2008-03-27

Tips från Jan Hammarlund

Den verkligt framstående och spännande opera- och kabaretartisten Stella Scott framträder i S:t Johannes kyrka i Malmö tillsammans med pianisten Conny Antonov
fredag 28 mars kl 21 30 (fri entré) med en konsert kallas "Toner ur en garderob - dolda hbt-influenser hos bl a Händel, Michelangelo, Sappho, Shakespeare och Jeanne d'Arc m fl".
Den 30 mars kl 13 föreläser Stella Scott under rubriken "Allt har sin tid" i S:t Johannes församlingssal på Kapellgatan 6. För mer information om detta ring Ida Wäreborn, tel 27 91 59.

Du är väl medlem?

Som medlem i Amnesty är du varmt välkommen till föreläsningar om mänskliga rättigheter som hålls den första måndagen i varje månad klockan 20 under terminstid. Föreläsningarna ordnas gratis av och för Amnestys medlemmar och hålls i Lundaavdelningens lokal på Östra Vallgatan 61 (vid Botan).
På vårens program står:
Måndag 7 april, kl 20: "Darfur - vems ansvar?" Olof Bäckman, jur dr i folkrätt vid Lunds Universitet.
Måndag 5 maj, kl 20: "Mänskliga rättigheter i Tibet" Erik Törner, IM och Kinasamordnare inom Amnesty.
Har du frågor om föreläsningarna eller andra arrangemang i Lundatrakten kontakta oss gärna genom lund@mail.amnesty.se eller 046-2112003

Klimatföreläsning

Ett föredrag återstår i vårens föreläsningsserie om klimatet. "Klimatet och turisterna". Tisdag 1 april kl 19 i Stadshallen.
Stefan Gössling, turistforskare vid Lunds Universitet, är en av initiativtagarna till ett forskarupprop mot den växande flygindustrin. Han berättar om turismens påverkan på klimatet. Vi får också inspirerande tips från Tomas Björnsson. Han brukar åka på klimatvänlig semester och har tagit fram inbjudande broschyrer om klimatvänliga resmål för lundabor.
Hela programmet

VB har hela listan
av Gunnar Sandin

Skåneombud till v-kongress
Vänsterpartiets distrikt i Skåne skickar 17 ombud till partikongressen i Norrköping den 6–8 juni. De är, i bokstavsordning:
Peter Ahlbom, pedagog, Helsingborg
Britta Berg, pensionär, Simrishamn
Pål Brunnström, doktorand, Malmö
Tove Hultberg, arbetslös, Malmö
Martina Nilsson, politisk sekreterare, Malmö
Olof Norborg, v-ombudsman, Lund
Anne-Maj Ohlsson, förskollärare, Svalöv
Anita Petersson, kanslist, Hässleholm
Marta Santander, utredare, Lund
Sven-Erik Sjöstrand, politiker, Perstorp
Ruzica Stanojevic, förskollärare,
Patrik Strand, politisk sekreterare, Kristianstad
Henning Süssner, rektor, Landskrona
Angelica Svensson, ingenjör, Lund
Morgan Svensson, politisk sekreterare, Malmö
Sara Svensson, högskolestuderande, Malmö
Heidi Ukkula Grönlund, vårdstuderande, Landskrona

Formellt ska ombudslistan fastställas genom poströstning bland medlemmarna, men det är alltså en formsak. Skulle man vilja driva kampanj för någon av den 17 andra kandidaterna finns det inget distriktsövergripande forum för detta. Medlemsbulletinen Menander, som presenterade kandidaterna, utkommer inte med något mer nummer före valet. Det finns alltså ingen chans för någon annan att tränga sej före.
Ombuden bar alltså i realiteten beslutats av distriktets valberedning. Den är i sin tur nominerad av föregående års partistyrelse.
Jag har angett kandidaternas nuvarande sysselsättning. Det visar att fyra av de 17 är partifunktionärer. En arbetar på partiets egen folkhögskola medan en lever på politikerarvoden och –pension.
En fördel med en samlad Skåneberedning är ju möjligheten att garantera en bra fördelning när det gäller kön, ålder, yrke etc. Samt geografisk fördelning, men man konstaterar att partiföreningen i Trelleborg åter har glömts bort, liksom den i praktiken gjordes på riksdagslistan. Nackdelen är förstås att medlemsdemokratin blir högst formell.
Bilden förstärks av ett inåtvänt parti(distrikt), till stor del kontrollerat av ett antal partifunktionärer, som till över 90 procent får sin försörjning av det allmänna, det vill säga av den kapitalistiska statsapparaten för att tala marxistiska.
Jag konstaterar detta utan någon starkare värdering. Det är ungefär likadant i andra partier.
Men man blir trött.

Cykelkommun? II
av Ulf Nymark

Sedan någon gång i november 2007 har cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen-Tornavägen verkat vara testområde för en kombinerad cykelslalom- och hinderbana. En entreprenör, Elektro-Sandberg, grävde upp cykelbanorna för att sätta upp nya trafikljus. De nya stolparna kom på plats, men inga trafikljus. De gamla stolparna står också kvar. Så la man igen det uppgrävda, men på ett så vårdslöst sätt att de uppgrävda delarna av cykelbanan (cirka 50 meter på ömse sidor om Tornavägen) består av en enda serie djupa gupp.
Guppen i kombination med ett stort antal trafikljusstolpar i cykelbanan har gjort den närmast ofarbar. (Se bild som visar den vy som möter den cyklist som färdas i östlig riktning på cykelbanan! Jodå, alla stolparna är placerade i själva cykelbanan.) Så har det alltså sett ut sedan i november. Entreprenören skyller på en underleverantör som inte har kunnat leverera ett fungerande styrsystem för trafikljusen. (Nu i dagarna har entreprenören börjat rota i marken igen, vi får se om någon förändring kommer till stånd).
Men tror någon att samma förhållanden skulle ha fått råda på bilkörbanorna i samma korsning under nästan ett halvårs tid? Om bilar, kryssande mellan en skog av stolpar och gruppande i en svit av djupa diken och höga bulor, tvingats krypa fram i en hastighet motsvarande en fjärdedels gångfart och under stundom, i synnerhet vid snö- och isbeläggning, tvingats stinga ur sitt fordon och dra det framåt för hand?
Men nu var det ju bara cyklister som drabbades. Fortfarande får cyklister (och fotgängare) finna sig att inte vara ”riktiga” trafikanter. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.

Kommentar till Lucifer
av Anders Davidson

Signaturen Lucifer frågar om man får säga som Villy Søvndal eller om man då närmat sig Pia Kjærsgaard och finner själv språkbruket befriande. Reaktionerna på SF-ordförandens "klarspråk" kanske kan stämm till eftertanke: En förstasida i kamporganet Jyllands-Posten och Fogh Rasmussens "Välkommen hem!" Uppenbarligen slår han an en ton i den danska debatten. De våldsamma demonstrationerna har skrämt många. Men är hårda ord rätt väg? Att slå följe med Kjærsgaard?
Visst kan ett verbalt raseri ibland kännas befriande. Men den retoriska spiral man samtidigt är med att skruva upp är förödande för den politiska diskussionen. Politisk polarisering ovanpå socialt utanförskap stärker extremisterna på ömse sidor. Vilka åtgärder krävs för en verklig integration och samhörighet i dagens Danmark - eller för den delen Sverige, där Lucifer och jag verkar?
Det är en relevant fråga. När man med övriga majoritetssamhällets politiska etablissemang pekar ut en minoritets extremister som det allt överskuggande problemet, då är man med att flytta fokus från en extrem regeringspolitik. De små och få blir huvudproblemet och makten går fri.
Slutligen detta att dra till Saudiarabien om man är oenig med en Søvndal, en Fogh Rasmussen eller en Kjærsgaard är ett lågt argument. Någon som minns "Dra till Sovjet du din jävel!", som "argument"?

Om Villy Sövndals befriande ilska
av Herman Schmid

I VB nr 9/08 skriver Lucifer några rader som förtjänar en kommentar. De handlar om danska SFs förbluffande framgång i opinionsmätningarna. Beror den på den nye ledaren Villy Sövndal och hans ”befriande ilska” mot den ortodoxa islam-organisationen Hizb ut-Tahir, frågar Lucifer.

Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!

Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?

I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?

Nej, det tyckte inte Sövndal. Visserligen hade de vållat minst lika mycket skadegörelse, men skillnaden var att dessa ungdomar ju inte var främmande för dansk demokratiuppfattning, och att deras förstörelse inte var uttryck för fientlighet mot demokratin, utan kanske tvärtom skulle förstås som en protest mot demokratins brister. det handlade alltså inte om skadegörelsen som sådan, utan om den allt djupare kulturklyftan mellan invandrarna och den danska befolkningen. De som motsätter sig kravet på kulturell inordning och underkastelse (”assimilation”) kan dra åt helvete och skall helst resa ”hem” så snart som möjligt. Det var denna appell som gjorde sådan dundersuccé.

Alla politiska bedömare från höger till vänster har varit eniga om att SFs nya linje i invandrarfrågan är taktiskt motiverad. Sövndal, den gamle DKP-veteranen Ole Sohn, som nu är ordförande för SFs grupp i Folketinget, och de övriga i den inre kretsen har gjort bedömningen, att i längden kommer vi ingen vart om vi inte går danska folket till mötes i den så avgörande invandringsfrågan. Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti, så varför skulle vi inte lyssna till folkets krav?

Jag tror på denna taktikhypotes, men det är inte hela sanningen. Jag tror också att Sövndal var ärlig när han svarade på intervjuarens avslöjande fråga. I dagens Danmark handlar det alltmera om detta: är du på danska folkets sida eller stödjer du de krafter som hotar och undergräver det danska samhället och dess starka nationella gemenskap. Var står du i den avgörande ”etniska” konflikten (eller som man ofta säger, konflikten mellan ”os danskere” och ”de etniske”)? Jag tror att Sövndal som så många andra progressiva människor i Danmark själv upplever att valet står mellan assimilation och exklusion. SF har under de senaste åren gjort listan över nödvändiga integrationsåtgärder allt längre.

Nu är det egentligen bara Enhetslistan och enstaka traditionalister i de gamla partierna som inte har anslutit sig till denna enhet över politiska blockgränser, klassklyftor, könsklyftor och regionala kulturskillnader. Den manifesteras på de mest märkvärdiga sätt, som nu senast när man i folketinget i bred enhet antog en nationell s.k. demokrati-kanon. Omvärldens hårda kritik av Danmarks politik i invandrings- och integrationsfrågor snarast stärker denna fatala sammanhållning kring danska kulturvärden.

Jag tror att det är ett högt spel för SFs del. För inte så länge sen lyckades Vänsterpartiet mer än tredubbla sina opinionssiffror genom att signalera en ny politik, som slog an i medierna och appellerade till nya väljargrupper på tvärs av traditionella politiska gränser. Efter några härliga år mojnade medvinden och uppslitande inre strider följde. I Danmark kan det gå på samma sätt. Det finns många i SF som är djupt oroade över att deras parti har övertagit Dansk Folkepartis politik i den just nu avgörande politiska frågan, och att detta har skett utan föregående debatt i partiets interna organ.

