V-kampanj

Nu på lördag (12/9) börjar Vänsterpartiet sin 1 år till valet-kampanj med torgmöte på Stortorget. VI kommer att stå på torget med flygblad, flaggor och apelltal från klockan 12 och ett par timmar framåt. Kom dit och var med och sparka igång kampanjen för att slänga ut borgarna 2010!

På söndag (13/9) fortsätter kampanjen med flygbladsutdelning på Norra Fälden. Vi samlas på Fäladstorget klockan 11.00 och delar ut flygblad i brevlådorna i området. Ju fler som kommer, desto mer kan vi få ut våra flygblad, så kom dit och ta gärna med en kompis med spring i benen.

Kampanjen kommer att fortsätta med liknande arrangemang de kommande helgerna så håll ögonen öppna.

DV-aktiviteter i höst

1. Kulturnatt: DV arrangerar konstutställning: Ola Billgren - "Tjugo tidiga grafiska blad".
Kulturnatten den 19 september mellan kl. 18 och 23. Plats: Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Det blir en konsthändelse av rang - såvitt vi kan finna är det den första särutställningen av Ola Billgrens verk i Lund på flera decennier! Och Billgrens anknytning till Lund är solklar: han bodde och verkade här i ett antal år på 1960 och -70-talen.

2. Öppet medlemsmöte om Centrumutredningen
Härmed inbjuder vi till öppet medlemsmöte på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, KL 19. Huvudpunkten blir information om och diskussion kring samt - förhoppningsvis - ställningstagande till stadskärnans utveckling. Information om Centrumutredningen finns på www.lund.se/utvecklingavcentrum
Som vanligt är DV:s medlemsmöte öppet för alla intresserade! Välkomna!

3. Torgmöten på Mårtenstorget
DV genomför torgmöten på Mårtenstorget mellan kl. 11 och 12 följande lördagar:
12 september, 3 oktober, 17 oktober. Passa gärna på att träffa DV-representanter för frågor, synpunkter och diskussion.

4. Studiecirkel om Palestina och diskussionkvällar mot främlingsfientlighet
DV kommer i höst att starta en studiecirkel om Palestina. Vi har också planer på att i höst anordna tre diskussionskvällar på temat "Mot främlingsfientlighet - för ett mångkulturellt samhälle". Starttider och innehåll är ännu inte närmare bestämt, men den som är intresserad att delta och/eller vill veta mera, kan redan nu anmäla sitt intresse till denna epostadress.

Har vi råd att arbeta? - Hur löser vi arbetslöshetskrisen på ett hållbart sätt?

Seminarium

Tid: Lördagen den 19 sep, kl.13- 17
Plats: Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 (nära Värnhem), Malmö

Arrangeras av Vänsterns akademi

PROGRAM

Ställ om för hållbara samhällen - mat, trafik och energi
Ellie Cijvat
ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner

Bilkris och klimatkris - ett gyllene tillfälle för folkrörelsesamverkan
Lars Henriksson
Volvoarbetare som skriver en bok om alternativ produktion

Det behövs en kraftfull krispolitik
Jörn Svensson
f.d. EU-parlamentariker och riksdagsman (v)

Vi måste bygga klimat- och människovänliga bostäder åt alla
Sara Svensson
Hyresgästföreningen

Forskning för Hållbar utveckling

Föreläsningsserie
Forskare från LTH (Lunds tekniska högskola) och IIIEE (internationella miljöinstitutet) föreläser på temat Forskning för en Hållbar Framtid.
Studieförbundet Vuxenskolan och Miljöpartiet i samarbete med S, V, M, Kd, C, Fp, Dv, Naturskyddsföreningen och Hållbart Universitet.
Fri entré på samtliga föreläsningar!!!
Välkommen till Stora Gråbrödersgatan 13 i Lund

Hållbara drivmedel - finns de?
Pål Börjesson, LTH
Måndag 14.e september kl. 18.30

