mot Gaza är stats-terrorism!
Stoppa terrorismen - Bryt blockaden!
Stöd Ship to Gaza Pg 463 59 - 6
Blockadbrytande hälsningar
Tjatte Hedlund

Ett år med Sverigedemokraterna av Stig Henriksson

2012-01-19T20:05:00.000+01:00

I valet 2010 var det första gången Sverige-Demokraterna på bred front klev in Västmanlands beslutande församlingar. 20 mandat i kommunerna och fyra i landstinget. Tidigare har de ibland blivit invalda, men den aktivitet som förmärkts har mest handlat om att till varje pris försöka få ut partistödet trots att man vare sig haft företrädare eller någon lokal organisation.

I Hallstahammar hade man dock listproblem som av en tidning sammanfattades som att ”en taxirånare ut – urkundsförfalskare in”. Bägge var alltså dömda för respektive brott.

Men nu är alltså mandatperiodens första år till ända och det kan vara intressant att se vad som hänt lokalt och regionalt.

I hälften av de kommuner som SD fick mandat för första gången 2010 har man inte lagt en enda motion. En tredjedel av motionerna som lämnats in har varit sk cirkulärmotioner.

Allt kan inte partiet lastas för. T ex i en Dalakommun kuppade två grova brottslingar in sig som ersättare i kommunfullmäktige.

Annat försöker man ta itu med. En ledamot i Trollhättans fullmäktige uteslöts ur partiet för att ha kallat romer för ”gräshoppor” och hävdat att en del invandrare har ”en aggressiv gen”.

Huruvida fd ordföranden för SD i Örebro län är kvar i partiet vet jag inte. Han står åtalad för misshandel, ofredande och hets mot folkgrupp men har hittills framgångsrikt undvikit att komma till rättegången.

Hittills har minst 17 personer som valts in i Västmanlands kommuner på Sverige- demokraternas mandat, avsagt sig sina platser. Det finns avhopp också inom andra partier. Men SD har flest i länet.

Tomma stolar har partiet nu i Arboga, Köping, Hallstahammar och Surahammar. Men i praktiken handlar det om fler eftersom en del som valts in inte varit på ett enda möte. Sådana exempel finns i Norberg och Köping.

I Kungsör fick SD två mandat och därigenom två ersättarplatser. Efter avhopp finns nu bara en ordinarie kvar; Albin Tapper. Han har dock inte besvärat sig med att delta på några fullmäktigemöten överhuvtaget.

I Skinnskatteberg däremot har ledamoten Petri Ojala närvarat vid nära nog samtliga möten, dock bara ett besök i talarstolen, men utan att ha framställt något eget förslag ens i frågan om att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

I Hallstahammar menar SD:s fullmäktige- ledamot Ove Grandin att partidistriktet ägnar sig åt fusk med det lokala partistödet när ombudsmannen för att få ut pengarna skrivit falska intyg om att lokala möten har hållits. Endast ett av partiets två mandat har en innehavare och även han har endast deltagit på ca hälften av KF-mötena. Och nu även hoppat av partiet.

I Norberg står stolen tom då man hade anmält en person till listan som överhuvudtaget inte existerade.

I Arboga besätter Mattias Söderström platsen. Han har aldrig varit i talarstolen, avstår ofta från att delta i beslut och har inte lämnat in någon motion eller annat.

I Köping fick man hela tre mandat, men där har en person bevistat ett möte och därefter står platserna tomma.

I Surahammar hoppade Nina Lisberger-Broström av sitt uppdrag bl a pga fåtalsväldet inom partiet och risken att bli utesluten om man kritiserar sitt parti. Platsen står nu tom.

I Västerås har de tragikomiska turerna kring SD varit många. Med sina tre mandat fick man en vågmästarroll i Sveriges femte största stad. Men en invald Sverigedemokrat visade sig ha en misshandelsdom gentemot sin flickvän så Joachim Löfgren uteslöts, fortsätter som politisk vilde då han känner stort stöd från övriga i SD-gruppen. Problemet är dock att resten av gruppen, de två som är kvar, inte kan samarbeta. Bl a uppbär ledamoten John Bergström ett månatligt arvode som politisk sekreterare för att serva sina partikamrater – något den andre ledamoten inte alls känner till. För att sitta både i Västerås kommunfullmäktige och landstinget, som John Bergström gör, så måste man vara skriven i kommunen resp landstinget i fråga. John Bergström är skriven på en adress i Västerås hos sin partikamrat och hennes pappa där ingen sett till honom. Medan däremot han har jobb i Märsta, sitt namn på dörren till en lägenhet i Stockholm, tre barn med sin exfru. Det senaste dock fött ett halvår efter skilsmässan vilket John Bergström förklarar för VLT med att ”folk får barn här och där”. Att det är ett snärjigt liv förstår man då han åkte fast i en poliskontroll körandes 190 km/timmen.

I Fagersta har SD halverats sedan valet då ledamoten Karl Staaf lämnat partiet men sitter kvar som politisk vilde.

I Landstinget uppstår det problem. Dels pga att ovan nämnde Karl Staaf också har en plats där, nu som vilde och att John Bergström med sina trassliga bosättningsförhållanden har en annat av de fyra mandaten SD erövrat väljarnas förtroende för att inneha. Dels för lite egenartade förslag som att tillstyrka att kommunerna ska ta över hemsjukvården, men avstyrka att de ska få med några pengar för att sköta verksamheten.

Sedan finns det säkert både kommuner och inte minst enskilda ledamöter för SD som gör ett gott arbete utifrån sina förutsättningar och uppfattningar. Men man kan ändå se att det finns ett visst mönster som går igen ganska ofta. Trots att partiet är det som pratar mest om lag och ordning är det påfallande många som varit eller rent av är i klammeri med rättvisan. Inte sällan för ganska grova brott. Trots att man är ganska flitig kritiker av politiker som skor sig på systemet, så har striderna inte minst förra mandatperioden varit många i kommunerna för att få ut partistöd trots att man varken besatt platser eller haft någon lokal aktivitet. Man hoppar också av sina uppdrag betydligt oftare än invalda för övriga partier. Men det är inte, som man ibland vill göra gällande från SD, hot och våld som är orsaken. Det är oftare att man antingen blivit invald mot sin vilja, att man tröttnat på partiets toppstyrning eller andra interna skäl.

Sammafattningsvis kan man ju inte begära för mycket av ett ganska litet utkantsparti. Men att företrädarna avhåller sig från brottslighet, deltar i möten och det politiska vardagsarbetet och inte bara intresserar sig för partistödet – det är nog minimikrav som inte minst Sverigedemokraternas väljare rimligen ställer på sina förtroendevalda representanter.
Stig Henriksson, Fagersta

"Jag är ingen skurk"
Richard Nixon

Jubilaren Guantánamo av Anders Davidson

2012-01-19T20:03:00.002+01:00

Den 11 januari 2002 invigde president George W Bush ett fångläger i Guantánamo. Inte är det något att fira. Tio år är lång tid för ett fångläger som aldrig borde ha funnits. Moraliskt går fånglägret aldrig att försvara, men att avskaffa det är lättare sagt än gjort. Tyvärr har livskraften varit betydande. President Barack Obama gav det tolv månader.
   Sammanlagt har 779 personer förts till Guantánamo. Nu sitter 171 kvar, i varierande grad av juridiskt limbo.
   En del väntar på rättegång, andra anses för farliga för att släppas men kan inte åtalas på grund av brist på bevis eller för mycket misshandel och tortyr.
   Ett land som beter sig så framstår inte som rättvisans och demokratins högborg.
   Sverige sluter upp i kriget mot terrorismen. I ett sådant skymningsläge får abstrakta konstruktioner inte stå i vägen. Varje krig kräver offer. Oavsiktliga offer: vad betyder mänskliga rättigheter när din dotter, din syster och mor våldtagits!?
   Den 11 september 2001 våldtog de demokratin.
   Sverige sluter upp bakom rättvisans och demokratins högborg – USA. (Om vi kunnat hade vi ogillat Guantánamo på facebook – men det kan man faktiskt inte! Du är väl inte mot rättvisa, tycker du demokrati är dåligt!?)
   Resonemanget är inte glasklart men enkelt.
   Svaret behöver inte vara mer komplicerat: Stäng Guantánamo och ta hem de svenska soldaterna!
   Sedan kan vi börja snacka alternativ!

Palestinierna fortsätter kampen i FN för mänskliga och nationella rättigheter av Gunnar Stensson

2012-01-19T20:02:00.000+01:00

Meningen med FN och det system av internationella organ och konventioner som byggdes upp efter andra världskriget är att lösa konflikter och garantera de mänskliga och medborgerliga rättigheterna överallt på jorden.
   Det tog palestinierna fasta på när Mahmoud Abbas, sedan de decennielånga bilaterala förhandlingsförsöken med Israel visat sig ofruktbara, inledde ansträngningarna att uppnå FN-medlemsskap för Palestina.
   USA lyckades tillfälligt stoppa de palestinska strävandena genom att hota med veto i FN:s säkerhetsråd. Men det internationella stödet för Palestina var överväldigande. En stor framgång var invalet i Unesco i oktober 2011.
   I samband med den framgången gick palestinierna med på att göra ett uppehåll i den diplomatiska kampen i FN under tre månader för att ge utrymme för bilaterala förhandlingar med Israel.
   Den 26 januari går moratoriet ut. Ingenting har uppnåtts. Israel har fortsatt att utvidga de illegala bosättningarna i östra Jerusalem och Västbanken och förstärka armén.
   Palestina återupptar den diplomatiska offensiven.
   Man kommer att begära att FN:s säkerhetsråd fördömer bosättningarna och riktar internationella sanktioner mot Israel. Alla säkerhetsrådets medlemmar utom USA väntas rösta för resolutionen.
   Man uppmanar internationella brottsdomstolen i Haag att ta upp Israels krigsförbrytelser i Gaza 2008-09.
   Man kräver att den fjärde Geneve-konventionens förbud mot att bygga nya samhällen och fördriva befolkningen i ockuperade territorier ska tillämpas på Västbanken.
   Man begär att FN:s generalförsamling sänder en undersökningskommission till Västbanken för att utreda bosättningarna.
   Man fortsätter ansträngningarna att uppnå FN-medlemsskap eller, i händelse av ett amerikanskt veto i säkerhetsrådet, status som ickemedlemsstat i FN:s generalförsamling.
   Man organiserar massdemonstrationer på Västbanken som en del av en folklig ickevåldsresning för att rikta världens uppmärksamhet mot den israeliska ockupationen.

Samtidigt pågår i Israel en debatt om Israels framtid. Det finns röster som uttalar farhågor för att den långsiktiga palestinska målsättningen är att skapa en binationell stat: Palestina/Israel.
   Den fortsatta utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på Västbanken ökar risken för en sådan utveckling.
   Slutsatsen blir att en tydlig och hållbar tvåstatslösning är enda möjligheten att upprätthålla ett Israel med judisk identitet.
   Det förutsätter en politik som ger rimliga förutsättningar för att bygga en fungerande palestinsk stat vid sidan av Israel. Ett nödvändigt steg blir då är att ge upp de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.

Judisk identitet är en komplicerad fråga. Under hela hösten har de ultraortodoxa judarna drivit en kampanj för att öka sitt inflytande. De har alltid åtnjutit ett antal privilegier som befrielse från värnplikt och stöd för egna skolor och institutioner.
   Den aktuella kampanjen har handlat om att tvinga kvinnor att hålla sig borta från gatornas trottoarer och förvisa dem till särskilda avdelningar i bussar ungefär som i de amerikanska sydstaterna före den medborgarrättskampanj där Rosa Parks var en föregångsgestalt.
   Än mer absurda ter sig försöken att förhindra kvinnor från att över huvud taget sjunga offentligt.
   De ultraortodoxa fundamentalisterna är en växande minoritet som nu omfattar tio procent av den israeliska befolkningen.
   Kenneth Hermele uppmärksammar konflikten i en artikel i Sydsvenskan den 10/1. ”Nu försöker de förvandla hela Israel till vad som i praktiken blir ett ultraortodoxt getto”, skriver han. ”Israel kommer snart att vara ett land som faller sönder i tre sinsemellan stridande delar. Från ett getto till tre.”
   VB kommer fortsätta att följa den politiska utvecklingen och debatten i Palestina och Israel. Våren lovar att bli händelserik.

Jonas Sjöstedt – och sen då? av Stig Henriksson

2012-01-19T19:59:00.001+01:00

Det tillhör både charmen och förbannelsen med att vara vänsterpartist att partiledarvalet efter Lars Ohly nästintill blir en nagelbitare. Sällan har väl ett parti haft en så klart lysande stjärna att välja oavsett om man ser till Jonas Sjöstedts kunskaper, mediala framtoning, personliga egenskaper eller arbetsförmåga. Inget ont om det övriga startfältet, men det är nog bara i Vänsterpartiet som tvekan uppstår mellan Majstorovic´ och Zlatan.

Till skillnad från Zlatan (och Carl Bildt) – och för att låna en bild av Lena Andersson – så sprider inte Sjöstedt någon auktoritär gas omkring sig som förlamar omgivningen. I den bästa av världar kan han komma längre än sina företrädare. Om Gudrun Schyman skulle liknas vid en idrott så skulle det kanske vara skridskoprinsessan. En individuell sport som kräver oerhört mycket av utövaren, men också med ett skimmer av glitter och glamour för att maskera den brutalt hårda ansträngningen.

I brist på valframgångar att berömma Ohly för har man fokuserat på att han i alla fall lämnar ifrån sig ett mer enigt parti än det han tog över. Ja, nog är det tystare i leden och man går mer i takt idag. Men priset har varit högt; så många har tröttnat och tystnat eller helt enkelt bytt parti under dessa sju svåra år. Allt medan väljarna övergivit partiet i snabb takt. Underförstått att om Jonas Sjöstedt inte hade dribblats bort när det begav sig, så hade partiet varit fortsatt splittrat? Det vore intressant att se argumentationen bakom detta antagande.

Men visst hart det varit mera lagspel med Ohly än med Schyman. Men inte har det besegrat motståndare eller hänfört publiken. Lite tråkstämpel. Ungefär som en vaktparad där alla visserligen går i takt och gör samma sak samtidigt, men särskilt upplyftande blir det inte.

Måste vi som tycker om det gemensamma ägandet, agerandet och arbetet vara låsta till den sortens massrörelser? Min bestämda uppfattning är att så måste det alls inte vara! Idealet för ett modernt Vänsterparti är varken den individuella stjärnan vi alla ska applådera eller militärparadens gråa tristess. Nej, det är snarare det väl samspelta fotbollslaget där alla arbetar för ett gemensamt mål, men med tillvaratagande av varje individs spetskompetens.

Nu är Jonas Sjöstedt vald till kapten och hur bör då det närmaste laget, partistyrelsen, se ut? Ja, den ena ytterligheten är att bara välja sjöstedtianer. (Hur nu dessa ser ut.) Den föredömligt öppna processen innebär alltid en riskfaktor med ett ”race to the mitten”. För att vara valbar – i partiet nota bene - slipas kanterna av, ibland så väl att skillnaden mellan kandidaterna reduceras till ålder, kön och etnicitet.

Den andra är något slags maktbalans. Eftersom det finns en liten kvardröjande misstanke om att Sjöstedt skulle vara någon slags förnyare, så ska PS balansera detta med en mer konservativ linje. Enligt min analogi är bägge synsätten lika fel. En partistyrelse ska innehålla hela partiets politiska bredd, men med en majoritet som harmonierar med partiledarvalet. Dvs vare sig Högsta Sovjets påbjudna enighet eller USA:s maktbalansteori med den politiska förlamning blockerande maktinstanser skapar. Hur ser då valberedningens förslag ut? Ja, såvitt jag på lite magert underlag kan bedöma är det nog mer åt maktbalanshållet valberedningens förslag pekar. Så frågan är hur Vänsterpartiets Obama ska klara samarbetet med kongressen?

Nyckelfrågan, som jag uppfattar det, är att klara seglatsen mellan systemförändringens Skylla och den politiska verklighetens Karybdis. Dvs, det är inte svårt att formulera en systemförändrande politik. Det är svårare, men alls inte omöjligt, att uttrycka en något så när gemensam röd-grön ekonomisk politik som kan framstå som regeringsfähig. Men att klara bägge dessa ting kräver definitivt en större plattform än 5-6%.

Och för att göra problemet än snårigare; det är svårt att utan att ha formulerat denna tulipanaros och dessutom lyckats kommunicera den, växa från det bottenläge(?) partiet nu befinner sig på. Men å andra sidan; när om inte nu ska ett systemförändrande, grönt vänsterparti kunna växa?

Socialdemokraterna irrar omkring i det politiska landskapet, Europrojektet ligger i dödsryckningar och kapitalismen som sådan är illa beryktad från Wall Street till Koppargården. Miljöproblematiken kräver drakoniska åtgärder som bara stater i samarbete kan ta ansvar för.

Vänsterpartiet har med nöd och näppe kvalificerat sig till slutspelet en riksdagsperiod till. Med Sjöstedt som kapten borde man klara gruppspelet; dvs lyfta sig från den stora klungan som harvar kring 5-6%. Och hur är det man brukar säga? Väl i slutspel – då kan vi gå hur långt som helst!
Stig Henriksson, Fagersta

"Du måste vara den förändring du önskar se i världen."
Mahatma Gandhi

Kulturtips

2012-01-19T19:57:00.000+01:00

Ursäkta, räknas mitt piano som handbagage?
På Palladium 20 januari kl. 19.30
Läs mer »

Den förtrollade ön
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln 21 januari. Repris 22 januari.
Direktsänt från The Met på Kino i Lund 21 januari. Repris 29 och 30 januari.
Lör 21 jan kl. 19:00. Läs mer »

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 21 jan kl. 19:00. Läs mer »

Jazz Party
Lunds internationella Jazz Party 2012, på AF-Borgen 21 januari kl 17:30.
Läs mer »

The Blanks
på Palladium 25 januari kl 19:30.
Läs mer »

The Master Musicians of Jajouka Led by Bachir Attar
på Inkonst 25 januari kl 19:00.
Läs mer »

FAITH
Dansföreställning om en flicka och hennes drömmar.
På Lunds Stadsteater den 26 januari kl 19:00. Läs mer »

Midnattsdopp - Ribersborgs kallbadhus
Årets första Midnattsdopp på Ribersborgs kallbadhus den 27 januari kl 19:30.
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »

Avslutningsdax

2011-12-15T20:44:00.003+01:00

VB avslutar med detta nummer sin 37:e årgång. I vanlig ordning så har de fantastiska skribenterna speglat hela världen, från Klostergården där redaktionen numera har sin hemvist till de stora globala problemen och nästan allt däremellan.

Ett stort tack till alla er och alla trogna läsare och på återläsande den 20 januari 2012 då vi drar igång den 38:e årgången.
"Isn't that amazing?" som en känd IT-profil som tyvärr avled under året brukade säga under sina produktpresentationer.

Årets julhälsning nedan är representativ för det gångna året, men om tomten har fel kan du hoppa vidare till julklappstipset nedan.
God Jul & Gott Nytt År önskar red

Midnattskören

2011-12-15T20:43:00.000+01:00

Midnattskören inbjuder till Singalong Julkonsert och Julpub
Fredag 16 dec. kl 20
Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Biljettintäkterna för fredagens arrangemang går till föreningen Shangilia som stöder barnhemmet i Kenya.
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund

Mer info

Palestinas flagga vajar stolt över Unescos permanenta högkvarter i Paris

2011-12-15T20:41:00.000+01:00

President Mahmoud Abbas deltog i den ceremoni som ägde rum på luciamorgonen då den palestinska flaggan hissades för första gången.
Till skillnad från övriga nordiska länder sällade sig Sverige till den minoritet på 14 länder som gav efter för israeliska och amerikanska påtryckningar och röstade emot Palestinas Unesco-medlemskap i FN:s generalförsamling för en månad sedan.

Pressgrannar

2011-12-15T20:40:00.002+01:00

Lådor, stora som små – villamattor utan stadsplanering

Medan arenan tävlar med parkeringshuset bredvid om att inte bli nominerad till några byggnadspriser ger Lunds kommun klartecken för ännu fler villamattor utan att ens fundera på någon stadsplanering. Uppe på Ideon fortsätter man att bygga lådor, stora som små. Men äntligen händer något som visar att det fortfarande finns ambitioner som kan föra Lunds arkitekturtradition vidare. Domkyrkoforum ger genast mersmak.
Leo Gullbring, SDS 9/12.

Julklappstips från Tjatte Hedlund

2011-12-15T20:39:00.002+01:00

Nedanstående bok är, enligt uppgift från folk som läst den, ett mycket bra komplement till filmen "GAZAs TÅRAR" som visas på SVT1 tisd 21 dec kl. 22.00
Hjälp oxå gärna till att bryta blockaden mot Gaza genom att ge ett bidrag till Ship to Gaza Pg 46 359 - 6
Blockadbrytarhälsningar, Tjatte Hedlund

Norman Finkelstein
Den här gången gick vi för långt
Den 27 december 2008 inledde den israeliska militären ett angrepp mot Gazaremsan som varade i 22 dagar. Israels militära övermakt var så total och krigföringen så ensidig att det knappast kan kallas för krig. Under kriget dödades över 1 400 palestinier och 13 israeler. Från officiellt israeliskt håll och från dem som försvarade invasionen påstod man att Israel agerade i självförsvar.
I sin senaste bok går Norman Finkelstein systematiskt igenom vad invasionens försvarare påstår och jämför det med vad som framgår av auktoritativa källor som Amnesty International, Goldstone- rapporten, Human Rights Watch, israeliska soldater och till och med officiella israeliska källor.

Klicka här för att Provläsa första kapitlet ”Självförsvar”
Klicka här för BESTÄLLNING
Direktpris 170 kr

Revolutionsåret 2011 av Lars-Åke Henningsson

2011-12-15T20:38:00.000+01:00

Om man ska jämföra revolutionsåret 2011 med tidigare revolutionsår, så kan man ta fasta på de helt nya kommunikationstekniska inslagen, och då är det ju något helt nytt vi har sett. Men om man tänker på hur länge de absoluta enväldena har funnits i Nordafrika och Mellanöstern, så kanske det innevarande året mera påminner om Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979.
   Vad kommer det att bli av den arabiska våren? Kommer den att gå över snabbt som Pragvåren och annat som hände runt 1968, eller ännu värre, kommer den som de ryska och iranska revolutionerna att tas över av maktmonopolistiska partier och övergå i långvarig vinter igen?
   Som vanligt innebär en revolution inte i sej några grundläggande samhällsförändringar, mer än att en gammal rutten bromskloss tas bort, och att en mängd gammalt bråte kommer upp i ljuset. Och det är inte första gången som konservativa, patriarkala krafter visar sej vara fortsatt starka. Vad som händer framäver beror ändå inte bara på inre förhållanden, utan väl så mycket på omvärldens reaktioner, om man prioriterar demokrati eller egna ekonomiska intressen.
   Även om revolutioner i gamla monarkier och eller monarkiska republiker inte förändrar så mycket direkt, så är de ändå en första förutsättning för något nytt och ger hopp och möjligheter för framtiden.

En utflykt av Sten H.

2011-12-15T20:37:00.000+01:00

Ibland kan man bara inte stå emot, som i lördags morse. SMHI meddelade inför åttanyheterna att vattenståndet på västkusten skulle vara kraftigt förhöjt. När jag kollade på webben hos DMI var det 132 cm över vid Hornbæk. Det var bara att åka när jag hade fått en kopp kaffe. Redan vid Löddeköpinge fick jag min första belöning: ängarna kring Kävlingeån var kraftigt översvämmade. Men det var ingenting mot vad som väntade uppe vid Lundåkrabukten: landskapet var helt förändrat. Vatten överallt – strandängarna kring Saxåns mynning var försvunna och jag befann mig på motorvägen mitt i ett vattenlandskap. Och som en surrealistisk tavla: mitt i allt detta låg i strandkanten en flytdocka som en uppspolad hyreslänga! Sen väg 111 runt Helsingborg, hur långt skulle jag åka, vattnet höll ju på att sjunka nu på förmiddagen? Det blev till Viken, där vattnet nådde några centimeter från kajkanten i hamnen. Vågorna rullade gråa och kraftiga in mot den lilla strandvägen utanför kyrkan och blåsten gick genom märg och ben.
Jag tog kustvägen hem, nerför Tinkarpsbacken ut på Strandvägen, Helsingborgs Malecon. Hit kom jag alltid när det var höststorm från nordväst och jag var tio åt och bodde i Helsingborg. Nej vågorna slog inte över parapeten, men de hade nyss gjort det, det låg högar av våt tång på trottoaren. Jag bara rann genom Helsingborg, alla trafikljusen visade grönt, jag var hemma igen vid elva så jag kunde gå på torget och köpa äpplen.
Jag tillhör dem som blir upplivade av att se naturkrafterna i aktion. Men i först hand handlar det om brist och saknad. Ett oblitt öde har fått mig att bosätta mig i Lund, en riktig jordbrukarstad, ja en lantlig håla fjärran från kusten. Det är havet jag behöver se.