I Lucifers text tycker jag mig finna en förtjusning över denna utveckling. Det fick mig att skriva dessa rader.

Arbetarkultur. Mig äger ingen
av Gunnar Stensson

”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”

Välfärdssamhället
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Klockan var sju. Farfar hade varit och väckt både Åsa och hennes pappa. Nu stod hon ensam och frös i mörkret utanför dagiset innan kokerskan kom och släppte in henne och gav henne O´boy och Mariekex. På eftermiddagen hämtade pappa henne.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt. Det blev möjligt för Åsas pappa Leif Boris Andersson att ta hand om sin dotter, trots att han var en ensam förälder som heltidsarbetade i ett tungt jobb. För Åsa fanns de kommande åren den möjliga vägen genom dagiset, sedan grundskolan (ny på 70-talet), sedan gymnasiet och till slut universitet och doktorsexamen. Aldrig lätt, men möjlig.

Sveket mot mannen
Men boken handlar framför allt om pappan. Man kan fundera över varför den är så gripande. En del av förklaringen finns i gestaltningen av pappans upplevelse av sveket mot hans förväntningar, samhällets (och utvecklingens) svek mot honom, hans arbete, hans ideal och hans mansroll. Detta är något som drabbat många män under 1900-talets senare hälft och som vi känner igen och kan relatera till. Åsa ger oss den första på en gång närgångna och stora berättelsen om en av dem. Men Leif Boris Andersson ville inte räknas in som representant för ett kollektiv. Honom ägde ingen.
De svikna männen finns inte bara i Sverige. Susan Faludi berättar om dem i sin bok Ställd. Sveket mot den amerikanske mannen. Det handlar om en samhällstragedi där utvecklingen sprungit ifrån en hel generation arbetande män, en hel generation fäder.


Arbetarkulturen
Åsa berättar inte om sin mamma, men hon är närvarande i skildringen av morföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar i en internationellt förgrenad storfamilj med kommunistiska, intellektuella och kulturella traditioner. Storfamiljen – eller släkten – utgör ett socialt nätverk både för henne själv och för hennes pappa. Den visar på den arbetarkultur som en gång fanns. Jag tror den finns än. Åsa Linderborgs bok är ett exempel.
Jag påmindes om arbetarkulturen häromdagen när jag gick ner i soprummet, Vårvädersvägen 4. Där finns inte bara sopkärl utan också en bokhylla där man kan ställa böcker man inte längre vill behålla och kanske byta till andra som man länge tänkt läsa. Jag har gjort bådadera.
Den här gången hittade jag en sliten praktbok, Presidentskan, av Leopoldo Alas Clarin, i översättning av Peter Landelius, utgiven på Arbetarkulturs förlag 1986. Vem som köpt och ägt den framgick inte. Men i den linderborgska familjens hem fanns den nog. Den kanske inte lästes av alla, för det är en stor krävande roman om en liten spansk stad i slutet av artonhundratalet, skriven av Leopoldo Alas (Clarin var en pseudonym), som 49-årig dog omkring år 1900. Det fanns troligen mer omedelbart pockande läsning 1986, året då Palme blev mördad, men den är ett exempel på de stora ambitionerna på förlaget Arbetarkultur, ambitioner som under 70-talet gav oss de tre delarna av Peter Weiss Motståndets estetik, den bästa och mest detaljerade beskrivningen av arbetarrörelsens historia före och under andra världskriget, den gången underlag för en bred debatt i vpk.

Hur ska jag någonsin kunna förklara
Kenneth Kvist var officiant vid Leif Boris Anderssons begravning 2001. Många av oss känner honom som en klok röst i debatterna om socialism och demokrati. Han besökte en gång vårt hem i samband med 1 maj-firande, tror jag. Han hade med sig tvärflöjten. Spelade han tillsammans med Röda Kapellet? I alla fall spelade han på flöjten när Åsas pappa begravdes.
I slutet av boken skriver Åsa: ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem (Leifs barnbarn, Åsas barn) hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet och rättvisa.”
Leif blev drygt 60 år. Åsa redovisar obduktionsprotokollet som i detalj berättar om hans utslitna sjuka kropp.
Boken finns att köpa i pocket till två tredjedelar av priset för en biobiljett.

2008-03-20

Fackeltåg i Lund för utvisningshotade

Den 27/3 kl 17.30, samling på Mårtenstorget, Lund.

Lunds Afghanistankommitté ordnar ett fackeltåg till stöd för de
utvisningshotade afghanerna. Afghanistansolidaritet Syd stödjer.

Klara talare Lotta Hedström och Anders Davidson.

2008-03-14

Påsklov

Nästa vecka tar VB lov, nästa nummer blir alltså den 28 mars.
Red

Nej till ockupationen

Manifestation på femårsdagen av invasionen!

Tid: Den 15 mars kl. 14.00
Plats: Gustav Adolfs torg i Malmö
Talare:
• Henrik Skrak, Irakkommittén i Malmös ordförande
• Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige och tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet de Gröna
• Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
• Shaimaa Hannon Abad, Iraks Kommunistiska Parti-Kadern
• Chetin Jamil, Turkmenska föreningen
• Tony Johansson, Socialdemokraterna, ledarskribent
Huvudparoller:
USA ut ur Irak!
Stöd det irakiska motståndet!

Manifestationen följs upp kl. 16 med föredrag om situationen i Irak av historikern Mathias Cederholm på Kvarnby folkhögskola, Röda Huset, Industrigatan 4, 3e vån. Fritt inträde.

I Lund hålls manifestation på Stortorget samma dag kl. 12.00.

Arr: Irakkommittén i Malmö, Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö

Så döljer man en krigsförbrytelse
av Gunnar Stensson

Antalet dödsoffer för den israeliska attacken mot Gaza (se VB 7 mars) har stigit till drygt 130.
Reaktionen från omvärlden mot den israeliska ledningens krigsförbrytelse var mycket hård. För palestinier i hela världen var händelsen, och i synnerhet de 25 barnens död, traumatisk.
För en opolitisk 25-årig palestinsk chaufför i Jerusalem, ledde den till ett sammanbrott. Han hade tidigare varit anställd vid den judiska yeshivaskola, som blev skådeplats för massakern.
Han gick in på sin forna arbetsplats och sköt 8 elever, på samma sätt som den ultraortodoxe juden Baruch Goldstein mördat över 90 palestinier i Hebron 1994. Bland högerextrema judar är Goldstein en nationalhjälte.
Därmed yppades en möjlighet för de israeliska ledarna att avvärja den pr-katastrof som attacken mot Gaza utvecklats till för Israel. Världspressen försågs med skrämmande bilder och tendentiösa texter om skolmassakern.
Det fungerade i stort sett. Massakern skylldes (felaktigt) på Hamas. Det faktum att de åtta offren var barn i femtonårsåldern underströks för att blåsa upp indignationen. Fördömandet i media blev lika känsloladdat som de tidigare fördömandena av det avsiktliga israeliska angreppet mot civila i Gaza.
Den som vill se exempel kan kolla Sydsvenskans huvudledare lördagen den 8 mars. Enligt ledaren hör kritiken mot förra veckans israeliska ”militäroperationer” hör hemma i annat sammanhang. I stället riktas indignationen mot FN:s säkerhetsråd (och Libyen) som inte ville fördöma händelsen som ett politiskt terrordåd.
Men det finns annan information. Radion rapporterade att förövaren varit politiskt ointresserad och inte ansluten till någon palestinsk politisk organisation. Han var en man som levat fredligt i Jerusalem tills den maktlösa vreden över invasionen i Gaza ledde till ett sammanbrott.
Man kunde också få veta att yeshivaskolor är religiösa skolor där studierna ägnas åt talmud och torah, den traditionella judiska lagen. Eleverna är enbart pojkar i gymnasieåldern. Det är främst ultraortodoxa judar som sätter sina söner i yeshivaskolor.
Den skola som drabbades av massakern var ett ideologiskt centrum för bosättarrörelsen. Dess politiska ståndpunkt är att alla palestinier ska fördrivas från hela det bibliska Israel.
Ur palestinskt perspektiv var den oförlåtliga men inte obegripliga tragedin kontraproduktiv. Den räddade den israeliska ledningen från fördömanden. Den stärkte bosättarrörelsen.
Dagen efter massakern gav den israeliske premiärministern Olmert bosättarna tillstånd att bygga 750 nya illegala bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.

Kvinnodagen 8 mars
av Gunnar Stensson

Mor i busken

Studentafton i Lund med Gunnar Sträng på 1950-talet. Fullt i stora salen. Många unga socialdemokrater närvarande för att ställa frågor. En av dem är Camilla Odhnoff som av sina kamrater fått uppdraget att fråga om familjepolitiken. Hon sätts upp på talarlistan. Så småningom blir det hennes tur. Gunnar Sträng vänder sig mot henne:
– Och vad har lilla mor i busken att säga?

Episoden berättas av Camilla Odhnoff under hennes föreläsning i Klostergårdens bibliotek på kvinnodagen 8 mars i arrangemang av KLOK, Klostergårdens kulturförening.
Hon var nervös innan, berättar hon, och hade i veckor arbetat med att förbereda sin fråga.
Gunnar Strängs tilltal får det att svartna för ögonen och slå lock för öronen på henne, innan hon lyckas samla sig och ställa sin fråga.
Hon är kortväxt med håret samlat som på vissa porträtt av Selma Lagerlöf. Hennes ansikte är humoristiskt och rödblommigt när hon nu som 80-åring står och erinrar sig händelsen. ”Ursäkta, men blåsten har kommit min näsa att rinna,” säger hon. Hon talar lågmält men exakt.
Publiken i den fullsatta lokalen består mest (inte helt) av kvinnor över femtio, kvinnor som jag ser dagligen, men som jag nästan aldrig diskuterar politik med, omedvetet fördomsfull som jag säkert är. Mor- och farmödrar, somliga pigga stavvandrare, andra med utslitna höfter och ryggar, långsamt gående bakom sina rollatorer.
Osynliggjorda nu på grund av sitt kön och sin ålder, men kanske också tidigare i det patriarkala samhälle som då var mer förhärskande.
De ler, mycket medvetet och igenkännande, när Camilla berättar om hur hon förlöjligades och osynliggjordes där i AF för femtio år sedan.
Några år senare ingick Camilla i regeringen och ställde Gunnar Sträng mot väggen. Han skämdes och ursäktade sig med att han var mest van vid att som ombud för lantarbetarförbundet förhandla med godsägarna i Sörmland om löner. Då kunde man inte tala så fint. De blev vänner sen.
Kvinnokampen kan ta sig många former.