Hela programmet

Kulturtips

Den visa kvinnans väg - med Sanna Ehdin
Celebrating the feminine soul!
Hantverksgården, Järnvägsgatan 51, Limhamn, 12 september kl 10–18.
Läs mer

KVAST - Konsert med Carolinae Damkör, Syntjuntan och Ensemble Ars Nova
Palladium 12 september kl 19.00
Läs mer

Spegeln - Madame Butterfly av Puccini Inspelad repris från förra Metropolitan- säsongen.
Biograf Spegeln 13 september kl 15.00
Läs mer

Nordost – Riksteatern
Lunds Stadsteater 15 september kl 19
Läs mer

Esbjörn Hazelius
Finstämd gitarrbaserad vis- och folkmusik
Inkonst 15 september
Läs mer

Stanza
Stanza ägnar sig denna gång åt beat med legendariska Janine Pommy Vega, Anna Jörgensdotter och en hyllning till Tuli Kupferberg.
Inkonst onsdag 16 september kl 20.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Skrotcyklar och kulturhuvudstadsår av Gunnar Stensson

Malmö är lundabornas kulturhuvudstad. Det kunde kulturhuvudstadsprojektets jury inte undgå att märka, hur många skrotcyklar man än svetsade ihop utanför stadshallen.
Därför var det naturligt att dess val föll på Umeå som genom Norrlandsoperan och andra institutioner verkligen är kulturhuvudstad i en stor region.
Jag deltog tillsammans med representanter från Lunds kulturskola i ett studiebesök i Umeå för några år sedan. Vi imponerades av de stora satsningar som staden gjorde.
Men bygger vi en stadsteater och ett konserthus i Lund får vi kanske en andra chans om ett par decennier.
Lunds teaterförening har häromdagen i en skrivelse till Kultur- och fritidsnämnden meddelat risken för ett underskott på 150 000 kronor innevarande budgetår.
Bakgrunden är att kommunen för ett par år sedan kraftigt minskade bidraget till föreningen samtidigt som hyran på Lunds stadsteater höjdes.
Teaterföreningen arrangerar 40 scenföreställningar per år, något som utgör ett viktigt inslag i Lunds kulturliv.
Om en vecka visas Nordost, en pjäs om gisslandramat på teatern vid Dubrovkafloden i Moskva härom året. Senare kommer bland annat en mycket intressant svensk-finsk scenversion av Svinalängorna.
Under vårterminen rådde ett avtalslöst tillstånd mellan Teaterföreningen och Lunds kommun, varför föreningens budget inte kunde utarbetas förrän i slutet av maj månad. Det nya avtalet är något generösare än det tidigare. Det kommunala bidraget höjdes med 10 000 kronor och hyran på Stadsteatern sänktes till 6000 kronor per dag.
Inför kommande budgetår planerar föreningen att begära en höjning av det nuvarande kommunala bidraget från 160 000 kronor till 350 000. Får se om kommunen har råd. Den har ju just lagt ut 40 miljoner i kampen för att bli kulturhuvudstad
En stor svårighet i föreningens arbete är bristen på scener, Man tvingas säga nej till många föreställningar.
Teaterföreningen hade en välbesökt upptaktsfest på Månteatern i måndags, dagen före avgörandet om Kulturhuvudstaden.
Med en generösare kulturpolitik, fler kulturinstitutioner och kanske färre skrotcyklar hade utgången kunnat bli en annan.