Vem lurade vem i EUROhärvan? av Lars-Åke Henningsson

2011-12-15T20:36:00.000+01:00

Var det de grekiska ministrarna och ämbetsmännen som lurade det övriga EU när de friserade siffrorna inför anslutningen till eurosamarbetet? Eller var det EU och bankerna i norr som lurade in grekerna i en skuldfälla, där andra nu kan ta över Greklands ekonomi?
Hade någondera sidan av dem som nu har stora problem med skuldberget egentligen några betänkligheter alls inför vad de gav sej in på? Det största bedrägeriet måste ändå vara självbedrägeriet. Med euron tog sej EUforikerna vatten över huvudet, när de gjorde en av den nyliberala ekonomismens många glädjekalkyler, och bara räknade med att alla kurvor skulle fortsätta att peka uppåt, och att räkningen för kostnaderna aldrig skulle komma.

Sluta handla med företag som slussar pengar till skatteparadis av Sven-Bertil Persson

2011-12-15T20:35:00.000+01:00

Motion till Lunds kommunfullmäktige

Den senaste tidens debatt om privata vårdbolag som bedriver verksamhet finansierad av skattemedel har, förutom diskussion om vårdkvaliteten också satt fokus på det faktum att vårdbolag slussar sina vinster till länder med extremt låg eller ingen skatt alls på företagsvinster.
   Det kan inte ligga i Lundabornas intresse att skattepengar går till obeskattade vinster i s.k. skatteparadis.
   Demokratisk Vänster menar att Lunds kommun inte kan eller bör vänta på en eventuell lag som stoppar denna typ av skatteflykt. Kommunen måste snarast införa en bestämmelse i sina upphandlingsregler att företag med kopplingar till s.k. skatteparadis inte ska få bedriva verksamhet finansierad av skattemedel i Lunds kommun. Inte heller ska sådana företag sälja varor till Lunds kommun.
   Vi föreslår därför att kommunfullmäktige beslutar
att Lunds kommun inte ska upphandla varor och tjänster från företag med koppling till s.k. skatteparadis.

Vattenpromenad i Källby våtmark 14/11 av Gunnar Stensson

2011-12-15T20:33:00.001+01:00

Inifrån köket förefaller mörkret kompakt, men när jag kommer ut märker jag att gryningen närmar sig. Månen lyser svagt över Korpvallen. Hundratals nyvakna kajor svärmar över Klostergården.
   I dagvattenskulverten intill järnvägen rinner vattnet sakta baklänges från Höje å upp mot stan. Det regnade ett par millimeter igår kväll. Stormen häromdagen piskade upp tunga vågor som rullade in genom Höje ås mynning i Lomma och upp mot Trolleberg.
   När jag står på plattformen nedanför odlingslotterna ser jag vattnet alldeles under fötterna. Den gamla kvarnrännan där Källby mölla en gång låg är fylld till bredden. Dammen omedelbart söder om Källbybadet har blivit tillhåll för en stor koloni bläsänder. Kulverten under vägen till kvarnrännan ligger under vattenytan. En hög gräs och grenar markerar var vattnet sugs ner. Skulle en olycklig anka kunna dras ner?
   Stigen mellan Flackarpsvägen och Sankt Lars ligger delvis under vatten. Det strömmande vattnet eroderar bort gruset. Här paddlade folk kanot i somras.
   De farande molnen färgas långsamt roströda. Himlen mellan dem är glasaktigt citronförgad. Jag går österut på vallen intill Källbybadet. Vattnet glänser i våtmarkerna på ömse sidor om ån. Vid gångbron strömmar det mäktigt över fördämningen in i kvarndammen.
   De höga lyftkvarnarna vid bygget börjar svänga sina armar högt över träden i Sankt Lars. De har röda varningslampor, antagligen för att varna lågflygande plan. All vegetation är undanröjd från en väldig platt grusyta, randad av schaktmaskinernas vattenfyllda spår.
   Tidigare fanns här höga pilevallar med 50 år gamla träd vilkas rotsystem absorberade vattnet och höll kvar jorden. Längre bort låg en tät dunge med gamla körsbärsträd. Träden dämpade blåsten
   Det är möjligt att gå på stigen längs med ån här, även om den är täckt med stora pölar och gräset intill glittrar av vatten. Stövelmiljö. Dräneringsrören som Riksbyggen lagt ut för att dika ut våtmarken ligger helt under vatten och åvattnet rinner genom dem upp mot det som kallas Källby ängar. Håvbryggan omedelbart söder om byggarbetsplatsen stårr helt under vatten. Det är djupt och strömmen är stark. Olyckliga Sankt Lars-interner dränkte sig då och då i ån.
   Nu har himlens röda färg övergått till smutsgult. Det är ljusare. De grå betongstrukturerna som ska förvandlas till stadsvillor och radhus växer sakta, byggelement för byggelement. Hittills är det bara en del av det gamla BUP-området som bebyggs.
   Riksbyggen borde nöja sig med det och restaurera pilevallarna och den gamla BUP-trädgården för att få bukt med vattnet och gyttjan som husfundament och schaktmaskiner halkar omkring i. Då skulle deras tal om hus ”inbäddade i grönska” kunna bli sann. Kanske puffas de åt rätt håll av den vikande konjunkturen.
   Längs den nyanlagda breda asfaltvägen vänder jag norrut mot Klostergården. De höga husen ser nakna och brutala ut där de avtecknar sig mot himlen ovanför mig, helt berövade den grönska som de tidigare badade i. Vattnet står högt i gatubrunnarna.
   Väderleksrapporterna lovar fortsatta regnskurar och hårda vindar.

Socialdemokraterna mumlar i skolfrågan av Bengt Hall

2011-12-15T20:32:00.000+01:00

Det borde stå klart för de flesta att den svenska skolan har problem. Ett är friskolorna som ynglar av sig och det finns idag över 1000 sådana. De gör enorma vinster. (Sverige är för övrigt det enda landet som tillåter vinst för friskolor). Skattemedel pumpas in och hamnar till slut i skatteparadis i engelska kanalen utom räckhåll för skatteindrivaren. Borgarna kallar det för valfrihet och utvecklingsbefrämjande konkurrens. I lovtalen lyfts enskilda entreprenörer fram t ex lärar- och föräldrakooperativ. Verkligheten är att fyra stora riskkapitalbolag med fyra skolkoncerner (Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia) helt dominerar friskolevärlden. Idag vet vi konsekvenserna förutom skatteflykten. Exemplen på försämringar är många: Betygsinflation, minskad lärartäthet, avsaknad av skolbibliotek, kuratorer, speciallärare etc, försämrad kunskap. Eleverna betraktas som kunder och lockas till skolan med en dator och högre betyg. För kommunerna och samhället ökar kostnaderna pga lokal- och personalöverskott när marknaden styr plus att kommunerna ändå får ta ansvaret när friskolan kapsejsar.

Problemet för socialdemokraterna (och miljöpartiet) är att man från början varit positiva till marknadsanpassningen. Jag har hört och sett flera debatter och utfrågningar där socialdemokrater inte vill eller kan svara på frågan om vinst ska tillåtas. Senast 7/12 efter ett ovanligt övertydligt SvT-program om ”Världens bästa skitskola” då en panel diskuterade programmet som beskrev hur skolan försämrats i takt med att pengarna tillåtits styra verksamheten. Fd partisekreteraren Lars Stjernkvist mumlade om det olyckliga i att marknadskrafterna styr men ville inte förbjuda vinsterna. Ylva Johansson fick frågan i valrörelsen och ville inte heller förbjuda vinstuttagen. Ägaren av friskolekoncernen Baggius, Ole Salsten, som själv tjänat över en kvarts miljard åren 2006-2010 miljoner är aktiv socialdemokrat i Kungsbacka. Han ville för övrigt inte svara på några frågor av reportern om sin verksamhet. Jag tycker att det med hänsyn till utvecklingen är skrämmande att socialdemokraterna inte vågar ryta till och tydligt formulera en annan ståndpunkt än moderaterna.

Jag är själv fd folkhögskolerektor. Folkhögskolan är ju en slags friskola. Huvudmän och ägare är landsting och olika ideella organisationer. Här flödar pedagogiska experiment och inriktningar men knappast några ekonomiska vinster. Den formen av friskola är något helt annat än borgarnas (och socialdemokraternas?) helt igenom marknadsanpassade friskolor.

En historia från Palestina av Gideon Levy. Övers G. Stensson.

2011-12-15T20:31:00.000+01:00

Ockupationens stank kväljer de sörjande palestinierna

Mustafa Hamimis ansikte var skrämmande gult. En bomullslapp täckte hans krossade öga, där granaten som avlossats på bara någon meters avstånd träffade honom, det andra ögat var slutet för alltid. Hans vänner bar honom till graven, hans kropp var insvept i den palestinska flaggan och bara hans orakade ansikte var synligt.
   Ingen palestinier hade dödats på Västbanken på mer än två månader, en evighet under ockupationsförhållanden. Men i fredags dödades helt i onödan ännu en gång en demonstrant som kastade sten mot en bepansrad jeep av en soldat som bröt mot reglerna och avfyrade en metallgranat mot 27-åringens huvud.
   Bilderna ljuger inte. I det ena ögonblicket ser man Mustafa kasta en sten mot jeepens baksida och i nästa öppnas bakdörren med ett brak, en granatkastare sticks ut och avlossar den dödliga granaten.
   En kall blåst svepte genom byn Nabi Saleh, en av de byar där de så fredliga-som-möjligt-demonstrationerna äger rum varje fredag. I fredags var demonstrationen ovanligt stor eftersom det var den andra årsdagen av demonstrationerna mot ockupationen av byns mark för att på den bygga bosättningen Halamish.
   Mustafa var en av kampens ledare; för mindre än ett år sedan arresterades han tillsammans med sina tre bröder av vilka en, Oudai, dömdes till nio månaders fängelse. Han skulle ha blivit frigiven nästa torsdag, men den israeliska armén som dödade Mustafa vägrade att frige Oudai fyra dagar i förväg för att han skulle kunna närvara vid broderns begravning.
   Mustafas far Abdul Razak skulle just få sin dialysbehandling i sjukhuset i Salfit. Han blev inte omedelbart underrättad om sonens död därför att familjen ville att han skulle få sin dialys som vanligt. Först därefter fick han höra den bittra nyheten.
   Begravningståget rörde sig sakta fram från Mustafas hem till moskén, där begravningsbönen ägde rum. Tillsammans med de sörjande kvinnorna och snyftande ungdomarna från byn fanns flera israeler som kommit för att visa sin solidaritet, något som är värt att notera.
   Medlemmar i gruppen Anarchists Against the Wall och andra vänstergrupper kände Mustafa väl; hans hem hade ofta varit deras under åren av enträgna demonstrationer.
   Sarit Mochaeli, talesman för människorättsgruppen B`Tselem som deltog i Mustafas sista demonstration, sa att det var rutin för den israeliska armén att avfyra rökgranater mot demonstranter på nära håll. Mustafas otur var att granaten träffade honom i huvudet.
   Kort efter begravningen hördes explosioner från dalen. Styrkor från armén och gränspolisen sköt åter gasgranater mot ungdomarna som kastade sten vid vägspärren.
   Snart gick ”stinkkanonen” till aktion och spred den omisskännliga stanken, stanken från ockupanten och ockupationen, en stank som hängde kvar långt efter det att jag lämnat den sörjande byn.

Sanningen om julen: Marknaden är julens gud av Ulf Nymark

2011-12-15T20:29:00.001+01:00

Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog, och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, gör på luciadagen i Sydsvenskan ett försök att förtälja sanningen om julfirandet. I denna sin strävan hamnar de emellertid strax på hal is. De halkar omkring på den Katolska encyklopedin som källa till forna tiders festligheter i den senare delen av december. Den katolska encyklopedin publicerades år 1914 och är, om jag förstått saken rätt, ett uttryck för vad en rättrogen katolik bör uppfatta som sanning. Verket är sålunda sannolikt en relativt bra källa för att studera den katolska tron, men en notoriskt opålitlig källa att för att skildra det faktiska historiska skeendet. (Man kan tycka det är lite udda att Humanisternas ordförande åberopar en starkt religiöst färgad historieskrivning. Jag för min del stödjer mig här främst på ett annat, pålitligare och modernt - därtill religiöst obundet – uppslagsverk: Nationalencyklopedin).

Saturnaliefesten
De båda debattörerna spårar tidpunkten för det kristna julfirandet (och därmed de kristnas förläggning av Jesus födelsedag) med hjälp av denna encyklopedi tillbaka till det gamla romarrikets tidevarv. Man hänvisar här till Saturnaliefesten, som i Rom firades sent i december (närmare bestämt med början den 17 december). Men när de – tydligen med stöd av nyssnämnda uppslagsverk – hävdar att det den 25 december i det gamla Rom firades en dag med namnet ”Natalis Invicti” (den obesegrades födelsedag) är det bara en liten del av sanningen. (Och sanningen spelar ju roll, som de själva så riktigt konstaterar.) Det var inte ”den obesegrades” i största allmänhet som firades, det var den Obesegrade Solens födelsedag, dies natalis solis invicti. Solgudens kult i denna form inrättades av kejsar Aurelianus så sent som 272 efter vår tideräknings början.

Mithra, Mithras och Jesus
Aurelianius solkult torde i sin tur i mångt och mycket ha inspirerats av den äldre kulten av den ursprungligen forniranska solguden Mithra. Som solgud hade Mithra även drag av frälsare. Mithra föddes den 25 december. Den romerske guden Mithras lånade sedermera många kännetecken av Mithra, bland annat födelsedatum. I övrigt är dock sambandet mellan de båda oklart. Gemensamt för myterna kring Den Obesegrade Solen, Mithra, Mithras och Jesus tycks dock vara födelsedagen. (För övrigt började de kristna i Rom inte fira Jesus födelsedag förrän i mitten av 300-talet och först då blev tidpunkten förlagd till den 25 december. De kristna religionsurkunderna anger inget datum för födelsen).

Julen – en mosaik av olika inslag
Detta om Lindenfors och Sturmarks bristfälliga källor och dito historieskrivning. De skildrar festerna i midvintern från romarriket via vikingatidens julfirande, som sannolikt var ett celebrerande av solens återkomst, fram till vissa relativt moderna inslag i julkulten såsom tomte och julgran.

Jag har inget att invända mot deras slutsatser: att julfirandet är en mosaik av från olika håll och religioner hopplockade delar samt att julfirandet tillhör alla. Eller borde i varje fall tillhöra alla. Men de båda debattörerna missar att skildra de dominerande religiösa inslagen i nutidens julfirande.

Den omnipotenta Marknaden
Numera är det guden Marknaden som är det allt annat överskuggande föremålet för dyrkan. Han – för visst måste denna vidunderliga och omnipotenta gud vara av hankön! – har en mångmiljonhövdad härskara av devota och trofast tjänande tillbedjare. Marknadens heligaste tempel är företrädesvis belägna utanför städernas hank och stör på vad som tidigare var triviala åkertegar, men som nu är helig mark. Dit färdas de troende i långa processionståg i sina fyrhjuliga kultvagnar, som framdrivs av det mirakulösa heliga vätska som kallas bensin eller stundom diesel. (Den rökelse som under färden släpps ut anses vara guden till stort behag). Marknadsgudens anhängare kallas Konsumenter. I templen skänker de trogna symboliska offergåvor i form av rektangulära, färgglada tunna plattor i ett material som utvinns ur samma källa som den heliga vätskan. I undantagsfall kan rektangulära papperslappar med bildtryck på båda sidor fortfarande tjäna som offergåva. Som svar på offer och bön belönar Marknaden den tillbedjande med hett eftertraktade gåvor som de i sina kultvagnar, utmattade av religiös extas, för med sig till sina bostäder, där den till synes själlösa materien blir en fysisk manifestation av den gudomliga anden.

Den obesegrade solguden
Att vara hängiven Konsument, särskilt i juletider, ger riklig belöning. Marknaden låter då sin milda nåd flöda över sina trogna. Den troende människan ges härvid en ny dimension av värdighet och värde. En människa som inte är konsument är i marknadsreligionen strängt taget inte människa, utan en lägre stående varelse, bara snäppet över metmasken. Marknaden strålar när hans präster i templen på julaftonskvällen räknar samman offergåvorna. Ingen annan gudom har samma makt och lyskraft som Marknaden. Han är idag den obesegrade solguden.

Det nya samhället av Erik Kågström

2011-12-15T20:28:00.000+01:00

4. Eurokrisen. Vilka skulder?

Det kan ha börjat med att president Bill Clinton fick en lysande idé. I stället för att staten lånar pengar för att satsa på sociala projekt och stimulera efterfrågan så skulle man kunna uppmuntra medborgarna att låna själva för att höja sin levnadsstandard.

Under de sista åren av sin presidenttid hade Bill Clinton medelst ekonomisk åtstramning lyckats balansera USA:s statsbudget för första gången sedan 1970-talet. Men inför IT-bubblans väntade kollaps måste någonting göras för att vidmakthålla efterfrågan och skapa tillväxt. Och då kunde den här idén nog fungera. Det började med att Clinton med hjälp av tre republikaner 1999 fick kongressen att upphäva Glass-Steagall Act från 1933 som haft som syfte att förhindra banker från vidlyftig utlåning och spekulation.

Full title	An act to provide for the safer and more effective use of the assets of banks, to regulate interbank control, to prevent the undue diversion of funds into speculative operations, and for other purposes.
Colloquial name(s)	Banking Act of 1933, Glass–Steagall Act
Enacted by the	73rd United States Congress
Effective	June 16, 1933

Sedan sänkte Federal Reserve räntan och folk uppmanades att bli egnahemsägare även om man inte egentligen hade råd till det. George W. Bush följde samma linje. En låginkomsttagare skulle kunna få låna 105% av husets värde eftersom värdet ändå efterhand skulle öka. Och folk lånade och köpte hus och lånade ännu mer när huset steg i värde. Amerikanska hushåll konsumerade för 110% av inkomsten och ekonomin blomstrade i USA och i världen. Tills bubblan brast 2007 och staten fick gå in och rädda banker som blivit ”too big to fail”.

Allt detta är välbekant för dem som läst tidningar. Men man kan undra vad som hänt om den amerikanska medelklassen haft 10% högre inkomster att konsumera för. Inte orealistiskt med tanke på att de inte haft någon nämnvärd reallöneökning under 20 år då nästan hela vinsten av produktivitetsökning gått till de rikaste 1%. Förmodligen hade ekonomin blomstrat på samma sätt och bostadsbubblan spruckit. Men då inte med samma drastiska följder för världsekonomin.

I USA och EU-regionen har löneandelen av förädlingsvärdena i industrierna till följd av globaliseringen minskat till omkring 65%. En löneökning med 10% skulle öka andelen till 72% och medföra en motsvarande ökning av efterfrågan.

Ojämlikhetsgraderingen med Gini-koefficienter utgår från disponibla inkomster. En höjning av arbetarlöner så att löneandelen ökar, minskar förstås ojämlikheten men minst lika viktig är hur beskattningen är utformad. Sveriges låga värde med Gini 23 (26 enligt FN-statistik) beror framför allt på omfördelning via skatt. Inkomsterna före skatt är i Sverige faktiskt mera ojämlikt fördelade än motsvarande i Storbritannien med Gini 34.

Jag försöker ju leda i bevis eller i varje fall göra sannolikt att den ekonomiska ojämlikheten i världen leder till att ekonomisk tilllväxt bara är möjlig om många ”lever över sina tillgångar” och därmed genererar obetalbara skulder som i sista hand får tas om hand av staten och därmed skattebetalarna. Detta framgår ganska väl i USA men är mindre tydligt i Europa. Spanien och Irland med flera hade visserligen också bostadsbubblor som brast men framför allt är det här medelhavsstaterna som lånat och spenderat mer än produktionen i länderna varit värd.

Det klassiska sättet att lösa en statsskuldskris är att trycka sedlar – fiat money – och provocera inflation. Det har i viss mån utnyttjats av USA. I Europa skulle Europeiska Centralbanken ECB kunna fungera på detta sätt men där har Merkozy inte kunnat enas. Tyskland spjärnar emot.

Våra ekonomer har räknat fram en jämviktsarbetslöshet på omkring 4%. Lägre arbetslöshet än så anses kunna leda till inflation. Kan inte dessa ekonomer också räkna fram ett jämvikts-ojämlikhetstal som staterna kan rätta sig efter. Joseph Stiglitz efterlyste i boken ”Fungerande Globalisering” ett överstatligt organ med makt att tillrättavisa stater som accepterar stor ekonomisk ojämlikhet. I eurozonen vill man nu genomföra en ”harmonisering” av pensioner, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik och finansiella regler. Varför inte då ha en Gini-koefficient på t.ex. 28 som ett mål och bestraffa stater som överskrider Gini 30 med kännbara åtgärder. Men Merkozy verkar mest intresserade av att begränsa demokratin i Europa och disciplinera klientländerna i söder. Och Reinfeldt tyckte inte det var ”rätt tillfälle” att hävda fackliga rättigheter när center-höger-partierna i EU möttes i Marseille i förra veckan (DN).

På eCat-fronten händer det en del. Mario Rossi har besökt Boston och träffat den republikanske delstatssenatorn Bruce Tarr som uttalat intresse för eCat-tillverkning i Massachusetts, om det visar sig att tekniken fungerar. Rossi träffade också forskare vid MIT. Sedan har den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney uttalat intresse för eCat.

Den stora överraskningen är dock en rapport från ett ”workshop” i NASA-regi den 22 september i år. Journalisten Stephen Krivit hade med åberopande av ”Freedom of Information Act” fått tillgång till materialet. Den rapport som var intressantast gällde LENR (low energy nuclear reactions). Rapportören Joseph Zawodny är ”senior physicist at NASA-LARC”.

Efter att ha redogjort för vilka civila och militära områden där den nya energikällan kan bli aktuell gör Zawodny en sammanfattning (min översättn.):
• En billig, ren, ”uppskalningsbar”, bärbar energikälla som kommer att påverka ALLA.
• Unik lösning på problem med peak oil, klimatförändring, rent vatten och därmed förenad geopolitisk instabilitet.
• Snabbt och enkelt utbyte av traditionella källor för bostadsvärme och varmvatten.
• Möjliggör vitt distribuerad energiproduktion. Bostäder och företag kan generera den el de behöver - på plats.
• Möjliggör helt nya sätt att fullgöra NASAs uppgifter.

För NASA är det första steget att genomföra basala tester på teknologin. Det skulle kunna vara klart i början av 2012… Detta kommer att ske i ett samarbete mellan Glenn Research Center, Langley Research Center och Marshall Space Flight.

Detta är häpnadsväckande. Och rapportören är förvisso ingen virrhjärna. Orsaken till att forskningen kring LENR inte fått det stöd som den tycks förtjäna är förmodligen att den ”onormala” energiutveckling man sett vid tusentals experiment i hundratals laboratorier inte kunnat förklaras enligt nu känd och accepterad partikelfysik. Enligt NASA finns inom ramen för LENR en potential för energiutvinning som är lika stor som eller till och med större än för fission och het fusion. Frågan är nu om Rossis eCat öppnat en lucka till denna enorma resurs eller är ett rent bedrägeri eller resultatet av bristfälliga mätningar. Det vet vi först när någon köpare av eCat-reaktorn går ut offentligt och redovisar resultat av en teknik som dessutom skulle passa bra in i Jeremy Rifkins ”tredje industriella revolution” med dess utlokaliserade energiproduktion. Vi lever minsann i intressanta tider.

Nu gör den svenska regeringen gemensam sak med den israeliska – censur på gång av Bertil Egerö

2011-12-15T20:27:00.000+01:00

Den israeliska regimen känner sig klämd både utifrån och från en växande opposition hemmavid. Oppositionen – den som styrs av tron på mänskliga rättigheter – får stöd från många demokratiska länder, bland dem Sverige som stöder en hel räcka inhemska organisationer som vill förändra samhälle och politik i mer demokratisk riktning.

Därför vill nu det ’demokratiska’ Israels regering genomföra en lagstiftning som i praktiken stryper stödet utifrån: Alla utländska bidrag ska beläggas med 45% skatt. Endast de organisationer som också får bidrag från israeliska staten undantas. Vidare ska taket för bidrag till “political non-profit societies” från andra stater, FN, EU eller andra internationella organisationer sättas till knappt 40 000 kr om året.

Källan till denna information återfinns i en ledarblogg i SvD av Daniel Schatz, rubricerad Anti-Israelrapporten är toppen av ett isberg. Inte helt förvånande bygger han sin argumentation på NGO Monitor, en starkt pro-israelisk verksamhet finansierad av olika judiska eller pro-israeliska instanser. Och ’rapporten’? Ett nytt temanummer av Palestinagruppernas tidskrift, kallat Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, släppt i början av november.

Gunilla Carlsson beredd att censurera
SvD inledde debatten om rapporten med att intervjua biståndsminister Gunilla Carlsson om rapporten. Så här började dess artikel: ”Biståndsministern har ilsknat till på en färsk skrift från Palestinagrupperna … ’Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till. Sidas uppdrag är att allt material ska vara informativt och kunnigt om biståndet, men vid några tillfällen har det inte funkat’, säger Gunilla Carlsson till SvD.”

Hon vill nu ”skärpa kravet på opartiskhet när Sida ska informera om utvecklingen i biståndsländerna”. Att Sida dras in är säkert medvetet. Carlsson vet naturligtvis att det handlar om något Sida endast har indirekt med att göra, ett stöd (via biståndskakan) till engagerade organisationer som ska möjliggöra både information och debatt, kritik och försvar – en vital del av det demokratiska utbytet i Sverige.