Tant Brun, studierna och vägen till politiken
Camilla berättar om en bibliotekarie som öppnade världen för henne när hon var barn i Majorna i Göteborg. Hon brukade kallas tant Brun.
Hon berättar om botanikstudierna i Lund och stipendiet som gjorde det möjligt för henne att studera (tre fria mål mat om dagen och bidrag till bostadskostnaden – också jag åt mina gratismål på konviktet mitt emot Lundagård vid ungefär samma tid).
Hon berättar om tiden i regeringen och talar uppskattande om sin chef, statsminister Tage. Hon kämpade för den allmänna förskolan. Hon redogör för sitt viktiga arbete med föräldraförsäkringen. Utredningen och propositionen var hennes största politiska insats för jämställdhet, menar hon. Någon kritiker hade sagt:
– Går den igenom blir ju männen lika diskriminerade som kvinnorna. Alla ler. Åhörarna tillhör den första generation som kom i åtnjutande av den ökade jämställdhet som reformen ledde till.
Men också i det sammanhanget osynliggjordes Camilla. Strax före jul 1974 utsågs hon till landshövding. Tryckeriet hann inte bli klart med tryckningen av propositionen före jul.
När den sedan trycktes följande år undertecknades den av Sven Aspling, som också fick äran för den. Och som i en tidningsintervju i samband med sin 80-årsdag sa att föräldraförsäkringen var hans viktigaste politiska insats.
– Men det var ju jag som tog initiativet och ledde arbetet, sa Camilla.

Kvinnlig landshövding
Som nyutnämnd landshövding möttes hon av en jätterubrik på första sidan av Blekinge läns tidning: VAD HAR BLEKINGE GJORT FÖR ATT DRABBAS AV CAMILLA ODHNOFF?
Hennes landshövdingetid blev trots detta lyckosam. Hon trivdes som länshushållare och blev omtyckt. Men det var inte problemfritt. Blekinge var ett utflyttningslän. Antalet skolbarn minskade under hennes år som landshövding med 25 procent. Hon verkade för högre utbildning och la grunden för högskolan.
Hon var med när Per Ahlmark (fp) besökte de åttahundra plötsligt sparkade LM-arbetarna i Olofström och uttalade den replik som satte punkt för hans politiska karriär: ”Lycka till!”

U 137
Som landshövding i Blekinge företrädde hon marinen i Karlskrona. Det var avrustning och omorganisering på gång också under 1980-talet.
Den 28 oktober 1981 ledde hon en försvarsdelegation som besökte regeringen för att vädja om stopp för de nedläggningar och förändringar som planerades. Delegationen fick sin vilja igenom.
Försvarsministern kommenterade: – Ni är alltid väl förberedda, men den här gången tycker jag ni gick lite för långt.
U 137 hade gått på grund utanför Karlskrona den natten.

Miljönämnd i Staffanstorp
Så pensionerades hon, flyttade till Hjärup och blev så småningom ordförande i miljönämnden i Staffanstorp, där hon fick användning för sina kunskaper i botanik.
– Politiken är en helhet, säger hon. Alla nivåer är lika viktiga, riket, länet och kommunen. Det måste finnas en harmoni.
Nu bor hon i Klostergården och har synpunkter på utbyggnaden runt idrottsplatsen.
Hon möts av varma applåder och många frågor efter sin föreläsning.

Jag själv och mina generationskamrater går glada och eftertänksamma från biblioteket till våra bostäder i de tegelröda höghusen medan vårsolen skiner och knopparna brister.
Se det var en riktig kvinnodag!

Brott mot mänskligheten under kommunismen
av Gunnar Stensson

En lundahistoriker går till historien
Lena Adelsohn-Liljeroth såg nöjd ut när Forum för levande historias seminarium invigdes måndagen den 10 mars.
Hon var fortfarande nöjd när Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst för att illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisades entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gällde det inte att föregripa angrepp mot revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!
Lena Adelsohn-Liljeroth såg fortfarande nöjd ut.
Sedan förklarade Schoenhals vilken uppgift Forum för levande historia har.
”Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om de sker i kommunismens eller demokratins namn.”
Lena Adelsohn-Liljeroth började se ut som om någonting var fel.
Sedan avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst upp inte alls härstammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning av president Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Sedan skriver Stefan Johnson, vars artikel i DN 12/3 08 jag hittills nära följt, men som jag i fortsättningen ordagrant citerar:
”Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag.
När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var historikernas seger över ideologerna.”
På samma uppslag i DN Kultur 12/3 presenteras “Torture and the twilight of empire. From Alghiers to Baghdad” av Marnia Lazreg, utgiven av Princeton. Ohygglig och nyttig läsning.

Tortyrpresidenterna
av Gunnar Stensson

De är några stycken: Augusto Pinochet i Chile, Stroessner i Paraguay, Francisco Franco i Spanien, Giorgios Papadopolous i Grekland, Jorge Rafael Videla i Argentina, Thieu i Sydvietnam, Saddam Hussein i Irak, Mohammed Riza Pahlavi i Iran och Juan Maria Bordaberry i Uruguay. Det finns fler. Gör din egen lista!
Många tortyrpresidenter har åtnjutit – och åtnjuter - politiskt och ekonomiskt stöd från USA. Nu för vi för första gången upp en amerikansk president på denna skammens lista: George W Bush.

2008-03-13

Citat

De borgerliga partierna har i dag fler medlemmar än socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet tillsammans. När det gäller dagspress finns 59 stycken med borgerliga ledarsidor och 13 med socialdemokratiska, de senare är oftast andratidningar, finns på små orter och har mindre upplagor. Så vad gör arbetarrörelsen och vänstern vad gäller framåtsyftande opinionsbildning?
Dagens Arena

Ny solidaritetsgrupp

Sverige har sänt soldater till kriget i Afghanistan. Men landet lever som om vi inte var i krig. Vi behöver en svensk mobilisering mot vårt krigsdeltagandet. Hittills har Föreningen Afghanistansolidaritet huvudsakligen verkat i Stockholm. Nu tar vi ett samlat grepp för att synas och höras i Skåne.

Bli medlem Du också!
Vi behöver vara många som är välinformerade och som talar om vilket krig Sverige deltar i. Ingen av oss kan göra allt men många kan göra lite och tillsammans blir vi starka att påverka. Som du vet. Medlemskap kostar 150 kr på pg 331324-4, till FAS. 75 kr för ungdomar och abretslösa.

Sprid uppropet!
http://www.afghanistan.nu/ Här kan du skriva på via web-formulär och ladda ner namnlista för att ha med till släkt, vänner grannar och jobbet.
Fokus riktar vi alltså mot att få hem de svenska soldaterna. Samtidigt förbereder Migrationsverket avvisningar av flera hundra afghanska män. Vi deltar också i arbetet att stoppa detta.
Du behövs – kom med nu!
Anders Davidsson, Föreningen Afghanistansolidaritet

Frivanster.se
av Göran Persson

Det började som så mycket gör nu för tiden med ett mail.
”Hej Göran. Tipsa gärna kamraterna i Skåne om den nystartade webtidningen
http://frivanster.se/
Johan Lönnroth”

Det gör VB så gärna, ju fler fria vänsterröster ju bättre!
Personerna bakom frivanster.se ger följande programförklaring: ”Vi är en nybildad oberoende webbtidning med avsikten att spegla svenskt samhällsliv och politik från ett fritt vänsterperspektiv. Vi vill bredda vänsterperspektivet till att omfatta olika synvinklar från vänsterliberaler till socialister. Vår ambition är att ge plats till både kända och okända röster som annars inte hörs i svensk offentlig debatt. Vi erbjuder också plats för olika föreningar eller organisationer att informera om sin verksamhet genom egna bloggar.”
Deras fråga till läsekretsen kunde VB inte formulerat bättre själv. "Vill du skriva här? Något du vill säga. Någon händelse du vill skriva om. Fråga du vill ta upp. Föreningar eller privatpersoner som vill informera om aktiviteter - alla debattörer är välkomna att skriva inlägg. Alla inlägg skrivs av fria skribenter och representerar dem eller den organisation de verkar för. Det krav vi har är att skribenterna ska vara kontaktbara då vi inte godkänner anonyma inlägg.”
Deras sida har lite modernare stuk än VB:s med nyhetsflöden från andra sidor och annonser från Google men innehållet i artiklarna känns ganska hemtamt för VB-läsaren.
Naturligtvis har man även en ”Webfråga” som läsarna skall rösta om. Ganska trevligt men rätt så förutsägbart om organisationen frivanster.se ställer frågan ”Behöver svensk vänster förnyas?” i skrivande stund är svaren: ”Ja, det saknas visioner för framtiden. (91%, 20 Votes). Nej, nej de gamla idéerna gäller fortfarande. (9%, 2 Votes)”
På det hela taget är frivanster.se ett trevligt och angeläget initiativ som vi önskar lycka till!

Ang ”Bockskyltar, s.k. ”gatupratare”, och skyltvaror”
av Nita Lorimer

Skrivelse från Vänsterpartiet till Tekniska Nämnden

Vid Tekniska nämndens möte den 23 januari 2008 behandlade vi en skrivelse från kommunala handikapprådet avseende förbud mot reklamskyltar och enkelt avhjälpta hinder.
I tjänsteskrivelse 2007-12-05 från tekniska förvaltningen – gatu- och trafikkontoret blev vi informerade att
”Förvaltningen fick i uppdrag att besvara skrivelsen och gavs samtidigt i uppdrag att arbeta vidare för att minimera problemet och förbättra tillgängligheten, i dag finns ca 20 stycken lagliga tilllstånd för ”gatupratare” i Lunds tätort.”
Med denna information kunde vi bara anta att de allra flesta ”gatupratare” saknade tillstånd och därför var problemet inte för många tillstånd utan att tillstånd inte avkrävs.
Det var med denna bakgrund jag instämde i att ställa mig bakom tjänsteskrivelsen. Vi efterfrågade också en komplett lista på de tillstånd som finns så att vi själva kan bilda oss en uppfattning om vilka åtgärder som kan behövas för att förbättra situation för synskadade.
Döm om min förvånig när jag fick listan och konstaterade att det finns 47 tillstånd i Lunds centrala tätort. Det är fortfarande långt ifrån alla befintliga skyltar mm som har tillstånd men 47 är en helt annan siffra än c:a 20.
Eftersom verkligheten och informationen vi hade till hands vid mötet skiljer 1467sig så markant vill jag att denna fråga åter lyfts till nämnden för att diskutera om inte tillståndsgivningen ska vara mycket mer restriktiv än nuvarande praxis. Det har helt klart gått en inflation i skyltning på vissa gator i Lund vilket gör dem till hinderbanor för blinda.
Nita Lorimer, Vänsterpartiet

Vindmöllorna i Västra Hoby
av Gr

Hotad trovärdighet för mp och v

Det blåser rejält, och den svenska vindkraften överträffar produktionsprognoserna. Utmärkt! Vinden är en ren kraftkälla som behöver utnyttjas mycket mer.

