Östersjövalsen av Lucifer

Det har varit utrikesdebatt i riksdagen. Carl Bildt (m) inledde. Jag har just sett på hans text i riksdagens snabbprotokoll. Den omfattar 25,253 tecken. Jag har kollat på datorn: inte en enda gång finner man där trebokstavskombinationen USA. Bildts anförande besvarades av oppositionen genom Urban Ahlin (s). Hans anförande omfattade 9,579 tecken och inte heller där finner man USA omnämnt.

En dålig verklighetsbild
Jag inser fullt ut att det är mycket begränsat vad en liten stat kan göra. Vi är på många sätt beroende av de stora staterna och naturligtvis särskilt av supermakten USA. Men en rimlig beskrivning av verkligheten i världen kan väl ändå inte undgå att nämna denna stat vid namn? Är det inte groteskt med detta hyckleri? Här låtsar man sig beskriva tillståndet i världen och Sveriges förhållande till detta utan att med ett enda ord beröra den stora aktören på området, den stat som är inblandad i varje politisk och militär process världen över.
Vem talade härnäst? Jo, det var Hans Linde (v) och på sjätte raden i sitt anförande nämner han USA och det är inte enda gången. Senare i debatten tillkommer Kalle Larsson (v) och då blir det ännu mer.

Ledarkommentarer
Vad säger då ledarskribenterna dagen efter? Sydsvenskans kommentar är att vänsterpartiet står isolerat utrikespolitiskt: ”Ett parti som exempelvis betraktar Venezuelas spirande diktatur som ett föredöme hör inte hemma i en svensk regering.” Isolerat, nej, i debatten blev det tvärtom protester från en miljöpartist när (v) förklarade att man var ensamma om sin utrikespolitiska linje. Nej, sa miljöpartisten, vi tycker som ni. Och en socialdemokratisk kvinna visade också sina sympatier för vänsterpartiets hållning och var säkert där mer representativ för partiets huvudfåra. Men visst: Bildt och Ahlin var så gott som utbytbara. Skulle man inte kunna låta Ahlin få gå in i Nato som enskild medlem?
Sydsvenskans ledare ägnar sig sedan åt att kritisera Bildt. Han har inte varit aktivt nog i kritiken mot den tysk-ryska gasledningen och inte heller har han använt ordet ”folkmord” om vad som sker i provinsen Darfur. Vad gäller Darfur ska jag inte blanda mig, men det finns kvalificerade röster som säger att just etiketten ”folkmord” inte är den rätta, hur eländigt det ändå må vara där. Man ska nog vara försiktig med orden.

I väntan på sågfilarna
Men den återuppvaknade rysshetsen är ett intressant fenomen. Det är ingen måtta på den spionverksamhet som ryssarna förväntas utveckla från de tänkta installationerna. Vi väntar nu bara på att sågfilarna ska återkomma och utforska landet. Sydsvenskan hade redan på onsdagen en huvudledare som talade om hur uselt Ryssland under Putin var på alla plan, och jag kan bara uppmana till läsning och analys.
Det ska villigt erkännas att det är lätt att hålla tillbaka sin entusiasm för Putin och dagens Ryssland. Men var är proportionerna? Rysslands gamla rostiga Östersjöflotta står halvt på bottnen i de få återstående hamnarna. Men under tiden seglar USA med sina tjugo hangarfartygsgrupper på de sju haven och har en militärbudget som är större än alla andra världens stater tillsammans. Är det Rysslands Östersjöflotta vi bör oroa oss över?
Jag har av och till förvånat mig över de ampra tongångarna på Sydsvenskans ledarsida när det gällt Ryssland. Men så hörde jag dess politiska chefredaktör Heidi Avellan tala vacker finlandssvenska i ”God morgon världen” och började ana ett möjligt samband. En krönika med uttalad förståelse för Finlands fortsättningskrig tillsammans med Tyskland mot Sovjet gav ytterligare en länk i kedjan.
Om det är som jag gissar ska jag ändå inte förhäva mig. Människor kan ha ganska förnuftiga åsikter över ett brett spektrum, men samtidigt rymma enstaka singulariteter, punkter där känslorna tar överhanden. Jag ska försöka hålla tillbaka min kritik så länge inte fru Avellan manar oss fara till Svirfronten för modig uppslutning mot arvfienden.