Tidskriften Omvärlden, finansierad med biståndsmedel, reagerar i en ledare på kravet på opartiskhet: gäller det även statens stöd till partierna, till pressen, till Reportrar utan gränser som driver kampanjer för Dawit Isaak? Biståndspengar går även till våra politiska partier för internationell samverkan, en del av strategin för demokratisering.

Men på Sida har Carlssons ministerstyre verkligen satt sina spår. Sida är inte längre vad det har varit. Nu kröker man rygg, duckar och håller med: ”Det gäller att hitta rätt ton och inte driva en politisk riktning, men den balansen saknas här”, säger Joachim Beijmo, kommunikationschef på Sida, om Palestinagruppernas lilla skrift. ”Regeringen och Sida är överens om en översyn av regelverket för informationen om det svenska biståndet.” Kanske handlar det inte om lagstiftning, men nog är greppet påfallande likt vad som just nu pågår i

Israel. Ekonomiska styrmedel för att strypa kritiska röster – eller som i fallet med Palestinagrupperna information som inte duckar för sanningen.

Sedan Carlsson blev minister har informationsanslaget till svenska organisationer halverats från nästan 200 miljoner till under 96 miljoner. En strypning av informationsflödet som också är en varning om vad som kan komma. Hennes slarv med sakuppgifter verkar faktiskt riktat: I SvD-intervjun uppgavs att Palestinagrupperna fått 700 000 kronor för att göra skriften, mer än de får för hela informationsverksamheten under ett år. Ca 150 000 kr är den korrekta siffran, och där ingår den egeninsats som alltid begärs av Sida. Diskrediteringen har lyckats, och någon rättelse har inte kommit från UD.

Palestinagrupperna låter sig inte tystas, utan begär att Gunilla Carlsson påvisar vad i skriften som inte stämmer med verkligheten. Något svar är knappast att vänta. Rapporten bygger på starka och sakliga källor: ”Redan 2009 utgav sydafrikanska Human Sciences Research Council skriften Ockupation, Colonialism, Apartheid? A re-assessment of Israel´s practices in the occupied Palestinian territories under international law. Där fastslår folkrättsexperter att det som pågår är ockupation, kolonialism och apartheid.”

Samtidigtsom temanumret släpptes möttes den internationella krigsbrottstribunalen, även kallad Russell Tribunal on Palestine, för att avhandla just denna fråga. Där medverkade auktoriteter som nobelpristagaren Desmond Tutu, människorättsaktivisten Alice Walker, den internationella folkrättsexperten och tidigare FN:s särskilde rapportör John Dugard och nobelpristagaren Mairead Maguire. Efter dagar av vittnesmål kom tribunalens jury fram till samma slutsats: Israel utsätter palestinier för institutionaliserat förtryck motsvarande Sydafrikas apartheid enligt internationell rätt.

Gunilla Carlsson har ensam styrt över det svenska biståndet i snart sex år. Debatt har inte helt saknats – just nu är hennes stöd till det famösa Swedfund i fokus för kritiska röster. Swedfund som sprider biståndsmedel i dubiösa investeringar, som inte kan utsättas för normal offentlig granskning eftersom den omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen.

Men jag saknar riktigt starka röster av kritik i riksdagen, i den offentliga debatten. Under alliansens första period var röstläget högt i media, men sedan 2010 känns det som om luften gått ur oppositionen. Det var dock inte länge sedan biståndet var en hjärtefråga både för socialdemokrater och vänsterpartiser, och för oss medborgare. Har Reinfeldt-regeringen lyckats slå sönder den solidaritet vi alla kände? Har dess tal om korruption och ineffektivitet i biståndet gått hem? Har bantningen av medel för information i Sverige fått oss att tappa kontakten med det internationellt så uppskattade svenska biståndet, kanske gjort om oss till smått skamsna bidragsgivare i välgörenhetsbranschen?

Då står det illa till.

Om behovet av enkla lösningar av Stig Henriksson

2011-12-15T20:25:00.000+01:00

Först publicerad i VLT 13 dec
Låt oss tala en smula om fascism!

Det behövs tre ingredienser för att koka denna svartsoppa. Man ska frammana ett verkligt eller inbillat hot mot något värdefullt som man menar kan gå förlorat. Det kan vara rasen, folkhemmet eller tryggheten. Man ska misstänkliggöra demokratin som varande ineffektiv och dess bärare som antingen ofattbart dumma eller genomkorrupta. Eller både och. Och viktigast; man ska hitta roten till allt ont. Judarna, zigenarna, de homosexuella, muslimerna eller helt enkelt invandrarna.

Allt oftare kan man läsa skildringar om hur idylliskt allt var i Sverige förr i tiden. Ingen brottslighet, underbar sjukvård, äldreomsorg och skola var klanderfria etc. Fakta om hur mycket bättre allt detta är nu, alla problem till trots, de hjälper inte.

De förtroendevalda antas vara närmast landsförrädare när de inte enbart är ute efter att sko sig själva. I bästa fall förstår de noll och intet. Att nio av tio folkvalda är fritidspolitiker som vid sidan av sitt vanliga jobb efter bästa förmåga sköter sitt uppdrag förträngs. (Och om det vore så lukrativt; hur kommer det sig att partierna har väldigt svårt att rekrytera medlemmar som vill ta på sig uppdrag?)

Och invandringen i allmänhet, med särskild inriktning på muslimer, förklarar allt som blivit sämre och hotar vår framtid starkare än både klimatförändringarna och kärnvapnen. Visst skapar invandringen problem för både oss som tar emot och för dem som kommer! Att andra problem vore än större utan invandring, det verkar bli för jobbigt att ta in. Att invandring lättar på försörjningsbördan hos en snabbt åldrande befolkning, det blir för krångligt att förstå. Att det visst är oacceptabelt att det ska ta 7-8 år innan man är med och bidrar till samhället, men tydligen svårt att erinra sig att det tar tre-fyra gånger så lång tid för de nya medborgare vi producerar själva.

Nej, ned med den svarta fascismen - ljus över landet! Varför inte med hjälp av den mörka skönhet som invandrat från Sicilien; Sankta Lucia!

Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien. Hennes far dog när hon var liten och hon blev uppfostrad av sin mor, Eutychia. Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, dock berättade hon inte det för någon. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt "Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!" Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Men friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde kristna.
Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon svärdet genom halsen på henne och inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den >sista smörjelsen.
Det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret, är faktiskt inte inspirerat från en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna, utan det är för att skänka lite ljus i en tid av mörker (i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt). Men legenden säger ändå för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet.

"Alle Vesterns lande är infiltreret af muslimerne. Nogle av dem taler pent til os, mens de venter på at blive mange nok till at slå os ihjel"
Mogens Camre, fd medlem i EU-parlamentet för Dansk Folkeparti

Det goda sammanbrottet? av Gunnar Stensson

2011-12-15T20:22:00.002+01:00

Vårt ekonomiska system förutsätter tre procents årlig tillväxt och motsvarande konsumtionsökning. Industriavtalet i måndags ger en löneökning på tre procent, helt enligt systemet.
   I längden är tre procents årlig tillväxt ohållbar i en värld med begränsade resurser.
Illusionen att den treprocentiga tillväxten trots allt skulle kunna vara möjlig upprätthålls genom lånefinansiering.
   En av lånefinansieringens bieffekter är att den överför ekonomisk – och därmed politisk – makt till banker och finansinstitut.
Konsekvensen är att klyftan mellan finansvärldens toppskikt och medelklassen vidgas, samtidigt som breda befolkningsskikt utarmas. Migrerande människomassor är helt skyddslösa.
   Med rätta misstror människorna bankerna vilket illustreras av den bankpanik som just nu drabbar Swedbank i Lettland.
   Den lånefinansierade tillväxten har nått vägs ände. USA:s ekonomi imploderade 2008. Idag ser vi ett europeiskt finanssammanbrott.
   Under den gångna veckan har EU-mötet om lånekrisen och FN-mötet om miljön i Durban slutat i fiaskon, som nödtorftigt har maskerats som halva framgångar.
   Vad vi ser är en smygande översvämning, ett sammanbrott i ultrarapid.

Behöver ett sammanbrott vara en katastrof? Alf Hornborgs ”Myten om maskinen” innehåller ovanligt nog ett kapitel om det goda sammanbrottet. Det bygger i huvudsak på Joseph Tainters analys i ”The Collaps of Complex Societies”.
   Tainter menar att samhälleliga sammanbrott egentligen handlar om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger De småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mer kostnadseffektiva än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.
   ”Ekonomiska kriser har ju faktiskt tidigare visat sig kunna få oss att hushålla med resurserna. Utan tvivel skulle europeisk debatt och politik få en annan inriktning om det som stod på spel handlade om något så bortglömt som våra basbehov.”

Det slog mig att jag har upplevt ett samhälle där tillgången till olja, livsmedel och andra resurser i ett slag begränsades. Det andra världskrigets utbrott innebar att Sveriges dåvarande samhällssystem i ett slag bröt samman. Låt oss fokusera på hur försörjningssituationen skulle lösas och tillfälligt bortse från andra världskriget. Det var för resten vad Sveriges ledning faktiskt gjorde.
   Men malmexporten till Nazityskland innebar förstås en inkomstkälla, samtidigt som den förlängde kriget.
   Standardsänkningen var omedelbar på alla områden. Jordbruket måste tillgodose livsmedelsförsörjningen samtidigt som stora delar av den manliga befolkningen var inkallad. Den odlade arealen vidgades. Mossar dikades. Mjölkkor fick bli dragdjur så att hästens foderareal kunde användas till livsmedelsproduktion. Kaniner för slakt uppföddes överallt. Parker uppodlades. Ytterligt små bidrag utbetalades till de inkallades familjer. Kvinnor tvangs ut i produktionen. Skolbarn och skolungdom utnyttjades systematiskt vid arbetstoppar som skörd av hö, säd och potatis. Potatislov med arbetsplikt i alla skolor. Kampanjer för lingon- och blåbärsplockning. Ransonering av baslivsmedel och lyxprodukter. Valfrihet. Konsumenten fick välja: tobak eller kaffe, samma kupong gällde. Tio Liljeholmens prima julgransljus i blå förpackning per barn till jul. Oändliga väntetider i butikerna medan biträdena klippte i korten och klistrade i pärmarna. Överallt hästdragna vedlass på gatorna och väldiga vedstaplar vid skolor och lasarett. Mörklagda städer, både av säkerhets- och besparingsskäl. Ingen bensin till civila bilägare, småningom gengasaggregat. På rälsbussarna stod aggregaten i toaletten. De hängde efter de enstaka bilar som så småningom började rulla på vägarna. Efter fyra-fem mil fick man fylla på ved. Surrogat av alla slag. Papperssnören som gick av när det regnade. Kläder av pappersmassa. Karbidlampor. Varmvattensransonering. ”Stackars barn som måste växa upp i en sådan tid!” suckade vår folkskolelärarinna. Men det tyckte inte vi. Vi hade inte upplevt någon annan tid. Kristidsnämnder i varje litet samhälle. Jag köpte min första skrivmaskin billigt från en kristidsnämnd som blev nedlagd långt efter krigets slut. Vi klarade av att hushålla med resurserna. ”Det har kommit en båt med bananer” sjöng vi när den internationella handeln kom igång igen.

Sparsamhet och rättvis fördelning är alltså möjliga innanför nationalstatens gränser. Det är värt att notera att också det krigförande Nazityskland upprätthöll en fungerande välfärdsstat ända fram till 1944. Det var en viktig del av krigsstrategin. Moralen måste upprätthållas. Resurserna fick man genom plundring från de ockuperade länderna.
   Många hävdar att demokrati och välfärdssamhälle endast kan existera innanför nationalstatens gränser. Är det så, är vår situation katastrofal.
   EU utgör ett försök att vidga solidariteten, demokratin och välfärden över nationalstatsgränserna. Europa är en liten del av världen.
   De multinationella bolagen är globala. Miljöhoten är globala. Miljökampen måste vara global.
   Vår tids viktigaste konflikter är kanske inte konflikter mellan stater utan snarare mellan rika och fattiga, mellan oreglerad ”frihet” och metodisk hushållning.
   Vi har ett världssystem byggt på girighet. Vi behöver en värld byggd på solidaritet.

Newt Gingrich och påhittade folk av Ulf Nymark

2011-12-15T20:19:00.002+01:00

Newton Leroy "Newt" Gingrich, möjlig kandidat för republikanerna i nästa års presidentval i USA, har för omvärlden kungjort sina åsikter om det palestinska folket. Eller rättare sagt: han hävdar att palestinierna inte finns, de är ett ”påhittat” folk. ”Det är i själva verket ett arabiskt folk”, säger han. Historielärare Gingrich (jo, han lär ha studerat och undervisat i historia!) påpekar också att det aldrig har funnits något Palestina som stat. Palestina ”var en del av det ottomanska riket”. Och att palestinierna skulle få en egen stat kan det för Gingrichs del inte vara tal om. De har ju haft ”chans att ge sig av till så många ställen”.

Lösryckta fakta
Visst, Gingrich har rätt så långt som att det aldrig funnits en självständig stat med namnet Palestina. Och, visst är palestinierna ett arabiskt folk. Men att utifrån dessa från sitt sammanhang lösryckta fakta förneka existensen av ett palestinskt folk är naturligtvis halsbrytande.
Emellertid får Gingrich sätt att argumentera lika intressanta som dramatiska konsekvenser om det skulle tillämpas på andra folk och stater. Här exempel på detta.

Samma arabiska folk?
Om nu det faktum att palestinierna är ett arabiskt folk diskvalificerar dem för att bilda en egen stat gäller givetvis detsamma för alla de andra 21 medlemmar i Arabförbundet. Varför skulle t ex invånarna i de USA-allierade staterna Irak, Saudiarabien, Kuwait, Jordanien m fl utgöra egna, självständiga stater? De är ju samma arabiska folk!

Saknar existensberättigande
Större delen av den s k arabvärlden har varit delar av det ottomanska imperiet. Flera, ja många, av de nuvarande arabstaterna har inte existerat före ottomanska imperiets fall eller ens före andra världskrigets slut. Praktiskt taget alla stater i Mellersta österns skulle därmed, enligt Gingrichs sätt att betrakta historien, sakna existensberättigande.

Israel har inte funnits i historisk tid
Detta gäller också i högsta grad staten Israel. I historisk tid före 1948 har det inte existerat en israelisk stat. (I förhistorisk tid fanns en till ytan minimal stat vid namn Israel i detta område. Den upphörde att existera på 700-talet före vår tideräkning). Det som nu är staten Israel var, givetvis, också en del av det ottomanska riket. Alltså saknar, med den republikanske presidentkandidatens sätt att tänka, staten Israel existensberättigande.

Judarna – ett påhittat folk?
Israels rätt att existera kan också ifrågasättas, i enlighet med den gingrichska argumentationen, eftersom det är synnerligen diskutabelt om det verkligen finns ett judiskt folk. (Israel hävdar ju att det är en judisk stat). Före den sionistiska kolonisationen (som började på 1800-talet) av Palestina fanns några få tusen judar – förutom den arabiska majoritetsbefolkningen – i området. Den del av befolkningen i Israel som kallar sig judar (ca 20 procent av Israels befolkning är ju araber) har i själva verket invandrat från en rad väst- och östeuropeiska stater, liksom från afrikanska stater och från länder med en arabisk majoritetsbefolkning. Gingrich måste med sitt sätt att tänka rimligen komma fram till att judar är ett påhittat folk.

Andra ställen att ge sig av till …
Och varför skulle den befolkning som var spridd över större delen av världen och som betraktade sig som judar nödvändigt- vis ha en egen stat? Det fanns ju så många andra ställen att ge sig av till …
Gingrichs resonemang ger som synes förfärande konsekvenser om de skulle tas för gott. Nu kommer naturligtvis Gingrich inte att argumentera så när det gäller andra folk. Hans uttalanden är bara ett i raden av alltför frekventa och utbredda försök från Väst att försvara den krigiskt imperialistiska israeliska staten, osynliggöra det förtryckta palestinska folket och förvägra dem sin rätt till egen stat. En rätt som har ett grundmurat stöd i FN:s ställningstaganden.
Må världens folk förskonas från att få en gingrichs som president i Amerikas Förenta Stater.

PS. Frågan är naturligtvis också om USA:s invånare utgör ett folk. Det är ju i allt väsentligt ett hopkok av invandrare från en rad olika europeiska, afrikanska, asiatiska, och latinamerikanske länder. Nog måste detta vara ett påhittat folk? Och varför ska de ha en egen stat: historiskt sett fanns det före slutet av 1700-talet inte någon stat med namnet USA. Möjligen kan ursprungsbefolkningen i Nordamerika, de av kolonisatörerna nästan utrotade indianerna, göra anspråk på att få bilda en egen stat på det territorium som nu utgörs av staten USA. DS

Kulturtips

2011-12-15T20:17:00.000+01:00

Anders Ekborg - En stilla jul
På Palladium den 16 december kl. 19.30
Läs mer

Baaziz
en av Algeriets allra mest frispråkiga singer-songwriters, 16 december på Moriska Paviljongen kl 20:00.
Läs mer

Tre decemberkvällar med Emil Jensen & Nour El-Refai
På Babel 16, 17 & 18 december kl 19:30.
Läs mer

PHANTOM OF THE OPERA
17 december kl 19:00 på Spegeln.
Läs mer

KIOSK, iransk, progressiv rockgrupp,
17 december kl 21:00 på Moriska Paviljongen. Läs mer

NÖTKNÄPPAREN
Nötknäpparen, en av baletthistoriens klassiker från Bolsjoj i Moskva. På Spegeln och Kino söndag 18 december kl 16:00. Läs mer

ELECTRONIC SOUNDCLASH 2011
Juldagen 25:e december på Babel kl 23:00. Läs mer

Vinterfåglar kring brofästet
Massor med fåglar tillbringar vintern kring Sibbarp, Lernacken och brofästet. Följ med och titta på dem!
Mån 26 dec kl. 10:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Gamla Tvätteriet, Malmö t o m 27 november, på Teater Sagohuset, Lund t o m 30 november, Jullovsföreställningar i Lund 28-30 december
Ons 28 dec kl. 11:00. Läs mer

NYÅRSKONSERT: BERLINFILHARMONIKERNA
Live från Berliner Philharmonie med Berlinfilharmonikerna på Spegeln och Kino 31 december kl 18:30. Läs mer

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 31 dec kl. 18:00. Läs mer

Traditionella nyårsdagsjazzen med Gunhild Carling
i Västra Karaby Kyrka söndag 1 januari kl 18.00. Läs mer

Vilda Malmö
Fågelpromenad på Ribersborgsstranden, 8 januari kl 13:00. Läs mer

Kung Lear
Gästspel med 123 Schtunk. På Lunds Stadsteater 15 januari kl 18.
Läs mer

Malmö förr och nu - En underhållande och intressant föreläsning
Föreläsning om Malmös historia med Andreas Wennick. På Malmö Brygghus i oktober och november.
Sön 15 jan kl. 15:00. Läs mer

Rymden emellan
Efter stor succé med den internationella teaterfestivalen om åldrande "Den tredje åldern", ger sig nu Teater InterAkt in i den högaktuella debatten om vård av äldre igen.
Mån 16 jan kl. 19:00. Läs mer

Ursäkta, räknas mitt piano som handbagage?
På Palladium 20 januari kl. 19.30
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Det lackar…

2011-12-08T20:54:00.002+01:00

Nästa vecka är det dags för VB:s sista nummer för året. Det är alltså på sin plats med såväl krönikor över året som snart är slut som förutsägelser inför 2012.
Hoppas på hugade skribenter gör red och inte minst läsekretsen.

Vår makt 2011 – En världsregim av åtstramningar

2011-12-08T20:53:00.000+01:00

Kapitalismen är inne i en allvarlig kris och hur mycket statliga medel som än används för att rädda banker och hela nationer som närmar sig konkursens brant tycks krisen bara spridas.
Vi har föredragshållare från Spanien, England och Sverige som berättar om de rörelser som uppkommit som ett svar på denna kris. Välkomna till en dag av torgockupationer, upproriska studenter, förortskravaller och stadskamp.
TID: 10 december, kl. 11-18
PLATS: Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö.
Mer information:
Arrangeras i samarbete med Motarbetaren och ABF

URAN: 11 DEC

2011-12-08T20:52:00.002+01:00

GRUVOR-KÄRNKRAFT-VAPEN-AVFALL
   14:00 Filmvisning #1 MALMÖPREMIÄR!
Om bergen faller sönder & samtal med regissören! Förfilm: YELLOWCAKE kortfilm från gruva till kraftverk.
   15:30 Föredrag med Anita Lilburn, ARK
Om utarmat uran, kärnkraftens restprodukter i modern krigsföring.
   16:30 Filmvisning #2 Into Eternity
Fantastisk dokumentär som ställer existentiella frågor om slutförvaret i Onkalo, Finland.
FRI ENTRÉ!
Café Barbro - Norra Skolgatan 10a, Malmö

Affisch

Midnattskören

2011-12-08T20:51:00.002+01:00

Midnattskörens julkonsert Klosterkyrkan
Torsdag 15 december kl 18 och kl 20
Två konserter samma kväll alltså.Körledare: Gösta Petersen
Gäster: Lund International Student`s Choir
Körledare: My Hedström & Gösta Petersen
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund

Mer info

Vänsterpartiets Fristadsfond är i akut behov av pengar!

2011-12-08T20:50:00.002+01:00

Fristadsfonden är i akut behov av pengar för att vår verksamhet att hjälpa asylsökande flyktingar ska kunna fortsätta. Varje månad beviljar vi ekonomisk hjälp för ombud, kris- och traumautredningar, läkarintyg och tolkar för mellan 40.000 kr till 50.000 kr. De ombud vi anlitar tar en mycket lägre taxa än vad som är rekommenderat, detsamma gäller de utredningar som behöver göras.

Inte en enda krona går till resor, administration eller arvoden för de kamrater som sitter i styrelsen.
   Partikamraterna skänker i genomsnitt 10.000 kr i månaden till fonden. I dagsläget har vi medel att bevilja som räcker till ett möte till. Vi, d.v.s. Vänsterpartiet och Fristadsfonden, befinner oss i den situationen att om inte mer pengar kommer in så tvingas vi lägga ner fonden i januari efter 11 års arbete för att hjälpa flyktingar och där vi räddat livet på många.
   Det finns två sätt att bidra ekonomiskt till Fristadsfonden.
   Det ena är att teckna ett autogiro där summan du vill skänka dras automatiskt varje månad. Autogiro-blankett kan laddas hem här.
   Det andra är att sätta in pengar på fondens plusgirokonto 26 31 25-7 genom att via din Internet-bank ställa in, att ett visst belopp ska överföras varje månad till plusgirokontot.
   Alla bidrag tas emot med stor tacksamhet. Ju fler som skänker pengar desto fler kan vi hjälpa.

Varmt tack på förhand för ditt bidrag!
Ulla Hoffmann, ordförande
Anita Dorazio, sekreterare

Pressgrannar

2011-12-08T20:49:00.002+01:00

Flamman:
Vänstern och socialdemokraterna ger Björklund poäng i onödan genom att inte argumentera mot kommunaliseringen

Vänsterpartiet har också ett särskilt ansvar för kommunaliseringen då det 1989 bytte linje från motstånd till stöd på kort tid. Därmed svek det den lärarkår som hoppades att partiet skulle stå emot och stoppa förslaget i riksdagen. Ylva Johansson, då VPK - numera ledande socialdemokrat och före detta minister, gjorde upp med Göran Persson, då skolminister.

Tankarna om decentralisering och komma närmare brukarna var inte fel i sig med det har visat sig i efterhand att kommunalpolitikerna inte kunnat ta ansvar för en jämn utveckling av landets skolor. Istället har den borgerliga skolpengen delats ut schablonmässigt, till fattig och till rik. Det är glädjande att två av fyra av Vänsterpartiets partiledarkandidater nu talar öppet om behovet av att återinföra kravet på statlig skola. Frågan är om Socialdemokraternas Mikael Damberg kan övertygas i samma riktning.
Jonas Thunberg 30/11

Paulsson, Ohly m.fl. av Lucifer

2011-12-08T20:48:00.000+01:00

Är Paulssonaffären över nu? Ja, ska man tro borgarna har all gått precis rätt till och livet kan lugnt gå vidare. Och ser man i Sydsvenskan har inget särskilt hänt. Där har man hanterat det hela mycket återhållsamt, förmodligen i medvetande om att tidningens läsekrets skulle finna det plågsamt att läsa hur det faktiskt går till. Eskil Fagerström skrev några kryptiska rader i lördags och nojsade bort det hela. Men det var han och hans kollega Sarah Nylund som i fjor skrev en artikel i SDS som förklarar hur det hela hänger ihop (SDS 27/2 2010 ”Så drar Lunds män nytta av varandra”). Läs själv, det känns som en skildring av en amerikansk småstad i Mellanvästern i en roman av Sinclair Lewis.
   Christer Wallin som äger Wallin & Dalholm är kommunalråd för moderaterna. Han är också ordförande i den stiftelse som driver Arenan, Paulssons betalning till Lunds kommun för att han skulle få bygga på Klostergården. Wallin gjorde härom året en affär med Paulsson där Paulsson fick köpa W&D:s gamla hus och tomt mitt i det nya Sockerbruksområdet för att bygga. I gengäld fick Wallin köpa Paulssons tidigare hus på Odlarevägen och fick 10 miljoner för att bekosta flytten. Ja, sen var det lite fastigheter vid Bytaregatan i centrum inblandade etc. Innan inflyttningen bjöd Paulsson på en upprustning av lokalerna för 7 miljoner.