Ett stort problem är emellertid att nästan alla vindkraftsetableringar väcker motstånd hos närboende som ser sin utsikt och tevemottagning hotade. Myndigheterna har varit lyhörda för denna opposition och föreskrivit breda skyddszoner kring bostadsbebyggelse. Diverse andra hänsyn tas också. Det innebär att det är begränsade ytor som står till förfogande för vindkraft på de blåsiga skånska slätterna.
En möjlig sådan yta finns enligt Länsstyrelsen norr om Västra Hoby. Men det är kommunen som avgör, och i Lunds Byggnadsnämnd fick, som framgått av dagspressen, borgarna stöd av mp och v när ansökan avslogs.
Det var som vanligt byborna – någon kvarvarande bonde men mest inflyttade, fräscha mellanskiktare som bilpendlar till jobb i stan – som bråkade. Alla gängse argument användes, som att det är extra naturskönt i Västra Hoby, och att de planerade vindmöllorna är högre än de som var aktuella när Länsstyrelsen inventerade. Det tycks inte minst ha varit det argumentet som tog skruv hos lokalpolitikerna.
Men det är ju förträffligt att dagens generation av vindmöllor är mycket mer potenta än föregångarna!
Om nu högre vindmöllor skulle kräva ännu bredare skyddszoner blir det inte mycket kvar av etableringsytor i Skåne. Det gäller ju inte bara Västra Hoby, för beslut blir lätt prejudicerande.
Socialdemokraterna ville tillåta etablering, trots att de annars inte har gjort sej kända som miljö- och klimatradikala. Särskilt deras ledande man i nämnden, Gunnar Jönsson, har upplevts som fyrkantig. Men hur kunde då positionerna vändas om här?
Det kan faktiskt finnas en klassaspekt. Nimbyopinionen i Hoby är välartikulerad och talar ett språk som de mellanskiktare som företräder mp och v lättare tar till sej. Ja, man ska kanske tala om ”skiktaspekt” och omedveten skiktsolidaritet. S har större distans.
Det allvarliga är ju att vindkraften hotas av ett allvarligt bakslag, och att mp och v åtminstone lokalt riskerar sin klimatpolitiska trovärdighet. Vad som nu behövs är att de, gärna tillsammans, tar ett initiativ för att få vindmöllorna byggda.
Och tro inte att det är särskilt naturskönt i Västra Hoby, som för övrigt ligger inom luktzonen för slakteriernas destruktionsanläggning i Krutmöllan. Jag har varit där och sett efter.

Vad är det för fel på vänsterpartiet?
av Lucifer

I veckan gick Socialistisk Folkeparti upp förbi socialdemokraterna och blev Danmarks näst största parti. Enligt en opinionsundersökning i veckan fick SF 20,9 procent av rösterna mot socialdemokraternas 20,2.
– Ju bättre det går för oss desto mer ödmjukt bör vi uppträda. Vi ändrar inte vår strategi, men arbetar uthålligt för sådant som samlar oppositionen och inte för det som skiljer oss, säger talesmannen för SF Ole Sohn.
SF jobbar stenhårt för att kunna medverka i nästa danska regering tillsammans med socialdemokraterna och, möjligen, radikalerna. I Norge sitter sedan några år SV, Socialistisk Venstre, i regeringen med socialdemokraterna och innehar t.o.m. finansministerposten i regeringen Stoltenberg. I Finland satt vänsteralliansen i regeringen i åtta år, men står nu utanför med sina 8,8 procent av väljarna. I Sverige hade vänsterpartiet i den senaste opinionsundersökning jag såg 3,3 procent av väljarna bakom sig. Är det någon som har en förklaring? Skulle det hjälpa lite att byta ledare?

En Søvndaleffekt?
En möjlig förklaring är nämligen SF:s nye ledare Villy Søvndal. För några veckor sedan blev han förbannad på den extremistiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir när den demonstrerade i Köpenhamn med hot mot den danska regeringen och danska politiker.
– Jag vill säga till dessa mörkermän: Dra åt helvete! Om de har en så djup längtan efter att få leva i en religiös diktatur så kan de resa till de länder i Mellanöstern där sådana diktaturer finns, sade Sövndal.
Får man säga så, eller närmar man sig då Pia Kjærsgaard eller för den delen det svenska folkpartiet i att avge signaler om främlingsfientlighet? Ja, det är tveksamt. Själv tycker jag nog Sövndal är befriande i sin ilska eftersom jag är emot alla religioner. Sövndal ersatte den lite trötte Holger Nielsen som SF-ledare i fjor och sen dess har det bara gått uppåt.

V Lund och medelklassen
Nu finns det ju högre värden än att delta i en regering, det måste sägas. Och vad gäller den danska situationen så är det måttligt roligt för SF att bara ta röster från S, Tillsammans är de ändå fortsatt mindre än den borgerliga alliansen. Nej vad det gäller är att göra inbrytningar på andra sidan. Mitt gamla favoritexempel på sådant är när vänsterpartiet i Lund kring 1980 tog kommunala röster från både socialdemokrater och borgare. Jag minns hur en pålitligt borgerlig akademitjänsteman förklarade att till riksdagen röstade han på så klart på moderaterna men kommunalt var vänsterpartiet helt överlägset med duktigt folk som t.ex. Thomas Schlyter i planärenden. Politiska gränser är inte så skarpa och entydiga som man själv i yngre dagar gärna tror.
Lokalt i Lund är vi på väg in i en liknande situation som då: borgarna har dåliga och illa genomtänkta förslag och det är uppenbart för medelklassen att Lund blir en sämre stad att bo i så länge de är vid makten. Om oppositionen bara håller sams åker borgarna ut 2010 och om vänsterpartiet fortsätter att vara bäst i klassen kommer det att gå vägen. Nej, då är det värre med riksdagsvalet. Allt talar för att sverigedemokraterna, sd, kommer över spärren och tar röster från alla partier, men mest från s och v. Helt går det inte att undvika, det finns nog tillräckligt många som går på att inflyttningen till Sverige är roten till allt ont. Och kanske är det bra att de kommer in i strålkastarljuset så att de kan avslöjas, ungefär som Ian och Bert på sin tid.

Hur bekämpar man sverigedemokraterna?
Men nog skulle mycket kunna göras för att stoppa deras framfart. Inte genom att diskutera invandringspolitik, där är de bara rabiata och där gäller det bara att säga att de har fel. Går man in i debatt med dem på den punkten vinner de normalt därför att de har så enkla förklaringar på allting (bostäderna? sjukvården? skolorna? brottsligheten? Problemet är invandringen!). Att reda ut orsakssammanhang är däremot komplicerat och saknar det enkla svarets övertygande kraft. Men folk som röstar på dem är sällan rasister. Däremot är de klämda i det samhälle som har efterträtt folkhemmet och som i många miljöer har inneburit försämrade levnadsförhållanden i takt med att invandrarna har kommit. Avgörande för kampen mot sd är att visa att de vädjar om arbetarröster men att de är passiva eller röstar med borgarna när de väl kommer in i politiken.

Den osannolike Billström
Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld i Göteborg menar på sin oftast läsvärda blogg (ulfbjereld.blogspot.com) att sd inte kommer att klara sig in i riksdagen. Men så pekar han på vad migrationsminister Tobias Billström (m) skrev i Svenska Dagbladet i veckan. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse, ett säkert recept för en framgång för sd.
Det är svårt att tänka sig något mera svårartat än en invandringspolitisk debatt mellan sverigedemokraterna och Billström. Med Billströms väldokumenterade enkelspårighet kan det bara resultera i en seger för sd. Förresten var det inte Billström som inte betalade TV-licensen men som sjukskrev sig eller reste bort när de andra moderata smitarna lyftes fram och fick avgå? Hur kan moderaterna ha en sådan företrädare i landets regering?

En smaklös jämförelse
av Lars-Anders Jönsson

I Jerusalem dödades i helgen åtta pojkar av en palestinsk man. Israel sörjer medan Hamas delar ut godis till befolkningen i Gaza! För mig representerar Hamas oförsonlighet och en dödskultur som är medeltida.
När Sovjetunionen fanns, omfattade många frihetsrörelser en vänsterideologi. Idag finns finansiärerna bland oljestaterna och ideologin är uppbyggd kring religiös fanatism, ibland i kombination med rasism. De som idag fortsätter stödja en nationell frigörelse med sådant ideologiskt innehåll kan jag inte se ingå i någon vänster.

Att jämföra:
I veckobladet av den 7 mars tar Gunnars Stensson upp nazitysklands massakrer i byn Lidice och skriver att Israels agerat helt i linje med en tysk principiell linje från 1942.
Den metod Gunnar Stensson använder är inte ny i sig. Jag minns hur vänsterpartiet vid flera tillfällen under åttiotalet gjorde uttalanden med liknande upplägg. Utifrån min syn avspeglar de bara historielöshet och bristande respekt för de som nu drabbas och för de en gång drabbade. Jämförelser kan alltid göras men de måste vara berättigade för att leda framåt, såvida man inte bara vill provocera eller förödmjuka.

Hamas angriper civila
Israel drog sig ur Gaza men detta ledde till att palestinier kunde flytta fram sina positioner och nå längre in i Israel med sina raketer. De attacker som under lång tid utförts har alla riktats mot Israels civilbefolkning.

Israel slår i första hand mot kombattanter
När nu de palestinska raketerna dödat och skadat israeler har israels militär gått in i Gaza med det prioriterade målet att oskadliggöra de som planerar, de som bygger raketer och de som utför angreppen. Eftersom de palestinska soldaterna/kombattanterna befinner sig mitt inne i samhällen och familjer har även många oskyldiga drabbats.

Jämförelsen
Tyskarnas illdåd började inte i Lidice utan redan i Tysklands anföll mot Polen. Den tredje september avrättades 21 civila efter att en tysk soldat dödats. I en by avrättades ett stort antal judar och brändes därefter i en synagoga. Den 9 september i krigets andra vecka avrättade tyskarna 300 avväpnade polska soldater som hämnd för att tyskarna i den föregående striden förlorat 14 soldater.
När Heydrich avlidit utfärdade Hitler en order om hänsynslös bestraffning. Först sköts alla män i byn, därefter togs alla kvinnor och skickades till koncentrationsläger och slutligen togs barnen till tyska familjer. Detta är något helt annat än det som sker i mellanöstern. Det är samma metod som när man idag jämställer nazism med kommunism.
Möjligheterna till fred ligger hos de moderata krafterna i Palestina och i Israel. Ökat inflytande för Hamas leder endast till en ytterligare förvärrad konflikt.

