Ett ointressant parti av Gr

I lördags berättade radion att Camilla Sköld Jansson lämnar uppdraget som andra vice ordförande i vänsterpartiet i samband med att hon börjar ett jobb i organisationen Sveriges kommuner och landsting.
I hopp om att få veta mer slog jag upp söndagens Sydsvenska. Inte en rad! Likadant i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet hade faktiskt just en rad om att CSJ lämnar partistyrelsens verkställande utskott (och ersätts med Rossana Dinamarca).
Detta säger en del om de största svenska morgontidningarnas usla löpande politiska bevakning på helgerna, men sannolikt mer om det (bristande) intresse som vänsterpartiet väcker just nu. Men nog borde en uppmärksam politisk reporter kunna notera och kommentera ett par saker. Det handlade trots allt om en viceordförande i ett riksdagsparti.
För det första parallellen med Ulrica Messing som nyss gjorde ett liknande avhopp. Den gången handlade visserligen om ett nytt familjeliv som drog, men i såna här processer finns det ofta både pull och push. Knuffen har nog i bägge fallen att göra med den nya situationen efter valet. Ulrica befann sej förut i hetluften som chef för ett intressant departement men satt nu som skäligen anonym riksdagspolitiker. Väljarna i Jämtland gav inte Camilla fortsatt förtroende som riksdagsledamot, och även hennes liv kändes säkert tråkigare.
För det andra borde en vaken reporter dra sej till minnes att Camilla är en omstridd person i sitt parti. Inför valet av henne gick partiets populäraste rikspoliker, Jonas Sjöstedt, ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att inte utse någon andravice. Visst, det är en onödig befattning i ett litet parti men Jonas avsikt var förstås att hålla tillbaka en av de mest profilerade nytraditionalisterna.
Vilket han ju inte hade något för. Camillas uppdrag var förstås en markering från partistyrelsens nuvarande majoritet. Vi har i VB tidigare noterat hur ofta hon har inbjudits till Lund och Skåne.
Ulrica Messing lämnar riksdan men sitter tills vidare kvar i s-VU, Camilla Sköld Jansson stannar i sin partistyrelse. Bägge vill säkert hålla dörren öppen för en återkomst. För vänsterpartiets del får ändå konstateras att Camillas nedtrappning innebär en försvagning för den nytraditionalistiska strömningen. Om den innebär en motsvarande förstärkning av någon annan strömning återstår att se.
Och vi är väl inte så många som bryr oss. I opinionsmätningarna häckar visserligen vänsterpartiet nånstans i mitten av fältet 5–7-procentspartier men bland medlemmarna är stämningen flau, därom vittnar aktuella möten. Och det är svårt att se vad som skulle kunna ändra på situationen.