Hypotekskrögare på Paulsons nåd
Ja, och sen har vi ordföranden i Tekniska nämnden, Ronny Johannesson (m), tidigare politisk sekreterare till Mats Helmfrid (m) som gjorde honom först till vice ordförande i Kulturnämnden och därefter till ordförande i Tekniska nämnden. Det var Johannesson som vid kommunfullmäktiges sammanträde nu i november sa till Anders Almgren (m) att förslaget om att utreda kommunalt bussbolag kunde passa i Nord-Korea. Tekniska nämnden är huvudman för Tekniska förvaltningen som är den som står för Lunds försäljning av mark och t.ex har förhandlat om marken nere på Klostergården till Paulsson. Ganska billigt pris för Paulsson, får man säga, tillräckligt billigt för att Paulsson kan sälja till tre gånger så mycket till HSB.
   Nåväl, Johannesson driver Hypoteks- våningen, dvs fest- och konferenslokalen i det grå huset snett emot Domkyrkan. Huset ägs sedan 2006 av Paulsson och där är alltså Johannesons restaurangverksamhet hyresgäst. Och, javisst, Johannesson var ju vice ordförande i Kulturnämnden, ansvarig för fritids och sportanläggningar när Paulsson skulle bygga på Klostergården och bjöd på Arenan. Ja, så kan man hålla på och jag gissar att Eskil Fagerström vet ännu mer. Jag hoppas att han skriver om det i Sydsvenskan.

Talande tystnad
I ett ledarstick i onsdagens DN stod det så här:
   ”Den Caremaskandal som borde vara ett tacksamt mål för den samlade vänstern lämnas i princip okommenterad. Från Vänsterpartiets mer eller mindre ledarlösa parti hörs inte ett knyst. Socialdemokraterna gjorde sent omsider i helgen ett försök att ta till orda. Beskedet var då att partiet återkommer med ett ”knivskarpt beslut”. Vid kongressen. Om två år.”
   Det är ett korrekt konstaterande så vitt man kan se. Till försvar för V skulle man kunna anföra att vi har inte så lätt att komma till tals, men det är inget skäl för partiledningen att tiga. Det är helt enkelt plågsamt att se hur V centralt verkar helt ta tappat målföret.

Förspillda år
Och det ger anledning till en vidare kommentar. Den är helt enkelt att Vänsterpartiet i flera år har befunnit sig på en politisk ökenvandring. Det är i första hand inte Lars Ohlys fel utan de kretsar som förde fram honom som partiordförande. Men Ohly har bidragit till att göra ont värre. När det för de flesta stod klart att han inte längre var acceptabel som partiordförande så höll han envist fast vid att tala om att han tänkte ställa upp igen som ordförandekandidat. Alltså; han ville inte bara sitta tiden ut, han ville också väljas om som partiledare. Det kanske var vanlig mänsklig fåfänga, men effekten var att i flera år blockera för den nödvändiga förnyelsen. OK, förnyelsen tycks komma nu, men Ohlylinjen verkar ha stort stöd ibland V:s partifunktionärer och deras närstående, så helt smärtfritt blir det inte. Och vi har alltså förlorat flera år på det här och ett val.

Vad skulle EUROn vara bra för? av Lars-Åke Henningsson

2011-12-08T20:46:00.000+01:00

Som jag minns den EMUdebatt som fördes i Sverige, fanns det inte några egentliga ekonomiska skäl för euron. Euron var och är ett politiskt projekt, en symbol för och manifestation av europeisk enighet på det monetära planet.
   Det skäl man kunde skymta bakom, är det vi börjar se närma sej nu. En dag skulle man komma till en punkt där det skulle bli mer eller mindre ofrånkomligt att det väcks förslag om inrättandet av ett europeiskt finansdepartement.
   Det viktigaste argumentet mot euron är också något som blir allt tydligare. I och med den gemensamma valutan har man avhänt man sej ett viktigt instrument för att utforma en ekonomisk politik som är anpassad efter lokala förutsättningar. Utan euron hade Grekland och Italien varit tvungna att att ta itu med sina interna ekonomisk-politiska problem på ett långt tidigare stadium. Med euron har den grekiska eliten på sitt håll och Berlusconi på sitt under lång tid kunnat fortsätta att föra en ekonomisk politik utan att det fått några konsekvenser som man behövt ta hänsyn till.
   Men skulle ett överstatligt finans- departement verkligen kunna lösa problemen i EU? Vore det inte att bara fortsatta samma olyckliga utveckling som hittills ytterligare några steg? Att behandla krisen som en akut finansieringskris för skattebetalarna att ta hand om, och lämna alla gamla korrupta maktförhållanden som de är, som integrerade delar av den lokala marknadsekonomin, det är att garantera att det blir nya kriser längre fram.
   Hur kan man fortsätta att tro att ett samhälle kan byggas uppifrån, med ett ökande demokratiskt underskott? Hur kan man fortsätta att tro att marknadsekonomin är en universalmedicin för alla ekonomiska problem? Om EU verkligen ska komma vidare, är det inte dessa ohållbara grundvalar som skulle behöva ifrågasättas?

Palestina -Israel av Gunnar Stensson

2011-12-08T20:45:00.000+01:00

”Vi har redan en enstats-lösning”
”Det finns ingen som tror att raketer mot Israel kommer att befria Palestina eller att förhandlingar med USA kommer att leda till en rättvis och varaktig lösning”, säger Columbiaprofessorn Rashid Khalidi, ledande palestinsk intellektuell som ingick i den palestinska delegationen i Madrid- konferensen på 1990-talet och var en av de första som förespråkade en tvåstatslösning.

Hamas och den Palestinska Myndigheten måste enas, ensidigt ta avstånd från våld och kasta den USA-ledda fredsprocessen överbord. Fredsprocessen är ett lik som under mer än ett decennium pumpats fullt med formalin.
   Det finns ingen som tror att samtalen med USA leder till en rättvis och varaktig lösning av konflikten. Om någon fortfarande skulle göra det borde han få sitt huvud undersökt.
   Tvåstatslösningen har begravts av de outtröttliga israeliska schaktmaskinerna och Israels bosättningsindustriella komplex. Den hade ändå bara varit en station på vägen och inte slutet på konflikten. Frågan om de palestinska flyktingarna och Israels palestinska minoritet måste lösas först innan något fullständigt fredsavtal kan uppnås.

Enstatslösningen är redan här, fastslår Rashid Khalidi. ”Mellan Jordan och Medelhavet finns det bara en stat med två eller tre grader av medborgarskap eller icke-medborgarskap inom gränserna för denna enda stat som utövar total kontroll.”

Palestinierna måste skapa sig en ny bild av hur ett demokratiskt Palestina skulle fungera. ”Varför inte skapa ett Palestina där också judar lever. Vad är det för fel med det?”
   De palestinska ledarna måste ut ur sina dyra Audis och Mercedesar i Ramallah och mobilisera det palestinska folket.

Kommentar. Detta är ett utdrag ur Chemi Shalevs intervju med Rashid Kalidi, som står att läsa i Haaretz 6/12.
   Två saker är värda att observera. Den lösning Rashif Khalidi förespråkar innebär inte bara att drömmen om en palestinsk stat uppges utan också att dagens judiska stat Israel försvinner.
   Under hösten har Mahmoud Abbas eftersträvat ett FN-erkännande av Palestina. Det är ett sista försök att uppnå en tvåstatslösning. Han har sagt att om denna strävan misslyckas kommer den Palestinska Myndigheten, som är beroende av USA och Israel, att avskaffa sig själv.
   Då återstår bara en stat: Palestina-Israel. Palestinierna kommer då inleda en civil ickevåldskamp liknande den mot Sydafrikas apartheidregim. Värt att notera är att den enda staten mellan Jordan och Medelhavet redan nu har palestinsk majoritet.

Vänstern har problem av Sven-Hugo Mattsson

2011-12-08T20:44:00.000+01:00

Jag har inga problem med att S nu har etablerat sig en bit under 30 % i opinonsmätningar, vill jag betona. Jag har tidigare spått att S aldrig mer kommer att komma upp i 30 % i riksdagsval. Jag tror, för övrigt, inte att fallet bara beror på Juholt. S hegemoni är på väg att ta slut, nästan alla S-partier förlorar stöd. I Sverige har sossarna förlorat 5 procentenheter vart tionde år. Eller uttryckt så: varje ny partiledare har förlorat ungefär 5 procentenheter, så utse ingen ny för då blir det ytterligare fall. Det finns en annan synpunkt på sossarnas fall, oftast brukar oppositionen ligga bra till i mellanvalsperioden. Med tanke på hur snett samhället utvecklas borde oppositionen vara på offensiven, så är det knappast Det fins ytterligare ett problem med sossarnas fall, att det inte är Vänsterpartiet som suger upp rösterna. I den senaste mätningen, gjord av statistiska centralbyrån går S ner tre procentenheter sen valet, tyvärr har V också gått ner, om än måttligt. Om man ser på sikt är tillståndet ännu tydligare. Över tiden har S gått ner 10-15 procentenheter, medan V står och stampar på 5-6 procent.

Att Miljöpartiet suger åt sig en del av sossarnas nergång gör mig inte heller särskilt glad. Mp har faktiskt, sen valet, gått upp mer än S gått ner, om man tittar på SCB:s siffror.
   Uppgången beror nog, till del, att en del som tidigare röstat på C, men med starkt miljötänk, nu röstar på Mp. Partiets nya politik har säkert hjälpt till. Det är ju knappast någon tvekan om att Miljöpartiet, med all rätt, i högre grad, nu verkar jobba mer för ministertaburetter än att föra en radikal miljöpolitik. Ett exempel: så sent som inför valet 2006 ville man ha två kronor mer i koldioxidskatt. Tvåkronan blev runt 70 öre i Miljöpartiets senaste budget. Detta i ett läge när växthusgaserna ökar i en takt vi aldrig tidigare sett. Mp har också accepterat Socialdemokraternas skrivning, om atomkraften, som innebär att denna skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd. Alltså inte ens med tanke på det överskott på el vi har och/eller i förhållande till hur mycket ny el vi får från förnybara källor.
   Faktum är att den som vill ha bort atomkraften och krafttag mot bilismen inte längre har något parti att rösta på, inte heller V hörs i den här diskussionen. En gång röstade runt 38 % av svenska folket på ett förslag som innebar att atomkraften skulle fasas ut inom 10 år, nu finns inget parlamentariskt motstånd att ta på allvar.

Region Skåne
Miljöpartiets högersväng syns också i region Skåne. Här vill man öka kollektivtrafiktaxan med 7 % och, om jag nu förstått det rätt, höja taxan i primärvården med 40 kr till 160 kr. S och V vill helt slopa taxan i primärvården.
   I en famös artikel till Sydsvenskans ”aktuella frågor”, polemiserar Miljöpartiets representant, Anders Åkesson, tillsammans med de andra regionråden i femklövern, mot S förslag på skattehöjning, i regionen, med 60 öre. Man påstår att k-skatten är platt, vilket är helt fel, K-skatten är klart progressiv. De som påstår att k-skatten är platt brukar också påstå att en höjning drabbar de med lägst inkomster. Så är det knappast. Jag är helt säkert på att en majoritet av de med lägst inkomster, låt säga upp till 15.000 kr hade fått det ekonomiskt bättre med en skattehöjning på 60 öre och helt sluppit avgiften i primärvården och höjning av kollektivtaxan. V vill till och med sänka taxan med 10 %, men å andra sidan höja skatten 10 öre mer, till 70 öre. Miljöpartiet i Regionen driver ren högerpolitik, uppslukad av Alliansen.
   Ett miljöparti som är med på höjda kollektivtaxor har förlorat en stor del av sin själ.

S igen
Jag är alltså inte bekymrad över sossarnas nergång. Mitt drömläge är att de tre partierna som kallas rödgröna blir lika stora, att alla tre får 16 procent. Förutsättningar finns, om Juholt fortfarande finns kvar 2014 och Jonas Sjöström/ Ulla Andersson blir valda till språkrör för V, kan vi säkert få en utjämning redan 2014. Mitt drömläge skulle innebära att de tre partierna skulle ha lika mycket att säga till om när politiken skall utmejslas, att S dominans skulle vara bruten. Fast ett Miljöparti på 16 % kommer nog att springa över till Alliansen.
   Så visst har vänstern problem.

Klasstriderna i Finland av Gunnar Stensson

2011-12-08T20:43:00.000+01:00

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland. 1918 utbröt det finska inbördeskriget.

Anteckningar om Mannerheim är titeln på en nyutgiven bok av Jörn Donner om den finske nationalhjälten. Den presenterades av Merete Mazarella i SDS den 30 november.
   Petter Larsson är kritisk både mot recensionen och boken. I ett inlägg i SDS 5 december påpekar han att Jörn Donner i sin bok bara nämner Gustaf Mannerheims roll i det finska inbördeskriget med orden ”han samlade upp den vita armé som nedkämpade det röda upproret”.
   ”I själva verket blev detta nedkämpande snart en slakt, en klasshämnd på de röda. 10 000 krigsfångar avrättades efter summariska rättegångar eller sköts under flyktförsök”, skriver han.

I sitt svar följande dag ger Merete Mazarella Petter Larsson rätt i sak, men menar att det som hände är väl känt och att Mannerheim försökte stävja det vita våldet. Hon skriver ”De flesta av Petter Larssons uppgifter är sedan decennier självklara för varje skolbarn i Finland: alla vet att den vita terrorn efter kriget kostade långt flera liv än den röda terrorn.”

Svenska skolbarn har liksom de svenska moderaternas toppskikt säkert sämre kunskaper. Svenska frivilliga och stridsvana tyska soldater deltog i kriget på den vita sidan. Den Svenska Brigaden bestod av yrkesmilitärer och leddes av överstelöjtnant Harald Hjalmarsson som tidigare tjänstgjort som general i Persien. Brigaden kom att spela en avgörande roll i slaget vid Tammerfors.
   En stark folkopinion stödde frivilliginsatsen, medan de svenska arbetarna tog ställning för sina finska kamrater.
   Min far bevittnade som trettonåring frivilligtågets avgång från Jönköping. En folkmassa hurrade och sjöng Vårt Land.

Svenska brigadens chef överstelöjtnant Hjalmarsson härstammade från Gränna där min farfar var kyrkoherde. Min far antecknade senare sina minnen av upplevelserna 1918-19.
”Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
   Så kom den dystra våren 1918 med finska inbördeskriget. Att den finska överklassen, inte minst den finlandssvenska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att småningom kunna förändra förhållandena.

   Det syntes oss oerhört att de röda inte sökte visa tålamod utan ville skaffa rätt med vapen medan ännu 80 000 ryska trupper fanns kvar i landet.
   Som vi såg det talade man med rätta om det finska frihetskriget och vi såg med beundran på de svenska frivilliga som gick ut. Det tedde sig för oss som en liten stats förtvivlade kamp för självbestämmande.
   Sommaren 1919 var överste Hjalmarsson hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården. I december samma år blev vi skakade av budet att han hade skjutit sig i sitt Stockholms-hem.
   General Hjalmarssons kista kom en kväll strax före jul med Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti hade 1917 lämnat det Socialdemokratiska partiet. Båda partierna hade detaljerad kunskap om massakrerna i Finland (fullt jämförbara med den i Srebrenica) och agiterade skarpt mot den vita terrorn. Det finska inbördeskriget bidrog till att skärpa de redan starka revolutionära stämningarna i Sverige.
   Den borgerliga förskräckelsen ledde till att högern äntligen gav sitt bifall till allmän och lika – kvinnlig! - rösträtt, som första gången tillämpades i valet 1922.

Merete Mazarella menar i sitt svar till Petter Larsson också att pendeln nu i stort sett slagit över till förmån för de röda. ”I den pinfärska filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått är alla röda goda eller åtminstone oskyldiga och alla vita onda eller åtminstone aningslösa.”
   När filmen så småningom får premiär i Lund (om SF sviker så visar väl Kino den) kan det bli anledning att återvända till klasstriderna i Finland.
   Annars rekommenderas Väinö Linnas trilogi om Finlands historia: Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk

PS. Lite information om Moderaternas historia. Överstelöjtnant Harald Hjalmarsons son Jarl var vid faderns död 13 år. Han blev 1950 ledare för det svenska högerpartiet. Jarl Hjalmarsons viktigaste politiska insats var att hans initiativ till en försvarsuppgörelse som ledde till att Sverige i slutet av 1950-talet hade ett starkare försvar än någonsin tidigare. 40-talisterna kom att bemanna det. De följande decennierna skedde en långsam avveckling.

Spela roll! av Anders Davidson

2011-12-08T20:41:00.000+01:00

Bonn I lade grunden till tio års katastrofal Afghanistanpolitik. USA angav tonen. Kriget mot terrorismen var den överordnade strategin. Sverige stämde blint in.
   Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katatsrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen. Kriget mot terrorismen fortsätter. The Great Game utgör undertexten. Sverige sjunger fortfarande med i kören. Dansar med vargarna.

På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen har stöd av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem. Först 2014 ska de vara hemma helt. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna.
   Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter. Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
   Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket mycket tyst om. Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc.
   Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål?
   Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?

   Att i skuggan av alla dessa korrupta krigsherrar, afghanska och utländska, skyddade av dessa bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
   Jag tror inte det.

Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet.
   Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan.
   I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande. Betecknar därför propositionen som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke.
   Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det är att fortsätta kriget med delvis andra medel. Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
   Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara.
   Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören.
   Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
   Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik.
   För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.

Det nya samhället av Erik Kågström

2011-12-08T20:39:00.000+01:00

3. Eurokris och ojämlikhet

Något som kommit som en överraskning för mig är att alla pengar som vi rör oss med tycks härröra från banklån. Inklusive min pension och tidigare min lön från landstinget. Region Skåne hade år 2010 skulder på 20 miljarder kronor vilket balanserades av anläggningstillgångar med ungefär samma värde. Skatteintäkterna tycks gå till amorteringar och räntor på lånen. Också staten finansierar sin verksamhet med lån från den privata sektorn. Det betyder att när en stat får ekonomiska problem så är den helt utlämnad till godtyckliga beslut i privata kreditvärderingsföretag som Standards & Poor´s, Fitch och Moody´s, som styr vilken ränta staten skall betala på sina lån. Om en stat måste lägga ut mer än 20 procent av sina skatteintäkter på låneräntor är bankrutten nära.

Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.

Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.

I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.

Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.

Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.

Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.

Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.

Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn?

Samtidigt som företagen badade i pengar. Först under det senaste året har tyska arbetare fått löneförhöjning – med 4 procent. Och – mirabile dictu – Tysklands BNP har stigit tack vare ökad efterfrågan på hemmamarknaden.

När stater som Kina, Tyskland, Sverige och oljeländerna har stora överskott i sin utrikeshandel så innebär det att andra länder har lika stora underskott som måste finansieras med sparat kapital eller med lån och därmed skuldsättning. John Maynard Keynes föreslog på sin tid att både överskott och underskott i utrikeshandel skulle bestraffas.

Vem tror att en grekisk eller en portugisisk arbetare har högre lön än en tysk arbetare även om den senare haft det kärvt under många år? En arbetare i Milano kan kanske komma i närheten av en tysk arbetare men han måste med sin skatt subventionera “mezzogiorno” – regionerna söder om Rom som präglas av fattigdom, korruption och maffiavälde. Och en arbetare i Sydeuropa har betydligt mindre möjlighet att skattefuska än de rikaste 1%.

De tyska arbetarna har under år av försakelser möjliggjort den tyska exportexplosionen. Är det rimligt att de via sina skatter skall stå för de förluster som tyska bankirer kan komma att drabbas av efter lättsinnig utlåning till fattigare länder. Angela Merkel står inför ett svårt val. Skall hon nöja sig med att som hittills predika åtstramning i Sydeuropa eller låta europeiska centralbanken trycka oändliga mängder av pengar för att rädda euron, men då på bekostnad av tyska skattebetalare.

Graden av ojämlikhet mäts vanligen med Gini-koefficient. En skala från 0 till 100 där 0 står för lika inkomst för alla och 100 då all inkomst är samlad hos en person. Ytterligheterna finns naturligtvis inte. En global mätning 2009 redovisad på Wikipedia visade att Sverige hade det lägsta värdet på 23 och Namibia det högsta på 70.

EU-länderna med ett genomsnitt på Gini 30 är den jämlikaste regionen i världen. Utanför Europa finns inte ett enda land med en Gini under 30. Bland de gamla industriländerna är USA mest ojämlikt med Gini 45, samma som Ruanda. Japan tävlade en gång med de nordiska länderna om att vara världens mest jämlika land men efter decennier av ekonomisk stagnation har Japans Gini stigit till 36.

Gini-koefficienterna i EU framgår av tabellen med euroländerna i fet stil. Länder med låga Gini-värden har klarat krisen bättre än de med höga. PIIGS-länderna ligger alla över Gini 30.

Att det är världens jämlikaste region som nu drabbats av kris skulle kunna tala emot att ojämlikheten har någon större betydelse Förklaringen kan vara att Euron från början var en felaktig konstruktion och att det är de svagaste länkarna i kedjan – PIIGS-länderna – som drar med sig de övriga. Man kan göra en liknelse med sjutton bergsklättrare som är sammanbundna av en lina. Om en lättviktare slirar gör det inte så mycket men om en tung bjässe tappar fotfästet så kan det gå riktigt illa.

Ekonomisk ojämlikhet är inte enda orsaken till att efterfrågan på marknaderna blir för låg. Oljepriset har under hela året legat över 100 dollar per fat. Kol har också blivit dyrare och priset på gas är i Europa kopplat till oljepriset. När dollarn stärks mot euron stiger dessutom oljepriset i Europa. En omfattande opinionsundersökning nyligen i Storbritannien speglar hur situationen är i många länder i Europa i dag. Överlag klagades det över försämrade levnadsvillkor på grund av stagnerande löneutveckling, dyrare bensin, ökade kostnader för uppvärmning och högre priser på livsmedel. När kostnaderna för dessa basala nyttigheter ökar blir det mindre pengar över till mindre nyttiga, onyttiga eller rent skadliga tjänster och varor, dvs allt sådant som måste köpas och konsumeras i ökande omfattning för att en ekonomi skall växa. Under 2011 har disponibla medelinkomsten i Storbritannien minskat med 2 procent. Just nu pågår på många ställen i landet strejker och demonstrationer där det protesteras mot att de offentliganställda skall få försämrade pensionsförmåner.

Den pågående eurokrisen ger lärdomar om hur ett kommande nytt samhälle inte skall vara beskaffat. Det skall inte ha en ekonomi som kräver ständig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande energiåtgång. Det skall inte ha ett finansiellt system som styrs av privata intressen. Det skall vara jämlikt och jämställt.

Om krisen huvudsakligen beror på ekonomisk ojämlikhet och höga energipriser kommer de vidtagna och planerade åtgärderna endast att ha tillfällig effekt. Om krisen utvecklas till en global ekonomisk härdsmälta så kommer bankerna att förstatligas. Då gäller det för vänstern att se till att det inte bara blir en tillfällig företeelse utan en början till ett nytt och bättre samhälle.

Kulturtips

2011-12-08T20:37:00.000+01:00

DANCING IN THE DARK - BRÄNNER STADEN + GAMMAL OCH DÖRR [6 filmer]
Dansfilmsfestival 2011. 9 dec kl.18.30 på Palladium
Fre 09 dec kl. 18:30. Läs mer

En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 09 dec kl. 19:30. Läs mer

Nine Parts Of Desire
Spelas på Bastionen 1 - 10 december.
Fre 09 dec kl. 19:30. Läs mer

SOUND OF BERGHAIN W. BEN KLOCK, RIVET & DENG DENG HIFI
på Inkonst 9 december kl 23:00.
Läs mer

Faust
Direktsänt från The Met på Spegeln och Kino 10 december. Repris 11 december.
Lör 10 dec kl. 19:00. Läs mer

Jakob Hellman & Nerverna (SE) LIVE – Support: Magnus Ekelund (SE)
På Babel 10 december kl 19:00.
Läs mer

Julkonsert - En dag om året
Välkommen till en annorlunda julkonsert med manskören Svanholm Singers (dir. Sofia Söderberg Eberhard, 10 dec i Klosterkyrkan, Lund och 16 december i S:t Johanneskyrkan i Malmö. Läs mer

MALIN & ZINK m. LUR
En trolleriföreställning i ett rasande tempo, genomsyrad av LUR:s livelooping madness, med hjärtat på det rätta stället och inget tjafs! På Karavan 10 och 11 december.
Lör 10 dec kl. 20:00. Läs mer

Himmel och Pannkaka
En fantasifull och humoristisk berättelse om att försöka förstå och att bli lite stor (6-11 år). På Teater Sagohuset i Lund 2 och 3 november och på Gamla Tvätteriet i Malmö 28 november - 11 december.
Sön 11 dec kl. 14:00. Läs mer

Händels Messias
G F Händels mäktiga och populära oratorium "Messias" framförs här av Johanneskören och barockorkester. Dirigent: Christian Schultze, 11 december i S:t Johannes Kyrkan
Sön 11 dec kl. 18:00. Läs mer

West of Eden
På Palladium den 11 december kl. 18.00
Läs mer

PLATTFORM 13 december
På Dansstationen Palladium 13 december kl 19.30. Läs mer

Törnrosa (Royal Opera House)
Balett från Royal Opera House, London, på Spegeln och Kino 15 dec kl.20.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Valet i Spanien och den baskiska fredsprocessen

2011-12-01T20:36:00.000+01:00

Spanien gick till val den 21 november. I skuggan av högerns jordskredsseger firade den baskiska vänstern en historisk valseger och tog för första gången 7 mandat i det spanska parlamentet. Vad innebär maktskiftet i Madrid för den baskiska fredsprocessen? Kommer högerregeringen att följa upp fredsinviterna från ETA?
   Kom och diskutera detta och mer med två gäster för den "patriotiska vänstern" (izquierda abertzale) från Bilbao.
   TID: 7 december, kl. 18:30
   PLATS: Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö.