2008-03-06

Internationella kvinnodagen

Den 8:e mars är det den Internationella kvinnodagen och en rad aktiviteter kommer att anordnas i Lund och i Malmö.
Schemat för dagen ser ut som följer: 13.00 Demonstration på Stortorget. Tal av bland andra Carolina Lindqvist, förbundsordförande, VSF
15.00 Fördedrag om kvinnliga flyktingar i Afrika, Medeltidssalen, Folkets Hus
15.45 Föredrag om studenter och jämställdhet, Medeltidssalen, Folkets Hus
16.00 Föredrag av Irakiska kvinnoföreningen, Järnåkraskolan
19.00 Bio på Kino "Bang och Världshistorien" 75, minuter, inträde 40 kr
23.00 "Ta natten tillbaka" Separatistisk demonstration, Möllevångstorget i Malmö


Protester mot det utbredda kvinnovåldet i Irak
I dagens Irak riskerar kvinnor att dagligen bli skändade, våldtagna, mördade. De senaste månaderna har enbart i staden Basra i södra Irak minst hundra kvinnor hittats mördade. Vi i det irakiska kvinnoförbundet vill nu skapa opinion mot dessa barbariska och omänskliga handlingar. Hjälp oss hjälpa de irakiska kvinnorna ur dagens tragiska verklighet.
Som ett led i kampen för rättvisa, jämlikhet och för rätten att leva anordnar Irakiska Kvinnoförbundet ett Opinionsmöte för Iraks utsatta kvinnor, lördagen den 8 mars kl 16 på Järnåkraskolan


Seminarier, demonstration och fest på kvinnodagen
Vänsterpartiet och Ung Vänster i Malmö bjuder in till en seminariedag på 8 mars, Ungdomens Hus norra skolgatan 10B. I samband med firandet av Internationella Kvinnodagen anordnas en seminariedag bestående av fyra seminarier och aktiviteter kring aktuella feministiska frågor.
Alla är välkomna!

Seminarier
Sal 1 13.00-14.45. Evelina Sinisalo, Ung Vänster, håller ett pass i Feministiskt självförsvar. Där kan man dels prova på feministiskt självförsvar, dels diskutera principerna som ligger bakom behovet av ett sådant pass. De roller som vi iklär oss i hotfulla situationer samt hur man kan förebygga det. Mäns våld mot kvinnor och vilka mönster det finns där kring.

Sal 1 15.15-17., Linnea Nilsson, CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier), skakar åter liv i pigdebatten. Nu när borgarna har tagit makten blir det tydligt att det som Vänsterpartiet har varnat för i samband med hushållsnära tjänster nu förverkligas. Kvinnor förpassas åter till hushållsarbete medan de välbeställda utnyttjar denna förkastliga maktstruktur tack vare statliga subventioner. Vilka är det som anlitar och vilka anlitas? Är det en sådant samhälle vi vill leva i?

Sal 2 13-14.45, Marianne Berg, Vänsterpartiets riksdagskvinna, diskuterar arbetsmarknad och hur borgarnas politik försämrar kvinnors möjligheter däri. Försämringarna av A-kassan är ett sådant exempel. Eftersom kvinnor i regel arbetar i mindre utsträckning samt tjänar sämre än deras manliga kollegor drabbas vi på ett hårdare och mer konkret sätt. I det land som gör anspråk
på att vara bland de mest jämställda i världen är det verkligen dags att ifrågasätta hur man kan förpassa kvinnor till arbetsmarknadens periferi.

Sal 2 15.15-17, Sanna Lundberg, doktorand i sociologi, kommer för att diskutera familjepolitik. Allt färre familjer kan idag sägas vara "kärnfamiljer". Ändå bygger vårt samhällssystem på en gammaldags familjestruktur med mannen i centrum som familjeförsörjare och kvinnan i periferin som omhändertagande. Äktenskapsbalken är föråldrad till sin struktur och sitt väsen. Hur kan man agera för att öka acceptansen för andra former av äktenskap än den mellan man och kvinna?

Demonstrationen samlas kl 18.00 på Gustav Adolfs torg.
Efter demonstrationen är det fest med uppträdande på Bodoni, Bergsgatan 20, uppträder gör bland annat Miss Mimi & the Mysticals



The 1932 Soviet poster dedicated to the 8th of March holiday.

Årsmöte i FI-Lund

Tid: 2 april kl 18,30
Plats: Skatteskrapan, ABFs lokaler Järnåkravägen 3A, 9 våningen
Maila fi-lund@hotmail.com om du vill komma, så skickar vi portkoden
Agenda kommer att publiceras på hemsidan www.femi.se (välj Skåne och Lund) Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 18 mars, skicka till fi-lund@hotmail.com
Malin Olin, för Fi-Lund

Citat

Att Sverige skulle gå med i Nato är inget annat än politiskt kortsiktiga, personliga ambitioner. Bevare oss i Sverige för ljudet av coca-cola bilar i trossen.
Diskussionsinlägg i SvD:s nätupplaga av sign. Historiker

Mats Helmfrid börjar tveka om direkt skolpeng?
av Gunnar Stensson

Risken finns att det blir dyrare med direkt skolpeng än med det gamla systemet, sa Mats Helmfrid enligt Sydsvenskan när han intervjuades om budgetramarna.
Barn och skolnämnderna slipper ta med sig förra årets underskott på 25,6 miljoner. Däremot ska de fortfarande spara 35 miljoner i år.
Skolpengen höjs för att möta lärarnas löneökningar. Men det gäller bara de som får behålla jobben. Övertaliga är fortfarande 34 lärare. Inga förändringar sker med anledning av den försämrade modersmålsundervisningen. Försämringen av stödet till barn med särskilda behov kvarstår.
Det marginella tillskottet till skolorna betalas genom besparingar på Vård och omsorg och andra nämnder.

Spårberedning önskvärd
av Gr

Jag skrev härförleden om den nya möjligheten att få till stånd en tåghållplats vid Klostergården. Men det är bara en av de frågor som väcks om konsekvenserna för Lund av de planer som Skånetrafiken och Banverket lanserar.
Tidigare hävdades att det för de överskådliga behoven räckte att förlänga fyrspåret från Arlöv till Flackarp, men nu talas om Lund C och Armaturfabriken är inte lika helig längre. Trafikökningen väntas nu bli mycket större, och de två nya spåren behövs redan. Det är ett faktum som har börjat sjunka in hos politiker och allmänhet.
Men tittar man i Skånetrafikens prognos för de kommande 29 åren behövs det mycket mer än så. Där talas om att fyrspåret ska fortsätta dels norrut på stambanan, dels på Västkustbanan. Det senare blir ett vida större ingrepp än dubbelspåret, som väckte ett så starkt och segt motstånd. För att inte tala om alla lokala spår som, utöver Lundalänken, har utretts under senare decennier, spår till ställen som Bjärred, Staffanstorp och Åkarp.
Detta är förstås en stor ekonomisk fråga där det ställs mycket stora krav på Lund. Men det är också en plan- och byggfråga. Hur ska de nya spåren få plats? Kan markreservat läggas ut? Ska spåren grävas ner?
Det senare är en reflex som vi kommer att se mycket av. Och hålla oss kyliga inför. De nödvändiga spårinvesteringarna är så väldiga i sej att det inte finns utrymme för några större satsningar. Att gräva är dyrt.
Vad som kunde behövas är några som funderar över dessa långsiktiga konsekvenser. Kanske en ”spårberedning” av politiker som servas av uppslagsrika experter. Då kanske de förändringar av stadsbilden som utvecklingen kommer att tvinga sej på oss kunna hanteras lite lättare.

Med papegojans envishet
av Gunnar Stensson

Jag mötte Annika Annerby Jansson, m, på en gångväg i Klostergården. Hon såg trött ut. Inte underligt med tanke på fullmäktigesammanträdet ett par dagar tidigare. Hon ledde det som vanligt exakt och snabbt trots sverigedemokraternas aggressiva utspel (svenska ungdomar utsätts för etnisk förföljelse) och den låga kvaliten på allianspartiernas inlägg i debatten om ett kommunalt ungdomsprogram.
Ungdomsprogrammet är resultatet av en lång process som syftat till ett allsidigt grepp om ungdomsfrågorna, vare sig det gäller socialt och ekonomiskt drabbade ungdomar, ungdomar med fysiska och psykiska funktionshinder eller helt vanliga ungdomars alls inte problemfria liv. Programmet skulle skapa samverkan kring ungdomsfrågorna i samtliga nämnder.
Mats Helmfrid avvisade det omedelbart i sitt inlägg. Det var nog bra idéer, sa han, men det skulle inte antas som program utan fungera som riktlinjer för verksamheten i Kultur och fritidsnämnden.
Därmed blir programmet meningslöst. Kultur och Fritid vet nog vad de ska göra. Idén är förstås att samtliga nämnder ska arbeta i samma riktning med ungdomar inom sina verksamhetsområden.
Jag upprepar med en papegojas envishet, det är verksamheten som är viktig, inte programmet, sa Tove Klette.
Det råder enighet om att Lund har ett alltför stort antal program och att det behövs en översyn och rensning. Det är inget argument mot att anta ett ungdomspolitiskt program för att samordna ungdomsverksamheten. Jag upprepar med en papegojas envishet. Verksamhet, inte program.
Utgången var given. Upprepningar, majoritetsbeslut, inte ett givande och tagande av argument och synpunkter. Jag minns en tid när moderaterna i Lund var uppslagsrika, kreativa och samarbetsvilliga. Det var när Christine Jönsson och Annika Annerby Jansson ledde partiet. De drev naturligtvis igenom sin politik i alla fall, men den såg annorlunda ut och var mer idérik.
Nu fungerar hela den borgerliga alliansen som ett enda negativt nejsägarparti. Ensidigt inriktat på skattesänkningar och utan annat inflytande än det som ges av majoritetsställningen.
Inte underligt att Annika Annerby Jansson såg trött ut, fast hon är en rasande effektiv ordförande.

Givande Kuba-debatt på DV:s årsmöte
av Gunnar Stensson

Det var fullsatt i Demokratisk vänsters nya lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2 vid partiets årsmöte den 3 mars.

Elsa Grip och Bertil Egerö inledde med en aktuell Kubarapport i ord och bild som uppskattades av de många närvarande Kuba-resenärerna, gamla som nya och framtida. En initierad diskussion om ekonomi, sjukvård och social välfärd följde på den faktarika föreläsningen.
En stor del av diskussionen kretsade kring Kubas dubbla ekonomi med peson och de så kallade konvertiblerna som poler. Konvertibelvalutan motsvarar dollarn och används i den blomstrande turistindustrin. Peson är Kubas betalningsmedel för statsanställda som lärare och läkare. På grund av inflationen är dessa löner mycket låga. Därför pågår en flykt till konvertibelekonomin. Lärare sadlar om och blir guider.
Problemet är välkänt och måste lösas. Alla var ense om att den information som kommer från Svenskkubanska föreningen utgör ett problem eftersom den är så ensidigt propagandistisk.
Elsa Grip påpekade att Kuba är ett land med en ekologiskt hållbar ekonomi. Det kubanska ”fotavtrycket” motsvarar vad som långsiktigt är den kubanska befolkningens andel av jordens resurser. Detta gladde många.
En tvivlare intill mig viskade: men om ekonomin växer, som vi väl önskar, hur går det då med hållbarheten? En annan tilla: Enbart våra kubaflygningar lämnar nog ett större fotavtryck än befolkningen i en medelstor kubansk stad?
(Den som undrar över Fidels roll numera kan läsa hans egen utsaga här.)