Dags för starkare aktioner mot Israel? Norge har inlett av Bertil Egerö

Hebron är liksom Jerusalem en stad delad mellan Israel och de palestinska områdena. I båda städerna pressas de palestinska invånarna hårt av illegala bosättare, i vad som ser ut som en statlig strategi för att på sikt ta över hela staden. Skånesektionen av Arkitekter utan gränser (ASF) samarbetar med sina palestinska kolleger i Hebron i att göra staden mer barnvänlig och den vägen stödja deras motstånd mot den israeliska politiken.
ASF beslöt nyligen försöka få sina europeiska motsvarigheter med på en kritik av de israeliska arkitekter som utför jobb länkade till bosättarrörelsen, muren eller andra illegala projekt. Men det var inte så enkelt. Den tyska grenen fann frågan för känslig för att kunna delta, och liknande reaktioner kom även från andra håll. Ännu sextio år efter andra världskriget kan vi i Europa tydligen inte göra boskillnad mellan nazistregimens folkmord på judar och den israeliska statens brott mot mänskliga rättigheter.
ASFs aktion är inte den enda i Sverige. I våras bidrog våra protester mot att Veolia, som medverkade i ett järnvägsprojekt till de illegala bosättningarna, skulle få driva SL i Stockholm till att företaget drog sig ur järnvägsprojektet. Nu har Norge följt upp med en liknande aktion. Den norska oljefonden säljer enligt TT (3.9) sina aktier i Elbit Systems Ltd, ett israeliskt företag som bland annat levererar övervakningsutrustning till den israeliska muren. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter som norska staten inte vill ha del i.

Inspiration från kampen mot apartheid
Den sortens aktioner var inte ovanliga under kampen mot Sydafrikas apartheidsystem. Ett internationellt nätverk utvecklades då för att spåra upp och avslöja företag som bröt mot FN-sanktionerna mot Sydafrika – ett effektivt och viktigt bidrag till bojkotten av apartheidregimen. Idag, med de fantastiska möjligheter internet erbjuder, borde en liknande kampanj mot företag som deltar i Israels brott mot mänskliga rättigheter kunna ge mycket goda resultat.
Att apartheidsystemet var oacceptabelt kunde ingen invända emot i det offentliga samtalet. Israels ’apartheid’ är uppenbarligen inte lika okontroversiell, och ännu har ingen bojkott utlysts av FN. Det är inte heller så lätt att skapa opinion; den kritik som lyckas nå ut genom våra media möter omedelbart Israels välsmorda kampanjapparat, där hänvisning till det nazistiska folkmordet och rop på ’antisemitism’ snabbt lägger ett filter över själva sakfrågorna. I fallet med AB-artikeln nyligen om illegal organhandel fungerade taktiken perfekt: inför sitt möte i Stockholm i veckan beslöt EUs utrikesministrar att inte diskutera AB-artikeln. Sakfrågan; morden på palestinska män och den misstänkta organhandeln, nämndes inte ens.
Det sista ordet om organhandeln är långt ifrån sagt. Nya avslöjanden dyker upp som kan göra det besvärande att blunda. Se till exempel de som nu visas upp på den alltid aktuella hemsidan http://motbilder.se/ . Det är viktigt att hålla den debatten vid liv, och bygga en bättre grund för det slags aktioner som Norge och ASF står för.

Simrisbanan: ingen självklarhet av Gunnar Sandin

På senaste kommunfullmäktigemötet antogs enhälligt en s-motion med krav på en utbyggnad av Simrisbanan.
Till den begränsade verkan det hava kan. Kravet riktas primärt till Banverket och där torde man vara tämligen avtrubbad. Lund är inte precis den enda kommunen som hör av sej i liknande ärende. Vi har nyss läst om Trelleborg och Vellinge som enligt nuvarande planering inte får sin pågatågsanpassning av Kontinentbanan i rimlig tid trots att man förklarat sej villigt att skjuta till ett antal miljoner.
Det positiva är förstås att alla partier numera är tågvänner. Fast ofta tämligen oreflekterat, och det är lätt att önska sådär ut i luften, plussa på med ett yttre godsspår när man ändå är igång.
Därför var det roligt att höra och läsa Demokratisk vänster och dess mer nyanserade syn. Visst är diagonalen till Kristianstad viktigare ur ett regionalskånskt perspektiv! Den har som Ulf Nymark påpekat ett större befolkningsunderlag och den kan avlasta stambanan. Ett hinder för förverkligandet är de orealistiska kraven från kommunerna Hörby och Kristianstad men även från Lund, som inte vill ha någon avgrening på hitsidan kommungränsen.
Men om vi tillåter oss lite kommunchauvinism bör Simrisbanan prioriteras. Det handlar ju om att ge en klimatacceptabel kollektivförbindelse åt ett par av kommunens större tätorter, Dalby och Veberöd.
Det gäller alltså en återuppbyggnad (och elektrifiering mm) av en del av gamla Malmö–Simrishamns järnväg som miste persontrafiken 1970 och sen i etapper revs upp till Staffanstorp.