Vändpunkten av OS

Det är verkligen en förmån att kunna cykla till och från sitt arbete och Lund är en stad som lämpar sig väl för cykling vart man än ska. Det är nästan inte för långt till något ställe i stan. Som cyklist känner man sig fri och kan ställa från sig sin cykel nästan var som helst i närheten av det ställe man ska till. I Lund flyter cykeltrafiken enkelt och behändigt. Eventuella framkomlighetsproblem löses smidigt. Om t ex fyra fotgängare går i bredd och fyller både gångbana och cykelbana så gör man bara en liten gir ut i gräset och tar sig förbi fotgängarna utan att göra något väsen av det. Hade detta skett i Malmö t ex hade cyklisten skrikit åt fotgängarna och hade de inte lämnat cykelbanan bums hade de blivit överkörda resolut. Så gör vi inte i Lund. Där löser vi de problem som uppstår utan åthävor, möjligen ibland lite okonventionellt. Det är möjligt att lösningarna ibland närmar sig det lagligas gräns, ja någon gång kanske även en smula över om problemet så kräver. Det kan hända att fotgängaren inte uppfattat vare sig problemet eller dess lösning och blir en aning överraskad eller till och med rädd. Men det finns ingen som helst anledning till det. Vi fixar problemen till allas bästa. Det säger sig själv att denna frihetskänsla och detta toleranta förhållningssätt som präglar lundacyklisten inte låter sig förenas med användning av cykelhjälm. Jo, rent förnuftsmässigt är jag naturligvis helt klar över att jag har ansvar för min hälsa – inte bara inför mig själv utan också inför min fru, mina barn och barnbarn, ja, inför samhället – och att jag naturligtvis bör använda cykelhjälm likaväl som jag använder bilbälte, gympar, inte röker, super måttligt och äter hälsosamt. Som lundacyklist ljuger jag för mig själv och säger att jag inte haft tid att skaffa hjälm, det inte blev av, etc och känner mig fri när jag kastar mig på stålhästen utan tillbehör.
Jag njuter verkligen av att cykla till jobbet. Ja, inte för att jag är särskilt morgonpigg, men själva cykelturen gör mig gott. Jag tycker uppriktigt synd om bilisterna som segar fram på Tunavägen. Denna morgon var det vackert väder och jag susar fram när något plötsligt händer som från och med nu kommer att förändra mitt liv. Ett telefonsamtal. Jag tar förstås mobilen i farten och svarar. Min fru är i telefonen och hon kvittrar, ”Jag träffade en sån trevlig kille nere vid Valvet…dom delar ut cykelhjälmar där. Jag tycker att Du skall åka ner där så får Du en cykelhjälm”. Vad skullle jag säga? Att jag inte har tid att cykla dit? Eller kunde det finnas något annat argument? Jag genomgick en inre kris, helt i klass med den som Karl-Bertil Jonsson genomgår när han överväger om man kan ljuga för sin mamma på julafton. Jag cyklar motvilligt till Valvet. Jag är fast, som en metmask på en krok slingrar jag mig och försöker komma loss, med jag finner inget hållbart argument för att inte ta emot den hjälm som delas ut. Det visar sig att kommunen inte delar ut hjälmarna vilkorslöst. Man måste skriva på ett kontrakt om att man skall använda den. Det finns ingen bortre parentes i kontraktet. Det är som ett äktenskap. Jag och min hjälm hör nu ihop tills döden skiljer oss åt.
Det är nu jag upptäcker att det är nästan bara jag som har hjälm (Var är alla ni andra som fick hjälmar vid Valvet? Det var ju kö till hjälmen.). Tidigare har jag noterat att en del har hjälm, men jag har aldrig funderat över om det är få eller många. En vän till mig försöker trösta mig med att det är bara i Lund det är så. I Stockholm t ex har nästan alla hjälm. Det skiter väl jag i om brorduktig stockholmare cyklar omkring i hjälm. Stockholmare är inga förebilder för mig, det är ju i Lund jag cyklar. Jag ser min skugga på marken, som ständigt påminner mig om min hjälm. Jag försöker återfinna känslan av att vara en fri lundacyklist. När jag skall åka hem från jobbet och jag förbereder mig vid min cykel står en mamma vid en buske och hjälper sin fyraårige son att kissa. När de är färdiga och jag just fått på mig min hjälm, tittar pojken upp på mig och säger ”Mamma mamma, jag har också en sån…”

Någonstans i Asien av Lucifer

Sverige har numera inget nämnvärt militärt försvar och det till en kostnad av ca 40 miljarder per år. Närmast kan man jämföra med Finland som har ett fungerande modernt försvar som kostar 20 miljarder per år och som kan ställa 350,000 man på benen. Det är dessa fakta som utgör grunden för den motsägelsefulla situation som nu föreligger.