Notiser av Gunnar Stensson

2011-12-01T20:35:00.000+01:00

Israel förbereder nytt anfall mot Gaza
Det är lätt att glömma hur starkt och på kort sikt oberoende Israel är. De senaste månaderna har den israeliska utrikespolitiken varit inriktad på att hetsa mot Iran för att skapa en situation som skulle möjliggöra ett israeliskt angrepp mot Irans kärnenergiprogram. Den iranska ockupationen av Storbritanniens ambassad stärker den israeliska kampanjen.
Samtidigt förbereds ett nytt israeliskt anfall mot Gaza. Bakgrunden är israelisk fruktan för att det egyptiska valet kan leda till en seger för islamister beredda att samarbeta med Hamas.

Island erkänner som första västland den palestinska staten.
Erkännandet tillkännagavs på FN:s solidaritetsdag med det palestinska folket tisdagen den 28 november. . Island var också först med att erkänna Estland, Lettland och Litauen 1991 i samband med Sovjetunionens sammanbrott.
   Samma dag uppmanade Ban Ki-Moon Israel och Palestinska Myndigheten till åter inleda förhandlingar för en tvåstatslösning, grundad på 1967 års gränser och med Jerusalem som huvudstad för två nationer.
   USA har i FN:s säkerhetsråd lyckats stoppa palestiniernas ansträngningar att erkännas i FN. Genom påtryckningar har den nödvändiga två tredjedels-majoriteten för en palestinsk stat förhindrats. USA slipper därmed använda sitt veto.
   Mahmoud Abbas förklarar att ansträngningarna för erkännande i FN fortsätter. Samtidigt fördömer han att Israel stoppat skattemedel som tillhör Palestinska myndigheten. I den frågan har han stöd från EU och USA. Netanyahu kommer troligen tvingas ge den Palestinska Myndigheten tillgång till sina pengar.

Julhandeln i USA slår rekord
”Ekonomiska bedömare” gläder sig och hoppas på förnyad tillväxt.
   Vi vet alla att konsumismen, oftast med lånade pengar, är på väg att göra USA bankrutt, att jordens energitillgångar är på upphällningen, att vi trots detta förbrukar mer olja och kol än någonsin tidigare (inte minst Sverige som överlåtit miljöskadlig produktion till Kina) och att klimatskadorna ökar snabbare än man tidigare befarat. Det är existentiella hot som den internationella miljökonferensen i Durban försöker göra något åt, innan det blir för sent.
   Men ekonomiska experter i USA gläder sig åt tillväxten i julhandeln. Vi lever i en schizofren civilisation.
   I USA har ”Buy-nothing-day” haft begränsad effekt. I Sverige kan vi däremot faktiskt glädja oss åt en liten minskning av konsumtionen.

Man behöver inte vara idiot fast man röstar borgerligt av Gunnar Stensson

2011-12-01T20:33:00.002+01:00

Men man är handlingsförlamad

Jag tänker då och då att 2011 kan bli för kapitalismen det 1989 blev för kommunismen. Ett årtal då ett system slutligen kollapsar, efter att inte ha fungerat på väldigt länge.
   Detta är inte en antikapitalistisk hållning, men det finns väl inte heller någon som kan hävda att ett system där, för att ta ett exempel, banker måste hållas vid liv med skattemedel, kan kallas fungerande kapitalism, med fri marknad?
   Skribenten funderar över hur vår tid kan komma att beskrivas i framtida historieböcker.
   Det kommer att behövas en beskrivning av vådan av att låta sig marineras i offentliga floskler om att alla-kan-bli-vinnare, att bostäder alltid kommer att stiga i värde samt inte minst tron att det skulle gå att spara i aktier. Ett sparande som dessutom påstås löna sig ”på lång sikt”. Vilket är lika ovetenskapligt som att garantera att det efter några års nedgång alltid följer uppgång, som om konjunkturerna följde någon sorts naturlag.

Det kommer också att bli ett sorgligt kapitel om övertron på ”valfrihet”. En övertro som innebär att ansvariga ministrar (och folkpartistiska kommunalråd) på allvar hävdar att den som är gammal och dement kan ”välja” att flytta till ett annat äldreboende...(innan hon svälter ihjäl)
   Till samma kapitel hör förstås alla enfaldigt genomförda ”upphandlingar” (liksom skolpengssystemet) som skickar skattemedel direkt till riskkapitalbolagens konton.
   Det är lätt att se tecken på att somliga, om inte stjäl, så roffar åt sig.
Det är Marie-Louise Samuelsson som kommenterar i Sydsvenskan 28/11.
   De insikter hon uttrycker delas av många. Det underliga är den handlingsförlamning som gör att normalbegåvade akademiker i Lund inte drar de självklara politiska slutsatserna utan år efter år slentrianmässigt lägger sina röster på till exempel Folkpartiet, som står för just den eländiga politik de genomskådar, argumenterar med just de floskler som får dem att må illa, privat skörtar upp sina unga hyresgäster och smiter från skatten.

En praktfull kommunal skandal av Lucifer

2011-12-01T20:32:00.000+01:00

Nja, den här gången har glasmästaren och byggherren, Arne Paulsson, nog varit lite för smart. Han räknar visserligen med att snart vara miljardär enligt vad han säger i Skånskan i dag torsdag, men den affär han har lurat kommunen med och som ger honom 140 miljoner i skattefri vinst kommer förhoppningsvis att stoppas om Mats Helmfrid & co ska komma ifrån det hela utan att behöva avgå.

Ett hus blir till tolv skattebefriade
Det hela handlar om det långa hus Paulsson skulle bygga längs med Stattenavägen neråt Klostergården. Paulsson fick köpa marken med byggrättigheter för 89 miljoner. Han har nu sålt den till NCC och HSB för 276 miljoner, en tredubbling med en vinst som dessutom är skattefri. Som särskild finess har nämligen det tänkta långa huset delats upp i tolv delar (tydligen med kommunens godkännande), var och en ägt av ett aktiebolag och när man säljer sådana behöver man inte betala realisationsvinst. Och för att mörka det hela ytterligare så har han inte sålt marken utan bara byggrättigheterna. Från vinsten avgår dock de 45 miljoner det kostade att bygga Arenan, den fula och svåranvända lokal han som var hans gåva till Lund. Gåvan och kostnaderna som är förbundna med den har ställt till elände både i fritidsförvaltningens investeringsplan och för kommunens löpande utgifter. Vänsterpartiet (och DV) har gått emot Paulssonaffären från början till slut, medan övriga, inkl. S och Mp, har ställt upp, ibland entusiastiskt. Borgarna låtsas som om de är de stora hushållarna med Lunds medel, men här har de gjort usla affärer och skänkt stora pengar till Paulsson. Han är mycket riktigt tacksam för det. I Skånskan säger han: ”De borgerliga kommunalråden är trevliga. Oppositionsledaren Anders Almgren (S) är okej men ibland oförutsägbar.” Vad han tycker om Mats Olsson (v) säger han inte, men det har framgått på andra sätt.
Man kan läsa utförligt om det här i Skånskan inkl. dolda upptagningar från möten med Paulsson och jag bygger i huvudsak på deras uppgifter. Skånska Dagbladet tenderar att komma i skymundan i VB:s och andras rapportering vilket vi beklagar. Sanningen är ju att många av Arbetets gamla läsare gick över till Skånskan. Här har tidningen (reporter Andreas Lovén) gjort ett förtjänstfullt jobb med grävande journalistik, i ett riktigt klassiskt fall av kommunal enfald eller korruption. Något säger mig att affären också kommer att kunna följas genom Mats Olsson (olssonbetalar.blogspot.com/).
Paulsson igen: ”Problemet, anser Arne Paulsson, är att politikerna är för svaga och tjänstemännen för starka. – Moderaterna har sagt till mig: vänta bara, får vi två mandatperioder så ska vi nog ta tjänstemännen i nacken.” Ja, moderaterna är nu inne på sin andra period och visst, det finns kommunaltjänstemän som styr ganska enväldigt och som lätt pratar omkull de svaga borgerliga politikerna. Mats Helmfrid (m), Tove Klette (fp) och Lars Bergvall (c) verkar ha uppfattat det kommunala valresultatet i Lund som en personlig förtroendeförklaring. Men så här kan det få inte fortsätta. Bryt borgarnas vanstyre i Lund!

Borgarna vulgariserar
Vad håller på att hända med tonläget i den politiska debatten? Det tycks t.ex. inte vara någon ända på vad man kan säga om Håkan Juholt. Men också lokalt förgrovas borgarna. I kommunfullmäktige i torsdags öppnade Lars Bergvall (c) med att kalla en enkel begäran om en utredning i ett medborgarförslag för ”korkat”. Medborgarföreslagen är förvisso av skiftande kvalitet, men är det rimligt att politikerna kallar dem ”korkade”? Ander Almkvist talade för utredningsförlaget (om ett kommunalt bussbolag) i ett av de bästa och sakligaste inlägg jag har hört i fullmäktige på många år. Han fick av Ronny Johansson (m) veta att i Nord-Korea där kunde sådant passa. Alltså. det gamla kommunistspöket kallas in igen, den här gången inte mot Vänsterpartiet utan mot Socialdemokraterna.

Högern får skärpa sig
Vad är förklaringen? Jag har tre förslag. Den första är att borgarna känner sig allmänt trängda genom Caremaskandalerna som ju visar vad deras ideologi leder till. Min andra förklaring går i motsatt riktning: borgarna är så styva i korken genom sitt övertag i opinionsmätningarna att de kan kosta på sig vad som helst, numera också mot S. En tredje förklaring skulle vara att det finns en smittoeffekt från den grova tonen på nätet där man i kommentarfälten kan få läsa utfall från höger som man knappt trodde var möjliga (och som webbredaktörerna nu faktiskt börjat ingripa mot).
Lägg märke till att det hela tiden är högersympatisörerna som står för vulgariseringen och det grova språkbruket. Jag har försökt kolla vänstersympatisörer också, både på fullmäktige och på webben, men där finns ingen motsvarighet. Tonläget och ordvalet skämmer borgarnas sak och argument och jag hoppas att de själva kan inse det. Annars går vi mot dystra tider.

I försvarsfrågan
Som VB:s tjänstgörande försvarspolitiske medarbetare kan jag inte undgå att kommentera den senaste JAS-historien. Nu förväntas Schweiz köpa 22 plan, precis vad som behövs för att väcka nya förhoppningar om vidareutveckling till livs. Det är sämsta tänkbara nyhet för det svenska försvaret. Flygplanslobbyn är ständigt redo att gå i gång och nu kopplas det hela till att Sverige ska köpa 10 plan av den nya modellen. Sverige behöver ett försvar, men inte ytterligare plan utöver de många som redan står i hangarerna. Sverige behöver (i måttlig omfattning) värnpliktiga arméstyrkor. Utvecklandet av och inköpen av ett nytt flygplan kommer att ta av det magra belopp som har avsatts till armén och ytterligare undergräva dess styrka, vilket förtjänstfullt framhölls av Carl Björeman i veckan. Och om man absolut ska ge pengar till flygvapnet är det till radarstationer och återskapandet av vägbaser pengarna borde gå. Jag hoppas att det finns folk i alla partier som kan stå emot Linköpingslobbyn. Låt JAS åldras i frid, det projektet har lett till tillräckligt elände i tjugo år.

Betygsinflationen av Gunnar Stensson

2011-12-01T20:28:00.002+01:00

72,22 procent av eleverna i Humfry- skolan, Lund, har fått för höga betyg

Humfryskolan i Lund med adress på Kastanjegatan är en friskola för årskurserna 7-9, inriktad på estetiska ämnen.
   Den gör inte stort väsen av sig, men blev rikskänd den 28 november genom DN:s undersökning av betygsinflationen i svenska skolor.
   DN listade de tio skolor i Sverige som sätter flest ”överbetyg”, det vill säga betyg som är högre än resultaten på de centrala proven.
   Konkurrensen är knivskarp, men genom att ge 72,22 procent av sina elever för höga betyg har Humfryskolan nått en femteplacering i betygsinflation bland 1 322 svenska skolor. Bra jobbat!
   Friskoleförespråkarna är överallt på defensiven. Valfriheten är deras sista bastion. Både DN och Sydsvenskan stammar förläget: ”Visst är det mycket som gått fel, men valfriheten måste vi åtminstone få behålla.”
   Många pekar med rätta på den finska skolan. Vilken är hemligheten med dess goda resultat? Svaret är enkelt. De behöll det beprövade system som också var vårt, innan vi började tafsa på det med kommunalisering, friskolor, skolpeng, fritt val och konkurrens om eleverna.
   I Sydsvenskans stora skolrapportering ”Tävlingen om eleverna” visar Emma Leijnse hur de unga flyr från småstadsskolorna sedan fritt gymnasiesök infördes. Lund är den stora vinnaren. De anrika gymnasierna i Eslöv, Trelleborg, Ystad, Simrishamn och Kristiansstad utarmas.
   Det innebär oöverskådliga kulturella och sociala förluster. Dessutom utgör pendlingen en onödig belastning på trafiksystemet.

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

2011-12-01T20:27:00.000+01:00

Hemtjänst
Borgarnas försök att privatisera hemtjänsten har blivit ett fiasko. En överväldigande majoritet av brukarna har aktivt eller passivt valt att ha kommunens egen hemtjänstpersonal som utförare. För att gynna privatkapitalet har borgarna nu beslutat att om de hemtjänstsökande som inte uttryckligen väljer kommunal hemtjänst ska pytsas ut de privata företagen. Borgarna ska alltså göda de privata bolagen med ”kunder”. Bedrövligt!

Ny parkeringsnorm - samma planeringsinriktning
Parkeringsnorm kallas de tumregler som kommunen beslutar ska gälla för parkeringsytor när nya bostäder och verksamhetslokaler byggs. P-normen har varit en utformad som en miniminorm, dvs i detaljplanerna har föreskrivits en minsta nivå på antalet p-platser för bilar.
Nu är en ny p-norm på väg fram för beslut. Den som väntat på att p-normen för bilar helt skulle slopas, eller att den skulle utformas som en maximinorm, dvs föreskriva hur många p-platser som man som mest får bygga har väntat förgäves. Det blir enbart smärre justeringar av normen. Bilen som styrande norm i samhällsplaneringen kommer därmed att leva kvar i Lunds kommun.

Kommunfullmäktiges dagordning
Sedan lång tid tillbaka har kommunen i sina dagspressannonser för fullmäktigesamman- trädena återgett hela dagordningen, dvs samtliga ärenden har förtecknats. Nu ser det ut att bli slut med det. Fullmäktiges demokratiberedning (!) föreslår nu att fullmäktiges presidium ska välja ut vilka ärendepunkter som ska med i annonsen. Presidiet ska alltså gallra. Anledningen säjs vara besparingsskäl – man sparar några kronor per sammanträde. Samtidigt skapar man ett kraftigt underskott – ett demokratiskt underskott. För nog är det väl en fråga om demokrati att kommuninvånarna lätt ska kunna informera sig om vad deras befullmäktigade ombud har för sig?
Dessbättre finns det fortfarande chans att beredningens föreslag inte går igenom: i kommunstyrelsen i onsdags beslutades om återremiss till kommunkontoret. Uppdraget var att redovisa hur mycket kommunen skulle spara – denna uppgift fanns märkligt nog inte med i beslutsunderlaget.

Uppföljning av klimatmål
I fjol höstas beslutade kommunfullmäktige om nya klimatmål för Lund. Utsläppen av växthusgaser ska minska minst 50% till 2020, och vara nära noll år 2050. I samband med detta gavs också kommunstyrelsen i uppdrag att kommunicera och följa upp målen årligen.

Någon uppföljning av målen för år 2011 har mej veterligt inte gjorts ännu. Men det är förstås fortfarande kvar 30 dagar av av året …

Borgarna säljer ut Borgarparken
Nu är det klart: borgarna välkomnar privata byggbolag i Borgarparken på norr. Det är JM:s Seniorgården, ett företag som har som affärsidé att bygga lyxbostäder för åldersgruppen 55 plus i parker och andra superattraktiva lägen, som ska få bygga i parken. Det finns all anledning att måla fan på väggen: detta är bara en början på borgarnas utförsäljning av parker till byggbolagen. En enig opposition gick emot detta förslag och ville rädda kvar Borgarparken åt de boende på norr. Ja, varför bygga i parker när det finns gott om utrymme för bostäder på de groteskt överdimensionerade trafik- och p-platsytorna för motortrafiken?

Bensinskatt drabbar inte de fattigaste hårdast
Så är det då (än en gång?) vetenskapligt dokumenterat: bensinskatten drabbar inte de fattigaste hårdast, inte ens hög bensinskatt. I Sverige är bensinskatten klassmässigt neutral, i USA; Indien, Kina och i u-länder slår bensinskatten hårdast mot höginkomsttagarna. Det visar den forskning som Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg, tillsammans med ett stort antal andra forskare nu redovisar i samband med klimatmötet i Durban.
Professor Sterner säjer också att bensinskatten är det enda politiska verktyg hittills som faktiskt leder till minskad koldioxidhalt i atmosfären, till skillnad från Kyotoprotokollet och EU:s handel med utsläppsrätter. För övrigt påpekar Sterner att de fattigaste knappast är innehavare av bilar.

Lövhalka inget problem för borgarna
Demokratisk Vänsters interpellation riktad till Tekniska nämndens ordförande om halka på gång- och cykelvägar på grund av löv blev besvarad härförliden. Tekniska nämndens m-märkte ordförande Johannessen medgav att lövhalka kan vara ett problem, men menade att det var svårt att göra någonting åt. (Ett tips: avlägsna löven!) Dessutom är det ju framför allt fotgängare och cyklister som drabbas, så det är ju inte så allvarligt. Det där sista sa inte Johannessen, men det låg liksom som en undermening i hans svar. För nog hade kommunen utarbetat ett omfattande och kostsamt program för lövhalkebekämpning om bilister hade drabbats i lika hög grad som gående och cyklister?!

Lunds kommun lurad en gång till av Gunnar Stensson

2011-12-01T20:26:00.000+01:00

Av feghet, snålhet och brist på förutseende gör Lunds kommun gång på gång dåliga affärer. Vem minns inte hur kommunen lät Vipeholm och Sankt Lars hamna i det privata kapitalets händer.
   Resultatet känner vi. Stora vinster skapades på kommunens bekostnad och inflytandet över samhällsplaneringen undergrävdes.
Nu har det hänt igen. Den här gången handlar det om byggrätterna vid Arenan.
   Den sluge glasmästaren Arne Paulsson skänkte 45 miljoner till Arena-bygget och bidrog därmed till att det alls kom till stånd. Den gåvan skulle bli lönsam.
   Paulsson fick köpa byggrätterna från kommunen för 89 miljoner. Nu, några år senare, säljer han dem till NCC och HSB för ett betydligt högre belopp, hur högt vet vi inte.
   Jag har inte förlorat på det, säger han själv belåtet till Sydsvenskan. Paulsson visste att han aldrig skulle bygga de 425 lägenheterna. Hans företag är för litet för att klara av en sådan byggnation, säger han nu själv.
   Han visste också att tillkomsten av Arenan skulle höja värdet på byggrätterna, kanske fördubbla det.
   När Arenan väl fanns på plats var det bara att vänta. Och nu, i november 2012, var det tid att sälja, innan värdet åter sjunker till följd av den ekonomiska oron.
   Transaktionerna har inte kostat Paulsson ett öre, utan gett miljonvinst.
   Men Lunds kommun sitter där med en Arena som kostar pengar, utan att ha fått tillgång till markens värdestegring.
   Precis som beträffande Vipeholm och Sankt Lars är det lundaborna som är de verkliga förlorarna. Så här formulerar Anders Almgren (S) det: ”Försäljningen driver upp priset på lägenheterna och möjligheten att det blir hyresrätter minskar då rejält.”

Portugal ber Angola om hjälp – en kolonialmakt kryper till korset av Bertil Egerö

2011-12-01T20:24:00.002+01:00

Europa är inte längre. Det Europa som med våld och (religiös) ideologiexport koloniserade stora delar av världen, och därmed inledde globaliseringsprocessen på allvar, sjunker samman allt snabbare, allt tydligare.
   Ett färskt tecken på detta var en artikel i SvD den 20 november: Kronjuvelen i det portugisiska kolonialimperiet – Angola – ombeds av Portugal investera sin gamla kolonialmakt ur dess svåra ekonomiska läge.
   För den som under många år varit mycket nära de portugisiska kolonierna i deras kamp för självständighet är detta en stor nyhet. Jag ser det som en entydig bekräftelse på att en ny era inletts där Europa hamnat i bakvattnet av en internationell ekonomisk dynamik med helt andra länder i ledningen.
   De portugisiska koloniernas kamp för självständighet färgades av att Portugal var en diktatur, och en fattig sådan. Den behövde kolonierna för sin överlevnad. Samtidigt lyckades aldrig Portugal slå mynt av sitt stora koloniala imperium för egen räkning; landet förblev fattigt. Många av de portugiser som flyttade till kolonierna var fattiga bönder, ofta inte ens läskunniga.
   Att förhandla sig till självständighet visade sig omöjligt. När de nationalistiska rörelserna utvecklade väpnad kamp svarade diktaturens Portugal med mer soldater, mer vapen. Slutligen underminerades den av de kolonialkrig som skulle säkra dess överlevnad. När kolonisatörerna 1974-75 gav upp och av rädsla flydde från sina kolonier förstörde de så mycket de kunde av allt som var viktigt för produktion och transporter.

Befrielsekampens dialektik
Angolas väldiga naturrikedomar var länge dess stora olycka. Där liksom i det lika rika grannlandet Belgiska Kongo förslavades befolkningen av kolonialmakten medan stormakternas företag tog för sig av rikedomarna. Che Guevara gjorde på 1960-talet ett försök att tillämpa sin fogo-teori i Kongo, men misslyckades – någon effektiv organiserad kamp för självständighet utvecklades aldrig. När Belgien släppte greppet saknades den nationella rörelse som kunnat ta över. Stormakterna i väst kunde agera rätt fritt, och Kongo har kommit att bli ett land där enbart en liten elit skor sig på den intensiva internationella exploateringen – i stora delar av landet saknas god infrastruktur och fungerande institutioner.

   Helt annorlunda var det med de portugisiska kolonierna. I kampen mot en diktatur radikaliserades befrielserörelserna, och började aspirera på socialistiska samhällsbildningar efter befrielsen. Det kom aldrig att gå särskilt bra. Men befrielserörelserna klarade övergången till självständighet och lyckades skapa statsledningar med förmåga att hävda sig gentemot de utländska intressena. Det i sin tur ledde till öppet konfrontativa metoder.
   Apartheids Sydafrika och USA var de främsta aktörerna i att omvandla inhemsk opposition till organisationer för inbördeskrig. I Moçambique skapades en sådan organisation, kallad MNR eller RENAMO, av rhodesisk militär uppbackad av Sydafrika. I Angola fanns redan tidigare UNITA, en organisation i södra Angola som med stöd av portugiserna försökte slå ut befrielserörelsen MPLA. Det fanns även en organisation kallad FNLA, med bas i Kongo Kinshasa
   Tack vare samarbetet mellan apartheids Sydafrika och UNITA varade krigstillståndet i Angola länge – från självständigheten 1975 till 2002. Det malde ner alla befrielsekampens målsättningar, och hela samhället kom att underordnas en central civilmilitär ledning som inte bara finansierade ett allt mer avancerat krig med olje- och diamantinkomster, utan också skapade sig stora privata förmögenheter längs vägen. Presidenten Eduardo dos Santos och hans familj hör till de allra mest förmögna. En enorm kontrast till de allra flesta angolaner som lever kvar i fattigdom och småjordbruk, i ett land med mycket stor jordbrukspotential.
   För den som under många år solidariskt stöttat MPLA och kampen mot UNITA/Sydafrika är en sådan utgång inte odelat positiv. Kanske tycker USA m fl västmakter, från en annan synvinkel, detsamma? Deras politik för att få bort MPLA från makten kom att ge helt motsatt resultat. Idag är ett av en liten elit styrt Angola den största oljeexportören i Afrika, med Kina som den största handelspartnern. Många tusen kineser arbetar nu i landet. De portugiser som gör gemensam sak med kineserna är knappast intresserade av att verka för demokrati och jämställdhet, det är jobb och inkomster som lockar.