Därefter vidtog årsmötets formalia. En diger verksamhetsberättelse lades med godkännande till handlingarna tillsammans med en gedigen ekonomisk berättelse. En uppslagsrik verksamhetsplan antogs och ett diskussionsutkast till partiprogram presenterades.
Utöver den intensiva kommunala verksamheten arbetar Demokratisk Vänster för att bygga upp ett regionalt, nationellt och internationellt nätverk kring den allt angelägnare rödgröna politiken.
Ulf Nymark omvaldes till ordförande. Monica Bondesson, Sven-Bertil Persson, Cecilia Salemark och Martin Stensson omvaldes till styrelsen. Till ny ordinarie ledamot valdes Lars Åke Henningsson. Suppleanter blev Elsa Grip och Gunnar Stensson.

Vänsterpartiet i Skåne: Ekologisk grund? Nej tack!
av Gunnar Sandin

Tre frågor var centrala i den offensiv som nytraditionalisterna i vänsterpartiet startade, och vann, kring millennieskiftet: begreppet kommunism, regeringsmedverkan och miljöpolitikens ställning. Det senare handlade på programplanet om att den äldre upplagans ”fyra pelare” socialism, feminism, miljötänkande och internationalism skulle reduceras till de två första. Motargumentet att ekologismen var uttryck för ett materialistiskt synsätt med stöd i Marxcitat hjälpte inte.
På kongressen i juni är det tänkt att vänsterpartiet ska ta ett slutligt farväl av kommunismen, och plats i regeringen har man redan flaggat för, om än inte någon rödgrön valplattform. Och i det förslag till reviderat partiprogram som föreläggs kongressen vill programkommissionen, med Ali Esbati som ordförande, komplettera portalparagrafen med att vänsterpartiet är socialistiskt och feministiskt ”på ekologisk grund”. Bakgrunden är förstås den plats som klimatet och därmed miljön har fått i medvetandet sen sist.

Pedagogisk utmaning även i Lund
Nu går det emellertid för långt, menade Skånes vänsterpartister som höll årskonferens nu i helgen. En motion från det nytraditionalistiska fästet Kristianstad om att avvisa tillägget bifölls med ett rungande ja. Det var bara en ensam ängelholmare som tyckte något annat, av acklamationen att döma. De sju ombuden på Lundabänken tyckte som majoriteten.
Skåne torde trots 5-procentig försvagning 2007 (minus 40 medlemmar till 750) fortfarande vara partiets näst största distrikt. Det finns anledning att räkna med liknande stämningar på andra håll i landet, och att programkommissionen därmed får stryk.
Det kan resas semantiska invändningar mot begreppet ekologisk, men det har blivit ett vedertaget signalord som vittnar om den nyväckta klimatoron. Att avvisa det är en markering av att klass- och könskamp fortfarande står på en nivå för sej. Därmed är det en markering inte bara mot miljöpartiet utan också mot de allra flesta politiska tankegångarna i dagens Sverige. Att förklara särlinjen blir en svår pedagogisk utmaning för ett försvagat vänsterparti.
Den som följt vänsterpartiets utveckling och inre liv har inte så svårt att först partidistriktets häftiga avståndstagande från det gröna och grundläggande. Det var ju i Skåne som striden stod hårdast. Fast det kan ju uppstå svårigheter när man nu försöker skaffa sej en klimat- och miljöprofil, till exempel i Lund.

Personval? – Nej, nej, nej!
Det fanns mycket annat som vittnade om att Mikael Persson (distriktets faktiske ordförande) och hans anhängare sitter i orubbat bo. De icke-skåningar som nominerades till den nya partistyrelsen är alla traditionen trogna. Det gäller till exempel Camilla Sköld Jansson som tidigare var en flitigt inbjuden gäst till Skåne. Efter valnederlaget fick hon ett jobb på Sveriges kommuner och landsting och avsa sej alla uppdrag utom just partistyrelsen. Fast där har hon inte visat sej sen avsägelserna, rapporterades det, så hon är kanske inte intresserad av att fortsätta.
Kravet ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” vill v-Skåne (till skillnad från vissa mp-are) fortsätta att driva, och nu plussades önskelistan på med en för samhällsekonomin tung utgiftspost: gratis kollektivtrafik. Begreppet ”kollektivt” definierades inte i den enhälligt antagna motionen och torde därmed täcka till exempel inrikesflyget. Fast det hade motionären kanske inte tänkt sej. Vi får se om kongressen och dess redaktionsutskott kan hantera kravet som har goda utsikter att gå igenom, men som inte underlättar en regeringsmedverkan.
Gamla strider aktualiserades också vid behandlingen av en motion som försiktigt ville öppna för personval. Väljarnas upphöjande av Karin Svensson Smith i valet 2002 tycks vara ett bestående trauma för många, och detta var den enda motionen som konferensen uttryckte sin aktiva motvilja mot.

Självkritik
”Under de tre år som jag lett distriktet har vi tappat medlemmar varje år och lidit en stor valförlust”, förklarade självkritiskt den avgående ordföranden Britta Berg. Medlemsminskningen motsvaras av en allmän organisatorisk försvagning. Lokalorganisationer har upphört och bara hälften av de skånska kommunerna var representerade på konferensen. Förlusten av kommunal representation ”har medfört att den naturliga träffpunkten runt olika kommunala frågor försvunnit och det har varit svårt att hitta nya innehåll i medlemsmötena”, står det i verksamhetsberättelsen. Så mycket för det utomparlamentariska! Men distriktets ekonomi är fortsatt stark och bland annat plussades stödet till Ung vänster. Det kan behövas, för dess representant vittnade om att organisationen efter de uppdagade tvivelaktigheterna hade tappat nio tiondelar av inkomsterna på två år.
I en fråga led distriktsstyrelsen nederlag. Den ville stödja en motion som krävde att rikstäckande kollektivavtal skulle upphöjas till lag, men majoriteten fruktade att detta skulle leda till en icke önskvärd statlig inkomstpolitik.

Nya distriktsstyrelsen


ordförande

Ruzika Stanojevic, Kristianstad
ordinarie
Hanna Awad, Kristianstad
Britta Berg, Simrishamn
Tommy Borg, Klippan
Johanna Carlsson, Malmö
Ray Grönlund, Landskrona
Claes Gullberg, Kävlinge
Jörgen Persson, Svedala
Mariette Rosenlöf, Helsingborg
ersättare
1 Angelica Svensson, Lund
2 Mikael Persson, Kristianstad
3 Ibrahim Kakahama, Lund
4 Mickael Ljungqvist, Bromölla
5 Heidi Grönlund, Landskrona
Alltså ingen ordinarie från Lund. Angelica Svensson övertalades på mötet att kandidera men förlorade med en rösts marginal.

Vänsterbanaliteter, en replik
av Lucifer

I förra VB gick Gunnar Stensson till angrepp mot bl.a. mig och det han kallar vänstersanningar och vänsterbanaliteter. Jag ska inte förneka att sådana finns och att vi i vänstern bör undvika dem. Men det hemska är att så många av dem är grundade på verkligheten. Sanningen, liksom ondskan, är ju ibland banal.

Efter en blodig vecka
Och det verkar inte som om han förnekar USA:s skuld. Efter en vecka där vi har kunnat höra om amerikanska flygangrepp i Somalia, om USA:s spel med Israel mot Hamas resulterande i blodbadet i Gaza och genomtrumfandet av erkännandet av Kosovo, skulle det väl också vara omöjligt. Han menar dock att vi inte tillräckligt går åt Putins Ryssland eller uttalar oss kraftigt nog mot den förre Serbiske statschefen Milosovic. Och kanske har han rätt i det. Presidentvalet i Ryssland var en parodi på demokrati och Milosovic var en brutal spelare på nationalistiska stämningar. Till sitt försvar kan man då anföra att detta är fakta som dagligen utportioneras i svensk press, radio och teve. Vänsterns banala sanningar lever ju ett marginellt liv, de förnekas eller förtigs i huvudsak och framförs i udda blaskor som den här. Att vi inte använder mera av vår tid och energi på att kritisera Putin och Milosovic är kanske orättvist, men är väl förståeligt.

Rysslandsvänner?
”Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland (arvtagare efter den saknade Sovjetunionen) trots folkmordet i Tjetjenien”, skriver Stensson. Ja, det är kanske sant. Men nog domineras den offentliga scenen av de gamla vanliga Rysslandsfobierna. Sedan länge har Ryssland kritiserats för att inte nog låta sig integreras med Västeuropa i handel och utbyte. Men när Ryssland vill exportera sin gas till EU anses det vara ännu ett djävulskt drag för att göra Europa beroende av Ryssland. Och ledarna: i ett antal år styrdes Ryssland av en fyllebult som lät beskjuta parlamentet med stridsvagnseld. Han utmålades här som demokratins hopp. Nu sitter där en gammal KGB-man som manövrerar in en underhuggare som sin efterträdare, men som är populär därför att skolor, sjukvård och administration åter fungerar och folk får sin lön och slipper svälta och denne man förväntas vi förakta. Vem i vänstern hyllar Ryssland? Ingen de senaste tjugo åren, vad jag vet.

En svår tid
Jag tycker det här är en svår tid att leva i och jag tänker faktiskt ibland på vårt eftermäle. Det finns ju en ständig debatt om Sveriges roll under andra världskriget: var det t.ex. rätt att exportera vår järnmalm till Tyskland för att själva få kol och koks? Så läser jag om den svenska vapenexporten i dag, hur vi förser USA med granaten Excalibur som framgångsrikt dödar hela familjer i Afghanistan, hur vi säljer granatgevär och hundratusentals rödpunktssikten till världens häftigaste militärmakt som oavbrutet använder sina vapen runt om i världen. Vi vet om USA:s medvetna tortyr av människor och hur det sätter sig över folkrätten och krigets lagar. Men om detta säger våra företrädare inget, Göran Persson teg och samtyckte, liksom Fredrik Reinfeldt och i veckan har Maud Olofsson varit i Washington och nigit för presidenten.
Vad ska vi säga till vårt försvar? Ja, att vi älskar amerikansk kultur och har gjort stora delar av den till vår egen, att vi beundrar amerikansk vetenskap och teknik, att vi skickar våra ungdomar till skolor i USA och att vi själva far dit, att det är ett land som är avgörande viktigt för Sveriges handel, att det är ett språk vi talar och ständigt lånar mera från, att det finns många underbara människor där? Och så kommer då insikten: allt detta kunde ha sagts om Tyskland 1940. Hur kommer historien att döma oss?