Nedläggningen var olycklig. Men en fullständig återuppbyggnad är inte självklar. Simrishamn och Tomelilla har redan pågatåg till Malmö via Ystad, och det är svårt att se hur dessa avfolkningsorter ska kunna fylla frekventa avgångar på två mer eller mindre parallella linjer. Men inte bara det. Deras och Region Skånes vision är att tågresan Simrishamn–Malmö ska gå under timmen. Eftersom linjen både trafikmässigt och ekonomiskt inte kan bära mer än ett tågsystem innebär det få uppehåll. Inget tågstopp i Björnstorp alltså, bara ett stopp i det långsträckta Veberöd som skulle behöva två.
I en fossilfri framtid är det befogat att lägga spår hela vägen till Tomelilla/Simrishamn. Tills vidare bör banan sluta i Sjöbo. Då behöver den inte ha samma hastighetsstandard, kan ha fler hållplatser, blir billigare att bygga och därmed lättare att förverkliga. Fast utan rejäla tillskott från kommunen lär det inte gå, inte ens med en aldrig så rödgrön regering. Den inriktningen skulle Lunds kommun kunna ha.

Barrack Obama av Gunnar Stensson

Han jämförs med Hitler, Pol Pot och Stalin när han vill hålla tal för eleverna i USA:s skolor. Sydsvenskan ansluter sig till mobben genom att försåtligt håna skoltalet i stället för att ta avstånd från hatkampanjen.
När detta skrivs, har Obama just talat till kongressen om nödvändigheten av en sjukvårdsreform. USA är det enda rika land som saknar en ordentlig sjukförsäkring. 47 miljoner fattiga amerikaner står utan skydd. En reform är nödvändig. På sikt leder den till större trygghet, större rättvisa och lägre kostnader. Men motståndet är hårt. De privilegierade värnar sina privilegier. Sjukvården i USA är dyr och ineffektiv. Den kostar idag motsvarande 16% av BNP vilket är dubbelt så mycket som den svenska.
De onda krafterna i USA samlar sig. De giriga oljemiljardärerna med förre vicepresident Cheney i spetsen, torterarna i CIA, Blackwaters yrkesmördare, Ku Klux Klans rasister, vapenlobbyn, den fundamentalistiska kristna högern, de sionistiska organisationerna och mobbens hatmöten över hela USA ingår i kampanjen för att störta Obama. Israels regering ignorerar arrogant fredsplanen och ökar spänningen i Mellanöstern genom att illegalt bygga 450 nya bosättningar på ockuperad mark.
Stämningarna i USA och Israel påminner om dem i Tyskland under 1930-talet. På kort tid har Obamas opinionssiffror sjunkit till knappa 50 procent.
Vi måste vara solidariska med honom även om vi är kritiska mot hans politik i Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran. Det är svårt att bryta med åtta år av kriminell terrorpolitik.