En total utförsäljning
Ta vänsterpartiet, det mest hatade och från höger utskällda anti-militaristiska partiet. Jo, vänsterpartiet vill fördubbla antalet som får göra lumpen från fem till tiotusen. Ta miljöpartiet, ofta kallat flummigt från samma håll, det vill ha en yrkesarmé på 8,000 stenhårda krigare som ska ut i världen och visa att det svenska stålet biter.Så har vi de traditionellt försvarsvänliga partierna. Deras försvarsvänlighet har visat sig i en ständig vilja att betala för stora mängder flygplan och stridsvagnar som direkt stoppas in i lagerlokalerna för att där åldras i frid. Att kalla in värnpliktiga har man inte haft råd med: de viktigaste satsningarna har varit att tömma mobiliseringsförråden på knäckebröd, kalsonger och terrängbilar. Brännugnarna har bågnat av de miljontals yllestrumpor och gasmaskväskor som eldats upp. Civilförsvarslagren har tömts på sängar och sjukvårdsmaterial – sånt behöver ju inte i våra moderna tider, i varje fall inte i det här landet. Pumpar och elverk har realiserats till rampris på den internationella marknaden – de var avförda just när stormarna satte in i Småland. Vapnen har smälts ner eller skickats till Lettland för att stärka demokratin där eller vad det är de har. Bunkrar och befästningsverk har raserats eller sprängts, bergrummen har dränkts i vatten. Utgångspunkten för försvarspolitiken har varit att Sverige bäst försvaras i Asien, gärna tillsammans med USA, den store förkämpen för demokratin och ekonomin.
Vad som då händer är att finansminister Borg liksom varje något så när tänkande finansminister finner det orimligt med de 40 miljarderna i försvarskostnader och menar att man kan dra ner lite grann, säg tio procent, dvs 3-4 miljarder. Man kan t.ex. att skjuta på alla dessa materielinköp. Det är en ytterst normal önskan. I finansdepartementet vet man sedan länge att folk i uniform inte kan hantera pengar och är oförmögna att hålla en budget.

Ryssen kommer – kommer ryssen?
Samtidigt grips några av de militärer som antingen hejat på den sk omställningen av försvaret eller som suttit tysta och möjligen muttrat för sig själv i ett hörn på mässen av insikten: Kejsaren har inga kläder, Sverige har inget försvar. Bo Pellnäs rycker ut i Svenskan och säger det, Wilhelm Agrell säger det. Frågan är då om vi behöver något försvar. De enklare själarna sätter då igång den klassiska retoriska apparaten med hotet från Ryssland. Ryssland blir farligare för var dag, nu vill de sälja gas och olja också och det bara för att kunna manipulera oss. Och se bara så negativa ryssarna är till USA:s tilltänkta fredsbevarande radarstationer i Tjeckien och missiler i Polen. Rör inte försvarsbudgeten säger de, vi behöver varenda krona, ryssen hotar.
I det läget ställer sig den moderate försvarsministern som alla försvarsministrar (utom Roine Carlsson, heder åt honom!) lojal med sina generaler (de lär vara ett fyrtiotal nuförtiden och stå i spetsen för en hel bataljon av överstelöjtnanter, så härjar inflationen). Han har i veckan annonserat sin avgång i protest och han hyllas nu för sin rakryggade hållning av nätskribenter av den sort som hatar sosserier och feministtanter och som i huvudsak uppträder i SvD:s och Expressens nätdiskussioner. Reinfeldt och Borg hånas, och den senare borde klippa sig och om han inte gör det få hästsvansen avklippt av någon Ärlig Svensk och Patriot.
Nästan alla media målar upp konflikten som om den handlade om vi ska ha ett bättre försvar eller ej. I själva verket gäller det om man ska fortsätta låta försvaret ösa ut miljarder eller sätta militärledningen under finansiella förmyndare. Då blir det också en fråga om en strid mellan gamla och nya moderater. Det var de nya moderaterna som vann valet och det fanns en person som var hjärnan bakom Reinfeldt: Anders Borg. Det är självklart att Reinfeldt måste välja Borgs sida i konflikten.
Det är lite komiskt att det ska behövas en vänsterblaska som Veckobladet i Lund för en så elementär analys. Men man ska så klart inte räkna ut de gamla moderaterna – de kan komma tillbaka under Bildts men knappast under Odenbergs ledning. Det är inom moderaterna man finner de mest fascinerande motsättningarna i svensk politik. Minns ni när Bo Lundgren försvann som genom en fallucka i golvet?