Om målet högst en tredjedel biltrafik till/från Brunnshög av Sven-Bertil Persson

2011-12-01T20:14:00.000+01:00

Interpellation ställd till Byggnadsnämndens ordförande Christer Wallin

Byggnadsnämnden har nyligen skickat ut ett ramprogram för Brunnshög, ”Lund NE/Brunnshög - Vision och mål” på remiss. En enig nämnd har därmed ställt sig bakom förslaget att trafiken till och från Brunnshög ska fördelas på en tredjedel kollektivtrafik, en tredjedel gång- och cykel och högst en tredjedel med bil. Vi tycker det är en ur miljö- och klimatsynpunkt bra inledande målsättning som sannolikt efter hand kan skärpas ytterligare, d.v.s. de miljövänliga trafikslagen kan få en ännu större andel av resorna.

För att målsättningen för Brunnshög ska kunna förverkligas krävs en rad åtgärder – många av dem är oprövade i Lund.* Nödvändiga åtgärder har utretts och redovisats i en utredning av Trivector på beställning av Lunds kommun. Utredningens resultat finns sammanfattade i rapporten ”Färdmedelsfördelning för resor till framtidens Brunnshög – högst en tredjedel biltrafik till området – går det?” Trivectors svar på frågan i rubriken är att det går – men det blir inte lätt. Det fordras för att nå målet en ”tydlig vilja bland beslutsfattare i kommunen och bland företagen på området, hårt arbete och beslutsamhet” (Citat från utredningen, sid 38).

Tyvärr valde Byggnadsnämnden att inte bilägga trafikutredningen som underlag för ramprogrammet för Brunnshög. Vi måste därför tyvärr konstatera att utredningens innehåll och förslag torde vara föga känt inte bara bland allmänheten utan också bland kommunalt förtroendevalda. Detta menar vi är beklagligt, eftersom en grundläggande förutsättning för att ta de krafttag som fordras för att nå målet är att de berörda känner till vilka åtgärder som är nödvändiga och vad som förväntas.

Jag vill med anledning av Byggnadsnämndens förslag till framtida färdmedelsfördelning för resor till och från Brunnshög ställa följande frågor till Byggnadsnämndens ordförande:
   1. Varför har Byggnadsnämnden med Ditt stöd valt att inte låta den ovannämnda utredningen om färdmedelsfördelning för resor till och från Brunnshög ingå i underlaget för ramprogramremissen?
   2. Är Du beredd att genomföra de kraftfulla åtgärder som föreslås i utredningen för att nå målet?
   3. Om svaret är nej på sistnämnda fråga: vilka andra åtgärder ämnar Du istället föreslå för att biltrafiken ska bli högst en tredjedel av alla resor till/från Brunnshög?
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster

* Några av de åtgärder som föreslås i utredningen för att målet högst en tredjedel bilresor ska kunna nås:
   1. Ökat avstånd mellan parkeringsplats och arbetsplatser till 300 meter, och mellan parkering till bostad 150 meters avstånd.
   2. Flyttning av den yttre delen av bostadsområdet närmare hållplatsläge för spårvagn.
   3. Intensiv satsning på ”rörlighetshantering” s k mobility management, dvs direkt påverkan på individer och företag för ändrat resbeteende, dvs sådant som ibland kallas ”mjuka” åtgärder.
   4. Höga p-avgifter - t ex i nivå med förmånsbeskattningsvärdet för gratis parkering – någonstans mellan 1000 och 4000 kronor per månad.

Kulturtips

2011-12-01T20:11:00.000+01:00

Kung Lear
1 2 3 Schtunk tillbaka i Malmö med en sanslös version av Shakespeares Kung Lear. Varje kväll är unik. Missa inte!!! Spelas på Teater 23 30 november - 4 december.
Fre 02 dec kl. 19:00. Läs mer

Nine Parts Of Desire
Spelas på Bastionen 1 - 10 december.
Fre 02 dec kl. 19:30. Läs mer

Serenades (SE) LIVE
på Babel 2 december kl 19:00.
Läs mer

TRIGGER POINT - Helena Franzen
Helena Franzen har en diger meritlista både som dansare och koreograf inom den samtida dansen, med personlig rörelseskärpa och känslighet för detaljer. På Dansstationen Palladium 2 december kl 19.30. Läs mer

Rodelinda
Direktsänt från The Met på Spegeln och Kino 3 december kl 18:30. Repris 4 december. Läs mer

David Eugene Edwards of Wovenhand
På Palladium 3 december kl 19:30.
Läs mer

Days of War - Nights of love
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Lör 03 dec kl. 20:00. Läs mer

Den Girige
På Lunds Stadsteater 3 december kl 18:00. Läs mer

Historia A
POTATOPOTATO GÖR UPP MED DEN EXKLUDERANDE HISTORIESKRIVNINGEN OCH SKAPAR SIN EGEN. På Inkonst 11 november - 5 december.
Lör 03 dec kl. 19:00. Läs mer

JULKONSERT
En kär tradition i adventstid, Malmö akademiska kör och orkester gästas av fantastiska solisterna Sabina Zweiacker & Joachim Bäckström. I S:t Johannes kyrka 3 och 4 december.
Lör 03 dec kl. 15:30. Läs mer

“La Familia” med Faela ( Sverige) – Mix Musiks säsongsavslutning
På Klaffbron lördag 3 dec kl. 14.00 & 18.00. Läs mer

J Cole (US) LIVE
På Babel 4 december kl 19:30.
Läs mer

Konsertmästare i spel och samtal – Porträttkonsert med Fredrik Burstedt, violin
På Palladium 4 december kl. 15.00
Läs mer

Hans Appelqvist - LIVE
på Inkonst 7 december kl 20:00.
Läs mer

Landgren & Tolstoy
På Palladium 7 december kl. 19.30
Läs mer

DANCING IN THE DARK - DANCING DREAMS
Dansfilmsfestival 2011. 8 dec kl.18.30 på Palladium. Läs mer

Stanza 8/12
Stanza firar nioårjubileum med en operaföreställning av UKON och Njurmännen med sopranen Josefin Cederwall. Dessutom läsningar med Naima Chahboun och Jörgen Gassilweski. På Inkonst 8 december kl 20:00.
Läs mer

Sven Zetterberg Band
På Pub Kuntze, Sankt Gertrud 8 december kl 18:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Söndagspromenad

2011-11-24T21:24:00.002+01:00

Den 27 november vandrar vi till en plats som är okänd för de flesta: Flackarps kyrkogård med gravar från den danska tiden
   Samling vid Källbybadets entré klockan 14.
   Tema: När Skåne blev svenskt
   Promenaden tar cirka 1 timme.
Klostergårdens Byalag

Krisen i Europa

2011-11-24T21:23:00.003+01:00

Måndagen 28/11 besöker Ulla Andersson Lund, och kommer bland annat att hålla ett föredrag med efterföljande diskussion. Titeln på fördraget är "Euron och Europas skuldkris - vad var det vi sa?"
Tid: 19.00 den 28 november
Plats: ABF Mittskåne, Trollebergsvägen 9
Vi bjuder på kaffe.
Vänsterpartiet Lund

Barn hjälper barn

2011-11-24T21:23:00.000+01:00

I projektet ”Barn hjälper barn” har femmorna på Ängslättskolan målat tavlor som nu ställs ut och säljs. Pengarna går oavkortat till Unicefs insamling till förmån för barnen som drabbats av svält- katastrofen på Afrikas horn.
Fredagen den 2 december klockan 17.00-20.00 i biblioteket på Sundsbroskolan, Bunkeflostrand.
Stadsbuss 4 & 6 till hållplats Bunkeflostrand centrum
Kom och mingla, köp en tavla och hjälp barnen på Afrikas horn!

Affisch

20-års jubileum

2011-11-24T21:22:00.000+01:00

Höstterminen 1991 blev drömmen verklighet, drömmen om en folkhögskola i Malmö som inte skulle vara som vilken som helst skola. Kvarnby har alltsedan dess styrts av arbetarrörelsens traditioner, ett demokratiskt bildningsideal – och en ovanlig aktivistisk anda.
   Folkbildningsexperimentet Kvarnby folkhögskola föddes alltså för 20 år sedan. Vi firar detta med det vi är bäst på: folkbildning. Den 26-27 november arrangerar vi vår jubileumskonferens.
   Du hittar konferensprogrammet här. Konferensen handlar om det som är viktigt för oss. Vi hoppas att de paneldiskus- sioner, föredrag och workshops som vi kan erbjuda kan locka dig och dina vänner till vår filial på Industrigatan 4 i Malmö.
   Filialen, ”Röda huset”, symboliserar det som vi så gärna vill vara: det är en mötesplats för Malmös breda vänster och en mötesplats för alldeles vanliga människor. Här har människor som behöver en andra chans efter en taskig skolgång, yngre och äldre arbetslösa i Kunskapslyft- eller andra uppdragskurser, den autonoma och den parlamentariska vänsterns aktivister, invandrare som läser sfi och många andra samsats och mötts – sedan snart 20 år tillbaka.
   På dagtid ägnar vi oss åt diskussioner och seminarier.
   På lördagen den 26/11 bjuder Vänsterpartiet Malmö i anslutning till konferensen på fest.
Mat och dryck och gott sällskap finnes. Kom, lyssna på svängig brasiliansk musik med Malmöbandet Lembrando Bossa och fira med oss!
Välkomna, väl mött!

Inbjudan

26 november: Köp-ingenting-dagen av Gunnar Stensson

2011-11-24T21:20:00.000+01:00

Nån gång runt mitten av 90-talet lanserade den kanadensiska antikapitalistiska tidskriften Adbusters Buy Nothing Day.
   Det gäller att ta ställning mot skenande konsumism genom att hålla sig borta från butikerna i 24 timmar. Samtidigt vinner man en lördag av frid mitt i julhetsen.
   Köp-ingenting-dagen uppmärksammas nu över hela världen, från Sverige till Hongkong.
   Kalle Lasn, en av tidskriftens grundare, vill i år gå ännu längre. Han vill att vi ska bojkotta hela det groteska överflöds- och prylvansinne, som har kidnappat julen och förvandlat december till en månadslång kampanj för vinst genom kommersialism och konsumism.
   ”Vi måste befria julen från de kommersiella kidnapparna”, säger han.

Adbusters har uträttat mer än vanligt i år. I tidskriftens julinummer återfanns en helsida med följande enkla budskap: Occupy Wall Street, September 17th. Bring Tents.
   Texten tände gnistan till vårt millenniums hittills mest uppmärksammade proteströrelse. Tusentals demonstranter samlades i Zuccottiparken vid Wall Street, utanför St Paul-katedralen i London och i hundratals städer över USA, Canada och Europa.
   Lasn hade råkat formulera ett budskap som vann global anslutning. Han säger att han inspirerades av det som hände i Tunisien och Egypten där raka budskap i sociala media utlöste revolutioner.
   Tanken var att ta över den globala kapitalismens hjärta. Det märkliga är att det var möjligt att göra det för en liten redaktion med ett dussin medarbetare som sedan kunde sätta sig i sina stolar och bevittna hur deras budskap fångade hela världens fantasi (något att drömma om för VB!).
   Vi har nått en brytpunkt, menar Kalle Lasn. Det ekonomiska systemet har hanterats som ett globalt kasino. Ingen av de politiska ledarna tycks fatta vad i helvete det är de håller på med.
   Och nu står sju miljarder av oss inför en hotande ekologisk kris. De unga ser en framtid där systemet inte längre fungerar. Vi har hamnat i ett läge där det inte finns någon framtid alls om vi inte kämpar för en helt annan värld.
   Lasn berättar vad som fick honom att starta Adbusters. En tv-commercial från den kanadensiska skogsindustrin hade gett en vilseledande beskrivning av skogsbolagens framfart i Kanadas skogar. Lasn producerade en 30 sekunders kritisk kommentar. Men tv-bolaget vägrade ta in den.
   Det kom honom att inse hur alla våra media är infiltrerade med prokonsumtions-budskap och hur alla aspekter av våra liv på ett eller annat sätt kontrolleras av konsumtionsmaskinen. Den amerikanske genomsnittskonsumenten konsumerar idag tre gånger mer än han gjorde 1950.
   Lasn måste alltså skapa Adbusters, en konsumtionsmotståndarbas. I många år var den bara en liten vänstertidskrift på dåligt papper. Kalle Lasn, som nu är i 70-årsålderna, kände att han nog måste acceptera att dö som ännu en isolerad systemkritiker utan inflytande.

Adbusters är idag läst i hela världen utan att ha gjort någon som helst reklam för sig. Inom kort publicerar en svensk Adbuster-grupp en svensk hemsida.
   Kalle Lasn iakttar med häpnad det han satt igång. Det känns större och större, som om miljontals människor runt om i världen är beredda att leka en katt och råtta-lek med kapitalismens agenter.
   Visst känns det bra, men jag har en ohygglig känsla i magen av att den ekonomiska tortyr som nu drabbar människorna bara är en början. Det krävs en otroligt radikal omvandling för att vår planet ska fungera i framtiden.
   Referat av artikeln ”Buy Nothing Day: Adbusters´ role in the global Occupy movement”, Lena Corner, Independent 20/11.

Rödgröna? av Sven-Hugo Mattsson

2011-11-24T21:19:00.000+01:00

Jag har svårt att säga ”de rödgröna”. Det är socialdemokraterna som fallerar och då menar jag det vi kan kalla miljöpolitiken. För mig är S gråa, en nyans ljusare än Alliansen, men dock gråa. Det var under socialdemokratiska regeringar bilismen byggdes ut, utan någon som helst begränsning. Eftersom ett land knappast har råd med två parallella trafiksystem, fick kollektivtrafiken och främst den spårbundna stå tillbaka. Sålunda revs ungefär hälften av Skånes tågtrafik ner. Inte bara så att tågen slutade gå, man rev upp spåren och i en del fall de reservat som fanns för spårtrafiken. Här skall inte någonsin gå tåg mer verkade det som man resonerade, var och en skall ha en bil och då behövs inga tåg. Vid tiden som den spårbundna trafiken lades ner befann vi oss i en ständig högkonjunktur och skåningarna blev fler och fler. Men vad hjälpte det när bilen skulle fram. Socialdemokratin drevs, och drivs fortfarande, av att vi skulle ha en ständig tillväxt och då är bilen och vägar bättre än tåg och räls. Det var de rikaste sätt att resa som gällde och då spelade det ingen roll att de fattigaste aldrig kommer att ha råd att köpa bil.

Atomkraften
S är också ett atomkraftvänligt parti. Inte ens det faktum att man under Göran Persson period lade ner två verk skymmer detta faktum. Nu har man, rätt självklart, en atomkraftsvänlig partiledare. Visst, man har en skrivning om att atomkraften inte kan läggas ner förrän vi har full välfärd och sysselsättning. Som om vi någonsin kommer att få full sysselsättning och uppleva att vi har tillräcklig välfärd. Atomkraften kommer säkert att läggas ner någon gång.
   Men det kommer knappast att bero på politiken utan på atomkraftens farlighet i sig själv.
   Socialdemokratin är alltså en garant för olja och atomkraft, dessa förfärliga energikällor.

Men Lund då
Det jag ovan beskrivit är framförallt S i riket. Men S i Lund är inte mycket bättre, möjligtvis en ljusare nyans av grått. Jag satt i tekniska nämnden i knappt åtta år, fyra med en majoritet av de partier som nu är Alliansen, fyra med ”rödgröna” i majoritet. Jag såg ingen skillnad i trafikfrågor. Det var inte så att det i ett läge fanns en majoritet på 6 mot 5 för att sen ändras till 5 mot 6. Det fanns hela tiden en klar majoritet på 9 mot 2, S och borgarna mot V och MP.
   Det var inte så att cykelbanorna rustade upp när ”de rödgröna” regerade. Det var inte så att kantstensparkeringar försvann, trots nya p-hus, inte ens på bussgator som Stora Södergatan, S:t Petri Kyrkogata eller Bangatan. Däremot fortsatte vägutbyggnaden, som nästan bara används av bilismen, i oförminskad takt.

Trafikplats Ideon
Om jag förstått det rätt finns idé om att bygga två avfarter från Autostradan ut till Ideon/Brunnshög. De ”Rödgröna” är emot, men jag slår gärna vad med vem som helst om att det, inom 10 år finns minst en avfart. Oavsett vilken majoritet vi kommer att ha. Socialdemokraterna kommer att ändra sig, det har de gjort förr.

A license to print money av Stig Henriksson

2011-11-24T21:18:00.000+01:00

Liksom begreppet äventyrsbad oftare visar sig syfta mindre på upplevelsen och mer på ekonomin så verkar ordet ”riskkapitalbolag” fått en ny innebörd. Risken står inte bolaget för utan det folk som anlitar dem.
   Vi har fått skildringar av en cynism inom mänsklig omvårdnad som får Oliver Twists barndom att verka lycklig. Naiviteten hos det folk och deras företrädare som så glatt har sålt ut tant Gretas omsorg till lägstbjudande måste ha roat riskkapitalisterna hela vägen till banken. Den som likt kronan på verket är beläget i ett skatteparadis. Det vill säga, vinsterna man gör av våra skattemedel genom att vansköta våra äldre ska man för säkerhets skull inte ens betala någon skatt på för att hålla hjulen rullande. Det får tant Gretas pensionärsskatt och vanliga löntagare stå för. Du sköna nya värld.
   Men kan detta vara överraskande? Incitament är något som stimulerar önskvärt beteende. Exempel: Om man ska uppfostra en hund och säger åt den att sitta fint och hunden gör så kan man ge hunden en godisbit. Godiset är ett incitament och att hunden sitter ner är det önskvärda beteendet.
   Ett riskkapitalbolag ska äga en verksamhet under en begränsad tid och sedan sälja vidare den med vinst. Ska någon vilja köpa måste företaget trimmas så det ger större vinster.
   Eftersom intäkten i en upphandling somoftast är fastställd i avtalet så kan man bara tjäna pengar på att minska på kostnaderna. Och man har ett starkt incitament att göra så för det är ju faktiskt vad hela affärsidén bygger på.
   I detta ligger inget märkligt. Det besynnerliga är istället att de samhällsaktörer som oftast pratar om vikten av incitament så länge misslyckats med att förutse effekten av sina teorier när man säljer ut vård, apotek, skolor mm.
   Det finns som jag förstått det tre möjligheter. Man kanske inte har trott på sina egna teorier? Man kanske har trott på dem, men inte förstått detta med hunden och chokladbiten? Eller man har både trott och förstått – men inte brytt sig.
   Vilket alternativ är värst?

"Fattigdom vill ha mycket, men girighet allt."
Publilius Syrus

Klasstriderna i Frankrike - Les Misérables av Gunnar Stensson

2011-11-24T21:17:00.000+01:00

Vårregnet och Vårvinden, två bostadsrättsföreningar i Klostergården, organiserade i söndags en resa till Malmö Opera för att se Les Miserables.
   Adel, präster och kung hade tagit makten i Frankrike efter Napoleons nederlag vid Waterloo.   Samtidigt växer den franska textilindustrin fram. Massvält råder i Paris. Förtrycket utlöser 1830 en revolution som kulminerar i gatustrider och barrikader 1832.
   Victor Hugos roman (bortåt 1500 sidor) gestaltar epoken kring några representativa figurer. Den dramatiska kurvan är given: från förtryck och orättvisor till en förlösande revolution som kvävs i blod och följs av en sorts fred, som ger författaren möjlighet att konstruera individuella lyckliga slut för romanens huvudpersoner.
   Musikalen koncentrerar sig förstås på höjdpunkterna. Koreograferade masscener, stora körer, tenorer, basar, basuner och trumpeter, yviga gester, blixtar och explosioner.

I den lilla fattiga staden Malmö uppfördes Malmö Stadsteater under1940-talets knapphet och krig.
Hur var det möjligt?
   Karin och jag har biljettnumren 1031 och 1033. Höga siffror, men här finns nog minst 1200 platser. Runt omkring oss har vi de 84 Klostergårdsborna. Varenda plats i salongen är besatt.
   När föreställningen brakar loss befinner sig ett femtiotal personer på scenen, däribland 20 gymnasister från friskolan Lunds Dans och Musikal-gymnasium. Orkestern skymtar i bakgrunden och agerar då och då överklass.
   Efter den långa första avdelningen ställer sig publiken och jublar åt de röda fanor som revolutionärerna svingar.
Men efter ovationen är man mer benägen att tränga sig fram till barerna än att ockupera stadshuset. Dånet från tusen röster är öronbedövande.

Revolutionerna i Frankrike slutade i massakrer 1848 och 1871. ”Revolutionen i gammal stil, gatustriden med barrikader, har i betydande grad blivit föråldrad”, skriver Engels i ”Klasstriderna i Frankrike”, där han pläderar för allmän rösträtt och parlamentarism, dock utan att utesluta våld.
   Med repetergevären och esplanaderna hade de statliga arméerna blivit övermäktiga.
   Berättelser och dikter om hjältarnas död på barrikaden skapar starka emotioner och nostalgisk sorg. I Röda Kapellets repertoar ingår ”I körsbärens tid”, Pariskommunens kärleksvisa från maj 1871.
   Lite Brecht ryms trots allt i Malmö Operas känslofrosseri (som Brecht skulle ha avskytt). Peter Harryson och Marianne Mörk framför ett par starka texter med skarp diktion. De är musikalens riskkapitalister.

Victor Hugo var 20 år 1832. 1848 stödde han den blivande Napoleon III, men bröt med hans regim och gick hotad av dödsstraff i landsflykt 1851 för att inte återvända till Paris förrän efter den tyska invasionen och Pariskommunens undergång. Så nog visste han vad han skrev om.

TV-aktuellt efter hemfärd i skånefoggen. På Tahrirtorget pågår demonstrationer mot militärstyret för tredje dagen i rad. 20 demonstranter har dödats. På måndag går Egypten till val. Medan jag skriver detta rapporterar Cecilia Uddén från Kairo. Den egyptiska regeringen har avgått, men militärrådet behåller makten. USA finansierar armén och har därför all anledning att kritisera våldet (som leder bort uppmärksamheten från massakrerna i Syrien).

Det nya samhället av Erik Kågström

2011-11-24T21:16:00.000+01:00

2. Ett ekonomiskt credo

År 594 före Kristus valdes atenaren och poeten Solon till archont och en av Greklands Sju Vise. Han stiftade en lag – seisachtheia - som innebar att alla skulder avskrevs. För skuldsättning som lett till slaveri gällde påbudet också retroaktivt.

Solon638 – 558 f. Kr.

Något liknande är kanske det enda som skulle kunna rädda medborgarna i PIIGS-länderna från långvarigt skuldslaveri och förhindra att Europa sjunker djupare i skuldmoraset. Men världen styrs i dag inte av vise män utan av Marknaden.

I min strävan att förstå det som händer i världen har jag ibland tänkt att jag kanske borde skaffa mig någon form av ekonomisk utbildning. Men efter att ha läst den australiensiska ekonomen Steve Keens bok ”Debunking Economics. The naked emperor dethroned?” (Ung. Den nyklassiska ekonomin avslöjad…) stärktes jag i min uppfattning att klassisk eller nyklassisk ekonomi inte är något bra hjälpmedel för sanningssökare. Så jag förlitar mig på intuition och en gnutta logik när jag försöker utvärdera världshändelserna. Keens bok är en utökad och uppdaterad upplaga av en bok som först kom ut 2001. I boken avfärdas steg för steg de modeller och falska förutsättningar som den nyklassiska ekonomin bygger på. Ur vetenskaplig synpunkt säger Keen att denna ekonomi ligger på samma nivå som astronomin före Kopernikus och Galilei. Han nämner de alternativa ekonomiska skolor som finns. De är alla kritiska mot den nyklassiska skolan men ignorerar varandra vilket gör att det inte uppstått någon samlad opposition. Nu har läkarvetenskapen också börjat ifrågasätta den nyklassiska ekonomin. Dr Paul Glimcher vid neuroekonomiskt centrum, New York University har vid försök på hjärnor förgäves sökt finna bekräftelse på nyttomaximation, en hörnpelare i nyklassisk ekonomi.

Ännu inga tecken på nyttomaximation

Mitt nuvarande ekonomiska credo grundades 2004 med övertygelsen att ökande ekonomisk ojämlikhet på sikt skulle orsaka finansiell kris och depression. Globaliseringen av världsekonomin sedan 1980-talet har medfört att löneskillnaderna i världen har minskat. Det har skett en ökning i tillväxtländerna och en minskning i den industrialiserade världen. I Europa, USA och Japan har löneandelen av förädlingsvärdet i ekonomierna sjunkit och konvergerat till omring 65%. Eftersom lönerna svarar för huvuddelen av efterfrågan i en ekonomin betyder det att värdet av det som producerats blivit större än den köpkraft som genererats av lönerna. Otillräcklig efterfrågan leder till stagnerande ekonomi och recession. Men trots att globaliseringseffekten varat i flera decennier har världsekonomin ändå med några undantag vuxit med omkring 3% om året. Det har möjliggjorts av att många skuldsätter sig och konsumerar för pengar som de räknar med att få i framtiden. För att använda Occupy-rörelsens termer kan man säga att de rikaste 1% lånar pengar till de mindre rika 99% så att de sistnämnda kan konsumera mera och så att produktionen, och därmed vinsterna, kan fortsätta att öka. Så kan det fortsätta en tid men efterhand ackumuleras en mängd obetalbara skulder och då blir det problem.