Inget är som ett svenskt smörgåsbord av Anders

De tre oppositionspartierna hade för några dagar sedan en tidig valupptakt i Stockholm. Arrangemanget var välbesökt av såväl sympatisörer som media. Inslaget i TV fokuserade som vanligt på skillnaderna mellan de tre partierna och spekulerade i framtida samarbetssvårigheter. Om jag minns rätt talade Mona Sahlin om ekonomi och skatter, Lars Ohly om svensk trupp i Afghanistan och miljöpartisten om ett nytt vägbygge i Stockholm.
Nu vet jag faktiskt inte heller hur väljare i allmänhet reagerar på en sådan bild av regeringsalternativet. Förhoppningsvis är de mogna nog att inse att anledningen till att det finns tre partier är att de det finns olika åsikter och lösningar i politiken och att dessa tävlar i demokratiska val.
Jag är ingen anhängare av detta med att bilda två block i svensk politik och jag är tveksam till att detta ger mer röster för vänstern. Miljöpartiet, som var mest angelägna att få regeringstaburetter, stöter helt klart bort en hel del sossar in i det borgerliga fältet. Vänstern har sossar accepterat så långe de inte kräver inflytande. En stor del av tillbakagången i opinionssiffrorna är ett resultat av samarbetet.
Vad skall man då vinna valet på. Ja inte är det frågan om svenskt militär närvaro i Afghanistan. För alla dem som vill ha en ny regering så är det andra mera nära frågor som är avgörande.
Att ta upp frågan om trupp i Afghanistan när man skall visa upp ett regeringsalternativ är idiotiskt också för att det ger borgarna vatten på kvarn. Visst Lars Ohly får ha sin åsikt och föra fram den men han måste vara ärlig och medge att i en sådan fråga måste vänsterpartiet som mindre del av vänsteralternativet böja sig för majoriteten av sossar och miljöpartister som ej avser att dra tillbaka truppen.
Nu sägs att sossarna i fråga om skatter avser att åter ta upp förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Sossarnas förslag kommer troligtvis att ha ett upplägg som gör att endast de rikaste drabbas. Men vad kommer det att ge? Risken är att vänsterns förslag skrämmer upp en hel del i väljarkåren utan att det i det fall det genomförs ger några större pengar till statskassan. Min uppfattning, vänta med ett sådant förslag som bara leder till att vi i valdebatten tvingas lägga tid på att försvara ideer som ideologiskt kan vara rätt men i ekonomiskt avseende är skit samma.
En sosseregering kan göra mycket dåligt men en borgarregering är alltid betydligt farligare. Vänsteralternativet måste se taktiskt på valet. Vi måste helt enkelt bjuda över borgarna. Jobbskatteavdraget är som sossarna insett svårt att ta bort i sin helhet. Detta betyder att vi måste sänka skatten för de som ej har inkomst av förvärvsarbete. Ta fram en kalkyl och se vad det kommer att kosta att få en och samma skattesats enbart varierande med inkomstnivån. Sedan kan vi fortsätta med hälsovården. Vad skulle det kosta att minska den enskildes kostnader för t.ex. tandvård?
Det viktiga är att med alla medel se till att vi får bort nuvarande regering och då får man tillfälligt stå tillbaka. Utan att ha granskat statsfinanserna påstår jag att regeringens nuvarande resultaträkning inte går ihop, vi lägger ut mer än vad vi tar in. Låt oss fortsätta med detta. Lägg en politik för den första delen av nästa mandatperiod som är underfinansierad men samtidigt stimulerar ekonomin. Låt oss ta makten med ett rejält smörgåsbord.

Ugens helter av Jörgen L.