Kristidender X: IKEA-möbler i Vita Huset?
av Erik Kågström

Den amerikanska journalisten Daniel Brook har i sin bok ”The Trap” skildrat den amerikanska ungdomens best and brightestoch det dilemma de kan stå inför i valet av karriär när studierna är avslutade. Enligt Brook visar talrika opinionsundersökningar att majoriteten av studenterna vid USA:s prestigeuniversitet har höga ideal och ser fram emot en yrkesverksamhet som bidrar till att skapa en bättre värld. Det betyder i regel verksamhet i federal eller delstatlig tjänst, non-for-profitorganisationer eller inom kultur, information, konstnärlig verksamhet. Den verklighet dessa ungdomar möter efter avslutad utbildning är bister. En välutbildad person som vill arbeta inom offentlig sektor i en större stad i USA med en lön på kanske motsvarande 300 000 svenska kronor vill om möjligt bo i en närförstad med bra offentlig skola. Där möts hon/han av konkurrensen med personer med samma utbildning men som fått jobb inom storbolagen (the corporations) och har inkomster på det dubbla eller tredubbla vilket skörtat upp priserna på både villapriserna och skolavgifterna i distriktet.

Brook talar om ”sell-out”, på svenska närmast svek. ”Sell-outs” är sådana som sviker sina ideal att arbeta för en bättre värld för att i stället ta ett välavlönat jobb i ”the corporations”, jobb som de egentligen vantrivs med. De som inte sviker bor enkelt, de kan inte köpa lyxbilar eller inreda sina hem för miljoner. Men de har ändå råd med att satsa litet extra på ”rättvisa varor”, ekologisk mat och annat ”progressivt”. Icke-svikarna har också blivit en nisch för vissa företag som förstått vad dessa människor vill ha. Brook skriver: ”members of the IKEA class – members with elite educations but without elite incomes….en enormous demographic group with a sophisticated sense of style but little more disposable income than many discount shoppers….seeking high-brow goods at modest prices, they furnish their homes at IKEA, feed their families at Trader Joe´s, and buy everything else they need at Target”.

De båda äkta paren – Obamas och Clintons – som nu är akutella i samband med primärvalen i USA, hör alla till kategorin USA:s ”best and brightest”. Alla fyra är jurister med examina från amerikanska elituniversitet. Efter avslutade studier arbetade Obama i non-for-profitorganisationer eller i offentlig tjänst i Chikago. Särskilt de förfallna stadsdelarna i Chikagos South Side med övervägande svart befolkning var föremål för hans verksamhet som rörde sociala frågor som arbetslösas problem och boende för fattiga. En av hans aktioner ledde till att 125 000 svarta registrerade sig för röstning. Invald i den lagstiftande församlingen i Illinois verkade han bland annat för rättigheten till sjukvård för alla, skärpning av statens etiska lagar och förbättring av processen vid rättegångar som kan leda till dödsstraff. Vid sidan om undervisade han vid universitetet i Chikago och då framför allt i konstitutionsfrågor som är hans specialitet. Paret Obama har nu kunnat betala sina studieskulder inte minst tack vare Baracks bästsäljande böcker. De redovisar en gemensam årsinkomst på 900 000 dollar.

Till skillnad från Barack Obama har Hillary Clinton inte dragit sig för att ha samröre med storföretag som Tyson Foods, WalMart och Monsantos. Lågprisdetaljhandelskedjan WalMart är USA:s största arbetsgivare. Endast hälften av deras anställda har löner som går att leva på. Facklig organisering är förbjuden. Under de år som Clinton satt i WalMarts styrelse lär hon inte en enda gång ha haft invändningar mor företagets antifackliga politik. Amerikanska miljöorganisationer har kritiserat Hillary Clinton för hennes samarbete med Monsantos – giganten inom genmodifierade grödor. Monsantos bomullsvariant har till exempel orsakat ekonomisk katastrof för miljoner indiska småbrukare och bidragit till den omtalade självmordsepidemin bland indiska bönder (166 000 under 10 år). Hillary Clinton vill inte uppge parets inkomster.

En orsak till att Barack Obama är så populär bland unga välutbildade i USA i dag kan vara just detta att han inte är en svikare. Det ger honom röster både från dem som inte svikit och från dem som skäms över att de har svikit.

War on Terror: USA-kuppen i Gaza
av Gunnar Stensson

Hamas vann i demokratisk ordning det palestinska valet för två år sedan. Det kom som en chock för president Bush. För att driva bort Hamas från Gaza beslöt han sommaren 2007 att låta utrikesminister Condoleezza Rice sätta igång ett väpnat kuppförsök. Det leddes av Fatahs ledare i Gaza, Mohammad Dahlan. Kuppförsöket ledde till inbördes strider mellan Fatah och Hamas och krävde över hundra liv. Slutet blev att Fatah fördrevs från Gaza.
Det är Bushregimens mellanösternrådgivare David Wurmser som avslöjat den smutsiga komplotten.
Efter nederlaget i Gaza inledde president Bush i Annapolis en ny så kallad fredsprocess. Men Hamas som vunnit det palestinska valet för två år sen fick inte delta. President Bush hade ju terrorstämplat partiet och fått många med sig (EU, FN, Sverige m fl).
I stället genomförde Israel hela hösten och vintern en hungerblockad mot Gaza, en blockad som orsakade död, svält och sjukdomar bland civilbefolkningen. Situationen för de en och en halv miljon Gaza-borna påminde om judarnas i Warszawa under andra världskriget.
Då överraskade Hamas med en spektakulär ickevåldsmanifestation: man sprängde muren som isolerar Gazas folk från Egypten så att palestinierna fick möjlighet att ta sig in i Egypten och köpa förnödenheter under några dagar.
En kort tid senare följde ytterligare en imponerande ickevåldsmanifestation: palestinska män , kvinnor och barn bildade en mänsklig kedja längs hela gränsen mot Israel för att protestera mot blockaden.
Det var kreativa aktioner som visade en bred, folkligt förankrad vilja att lösa konflikten med fredliga medel. Hamas erbjöd Israel vapenvila. Det uppmärksammades internationellt och drev de israeliska krigshetsarna på defensiven.

Principen om hundrafaldig vedergällning
Då dödades äntligen en israel av en hemmagjord plåtrörsraket från Gaza. Det skedde för tio dagar sen.
Den israeliska ledningen började genast tala om nödvändigheten av en shoah, en förintelse, riktad mot palestinierna. Ni ska inte tro att det bara är denna enda israel som dödats under de senaste tre årens konflikt! sa de. Nej, det är faktiskt hela 25 stycken sedan 2005, åtta, nio per år. Det får man inte glömma.
Därmed var vedergällningsaktionen motiverad.
Den israeliska armén drog in i Gaza med pansar, artilleri och stridsflyg. 120 civila palestinier, därav 25 barn dödades, hundratals lemlästades och en mängd byggnader förstördes.
Nu befinner sig samma Condoleezza Rice som orsakat inbördeskriget i Gaza 2007 åter i Jerusalem, med uppdrag att ”säkra fredsprocessen”, givetvis fortfarande utan att tala med företrädare för Hamas.
Den israeliske premiärministern Olmert lovar att genomföra fler anfall mot Gaza så snart hon återvänt till Washington
Förra helgens israeliska aktion var helt i enlighet med den principiella linje, som tyskarna fastslog redan i mars 1942, med hundrafaldig vedergällning för varje dödad tysk i ockuperade områden. Principen tillämpades av tyskarna i byn Lidice i Tjeckoslovakien på order av Adolf Hitler av förband från SS och SD efter attentatet mot SS-ledaren Heydrich den 27 maj 1942.
Den ansvarige ledaren för SS-aktionen, SS-Hauptsturmführer Rostock, blev 1951 dömd till döden och avrättad.

Vem bär ansvaret för aktionen mot Gaza?
– Ingen har den moraliska rätten att moralisera över att Israel utövar sin rätt till självförsvar, säger den israeliske premiärministern Ehud Olmert förtrytsamt.
– Vad utgör – i detta perspektiv och förutsatt att Israel har rätt att försvara sig – en lagom och proportionell våldsanvändning? frågar sig Sydsvenskans huvudledare den 3 mars.

Tidigare tillämpning
Vedergällningsprincipen från 1942 har tillämpats också i andra sammanhang. Förra gången skedde det vid Israels attack mot Libanon sommaren 2006. Inte heller den var oprovocerad.
Tre israeliska soldater hade förts bort av hizbollah.
Konsekvensen blev att byar och samhällen i hela södra Libanon bombades sönder och samman och hundratals kvadratkilometer mark beströddes med klusterbomber som fortfarande skördar offer, mest barn och kvinnor.
Ännu tidigare tillämpade Ariel Sharon principen vid massakrerna i Sabra och Shatila.
Experterna förvånar sig över att stödet till motståndsgrupper (terrorister) växer. De tyska socialpsykologerna förvånade sig på samma sätt i början av 1940-talet. Varför envisas folk med att dra på sig rättmätiga bestraffningar i onödan?
Den gängse slutsatsen idag är att det beror på extremistisk propaganda, att man måste bomba Iran snarast möjligt och att det är tur att Israel har (visserligen helt illegala) kärnvapen.

Också Sverige kämpar i the War on Terror, fokus Somalia.
Den svenska säkerhetspolisen gjorde i veckan i samverkan med säkerhetspolisen i nato-staten Norge ett dramatiskt tillslag mot en somalisk terrorgrupp.
Svensk press påpekar att detta är en nyttig påminnelse om att också vi naiva svenskar kan drabbas av TERRORN.
När säpotalesmannen försiktigtvis påpekade att det inte handlade om terrorism riktad mot Sverige utan mot utlandet, närmare bestämt Somalia, gjordes reflektionen att terror mot utlandsmål kan leda till att terroristerna som en bieffekt riktar sin terror också mot Sverige.
Folkpartiet föreslog härom året att svenska skolelever skulle uppmanas att ange misstänkta islamiska kamrater för polisen. Förslaget drogs tillbaka. Där gick en möjlighet att värva nya agenter till spillo. Bakom förslaget skönjer man inspirationen från en gammal tysk princip som konsekvent tillämpades av Hitlerjugend.
Nu har flertalet av de gripna somalierna släppts, både i Sverige och Norge. De tycks på ett oansvarigt sätt ha skickat pengar till nödlidande anhöriga. De greps på grund av misstanken att somliga av dessa familjemedlemmar kunde tänkas sympatisera med ”terrorgrupper” i Somalia.
Den senaste säpo-aktionen mot somalierna innebär att säpo enträget arbetar vidare längs det spår underrättelseorganisationen upptäckt redan ett par år tidigare. Den gången hamnade tre andra svenska somalier på en internationell terrorlista för just brottet att skicka pengar till sina somaliska familjer. Tyvärr visade det sig vara fel då också. Men det drabbade bara somalierna.
När man i USA talar om terrorister i Somalia syftar man på anhängare till De islamiska domstolarna som bekämpar Etiopiens USA-stödda invasionsarmé som illegalt besatt Somalias huvudstad Mogadishu. För de svenska somalierna skulle ett stöd till den nationella befrielserörelsen tvärtom kunna uppfattas som en moralisk plikt.
Svenska säpo har också gjort andra insatser i THE WAR ON TERRORISM. För några år sedan skickade de tillsammans med CIA-agenter två egyptier till ett tortyrcentrum i Kairo.