Sverige ut ur Afghanistan!
Vad ska man då tänka? Ja min partitrogenhet är måttlig men vänsterpartiets hållning är faktiskt väl avvägd. Sverige behöver ett försvar därför att vargarna ännu inte har förvandlats till lamm och därför att ett land inte mår väl av att vara ett militärt vacuum. Ett vacuum inbjuder till att bli fyllt, tex. av NATO. Det är klart vi ska ha ett territoriellt försvar och det enda rimliga är att det baseras på ett värnpliktsförsvar, av män och kvinnor. Vi är ju inte så många i landet på vår stora yta. I gengäld kan vi ta hem vårt folk från Afghanistan och hoppa av den tilltänkta stridsgruppen inom EU-armén. Vi kan visa vår internationella solidaritet som vi gjort tidigare, med fredsbevarande styrkor, till skillnad från de stridande förband vi nu ska skicka ut. Blir det så mycket billigare? Nej, men vi kan kanske komma ner till 30 miljarder per år, särskilt om vi slutar hålla Saab och Hägglunds under armarna. Men i gengäld får vi ett folkligt förankrat försvar och den medborgarfostran en obligatorisk värnplikt alltid har inneburit.

En kustjägare lämnar in.
Jo, jag kommer att sakna honom, den tidigare försvarsministern, majoren i kustartilleriets reserv, kustjägaren Mikael Odenberg. Det finns över hans person en doft av gamla tider och det är bara alltför lätt att tänka sig vilken lycka han måste ha gjort i officersmässar och gunrum och kring lägerelden. I VB:s spalter fick han rentav ett stående epitet och kallades ”vår rödbrusige försvarsminister”, en uppmärksamhet så god som någon.
I politiken har han inte gjort samma lycka: han har gjort uttalanden som inte har varit så lyckade och när han ville sätta FRA att granska elektronisk trafik som korsar våra gränser så togs det illa upp t.o.m. i moderata kretsar. Det skulle såvitt jag har förstått ha inneburit att all .hotmail- och .gmailtrafik hade granskats, för att inte tala om massor av finsk trafik. Illa tänkt helt enkelt.
Som gammal kustartillerist känns det naturligt att berätta om min erfarenhet av medelålders kustjägare. När man mötte kustjägare under utbildning var de ju fruktansvärt häftiga soldater med bättre vapen och utrustning än man själv hade, seniga grabbar som rörde sig som sälar i skärgårdarna och varken behövde mat eller dryck på flera dagar.
Men på en repövning med vårt bataljonsstora KA-förband hade vi också tilldelats en pluton kustjägare, nu repsoldater i 30-årsåldern. Jag tror att man kan säga att de var inte så mycket för att röra på sig, särskilt inte i oländig skärgårdsterräng. De åkte helst bil. De var påfallande välnärda för att inte säga lönnfeta och vad jag hörde var deras främsta merit deras förmåga att upprätta samband (via kurir) med Systemet i närmsta stad. Mitt intryck var att de gick mest på öl men att de inte föraktade en liten whisky vid lämpliga tillfällen. Ja så var det på den tiden, men numera försvaras ju Sverige i Afghanistan och vår rödbrusige försvarsminister har ersatts av en man som gjort vapenfri tjänst.

Svalor och detaljplaner av Gunnar Stensson

Hela högsommaren har svalorna svärmat över vattenspeglarna på dammarna vid Höje å. Tornsvalorna är borta nu, men ladusvalorna med sina kortare vingar och vita bukar finns kvar. Nästan omöjliga att följa med blicken pilar de över vattnet, svänger i tvära kast, tycks nära att kollidera, susar tätt intill iakttagarens ansikte som om det vore en vassvippa eller ett brunt kaveldun, stiger mot himlens vita molnstoder, försvinner och återvänder från ett annat håll, hela tiden frenetiskt kvittrande.