Det mesta av de pengar som cirkulerar på marknaderna har skapats ”ur tomma intet” av bankerna i form av lån till privatpersoner, företag, kommuner och stater. Detta kallas ”reserve-fractional banking” men är inte något nytt. Under medeltiden var guld ett viktigt betalningsmedel men det hade en nackdel. Köpmännen färdades ofta långa sträckor i ödsliga områden och deras värdeföremål var begärliga byten för stråtrövare. Då föreslog guldsmeder att köpmännen skulle lämna in sitt guld till förvaring hos dem mot att de fick ett papper som kunde användas som betalningsmedel. Det fungerade bra och efterhand insåg guldsmederna att köpmännen aldrig tog ut allt sitt guld och därför kunde de skriva ut papper på mera pengar än de hade till förvaring. Det innebar ett incitament till ökad ekonomisk aktivitet och ökat välstånd i samhället.

Bankerna kan emellertid inte skapa hur mycket pengar som helst. Det finns internationella regler – Basel III – för kapitaltäckning som syftar till att säkerställa stabiliteten i det finansiella banksystemet. En banks kärnkapital – ”core tier 1 capital” – kan utgöras av likvida medeln t.ex. pengar som aktieägare satsat i företaget. Utlåningen är sedan en multipel av kärnkapitalet. Enligt Basel III bör kärnkapitalet vara minst 4 procent av utlåningen. Det innebär att om en bank har en miljard i kärnkapital skulle den kunna skapa nya pengar att låna ut upp till 25 miljarder, dock beroende på vilka risker som är förknippade med lånen. En oberoende bankreglerare bedömer dessa risker. Större risk innebär mindre volym på utlåningen i förhållande till kärnkapitalet. I EU har nyligen skapats ett överordnat bankregleringsorgan – European Banking Authority.

Detta system – som kallas ”fractional banking” innebär att bankernas utlåning skapar ett penningberg men samtidigt ett lika stort skuldberg. Om ett lån betalas tillbaka till banken försvinner motsvarande pengar från penningcirkulationen och från bankens balansräkning. Kvar av projektet finns den ränta banken fått under lånetiden och de värden som skapats i ett företag eller de varor eller tjänster som en privatperson köpt.

Om en låntagare går i konkurs kan inte banken bara skriva av lånet och fortsätta som om ingenting har hänt eftersom pengarna ändå skapats ur tomma intet. Banken måste täcka låneförlusten med eget kapital från vinstmedel eller fonderade medel eller från tillskott från aktieägare genom nyemission. Först då kan banken avföra lånet från sin balansräkning. Det betyder återigen att ett mot lånet motsvarande belopp undandragits från penningcirkulationen. Om banken inte lyckas täcka förlusten med egna medel och staten inte vill rycka in och ta över skulden så måste banken stänga sina portar och avveckla verksamheten. Övriga kunder och konton tas över av andra banker eller staten.

En mindre del – vanligen under 10% - av den cirkulerande penningmängden består av mynt och sedlar som getts ut av suveräna stater. Staten kan öka den cirkulerande penningmängden genom att trycka och ge ut nya sedlar – ”fiat money” – dock med risk för inflation.

Ovanstående är den bild jag fått av hur bankväsendet fungerar och det får bli bakgrund till funderingar om Eurokrisen.

När det gäller Mario Rossis projekt med kall fusion – eCat – så har fyra svenskar, varav minst två är fysiker, startat ett företag i London med namnet Hydrofusion som fått i uppdrag av Mario Rossi att saluföra eCat i nordeuropa.
Hydrofusion skall öppna ett lokalkontor på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Namnet på den första köparen av 1 megaW-kraftverket är ännu inte offentligt. Om det rör sig om en militär enhet lär det förbli hemligt. Jag har i alla fall beställt ett 10 kW minikraftverk och står på en väntelista. När 10 000 potentiella köpare anmält intresse skall massproduktion påbörjas, eventuellt inom ett år.

I kommande nummer: Eurokrisen och ojämlikhet

eCat av Erik Kågström

2011-11-24T21:14:00.000+01:00

En bild av hur min eCat eventuellt kommer att se ut i färdigt skick.

eCat5 home 10 kW

Text från hydrofusions hemsida:
E-Cat Products
We are facing an era with the arrival of new products based on this game changing technology. The first generation of ECAT 1MW Plants and the smaller ECAT Home Units are scheduled to become available in 2012/13.In association with Andrea Rossi, HydroFusion will introduce these products to the market.

Kulturtips

2011-11-24T21:12:00.000+01:00

En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 25 nov kl. 19:30 Läs mer

Jamie Woon (UK) LIVE
på Babel 25 november kl 19:00.
Läs mer

RÖRELSENS SCENKONSTFESTIVAL 23 - 25 NOV
I årets festival fokuserar Rörelsen på konstnärers arbete med unga och förvandlar Inkonsts scen till en battlande arena, ett spretigt, sprakande forum där kroppen tar plats.
Fre 25 nov kl. 19:00. Läs mer

Armen
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 26 nov kl. 13:00. Läs mer

Två herrars tjänare
Livesänd från Dramaten, Stockholm på Spegeln och Kino 26 november kl 19:00.
Läs mer

Days of War - Nights of love
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Lör 26 nov kl. 20:00. Läs mer

De 7 dygderna | Teaterimprovisation | Kyskhet
Teaterimprovisation med Månteatern 26/11 kl 19:00. Läs mer

FULL MOON FLAMENCO
En danskonsert med flamenco, argentinsk tango, måne och balett. På Lilla Teatern i Lund 26 november kl. 18.00 och kl. 20.00. Läs mer

GET DAUN/INKONST PRES. CIRCLE/ÅRABROT
På Inkonst 26 november kl 19:00.
Läs mer

Jonathan Johansson (SE) LIVE
Äntligen är Jonathan Johansson tillbaka med ny skiva och tillbaka på Babels scen! På Babel 26 november kl 19:00.
Läs mer

Satyagraha
Direktsänt från The Met på KINO 19 november. Repris 27 och 28 november.
Sön 27 nov kl. 13:00. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 29 nov & Ons 30 nov kl. 16:00
Läs mer

Middag med Amanda Svensson
Författaren Amanda Svensson kommer på besök till Moriska Paviljongen för att samtala med Jonas Jarl. Hon komponerar även en måltid som vi äter tillsammans. Denna gången blir det är krämig polenta med höstsvampar. På Moriska Paviljongen den 29 november kl 18:45 & 19:30.
Läs mer

Kung Lear
1 2 3 Schtunk tillbaka i Malmö med en sanslös version av Shakespeares Kung Lear. Varje kväll är unik. Missa inte!!! Spelas på Teater 23 30 november - 4 december.
Ons 30 nov kl. 19:00. Läs mer

COLLABORATORS
Livesänd från National Theatre, London på Spegeln och Kino 1 december kl 20.
Läs mer

MACK 1/12 Lena Frisk, Liam McEneaney
stand-up på La Couronne
Tor 01 dec kl. 20:00. Läs mer

Nine Parts Of Desire
Spelas på Bastionen 1 - 10 december.
Tor 01 dec kl. 19:30. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Opinionsmöte

2011-11-17T20:30:00.003+01:00

Nu på lördag ordnar Vänsterpartiet ett opinionsmöte om äldreomsorgen. Vi kommer att vara på Mårtenstorget mellan klockan 11 och 12.30.
Ju fler vi är som är med och visar att vi inte accepterar att äldre vanvårdas för att riskkapitalbolag ska tjäna pengar desto bättre, så kom till mötet på lördag!

Äntligen!!! av Ulf Nymark

2011-11-17T20:30:00.000+01:00

Äntligen har den politiska majoriteten släppt det verklighetsfrämmande kravet på ett Yttre Godsspår. Nu verkar det som om det lossnar så att det går att förmå Trafikverket att planera för och förverkliga fyra spår fram till Högevallsbadet. Fast det vore förstås lika bra att bygga fyra spår ända fram till Lund C på en gång.
Så är det bara att hoppas att majoriteten (inklusive partier i en eventuell ny majoritet) också tänker om i en annan järnvägsfråga: planerna på att gräva ner Lund C under jord. Den idé borde snarast begravas.

Vårdbolagen inför Domsöndagen 20/11 av Gunnar Stensson

2011-11-17T20:29:00.000+01:00

Till VB:s kristna läsekrets.
Evangelium enligt Matteus, 25.

Då skall Jesus säga till vårdbolagen: ”Sannerligen säger jag eder: Gå bort ifrån mig I förbannade! Ty jag var nödig och ni lät min blöja flöda över; jag var smutsig och ni tvättade mig icke; jag var sjuk och ni vårdade mig icke; bostadslös och ni gav mig ingenstans att bo; frusen och ni gav mig inga kläder: tvångsomhändertagen och ni besökte mig icke.”
Då skola vårdbolagen svara: ”Herre, när såg vi dig nödig eller smutsig eller sjuk eller bostadslös eller tvångsomhändertagen och tjänade dig icke?
Då skall han svara dem och säga: ”Sannerligen säger jag eder: Vad helst I icke haven gjort mot en av dessa mina äldsta syskon, det haven I ej heller gjort mot mig.”

Genmäle om Smålands nation av Anna Alsmark

2011-11-17T20:27:00.000+01:00

Mitt föredrag om Smålands nation imponerade inte på Veckobladets utsände (artikel av sign Gr i VB i nr 33 111028). Du skriver att min inledning var dålig, det mesta vara dåligt, att det som hände på den tiden kan bara ni som var med förstå etc. Nåväl, det verkar i alla fall som om ämnet väckte upp en del gamla minnen hos en vänsterman som tappat sin tidning och får nöja sig med en blogg.
   Av någon anledning utelämnade du i din artikel att jag var med i styrelsen för Smålands och i Dackekurirens redaktion från 1983. När jag slutade fyra år senare hade jag varit både ordförande för nationen och redaktör för Dackekuriren, som första kvinna på båda posterna. Jag blev sedan redaktör för Lundagård. Ganska unika erfarenheter för den som ska hålla ett föredrag om Smålands nation, inte sant.
   Tyvärr är det ingen unik erfarenhet för mig att den patriarkaliska kvinnosynen inom den gamla vänstern ofta varit nedsättande mot kvinnor som utmärker sig, om man överhuvudtaget släppt fram någon. Det är därför kvinnorna fått lägga tid på alla dessa feministiska grupper genom åren. Betänk att ingen kvinna figurerat på en framskjuten post i Smålands nation under vänsterns storhetstid under 1970-talet. Ingen jag hört talas om efteråt i alla fall. Vi minns några tjejer som sjöng, Röda bönor.
   Vad som heller inte framgick i din artikel var att jag 1990 gav ut en skrift ”Röd lyser stugan. Berättelser från Smålands nation”. Det var denna skrift som var utgångspunkten i mitt föredrag på Smålands gille. ”Röd lyser stugan” är förövrigt första strofen i Smålandsvisan, en vacker hyllning till landskapet med sina röda stugor och björkar.
   Det dubbeltydiga med att stugan blivit politiskt röd i Lund var givetvis avgörande för valet av titeln på skriften.
   Vad beträffar mina spekulationer om Alf Brevik, så finner jag det märkligt att en man född 1918, dvs 53 år gammal går in och styr och ställer på Smålands bland 20-åriga studenter. Tar initiativ, nominerar folk till poster, driver på. Ju äldre jag själv blir desto märkligare tycker jag det är. Fanns det en dubbel agenda?
   Det finns idag intressant forskning om skandinaviska kommunister som mycket unga, i likhet med Alf Brevik, deltog i spanska inbördeskriget, stred mot Tyskland i andra världskriget och senare blev sovjettrogna. Där finns fler svar att söka efter. Först när Stasiarkiven öppnas kan vi ta reda hur det förhöll sig, om det fanns en koppling till DDR.

När motståndarna retirerar, förfölj dem! av Lucifer

2011-11-17T20:25:00.000+01:00

Det som härom dan var osakligt vänstersnack blev på en vecka ett centralt politikområde där alla goda krafter kan enas om hur viktigt det är med kvalitet i vården, Reinfeldt såväl som Björklund och Hägglund. Nästa torsdag är det kommunfullmäktge i Lund och där kommer vi att få höra de borgerliga kommunalråden och vårdpolitikerna andtrutet och i panik försvara Lunds satsning på riskvården i Carema.
Att vänsterpartiet har talat om vårdbolagen år efter år är det tyst om. Det enda undantaget jag har sett är KG Bergström, den gamla bitske politiske TV-reportern, numera i Expressen. Där skriver han: ”Håkan Juholt har försökt profilera sig och sitt parti på kritik av privatiseringarna. Men det är egentligen bara Vänsterpartiet som med gott samvete kan säga, Vad var det vi sa?”

Dags för offensiv om privatskolorna
Jag hoppas bara nu att Vänsterpartiet när nu motståndaren är på reträtt inte bara sätter sig ner. Ett parti som har så få tillfällen att nå en större allmänhet får bara inte missa tillfället att ösa på och peka ut de borgare som har genomdrivit privatiseringarna. Och då måste man självklart också ta upp skolan där skattebetalarnas miljarder rullar iväg till skatteparadisen. Inom några veckor kommer naturligtvis det också att komma fram i rubrikerna. Och där är V ensam om att stå för en tydlig linje. Mp älskar friskolorna och tycks tro att det handlar om ideell verksamhet. Stora delar av S avskyr friskolorna men vågar inte stöta sig med mittenväljare som man inbillar sig skulle ha kvar sympatier för partiet. Men ingen annanstans i världen låter man vinstdrivande företag driva skolor och låtsas att det är en marknad. Montessori och kooperativ, OK, men detta är rövarkapitalism – skolföretagen har vinstmarginaler på upp till trettio procent!

Kommentariatet
Det är högkonjunktur för politiska kommentatorer och då må det vara tillåtet att säga några ord om dem. Sanningen är att de flesta av dem uppträder med borgerlig bias och därutöver är illa underrättade och undermåliga i sin analys. Ta t.ex. Mats Knutsson och Margit Silberstein.på TV och deras sätt att kommentera Juholt. Det som om de deltar i kampanjen mot honom och det är samma med Lena Mellin i Aftonbladet. Och det är häpnadsväckande att någon kan ta ”vänsterkolumnisten” Lotta Gröning i Expressen på allvar. Om man tvekar om sin hållning i någon fråga, kolla in vad Lotta Gröning säger och ta sedan motsatt ställning.
Vad gäller analysförmågan: lyssna på vad kommentariatet säger om partiledarkandidaterna i Vänsterpartiet. De tycks oförmögna att se att det handlar inte om kvinnorepresentation eller en eller två i ledningen. Det är väl uppenbart att det är nytraditionalisterna som slåss för att rädda vad man kan av Ohlylinjen. Och Ohly beskrivs som den som har enat partiet! Det är politiska motsättningar det handlar om och det borde väl inte vara en överraskning för politiska kommentatorer.

Ökenmuren av Gunnar Stensson

2011-11-17T20:24:00.000+01:00

Israel bygger en 240 km lång stålmur genom öknen från Kerem Shalit till Eilat längs den egyptiska gränsen. Den är fem meter hög, dvs dubbelt så hög som muren på Västbanken, och försedd med övervakningskameror och radar. Den är effektivare än muren mot Syrien vid Golanhöjderna.
   Behovet av muren blev akut efter Hosni Mubarak fall. Beduinernas angrepp från Sinai på en israelisk buss den18 augusti intensifierade arbetet. Det var ett islamistiskt angrepp som var mer välorganiserat än de palestinska attackerna brukar vara.
   Muren går exakt längs gränsen, ibland rentav på den israeliska sidan. 15 procent av Israels stålkonsumtion går åt till byggandet.
   Muren som är större än USA:s avspärrningar längs den mexikanska gränsen byggs inte bara till försvar utan också för att stoppa invandringen från Afrika.
Källa Haaretz

Som det kan bli! av Roland Andersson

2011-11-17T20:23:00.000+01:00

Jag fortsatte lyssna på Maria Wetterstrands sommarprogram trots hennes egenartade musiksmak. Hon visade ett tydligt personligt engagemang för en skola som respekterar eleverna. Hon är den rikspolitiker tydligast stått emot den backlash som initierats av Jan Björklund men som otäckt snabbt utvecklas mot ett slags konsensus om en återgång till den gamla auktoritära sorteringsskolan.

I programmet berättade Maria Wetterstrand om den värme som mött Mona Sahlin under deras gemensamma politiska appellmöten i invandrartäta Stockholmsförorter. Det är inte märkligt att Mona Sahlin är den politiker som Sverigedemokraterna hatar mest intensivt – det beror på hennes tidiga och tydliga ställningstagande för mångfald.

Vi kunde haft en regering med Mona Sahlin som statsminister och Maria Wetterstrand som utbildningsminister och vice statsminister. Först verkade det så lovande. Mona Sahlin meddelade att socialdemokratin hade brutit med sin storebrorsmentalitet och på allvar skulle samverka med ett annat parti. Samverkan med miljöpartiet var väl förberedd och jag är fullständigt övertygad om att man hade kunnat formulera en gemensam politik till vänster om mitten och på frihetlig grund. Lika övertygad är jag om att en sådan politik hade vunnit valet .

Så blev det inte. Starka krafter inom socialdemokratin ville något annat. Vänsterpartiet utnyttjades som bromskloss. Den politik som fördes fram i valrörelsen var i princip samma som socialdemokratin förlorat föregående val på. Inte märkligt att också detta val förlorades. Istället för Maria Wetterstrand fick vi Jan Björklund och istället för Mona Sahlin Fredrik Reinfeldt.

Efter valet gjorde Mona Sahlin ett desperat utspel om behovet av en öppen och genomgripande diskussion om socialdemokratins politik. Den intellektuella nivån på det som sedan följde kan illustreras av Morgan Johansson som meddelade Sydsvenskan att han analyserat valet och funnit att förlusten berodde på att Tomas Östros varit svag i förhandlingarna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Sedan valdes Håkan Juholt till partiordförande. Han förklarade att han var förbannat trött på allt tal om förnyelse. Därmed hade man vänt på alla stenar och den politiska diskussionen var avslutad. Tidningarna förklarade att valet av en kärnkraftsvän var en seger för ”vänstern”. Efter valet skapade Håkan Juholt snabbt sitt ”eget lag” vilket bl a betydde att många med utländskt efternamn som fått viktiga uppdrag under Mona Sahlins tid som ordförande rensades ut. Numera finns det inte någon sådan person i partiordförandens nära omgivning.

Morgan Johansson utsågs till juridisk talesperson. Från denna plattform har han på olika sätt försökt mejsla ut den nya ”vänsterpolitiken”; först genom att erbjuda borgarna samarbete kring FRA-lagen och senare genom att stödja tanken på olika medborgarskap – ett för ”riktiga” svenskar och ett villkorat för ”de andra”.

En lång rad ideologiska tal av Juholt har refererats i tidningarna. Mest har det handla om tacktal till den ”vänster” som valt honom. De verkar fulla av längtan tillbaka till ett folkhem som aldrig funnits – ett homogent samhälle med Posten och Konsum tryggt lokaliserade till bruksorternas centrumtorg. Juholts nostalgi har emellertid drunknat i det tidningsdrev som skapats kring hans hantering av riksdagens bidrag till boende och studieresor.

Tidningsdrev har ofta ett inslag av mobbing som bekommer mig illa. Det gjorde även detta drev. Kvar finns emellertid en känsla som säger att jag inte vill sitta i en valstuga och försvara Juholts moral.

Sådana problem har inte representanter för den socialdemokratiska ”vänstern”. Daniel Suhonen, Dag Josefsson och Göran Greider står modigt upp för sin partiledare. De angriper pressen för att hetsa och partikamrater för att skvallra. Det får mig att undra hur de ställde sig till andra drev. Vad sa de om ”Tobleroneaffären” om jakten på Lars Danielsson eller på Laila Freivalds? Hur agerade de i början på förra valrörelsen när Expressen, utan att riktigt lyckas, försökte få igång drev mot Mona Sahlin?

Jag söker på nätet utan att hitta något tillfälle när de gått mot dreven. Vad gäller Göran Greider får jag emellertid napp av motsatt slag. När Expressen hetsade mot Mona Sahlin för att hon visat sig offentligt med en handväska av märket Vuitton anmäler han sig som drevkarl. På Newsmill den 22 januari 2010 finns en artikel av Greider med rubriken ”Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin” Nej, det är inte ironi. Greider är dödsalvarlig. Hans efterforskningar visar att Sahlins väska kostat 7 000 kr. Den motsäger socialdemokratins kamp för social jämlikhet och uppmuntrar till en konsumism som hotar planetens fortbestånd osv, osv

Vi kan alltså konstatera att den socialdemokratiska ”vänstern” har svårare att acceptera en partiordförande med snygg handväska än en med tveksam moral. Det är en olycka att inte Voltaire, Karl Marx eller Rosa Luxemburg begärde något slags skydd för begreppet ”vänster”.

Inför gymnasiemässan på Arenan 18 och 19 november Betygssättning - exemplet Mikael Elias Teoretiska Gymnasium av Gunnar Stensson

2011-11-17T20:21:00.000+01:00

Skolverkets aktuella undersökning av betygssättningen på de centrala proven visar att varannan elev fått för höga betyg och att var nionde elev med betyget Mycket Väl Godkänd borde ha underkänts.
   Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Göteborg har stärkt konkurrenskraften genom att ge 59 av 84 elever för höga betyg på det nationella delprovet i svenska.
   Skolbolaget finns representerat i hela landet, också i Lund. Mikael Elias Teoretiska Gymnasium riktar sig till en exklusiv skara av studieinriktade elever - vilket ju är kommersiellt förmånligt. Så här ser informationen ut: ”Vår grund vilar på traditionella värderingar och den som börjar här måste vara motiverad. Vår roll är inte bara att lära ut, utan också att ge dig verktyg för att själv hitta det du behöver. Därför utgår vår pedagogik från lust.”
   Men det är inte lätt att konkurrera med de kommunala gymnasierna i Lund. Utbildningsförvaltningens rapport om antagningen visar att endast 6 elever antagits till samhällsprogrammet och 8 till naturvetenskapsprogrammet i Mikael Elias Teoretiska Gymnasium läsåret 2011/12.
   14 elever, varav endast 3 bosatta i Lund, har alltså antagits till skolans 48 platser. Det blir ingen vinst i Lund.

Med argumenten konkurrens och valfrihet sålde de borgerliga partierna in friskolesystemet i den svenska välfärden. När elevpengen kom insåg riskkapitalisterna genast att de kunde göra säker vinst genom att tillskansa sig den. De såg till att välja motiverade elever utan funktionshinder eftersom det minimerade kostnaden. Av samma skäl snyltade de på kommunernas gymnastiksalar, bibliotek mm. Skattemedlen de stal gömde de i skatteparadis. Skatt gjorde dem rika. Själva betalade de ingen. Så blev de elevernas, föräldrarnas och kommunernas parasiter.
   Valfriheten bestod av reklamkampanjer (reklam är det enda område där friskolorna verkligen satsar, upp till 1 procent av sina årliga utgifter) som gjorde rationella val omöjliga.
   Konkurrensen fick formen av betygsinflation, lögner om elevernas kunskapsnivå. Var femte lärare pressas av rektorerna att sätta för höga betyg. Många faller till föga. Rektorerna saknar ofta all skolerfarenhet och sitter bara korta tider, ibland mindre än ett år. Tänk Kävlinge. Värst lögnare vinner. Höga betyg har visat sig vara ett effektivt konkurrensmedel.
   Vi vet nu att vartannat betyg på de nationella proven är för högt och att var nionde elev som fått betyget Mycket väl Godkänd egentligen borde ha blivit underkänd. Aldrig har svenska elever varit så okunniga. Aldrig har de haft så höga betyg.
   På mindre än ett årtionde har skolbolag som John Bauer och Kunskapsskolan korrumperat det svenska skolsystemet. Till dem sällar sig Mikael Elias Teoretiska Gymnasium.

Efter framgången med friskolorna blev det dags för riskkapitalisterna att med hjälp av sina borgerliga tillskyndare ge sig in på vårdområdet.
   Där tog Carema Care ledningen, i Lund liksom i landet. Med falska avtal och osann, men påkostad, ”marknadsföring” lurade bolaget kommuner och anhöriga. Personal som klagade avskedades. Cheferna blev delägare. Ju hänsynslösare de plundrade sina offer desto större blev deras bonusar. Till toppen nådde de girigaste.
   Det är den globala finansvärldens röta som trängt in i svensk välfärd och skola.
Men ett system som motiveras av girighet är ohållbart i längden. När utplundringen av människorna och jordens resurser överskridit en viss gräns kommer upproren. Då försvinner det monster som på orwellska kallas Economic Man.

PS. Miljöpartiet delar med borgarna ansvaret för att vinsttänkandet brett ut sig i skola och vård. I debatten mellan Gustav Fridolin, MP, och en moderat om Carema Care i måndagens morgonprogram i tv gjorde Fridolin ett blekt intryck. Han framstod som nästan lika tvetydig som Maria Larsson, KD, i söndagskvällens Agenda. Efter en oengagerad debatt inbjöds han mycket riktigt att ansluta sig till de borgerligas kamp för valfrihet och konkurrens inom vården.