Två 'damer' i övre 20-årsåldern tog sig före att medelst graffiti döpa om Integrationsministeriet i Holbergsgade uti större, broextern Malmöförort till "Ministeriet for Statsracisme". Heder åt dem. Förresten, har svenska vänstern alls några intellektuella och samhällstillvända akademiker längre? Så hur analyseras danska utvecklingen och när gjordes senast en statusrapport över nordiska, allmänvästliga, forna östeuopeiska samt globala vänsterrörelsen? Inkl. kartläggning av de egalitära, humanistiska samt antiimperiella krafterna världen över samt hur lämpligast ställa sig till envar dessa? Är islamiska jihadister våra allierade, exvis? Eller aftonsången slutgiltigt klingat över vår, dvs vänstra sidan av politiken här å 'globala lyxhyllan'? Och liberalismens tendenser samt ev. framtid? Vad sen med att jämföra 70-talets profetior kring hur lämpligast avväpna systemkritiker eller omstörtande reformatorer, med hur blev? Spontant bedömt slog mesta av farhågorna in. Nå, ingen gitter väl ens sätta text på v-gravstenen så skit samma.
Nå, ibland överraskar enstaka sprattel hos ideologiska närapå-liket. Rosengårds fullm-ordf. (s) skrev - om än med stabshjälp - den 27/8 ett inlägg i SDS som vittnade om både allmän politisk vitalitet, analytisk skärpa, god formuleringskonst inkl. dito språkbehandling jämte drabbande polemiklusta, där främst riks/lokala kds välförtjänt och länge efterlyst, fick sig en holmgång. Fast rasslande manchetterna gott kunde bytts mot juveler, då en gängsetyp bigott kds-dam var motpart. Måste vara yttersta förnedringen att sossar klår oss på egen planhalva - ovanpå från Malmö. Här bekräftas rimligen min tes om Lunds vilsegång bland egna välmågans fettvalkar med då masstrafik, överbefolkning, näringsinfarkt, regional plundringakademism, tågtrafiktvärdrag, forskningsinfraexcess, studenthunneranlopp, trad- o nyrikeSvenssondominans. Byns anarkister & upptågsmakare klarade inte ens av elda upp schabrakmässiga två Bryggare-tältet på Stortorget, inkl. scen. Där väl vinsten i k-metropoltävlingen skulle firas. Steves spontanskylt om "djävla Umeå" värmde dock gott.
Gitte sen inte rätta mina råd inför EU-valet som uppmärksamme ev. läsaren noterade hade sina blottor. Fler än jag som inte läser VB? Nå, hämtas hem ivf ...

Kulturchocker av Lucifer

När jag satte mig att skriva det här, vid tolvtiden på torsdagen, hörde jag plötsligt trumpetandet. Jag rusade ut och tittade upp. Jo, femton tranor cirklade över Väster och skruvade sig upp i termiken för att glida vidare. Hann de till Rügen på kvällen eller fick de nöja sig med fälten nere vid Börringe? Det är nåt visst med att bo vid ett av de stora trafikstråken.

Pressgrannar
Det måste ha pågått i en månad nu. Först veckor av diskussioner om väderleksläget i Florida, så väntan på uppskjutningen, sedan berättelser om toalettbestyr och reparationsarbeten och nu nedfarten. Sen så kommer alla intervjuerna och den triumfartade hemkomsten av en nyskapad nationalhjälte. Det är som en skedmatning från NASA:s PR-kontor. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Alternativen är inte bättre. Jag trodde inte man skulle behöva uppleva det igen men Aftonbladet kör nu med UFO-bilder som på 50-talet. Är det tidsandan eller upplagekriget mellan kvällstidningarna? Det är som om det pågick en kampanj att vi ska sysselsätta oss med meningslösheter. Snart är det väl dags för cirkelrunda oförklarliga cirklar i sädesfälten och synska medier som har kontakt med de döda. När får astrologispalten ett uppsving? Det är närmast en lättnad att få ta del av lite hard news: hälften av Aftonbladets läsare har någon gång kissat i vattnet i en simbassäng meddelas det i dag torsdag.

Idrottsmaffian
Den stora skandalen i veckan var förstås beskeden om att såväl den nya arenan som den nya ishallen inte går ihop utan kräver stora och fortsatta kommunala subventioner. Att det blir så beror på att det i alla partier finns en sport- och idrottslobby som alltid tycker att man ska satsa på idrotten. I deras argumentation handlar det alltid om en värdefull motions- eller ungdomsverksamhet. Men varje gång man skärskådar det hela visar det sig att pengarna på egendomliga sätt alltid når tävlingsidrotten och klubbarnas elit. Man kanske rekryterar brett, men mycket snabbt är det bara ett litet gäng som platsar och som ska skickas på matcher och träning.
Jag har hängt med länge nog för att minnas när Viktoriahallen på norr byggdes och kommunfullmäktige beslöt om kommunal borgen som naturligtvis fick uppfyllas efter några år. Som enda parti var Vänsterpartiet emot. Nu var det alltså dags igen, även om jag fruktar att vänstern faktiskt var för ishallen. Men glasmästarens arena var vi i alla fall emot. En lämplig slogan för nästa års val blir förstås: Rösta på Vänsterpartiet för sparsamhet med allmänna medel i Lund!