Bokstavstrohet
När man ger sig i kast med en svårighet, som till exempel att i en samrådsprocess argumentera för en mindre förbättring av en byggplan, händer det att man i det svårgenomträngliga snåret av planer, ritningar och byråkratiska samband upptäcker dolda förhållanden som förklarar beslut och attityder som tidigare förefallit obegripliga.
Byggnadsnämndens förra ordförande, Gunnar Jönsson, s, och nuvarande, Göran Brink, m, visade sig båda oförmögna att acceptera ens minsta ändring i den detaljplan för BUP-området som presenterades 2006 inför det samråd, vars lagstadgade syfte är att fånga upp och ta hänsyn till ändringsförslag från boende och andra berörda. Deras trohet mot varje bokstav och siffra i den heliga planen påminde om fundamentalisters mot bibeln eller koranen. Och de lyckades få sina partier med sig.

Förklaringen
Förklaringen var att kommunstyrelsen och Realia Öresund KB, ”nedan benämnt Kungsleden”, redan långt i förväg (2006) slutit ett exploateringsavtal som totalt omöjliggjorde även de minsta ändringar i planen. Så säker var Realia på att planen skulle gå igenom i oförändrat skick att man slöt ett följdavtal med Riksbyggen gällande BUP-området som baserades på godkänt exploateringsavtal (formellt godkändes inte exploateringsavtalet förrän i juni 2007).
Detta uppenbarades i slutet av april 2006, när det yttrande som stadsarkitekt Bengt Aronsson avgivit på uppdrag från kommunstyrelsen i samband med minoritetsåterremissen blev offentligt. Fullmäktigemajoriteten, m och s, behandlade ju för övrigt också den på ett felaktigt sätt i syfte att förhindra planändringar, vilket föranledde Mats Ohlsson, v, att överklaga till länsrätten, som ännu inte tagit ställning till överklagandet.

Beslutat i förväg
I stadsarkitektens yttrande kan man läsa ”En förutsättning för det överenskomna exploateringsavtalet är att den föreliggande planen vinner laga kraft. Görs ändringar i föreslagen detaljplan faller exploateringsavtalet.”
Innebörden är att både Gunnar Jönsson och Göran Brink ansåg ärendet avgjort och beslutet fattat långt före samrådsprocessen. Med hjälp av sina partier, som tillsammans utgör en majoritet, lyckades de tvinga planen genom hela den politiska processen, trots att de bara fick stöd av Sverigedemokraterna.

Lagligheten kan ifrågasättas
Naturligtvis kan lagligheten i detta förfarande ifrågasättas, vilket skett genom överklaganden till länsrätten, liksom också det rimliga och lämpliga i delar av detaljplanen, vilka från många håll överklagats till länsstyrelsen. Länsrätt respektive länsstyrelse har ännu inte tagit ställning till överklagandena.

Förtroendevalda skyddade fastighetsbolagets intressen före medborgarnas.
Kanske kan man dra generella slutsatser. De stora fastighetsbolagen har med sina miljardtillgångar och juridiska en stark ställning jämfört med kommunerna. Att som Gunnar Jönsson benämna dem ”byggherrar” ger en missvisande bild av vad det är frågan om. I samband med förslaget att bygga ett hotellkomplex på Riddarfjärden i Stockholm har det framhållits att de stora fastighetsbolagen genom sina kontakter med höga kommunala tjänstemän anser sig ha rätt att bygga vad som helst var som helst.
Beträffande Sankt Lars-området har Realia missbrukat sin maktställning genom att förhala planeringen i tio år och med hot tilltvingat sig de eftergifter som misspryder detaljplanen för området.
Formellt har allt gått rätt till: detaljplanen togs i byggnadsnämnd och i fullmäktige, paragraf 88 i fullmäktigeprotokollet. Och därefter togs exploateringsavtalet, paragraf 89. Det verkliga beslutet togs när kommunstyrelsen slöt avtal med Realia någon gång 2006 eller tidigare. Samrådsförfarandet mm var bara ett spel för gallerierna. Den kommunala demokratin var bara ett sken. De förtroendevalda skyddade fastighetsbolagens intressen mot medborgarnas.

Vad sker på andra håll i Lund?
Man kan ifrågasätta om inte liknande processer ägde rum inför uppförandet av Akelius fyra sexvåningshus i Klostergården som beslutades av en enig kommunstyrelse mitt under en sommarsemester härom året. Och det finns skäl att granska turerna i förhandlingarna mellan Paulsson och kommunen inför den nu aktuella stora utbyggnaden mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen.