Freedom av Gunnar Stensson

2011-11-17T20:17:00.000+01:00

Förra veckan presenterade jag ”Tornet”, romanen som om DDR:s sista decennium som slutade med att landet blev ”svunnet”1989.
   När Sovjetimperiet bröt samman och det kalla kriget upphörde, tycktes det ”exceptionella” USA stå på toppen av sin makt. Det återstod bara att sprida liberalism och demokrati. Francis Fukuyama hävdade att mänskligheten nått det lyckliga slutet på historien.
   Två decennier senare är samma USA försvagat efter två förlorade krig och en utdragen ekonomisk kris vars slut inte kan skönjas.

Det är den epoken som utgör bakgrunden till Jonathan Franzens roman ”Freedom”. Berglunds är en liberal medelklassfamilj i St Paul, Minnesota. De är begåvade och aktiva, politiskt och socialt medvetna. Deras beslut och handlingar leder ofta till katastrof och skuld.
   I centrum står miljökämpen Walter, hans fru Patty, vacker fd basketstjärna och deras vän Richard en anarkistisk sångare med drag av Bob Dylan. Till det yttre sägs han dock likna Moammar Kaddafi, som ju blev populär i väst så där 2004. De tre älskar varandra och försöker vara lojala och bistå varandra i nöd.
   Författaren låter Patty läsa ”Krig och Fred” när hon befinner sig i en konflikt. En kärlekshistoria utgör navet i Tolstojs väldiga roman. Kärleksdramat i ”Freedom” liknar triangeldramat mellan Natasja, Andrej och Pierre. Den ryska ”Krig och Fred” fungerar som en sorts nyckel till den amerikanska berättelsen.

Attentatet mot World Trade Center inträffar när sonen Joey är i 20-årsåldern. Han befinner sig i konflikt med sin far och kommer genom en rumskamrat på universitetet i kontakt med en inflytelserik judisk-amerikansk familj, där fadern är en reaktionär republikansk radiopratare av den typ som är vanlig i USA.
Joey får chansen till ett sommarjobb på en thinktank. Jobbet består i att sammanställa nyhetsnotiser så de fungerar som politisk propaganda för Irak-kriget och de neokonservativa.

   Joey känner först angreppet mot Irak som en lättnad efter 9/11. Äntligen gör USA något för att förverkliga Fukuyamas vision, sprida demokrati och liberalism.
   Men Joeys tvivel växer, både beträffande verksamheten på thinktanken och själva kriget. Det börjar som en gnagande oro. Han får erbjudande att delta i ett projekt som handlar om försäljning av lastbilar till den amerikanska armén i Irak. Det gäller att sälja gamla polska lastbilar av en typ som använts i Östeuropa före sammanbrottet. Han faller för frestelsen att tjäna stora pengar och lånar till insatsen av sin flickvän. Armén köper bilarna som snart visar sig odugliga.
   Joey har fått inblick i hur företagen profiterar på kriget. Han försöker dra sig ur affären men riskerar då att inte bara förlora insatsen utan också ställas inför rätta. Så han faller till föga - och blir rik. Han kommer aldrig att sluta att känna skuld. Hans syn på kriget och den förda politiken är fundamentalt förändrad. Han försonas med sin familj.
   Walter går i en liknande fälla. Han försöker rädda naturområden som utgör en tillflykt för en utrotningshotad fågelart genom att samarbeta med profitinriktat gruvföretag. Det går åt helvete och slutar med skandal. Walter förlorar för alltid sitt anseende som miljöaktivist.
   Några föraningar om finanskrisen har ingen, utom möjligen Joey.

Berättelsen känns samtida. Det är lätt identifiera sig med alla personerna. De talar som folk i min omgivning och mina barn. Sex och relationer tar stor plats, som i verkligheten. Aktörernas handlingar och beslut är riskfyllda, såväl personligt som politiskt och moraliskt. Som läsare är man djupt delaktig i deras oro, spänning och tvivel.
   Familjen Berglund och deras krets överlever och värmen emellan dem består, men det är en sorgsen, desillusionerad och luggsliten grupp närmar sig depressionen 2008. Stråken av sorg och maktlöshet ligger hela tiden som en dov underton i berättelsen. Titeln ”Freedom” är ironisk och mångbottnad.
   Det understryks av bokens motto, ett citat från Shakespeares En Vintersaga:
”Gå samman, fräcka vinnare, och skryt
för hela världen. Jag, en gammal duva,
ska flyga till en vissen gren och sörja
min maka, som jag aldrig återfinner”

Mats – idag en skröplig fattigpensionär av Ulf Nymark

2011-11-17T20:14:00.003+01:00

Den här texten handlar inte om kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid eller någon annan känd lundapolitiker med detta namn. Nej, den handlar om LundaMaTs – Lunds kommuns strategi och åtgärder för ett miljöanpassat transportsystem.
   LundaMaTs drogs igång i slutet av 1990-talet. Det var den dåvarande rödgröna majoriteten som drev på och det var konsultföretaget Trivector som tog fram de huvudsakliga underlagen för beslut.
   Med tämligen rika bidrag från staten drogs sålunda ett tämligen omfattande program igång för att minska bilismens skadliga miljö- och klimatpåverkan. Framför allt satsades dels på ”mjuka” åtgärder, information och försök till attitydförändringar, dels på åtgärder för att främja kollektiv- och gång- och cykeltrafiken. År 2006 togs nya beslut (också på grundval av en utredning av Trivector) om mål – men inte om åtgärder eller finansiering! – för vägtrafiken. LundaMaTs II såg dagens ljus.

Mats är tillräcklig för borgarna
När den rödgröna oppositionen idag kritiserar den styrande borgerligheten för passivitet i miljö- och klimatfrågor hänvisar borgarna regelmässigt till LundaMaTs. (I fortsättningen här förkortat till Mats rätt och slätt). Mats är för dem lösningen på de trafikalstrade klimatutsläppen. ”Vi har Mats – det behövs inget mer!”, sjunger borgarna i korus.
   Denna inställning var alltför tydlig vid fullmäktiges behandling av en motion från Demokratisk Vänster om trafikplaneringen. Vi föreslog att fullmäktige skulle bifalla det fullt rimliga förslaget att kommunen i sin planering alltid skulle ange vilka framtida biltrafikmängder man planerar för. Planerar man för en framskrivning av dagens situation, eller planerar man utifrån det faktum att bilresandet per lundabo måste minska med minst 50% fram till 2050, vilket är förutsättningen för att klimatmålet ska nås? (För övrigt yrkade motionen också på att varje beslut om utbyggnad av biltrafiksystemet skulle åtföljas av en beräkning av hur mycket bilkörningen ökade på grund av kapacitetsökningen i vägsystemet). Den borgerliga majoriteten avslog motionen bland annat med hänvisning just till Mats.

Vad gör Mats?
Nåväl vad görs då inom ramen för Mats och vad är resultatet? I en redovisning från Tekniska nämnden för fjolårets Matsverksamhet (”LundaMaTs II – verksamhet & resultat 2010”) kan bland annat följande inhämtas:
   På samhällsplaneringens område framhåller nämnden att en ny översiktsplan har antagits, ÖP 2010. Denna plan innefattar spårväg till Brunnshög. Problemet med spårvägen är som bekant att det inte finns ett enda beslut om byggande fattat och inte heller är finansieringen löst. Vad man i övrigt kan säja om ÖP 2010 är att den uttryckligen bäddar för en kraftig ökning av biltrafiken i kommunen. Den bidrar alltså inte alls till minskad klimatpåverkan, vilket inte heller enbart en förhoppning om spårväg gör.

Gång-, cykel- och kollektivtrafik
Ökning av cykeltrafiken är en annan viktig Matsstrategi. Här anförs som främsta åtgärd att cykelvägnätet byggts ut – framför allt genom cykelvägar till nya bostadsområden (!). Den andra ”stora” åtgärden på cykeltrafikområdet är att man grävt ner cyklisterna i en ny tunnel vid Pilsåker. Magert med insatser med andra ord.
   Hur ser det då ut med Matsåtgärder inom kollektivtrafiken? Jo, där har man faktiskt åstadkommit en del. T ex ett busskörfält på Tornavägen för regionbussarna. Man säjer också att biljettsystemet har förbättrats och att detta tillsammans med bussprioriteringar i trafiksignaler har förbättrat tidshållningen.

Underlättar för bilkörning
Så har vi då biltrafiken, det område där givetvis huvuddelen av åtgärder borde sättas in. Här framhåller Tekniska nämnden som främsta insats att man ökat kapaciteten för bilar i trafiksystemet vid Pilsåkerområdet och i Gunnesbo handelsområde! (Ja, man uttrycker det inte så men det är det man menar). Detta är allt vad man åstadkommit under 2010 (plus en utredning om nya fartgränser)!

Dessa blygsamma åtgärder vad borgarna själva redovisar som konkreta insatser enligt Matsstrategin. Flera av dem har en oviss effekt på koldioxidutsläppen, och några har som direkt syfte att främja biltrafiken.

Nås målen?
Hur är då utfallet av Mats II-åtgärder? Jo, kollekttrafikresandet har faktiskt ökat. Men om kollektivtrafiken tagit ”marknadsandelar” från biltrafiken redovisas inte och det är (mycket) tveksamt om den verkligen har gjort det. Cykeltrafiken per lundabo har minskat, medan bilresandet per invånare på det kommunala vägnätet har ökat. Eftersom antalet lundabor har stigit kraftigt sedan 2006 så innebär detta en kraftig ökning av biltrafiken totalt sett. Utsläppen av koldioxid från biltrafiken per invånare påstås ha minskat, men då redovisar man siffran för det ekonomiska krisåret 2008. Men som sagt: antalet invånare har ökat påtagligt och det innebär i praktiken att utsläppen från motortrafiken i dag i bästa fall ligger på oförändrad nivå i förhållande till Mats II:s basår 2004.

”Matsåtgärder” som ökar utsläppen
Som framgår av ovanstående genomgång räknas praktiskt allt som görs på trafikområdet in bland Matsåtgärderna. Detta även om åtgärden faktiskt leder till ökade utsläpp, eller endast på marginalen har positiva effekter. Vi ser också att resultaten inom viktiga delar av Matsstrategin inte har avsedd effekt. Vad värre är: de mål för utsläppen av koldioxid som finns i Mats är givetvis inte samordnade med de nya och hårdare klimatmål som kommunen antog i fjol (minskning med 50% av utsläppen till 2020, nära noll år 2050). Så inte nog med att de åtgärder man har vidtagit är otillräckliga för att nå de mål man satt upp, målen är därtill för lågt satta i förhållande till det övergripande klimatmålet för Lunds kommun.

Bilsamhället som norm
Varför går kommunen inte åt rätt håll när det gäller klimatmålen? Är Mats förslag på åtgärder otillräckliga? Nej, så var det inte när den antogs år 2006. Att man inte når målen beror helt enkelt på att den borgerliga majoriteten inte velat sätta in tillräckliga anslag för miljöanpassningen, att man har fortsatt att bygga ut kapaciteten för biltrafiken, att nya bostads- och verksamhetsområden fortfarande i första hand planeras för biltrafikens behov samt att man vägrat ta till de kraftfullaste åtgärderna: trafikreglering och ekonomiska styrmedel (som t ex påtagligt höjda p-avgifter och vägtullar). Eller som Trivector Traffics vd Christer Ljungberg uttrycker det i redovisningen från Tekniska nämnden: ”… är man villig att ständigt anpassa vägnätet för att ge plats åt fler bilar eller minska trängseln, stödjer man bilsamhället som norm”. (Ljungberg påstår inte uttryckligen att det är just detta som Lunds kommun håller på med utan han talar här i allmänna ordalag om trafikplanering).

Matsfetischism
Mats II hade verksamt kunnat bidra till ett miljöanpassat transportsystem om den politiska majoriteten velat sätta in de mest verksamma åtgärderna och ändrat inriktning på samhällsplaneringen. I stället används Mats nu av de borgerliga som ett slags fetisch som genom dolda magiska krafter ska fixa ett miljöanpassat trafiksystem.

Mats barnbarn
Men vad som behövs är förstås att det anslås pengar för att miljöanpassa transportsystemet, nya och kraftfullare åtgärder måste till, samhällsplaneringen skifta inriktning och nya mål för trafiksystemet sättas – mål som är i samklang med det övergripande klimatmålet. Den gamle Mats är som visats en skröplig och tandlös fattigpensionär. Det är dags för Mats barnbarn att ta över.

Det nya samhället av Erik Kågström

2011-11-17T20:13:00.001+01:00

1. Den tredje industriella revolutionen

I maj 2007 beslutade EU-parlamentet att en ”Third Industrial Revolution” skall ingå i organisationens energimålsättning tillsammans med det tidigare antagna 20-20-20 projektet fram till 2020. Beslutet hade föregåtts av intensiv lobbying av framför allt den amerikanske ekonomen och samhällsdebattören Jeremy Rifkin.

Jeremy Rifkin har en hypotes att stora ekonomiska omvälvningar historiskt inträffar när en ny kommunikationsteknologi sammanträffar med ett nytt energisystem. Sålunda gav kolbaserad ångkraft och boktryckarkonsten upphov till den första industriella revolutionen. I början av 1900-talet möjliggjorde kombinationen av elektronisk kommunikation och den oljebaserade förbränningsmotorn den andra industriella revolutionen.

I dag står vi inför ytterligare en kombination. Internetteknologi och alternativa energiformer bereder mark för en tredje industriell revolution. Rifkin insåg att för att vi människor ska inse vilka möjligheter detta innebär så måste han skapa en berättelse – ”a narrative” – som skildrar ett framtida möjligt samhälle. Det har han gjort i ett antal böcker. Den senaste, och nyss utkomna, har titeln ”The Third Industrial Revolution. How lateral power is transforming energy, the economy, and the world”.

Jeremy Rifkins “Third Industrial Revolution” (TIR) vilar på fem fundament:
  1. Övergång till förnyelsebar energi
  2. Förvandling av alla byggnader till minikraftverk som samlar förnyelsebar energi på plats.
  3. Placering av vätebaserad och annan energilagringsteknik i byggnader och infrastrukturer för lagring av intermittent energi.
  4. Anpassning av internetteknologi till ett interaktivt smart elnät där var och en kan köpa el eller sälja av eget överskott.
  5. Transportsektorns flottor består av plug-in eller bränslecelldrivna fordon.

Även om energin är central I Rifkins project så är de politiska konsekvenserna av den omvälvning han väntar sig lika viktiga. När han talar om ”lateral power.transforming.the world” handlar det om hans övertygelse att den nuvarande hierarkiska maktstrukturen i världen bygger på att energikällorna är lokaliserade till vissa ställen i världen. När varje hem och varje byggnad i hans vision blir ett kraftverk kommer det att innebära en radikal omfördelning av makt till förmån för de enskilda individerna. Han tror att den uppväxande internet- och twittergenerationen kommer att välja samarbete i stället för konkurrens, delande i stället för ägande. Rifkins optimistiska syn på framtidsmänniskan blev tydlig i titeln på en av hans tidigare böcker – ”The Empathic Revolution”.

I den aktuella Occupy-rörelsen kan nog Rifkin skönja bevis för sin optimism. Och nästan som en kommentar till Rifkins idéer skriver Thomas Friedman i NYT 16.11: ”Yes, it’s true that in the hyperconnected world, in the age of Facebook and Twitter, the people are more empowered and a lot more innovation and ideas will come from the bottom up, not just the top down”. I DN stod häromdagen att läsa att de elektroniska kommunikationssätten lett till att nya folkkategorier fått vana och förmåga att uttrycka sig skriftligt.

Undervisningens betydelse försummas inte. Barn skall skolas till biosfärtänkande. Vördnad för och delaktighet i naturen skall bli lika självklart som det kanske en gång var för våra anfäder.

När Jeremy Rifkins försöker sprida sitt budskap rör han sig på en hög internationell nivå. Han har etablerat samarbete med transnationella företag som IBM, Google, General Electric, AEG. Experter från deras företag ingår i hans team. Han har långa samtal med presidenter och statsministrar. Han får Angela Merkel att stå som värdinna för en middag med honom själv och toppar inom tysk energi- och kommunikationsindustri. Han har förmått de lokala myndigheterna på fyra orter att göra långsiktiga generalplaner för implementering av TIR.

I staden San Antonio i Texas har det lokala kommunägda energibolaget gått i spetsen och avvecklar sitt engagemang i kärnenergi till förmån för alternativa energiformer.

Borgmästaren i Rom Gianni Allemanno leder ett TIR-projekt som skall förvandla Italiens huvudstad till en grön oas.

Prins Albert II i Monaco har också tänt på idén men måste nog hyra mark av grannländerna för att kunna samla solenergi eller vindkraft. Havsbaserad vindkraft är också en möjlighet.

Vilket land i Europa är bäst på långtidsplanering? Enligt Rifkin bör det vara Holland som under århundraden fått planera för att inte översköljas av tidvattenvågor. Vice guvernören Wouter de Jong i Utrecht är eldsjälen bakom ett TIR-projekt som skall göra distriktet till ledande inom EU när det gäller att snabbt ställa om till alternativ energi och nollutsläpp av växthusgaser.

Sedan EU-parlamentet uttalade sitt stöd för TIR i maj 2007 har Rifkin fortsatt att bearbeta Bryssel. Han har fått stöd från bland annat Europeiska föreningen för små och medelstora företag och Europeiska kooperationen. Men EU-kommissionen är svårflörtad. När dess energikommissarie sammanfattar unionens energiplanering finns bara en TIR-punkt med – satsning på alternativa energiformer.

Det är lätt att bli entusiastisk när man läser Jeremy Rifkin och han har förmodligen en otrolig övertalningsförmåga. Men det finns uppenbara brister i hans koncept. Visserligen framgår det av hans sista bok att han är medveten om att fossil energi, och då framför allt billig olja, snart kommer att vara en bristvara. Generalplanerna för TIR sträcker sig fram till 2050. Och det kommer att behövas fossil energi för att bygga den infrastruktur som projektet bygger på. Kommer den energin att finnas till ett överkomligt pris? I TIR finns inget recept för hur 9 miljarder människor år 2050 skall kunna försörjas med mat utan tillgång på diesel.

Jeremy Rifkin pläderar för ett nytt samhälle med ”collateral power” i motsats till det nuvarande hierarkiska. Men det är uppenbart att han i sin egen aktivitet tillämpar den gamla top-down metoden. I det avseendet kontrasterar TIR mot en annan rörelse nämligen Transition Movement som baseras på enskilda individers arbete på lokalplanet för att skapa ett mera ”recilient” samhälle. Närmare bestämt ett samhälle som klarar av de påfrestningar det kommer att innebära när vi inte längre kan räkna med billig fossil energi. Det finns anledning att återkomma till ”The transition movement”. I Sverige heter rörelsen ”Omställning Sverige” som har en lokalavdelning i Lund med ett femtiotal medlemmar.

Det är förmodligen en fördel med de alternativa energierna att de aldrig kan få samma kvantitet som vi vant oss vid med den fossila. Det betyder att vi måste begränsa utarmningen av naturresurserna.

Många ekonomer tycks anse att mänsklig uppfinningsförmåga och marknadens mekanismer kommer att lösa alla resursproblem. Men vad händer om denna uppfinningsförmåga plötsligt ger upphov till ren, billig energi i oändliga mängder. Kan homo sapiens då låta bli att totalt utarma planeten i sin jakt efter prylar och status på bekostnad av övriga levande varelser och organismer? Och det otänkbara har kanske redan hänt. Den 28 oktober i år demonstrerade den italienska ingenjören och uppfinnaren Mario Rossi vid universitet i Bologna en konstruktion där små mängder nickelpulver tillsammans med en liten mängd väte och någon katalysator under fem timmar kunde leverera 470 kW på ett sätt som bara tycks kunna förklaras av att en kärnreaktion ägt rum – med andra ord en kall fusion. Det är ungefär vad en 3 mW vindturbin levererar i snitt. Vetenskapsjournalister (bl.a. Mats Lewan från Ny Teknik) och en anonym potentiell köpare var närvarande vid demonstrationen. Apparaten kallas eCat (Energy catalyzer). Köparen förklarade sig vara nöjd med resultatet och köpte produkten. Det ryktas att köparen kan vara en militär enhet i USA, eventuellt SPAWAR - US Navy's Space and Naval Warfare Systems Command eller DARPA – Defense Advanced Research Project Agency.

Fig.1 Andrea Rossi framför 1 megaW eCat

Vid en tidigare demonstration av en mindre modell av eCat den 29 mars 2011 var två svenska fysikprofessorer närvarande – Hanno Essén och Sven Kullander. De har sedan skrivit en rapport om sina iakttagelser i Ny Teknik. Deras slutsats blev att den värmeutveckling som skett i den demonstrerade apparaten endast kan förklaras av att en kärnreaktion ägt rum, en kall fusion m.a.o.

Fig. 2. Mario Rossi demonstrerar en liten modell av eCat för Hanno Essén och
Sven Kullander

Om eCat inte är en bluff, vilket många skeptiker tror, så är det naturligtvis en stor händelse med konsekvenser som är svåra att överblicka. Enligt Rossi kan eCat i sin nuvarande form endast utvinna energi i form av värme. För elektricitet krävs högre temperaturer men det är ett problem som kan lösas. Eftersom eCat kan tillverkas i små modeller med kapacitet för 5-10 kW skulle principen passa bra i Rifkins modell för distribuerad energiproduktion. Jag skall hålla VB:s läsare informerade om vad som händer med eCat-projektet.

Kulturtips

2011-11-17T20:11:00.001+01:00

Days of War - Nights of love
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Fre 18 nov kl. 20:00. Läs mer

En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 18 nov kl. 19:30. Läs mer

Historia A
POTATOPOTATO GÖR UPP MED DEN EXKLUDERANDE HISTORIESKRIVNINGEN OCH SKAPAR SIN EGEN. På Inkonst 11 november - 5 december.
Fre 18 nov kl. 19:00. Läs mer

MDT presenterar - Lisa Östberg, Ludvig Daae och Sudermann & Söderberg
Tre olika koreografer med högintressanta verk delar kvällen. På Dansstationen Palladium 17 - 18 november kl 19.30.
Läs mer

Midnattsdopp med Bastu Extrem -arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgskallbadhus 18 november kl 19:30. Läs mer

Armen
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 19 nov kl. 13:00. Läs mer

Satyagraha
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino 19 november. Repris 20 november.
Lör 19 nov kl. 19:00. Läs mer

TÖRNROSA
Törnrosa, en av baletthistoriens klassiker visas direkt från Bolsjoj i Moskva till Spegeln och KINO, den 20 november kl 16:00. Läs mer

Malmö förr och nu - En underhållande och intressant föreläsning
Föreläsning om Malmös historia med Andreas Wennick. På Malmö Brygghus i oktober och november.
Sön 20 nov kl. 15:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november.
Sön 20 nov kl. 10:30. Läs mer

Bill Callahan & Band + Support: Devon Sproule
På Palladium 21 november kl 19:30.
Läs mer

CECILIA PERSSON KVINTETT och THE OPPOSITE (Pulsslag)
på Victoriateatern 22 november kl 19:30.
Läs mer

Middag med Gudrun Schyman
Möt den ständigt debatterande och diskuterande - numera - frilansfeministen Gudrun Schyman. Under samtalet går det bra att äta en måltid som vår gäst komponerat. Denna gång simrishamnstorsk eksi. På Moriska Paviljongen den 22 november kl 18:45 & 19:30. Läs mer

Oslipat, med bl a Zinat Pirzadeh
Humor som gör att du gillar livet lite mer. Med bl a Zinat Pirzadeh och Jonatan Unge, på Babel 23 november kl 20:00.
Läs mer

Classic Lounge: La Tempesta di Mare
Rasande höststormar och spegelblank stilltje gestaltat i musik av Antonio Vivaldi och andra barockkompositörer. Ribersborgs Kallbadhus den 24 november, kl 19.00. Läs mer

MACK 24/11 Kristoffer Appelquist, Anders Celin
stand-up på La Couronne Tor 24 nov kl. 20:00. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 24 nov kl. 16:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Konsert med övertonssång och improvisationer

2011-11-10T20:34:00.000+01:00

Skissernas museum, Finngatan 2 Lund
Fredag 11 November kl 19
   Skye Löfvander
   Almaz Yebio
   Gösta Petersen
   Kenth Edmark & Iver Livendahl
   Sånggruppen Volare
   Medlemmar i SONG
Entréavgift: 100 kr, Stud. 60 kr
SONG, Skånes Övertonssångförening i samarbete med Folkuniversitetet

Höstvandring

2011-11-10T20:33:00.000+01:00

Den 13 november klockan 14. Samling vid församlingshemmet framför kyrkan i Klostergården.
Vi vandrar en liten bit av vattnets väg från Bolmen till Öresund. Detta är höstens tredje vandring. Den tar cirka två timmar. Vi går runt dammarna och samtalar om kranvatten, avloppsvatten och dagvatten, om mekanisk, kemisk och biologisk rening.
Vi kollar in viggar, bläsänder, gräsänder, sothöns, storskarvar, hägrar, svanar, gäss, glador, fasaner och måsar.
Klostergårdens byalag