Olof Palme avslöjar Helena Svantesson
Under perioden från andra världskriget och framåt var svensk underrättelsetjänst i samarbete med amerikanska underrättelseorgan (och senator McCarthy) huvudsakligen sysselsatt med att avslöja kommunister.
En av de aktiva var Olof Palme. Efter att ha deltagit i en internationell kommunistdominerad studentkonferens i Prag utlämnade han uppgifter om Gunnar och Helena Svantesson, Hans Göran Frank och andra konferensdelegater till den amerikanske agenten Robert F Woodward vid ett möte på den amerikanska ambassaden i Stockholm 1950.
Det var samtidigt som senator MacCarthy startade häxjakten på kommunister i USA.
Gunnar Svantesson var läkare och tillhörde Clarté i Uppsala. Robert F Woodward fick bl a veta var Gunnar Svantesson bodde, att han hade samlat in pengar till Ny Dag och att hans hustru Helena var av polskjudisk härkomst.
Helena blev djupt chockad och nedstämd när hon nästan 60 år senare, i januari i år, fick kännedom om Olof Palmes svek.
Under Palmes tid som statsminister 1969 till 76 växte ett nätverk av statliga och socialdemokratiska underrättelseorganisationer fram i Sverige, bl a IB som bildades 1965 genom en sammanslagning av den militära underrättelsetjänsten och den hemliga säkerhetstjänsten.
IB sysslade, liksom de socialdemokratiska organisationerna, med registrering av kommunister, FNL-are och även vänstersocialdemokrater. Ett stort antal personuppgifter utlämnades till den amerikanska underrättelsetjänsten. Detta ägde rum samtidigt som Olof Palme offentligt engagerade sig mot Vietnam-kriget.
När Jan Guillou och Peter Bratt 1973 avslöjade IB:s verksamhet dömdes de till fängelsestraff för spioneri.
Med tanke på Palmes sedan minst 35 år välkända dubbelspel i förhållande till USA och Vietnamkriget är det svårt att förstå den odelade entusiasm varmed många varmed många erfarna gamla antiimperialister hyllar honom, framför allt för hans fördömande av julbombningarna mot Hanoi 1972. Det bars säkert av äkta indignation. Men Palmes karaktär var minst sagt sammansatt.

Hatkampanjen och mordet
För att knyta ihop det här lilla avsnittet om svensk underrättelsetjänsts insatser för USA är det på sin plats att påminna om att Olof Palme hösten 1985, några månader före sin död, var starkt engagerad i medling för fred i konflikten Palestina – Israel.
Hans närmanden till Yassir Arafat i det sammanhanget utsatte honom för ett exempellöst hat från den svenska Israel-lobbyn. Man predikade mot honom i Storkyrkan i Stockholm. Byggnader, stolpar, träd och affischtavlor runt Södervärns busscentral i Malmö var helt tapetserade med hatiska karikatyrer i antisemitisk stil riktade mot Olof Palme och araberna. Kan någon av upphovsmännen ha varit en dåtida försvarare av yttrandefriheten?
Några månader senare mördades Olof Palme. Det är drygt 22 år sedan. Det mordet förutsåg aldrig svensk säkerhetspolis.
Men morden i Gaza och Somalia pågår fortfarande.

Nu ska jag få sparken från Arbetsförmedlingen - där jag aldrig varit anställd
av Ulf Nymark

Häromdagen fick jag ett rekommenderat brev med mottagningsbevis och allt. Det var från Arbetsförmedlingen. Undertecknat av självaste generaldirektören. Han hotar att ge mej sparken. Jag hade, tyckte han, gjort mej skyldig till ”olovlig frånvaro, som får betraktas som arbetsvägran”
Problemet är att jag aldrig haft en anställning vid Arbetsförmedlingen. Så hur i allsin dar kommer det sig då att jag kan få sådana brev från Bo Bylund, som jag hittills aldrig haft något otalt med?

Men vänta nu, har jag inte jobbat vid Arbetsförmedlingen (AF) sedan 18 år tillbaka? Jo, just vid AF. Men AF har inte varit min arbetsgivare.
Hur hänger nu detta ihop? Jag ska försöka göra en lång historia så kort som möjligt. Fram till senaste årsskiftet fanns AF inte som myndighet. Det fanns ett antal Länsarbetsnämnder som hade Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, som chefmyndighet. Jag och alla andra vid AF i Skåne hade sålunda Länsarbetsnämnden i Skåne län som arbetsgivare. AF var bara ett gemensamt alias för de olika myndigheternas utåtriktade verksamhet i landet.

Ny myndighet – nej tack till övergång
Regeringen beslutade häromåret att göra en enda myndighet av denna verksamhet. En ny myndighet med namnet Arbetsförmedlingen skulle etableras fr.o.m. 1 januari 2008. I och med att det blev en ny juridisk person har de anställda rätt att motsätta sig att följa med till den nya arbetsgivaren. Det finns fastslaget i Las paragraf 6 b. Så när min arbetsgivare frågade om jag ville följa med till den nya myndigheten sa jag ”nej”. Att jag då skulle bli uppsagd pga arbetsbrist tyckte jag var helt OK. Min dittillsvarande arbetsgivare skulle ju upphöra att finnas till. Alltså blev jag (i mitten av december 2007) uppsagd från årsskiftet med en uppsägningstid fram till den 30 juni i år.

Varför arbetsplikt?
När 14 dagar återstod av min arbetsgivares verksamma liv fick jag besked från Ams att det krävdes att jag under min sex månader långa uppsägningstid skulle arbeta i den nya myndigheten. Naturligtvis frågade jag med vilken rätt man ansåg att Las § 6b (se föregående stycke!) inte skulle vara gällande. Jag fick inget svar innan årsskiftet inföll, dvs den tidpunkt då min arbetsgivare gick i graven. Dumt nog gick jag snällt, alltför snällt, till det som var min arbetsplats hos min nu avsomnade arbetsgivare, den 2 januari. Visst, det var samma arbetsplats och samma arbetsuppgifter, men en ny arbetsgivare. Varför gjorde jag det? Helt enkelt därför att jag ville få de rättsliga frågorna utredda innan jag bestämde hur jag skulle förhålla mej.

EG-domstolen?
Tiden gick, jag stötte på med nya förfrågningar till Bylund & Co varför de tyckte att de hade rätt att träda in i min gamla arbetsgivares ställe. Först en bit in på det nya året får jag en reaktion från den nya Myndigheten AF. I stort sett var svaret att ”jo, vi tycker att vi har rätt att kräva att du ska jobba under uppsägningstiden”. Löst tyckande alltså. Den mest konkreta rättsliga grund de kunde ange var en vag hänvisning till EG-domstolens praxis. För säkerhets skull utan att ange något rättsfall.

Slutade jobba
Följden blev en ny omgång e-brev från min sida: Vilka/vilket rättsfall i EG-domstolen? Inget svar. En omgång e-brev från mitt juridiska ombud: Vilka/vilket rättsfall? Inget svar från dem som själv utnämnt sig till min arbetsgivare. När AF i början av februari fortfarande inte redogjort för vilken rättslig grund man ansåg sig ha för att kräva arbetsskyldighet tröttnade jag. Jag skrev ett brev till Myndigheten igen. Och förklarade om jag inte får svar omgående så ger jag upp försöken att försöka få svar från dem och slutar att jobba.
Jag fick inget svar. Alltså slutade jag jobba för Arbetsförmedlingen. Detta eftersom man inte kunnat visa vad de stöder sig på när de kräver av mej att jag ska jobba hos en arbetsgivare som jag, helt lagenligt, motsatt mig övergång till.

Arbetsvägran
Därför hotar mej nu en arbetsgivare som jag aldrig varit anställd hos med att ge mej sparken. Grunden för detta är alltså, enligt AF, ”olovlig frånvaro”. Som, vilket Bo Bylund på ett beundransvärt skarpsinnigt sätt konstaterar i sitt personliga brev till mej, ”får betraktas som arbetsvägran”. Och visst, jag har vägrat jobba för AF. Precis som jag skulle vägra att jobba för vem det än vara månde som utan att redovisa grunden för sina krav kom och hävdade att jag var nödd och tvingad att jobba för vederbörandes räkning, utan att vi kommit överens om det.

Vad har facket gjort?
Den läsare som orkat hänga med så här långt har kanske en och annan undring. En kan vara kring fackets roll i det hela. Vad har mitt fack, Statstjänstemannaförbundet (ST), gjort för att stödja mej? Svaret är: ingenting. ST svalde på ett tidigt stadium arbetsgivarens krav på arbetsplikt under uppsägningstiden för alla som inte ville följa med till den nya myndigheten. Detta utan att kräva någon form av dokumenterat underlag för detta krav. Därför har facket, hittills, företrätt arbetsgivaren. Jag har aldrig fått något svar från ST varför de anser att arbetsgivaren har rätt och jag fel.

Advokat på egen bekostnad
Därför har jag själv, för egna medel, fått anlita juridiskt ombud för att om möjligt öka intresset hos AF att ge mej svar på mina frågor. Men det har inte hjälpt. AF vill eller kan inte ge svar. Givetvis är advokatgen på mitt uppdrag är beredd att driva frågan vidare till Arbetsdomstolen. Hon är lika övertygad som jag att AF har fel och jag rätt.
Men i och med att AF inte lagt korten på bordet och redovisat vad man stödjer sig på kan det, trots allt, ha sina ekonomiska risker att ta upp frågan till rättslig prövning. Men jag skulle, om jag hade haft ekonomiska möjligheter, gärna stämt AF inför domstol för att de accepterat min ”olovliga närvaro” under sex anställningsavtalslösa veckor i början av året.

Varför vill jag inte jobba vid AF?
En annan undring kan förstås vara, även om den inte har någon som helst bäring på de grundläggande rättsliga principerna som detta handlar om, varför jag inte vill gå över till den nya myndigheten. Om detta skulle jag kunna säja mycket, men här räcker det förhoppningsvis med att konstatera att Arbetsförmedlingen är den borgerliga regeringens främsta redskap för att genomföra sin arbetsmarknadspolitik. Och det handlar då om höjda a-kasseavgifter, sänkta ersättningar från a-kassan i syfte att sätta press nedåt på den allmänna lönenivån. Det handlar om att Arbetsförmedlingen, som alltid haft den dubbla rollen av att både ge service till arbetslösa och arbetsgivare också haft som uppgift att kontrollera och dressera de arbetslösa. Under tidernas lopp har betoningen på dessa båda uppgifter varit skiftande.

Kontrollera och disciplinera
Men under den borgerliga regeringen har kontrollfunktionen vuxit till den allt annat överskuggande uppgiften. (Få utomstående kan ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig hur många personalmötestimmar som ägnas åt kontrollfunktionen, och hur mycket arbetstid som läggs ner på disciplineringen av de arbetslösa inom AF). Och nu gäller det inte bara de arbetslösa: AF har nu också fått i uppdrag att tillsammans med Försäkringskassan kontrollera, dressera och disciplinera de sjukskrivna. Och om den borgerliga regeringen får fortsätta: det kommer att bli sju gånger värre, vi har än så länge bara sett en trevande början från Reinfeldt, Littorin och Husmark Persson.