Hägrar, storskarvar och karpar
Så kan man fundera medan man tittar på svalorna över Höje å och noterar att både hägrar och storskarvar förökat sig under sommaren, liksom de feta mörka karparna som rör sig i det gröna vattnets halvdunkel.

Kristidender II av Erik Kågström

För den som vill skriva om kriser finns det i dag mycket att välja på och domedagsprofeterna är legio. Energibrist, vattenbrist, livsmedelsbrist, miljökris, klimatkris m m. Något som man dock inte läser mycket om är demokratikrisen. Jag tänker då inte på Ryssland, även om det kommer oroande rapporter därifrån, utan på världens största demokrati – Amerikas förenta stater.

I det antika Rom var det senaten som i kritiska situationer kunde utse en imperator med obegränsade maktbefogenheter. Det gällde ända till den dagen då Julius Caesar kastade tärningen och korsade Rubicon. Efter det var Rom inte längre en republik, utan en diktatur. President George W. Bush tycks nu gå samma väg som Caesar. Undan för undan ha han skaffat sig maktbefogenheter som ingen amerikansk president före honom har haft. I sin egenskap av överbefälhavare under ett pågående krig säger han sig inte behöva ta order av kongressen. De lagar som utfärdas betraktar han bara som rekommendationer som han inte behöver följa. Han har också satt sig över konstitutionen genom att i praktiken avskaffa habeas corpus. Och det är häpnadsväckande att man låtit honom göra allt detta utan att det blivit någon proteststorm. Nu har dock från både demokratiskt och republikanskt håll bildats kommittéer som inriktar sig på att av kandidaterna till presidentvalet 2008 avkräva försäkringar om att de skall respektera konstitutionen om de blir valda (1).

Sedan demokraterna vann majoritet i kongressen i mellanvalet 2006 har man väntat sig att de skulle sätta stopp för presidentens framfart. Men de demokratiska ledarna tycks vara inställda på att låta Bush göra sina misstag så att en demokratisk valseger säkras 2008. Men det blir kanske inget presidentval det året. Bush kan utnyttja någon kritisk händelse – en ny terroristaktion, en naturkatastrof, ett ekonomiskt krisläge, social oro, en kärnvapenattack på Iran – till att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar. Då blir det inga val förrän presidenten behagar förklara att undantagstillståndet upphört. Det är på vänsterliberala sajter i USA jag läser om farhågor för en sådan utveckling. Man undrar där också vad som är avsikten med det interneringsläger för 400 000 personer som amerikanska arméns ingenjörskår beställt av ett dotterföretag till Halliburton till en kostnad av 385 miljoner dollar. Vidare skall en topphemlig pentagonrapport den 1.juni i år ha innehållit uppgifter om ansatser till uppror (insurgency) inom USA och en omfattande plan för upprorsbekämpning.

Allt detta kan tyckas låta som den vanliga vänsternojan men när liknande tongångar får utrymme också i New York Times (2) så är det kanske inte så nojigt i alla fall. Jag kan rekommendera två artiklar i nätsajten Counterpunch som ganska väl sammanfattar vad det rör sig om (3,4). Där kan Veckobladets läsare själva bilda sig en uppfattning om relevansen i de påstådda hoten mot demokratin i USA. För övrigt behöver man nog inte vara paranoid för att tro det allra värsta om den nuvarande amerikanska presidenten.