Problemet Stockholm
I en opinionsundersökning om Stockholmsväljarnas politiska sympatier visar det sig att socialdemokraterna nu är nere på 21,6 procent medan moderaterna och folkpartiet nu har en egen majoritet i Stockholm. Och det är alltså inte någon udda tillfällighet eller missnöje med Mona Sahlin utan bara den senaste siffran i en lång nedåtgående trend.
Mycket riktigt höjs nu röster inom socialdemokratin för att man måste skaffa sig en ”storstadspolitik” . Som om det fanns något gemensamt för Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ta chansen att förutsäga utgången av kommunalvalet 2010: Göteborg behåller sin vänstermajoritet, Malmö kanske också om än med ett nödrop, medan Stockholm är förlorat.
Det behövs inte mycket marxistisk analys för att inse detta: Stockholm domineras av en välmående övre medelklass som med alliansregeringens politik får vad den vill ha. Inte så att Stockholm inte skulle ha klassklyftor. Tvärtom, det finns en betydande grupp låginkomsttagare som gör skitjobben och har dåligt betalt och inkomstklyftorna tycks öka. Men med den starka centralisering som finns i Sverige samlas makt och rikedom i Stockholm. Här finns statstjänstemännen i den svällande byråkratin, här finns bankerna och finansföretagen, här finns de flesta av storföretagens centrala ledningar, här finns media och kulturproduktion. Och alla dessa är välbetalda och kan underhålla en hög konsumtionsnivå, de har råd med innerstadsvåning (alternativt villa i Täby), Thailandsresa och sommarställe på Gotland eller Skåne. De är vinnarna i de senaste tjugo årens utveckling.
Kan jag då belägga detta? Nej, dessväre inte, jag skulle behöva åtminstone några månaders studier av inkomststatistik och politisk sociologi för att styrka mina utsagor. Jag baserar dem enbart på intryck av Stockholm och på de undertexter jag kan finna i media. Det kan ju tänkas att det är rena fantasifoster och att denna Stockholmska medelklass jag talar om inte finns och att den i varje fall inte röstar moderat. Men då måste någon visa det.
Vad kan då göras? Kan vänstern mobilisera arbetarklassen i Stockholm? Nej, det tror jag inte. Många av dem, särskilt de yngre, jobbar i serviceyrken, utanför fackliga och politiska sammanhang och tycker inte det är lönt att rösta. Och för all del, alla Stockholms tjänstemän är inte moderater. Nej visst, de mera samvetsömma röstar väl på miljöpartiet, men det räcker inte. Men om vi fortsätter att låta Stockholm ha den position det har är det nog kört där. Den enda strategi jag kan komma på är att satsa på lite klass- och regionalkamp och få ihop en vänstermajoritet i resten av landet och sedan ändra på sakernas tillstånd.

Gästspel av Riksteatern
Jag vet inte hur ni upplevde saken, men nog tyckte jag mig höra en av många uttalad suck av lättnad i tisdags efter beskedet om kulturhuvudstaden. Det var självklart ett bra beslut – Umeå är en ung och vital stad och lägger pengar på kultur och är stolt över det. Staden Lund är tusen år gammal och fylld av gammal kultur och kommer att fortsätta att vara det, men någon vital kulturverksamhet har vi inte råd till. Vi får nöja oss med gästspel av Riksteatern, lyssna på studentsängarna och glädja oss åt den sänkta kommunalskatten.

”Min far hade en dröm” av Gunnar Stensson

Normalt läser jag inte böcker av aktiva politiker eftersom de oftast är tråkiga, utslätande eller direkt vilseledande, med andra ord oläsbara. I mer än ett år motstod jag Barrack Obamas ”Min far hade en dröm”.
Men den är en annan sorts bok. Obama skrev den på 1990-talet, långt innan han hade seriösa planer på att kandidera i ett presidentval. Den förefaller vara ett hastverk, en begåvad och mycket upptagen persons spontana funderingar över sitt ursprung och sina värderingar. Upplagan var liten. Ingen var intresserad. Snart försvann den i samma glömskans hav som de flesta andra böcker.
Obama insåg att boken skulle dyka upp och att han skulle konfronteras med den när han inledde sin presidentvalskampanj. Därför beslöt han att publicera och kommentera den innan någon av hans politiska motståndare hann utnyttja den.

Missvisande titel
Bokens titel är missvisande. Obamas far är en bifigur. Han dök upp i Hawai som ung kenyansk intellektuell, gjorde en ung kvinna, Barrack Obamas mor, gravid och försvann sedan. Som tio-åring träffade Barrack honom för första och enda gången i sitt liv under några veckor.
För Obama är morföräldrarna långt viktigare. Morfadern framstår som en företagsam, lite aningslös amerikan, född i mellanvästern, med erfarenheter från kriget i Europa, så småningom etablerad som möbelhandlare i Honolulu. Till mormodern, också från mellanvästern, hade Obama ett varmt förhållande.
Dotterns förbindelse med en okänd afrikan och plötsliga graviditet måste ha varit omskakande för morföräldrarna. Men de tog Obama till sig. Han fick en alltigenom vit amerikansk uppfostran.
Obamas mor måste ha varit en märklig kvinna. Hon ingick ett nytt äktenskap med en indonesisk student som skickats ut av president Sukarno, det unga landets respekterade vänsterinriktade president.
En militärkupp störtade Sukarno. Den nye presidenten, Suharto, utrotade så snart han gripit makten, mer än en miljon kommunister i en av 1900-talets värsta massakrer. Studenterna utomlands kommenderades hem. De som studerat i Moskva avrättades direkt vid hemkomsten. Obamas styvfar tvingades återvända till Djakarta. Obamas mor och Obama själv följde med. Förhållandet mellan Obama och styvfadern tycks ha varit kamratligt. Men hans mor fann tillvaron i militärdiktaturen alltmer outhärdlig. Hon skilde sig och lämnade Indonesien.

I Chicago
Den unge Obama slog sig ned i Chicago. Han blev vad han kallar en ”organisatör”. Den del av boken som handlar om hans verksamhet där är mycket intressant. Han ägnade sig åt socialpolitik. En av hans förebilder var Malcolm X. Han inledde ett samarbete med den radikale svarte präst som kom att störa hans presidentvalskampanj genom några obetänksamma yttranden. Särskilt när det gällde skolor och utbildning var Chicagos svarta befolkning illa utsatt. Också bostadsförhållanden i de fattiga delarna av Chicago var mycket dåliga.
Obamas arbete i Chicago har stora likheter med motsvarande verksamheter i Sverige. Men det finns skillnader också. För den svarta befolkningen spelar de hundratals små kyrkorna en viktig roll som saknar motsvarighet här. Obama organiserar strejker, opinionsmöten och kontaktar massmedia. Ofta sker tillkortakommanden. Han kallar till ett möte, bjuder in press och tv – och ingen kommer. Vid andra manifestationer händer det att någon gör eller säger något olämpligt. Men Obama hade naturligtvis framgång som ”organisatör”.
Som många andra har jag varit misstänksam beträffande Obamas juridikstudier vid Harvard. Endast de mest privilegierade brukar ha tillgång dit. Men det visar sig att den medelmåttigt utbildade Obama först vid ganska mogen ålder får tillträde till elituniversitetet på grundval av sina meriter som organisatör i Chicago. Tiden vid Harvard, där han får höga betyg, behandlas inte i boken.

Rötter
I slutet berättar Obama hur han söker kontakt med sina kenyanska rötter. Fadern är då sedan länge död. Hans liv är en berättelse om en begåvad och stolt afrikansk intellektuells tragiska undergång, orsakad av kvardröjande kolonialism, kulturkrocken mellan afrikanskt och västerländskt och Kenyas etniska motsättningar.