1. John Nicols ”A Commitment to the Constitution”. The Nation 20070728
2. James Risen och Eric Lichtblau “Concerns Raised on Wider Spying under New Law”. The New York Times 20070819
3. Dave Lindorff “Martial Law is Now a Real Threat. Declaring the US a Battlefield” www.counterpunch.org/lindorff07272007.html
4. Chris Floyd “Bush’s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/floyd09032007.html

Oviss framtid för lokstallarna av Ulf Nymark

Kommer lokstallarna att bevaras? Ja, ska vi tro de glada budskapen i tidningar och från en del kommunpolitiker så är saken klar som korvspad. Fast ser man närmare på Tekniska nämndens beslut om försäljning av lokstallarna skönjer man åtskilligt grums på botten i korvgrytan.
Vid Tekniska nämndens sammanträde den 22 augusti fanns som beslutsunderlag en skrivelse från förvaltningen som presenterade två förslag rörande lokstallarnas framtid. Ett förslag, förslag A, gick ut på att försäljning ska ske utifrån gällande detaljplan, dvs. kontor/icke störande småindustri inom befintlig byggnadsvolym och fortsatt parkering på fastigheten Hardebergabanan 4.
Det andra förslaget, förslag B, var att försälja både lokstallarna och parkeringsplatsen för en omvandling av kvarteret tillsammans med ägaren av fastigheten intill. Detta förslag hade en detaljplaneändring som förutsättning, med i huvudsak (min kursivering) bibehållna byggnadsväggar.

Inbäddat förslag
Dock fanns ett tredje förslag inbäddat i skrivelsen, fast det inte framfördes av förvaltningen som ett förslag. Chefen för mark- och exploateringskontoret skriver: ”om det är ett oavvisligt krav (förvaltningens kursivering) att lokstallsbyggnaderna ska bevaras bör byggnaderna behållas i kommunens ägo (fortfarande förvaltningens emfas) och överlåtas till Serviceförvaltningen för upprustning, eventuell marksanering, fortsatt förvaltning och uthyrning”. Denna möjlighet lyftes fram som ett konkret förslag, kallat 0 plus, av undertecknad, helt enkelt av den anledningen att det var den enda garantin för att byggnaderna bevarades. Demokratisk vänster är en varm anhängare av att byggnaderna bevaras av historiska och kulturhistoriska skäl.
Kommunal ägo enda garantin
För att ytterligare klargöra förutsättningarna för bevarande heter det i förvaltningens skrivelse: ”Gällande planbestämmelser är ingen fullständig garanti för byggnadernas goda bestånd. Det är endast genom att behålla byggnaderna i kommunens ägo som bevarandet kan garanteras”. Chefen för mark- och exploateringskontoret underströk detta ytterligare under mötets gång: en köpare kan mycket väl efter köp och ytterligare granskning finna att hon/han tycker byggnaderna är i så dåligt skick att de inte går att bevara. Och då finns inga hinder att riva.

Bevara ”i huvudsak”?
Nämndens beslut, som de borgerliga och v stod bakom, blev ett modifierat förslag A. Lokstallarna (inte p-platsen) utannonseras till försäljning, men med krav på ”i huvudsak” bibehållna väggar. Köparen får ett år på sig att sätta igång att renovera/upprusta ,annars kan fastigheten gå tillbaka i kommunens ägo.
Socialdemokraterna stödde förslag B, där även parkeringsplatsen togs med i en kommande detaljplaneläggning. Demokratisk vänster förespråkade som sagt 0 plus alternativet, vilket i övrigt stöddes enbart av miljöpartiet.

Kautschukformulering
Vad innebär då nämndens beslut? Alldeles klart är att de tankar som Zoom arkitektbyrå presenterat i dagspressen inte kan bli aktuella, eftersom Zoom förutsätter att p-platsen ingår i försäljningen. Och det gör den inte. Inte heller är det aktuellt med detaljplanändring, detta har nämndens majoritet klart avvisat. Nämndens beslut innebär inga som helst garantier för att byggnaderna bevaras. Formuleringen ”i huvudsak” inom nuvarande byggnader är en kautschukformulering, och som det påpekats från förvaltningen, är lokstallarna väl sålda och en köpare tycker att byggnaderna är för nedgångna så kan de mycket väl bli tal om rivning. Men kravet på att upprustning/ianspråktagande ska ha påbörjats inom ett år garanterar inte det att byggnaderna verkligen kommer att upprustas? Till denna fråga finns en relevant motfråga: Vem kan tro att kommunen vill ha tillbaka lokstallarna om inget skett efter ett år?

Håll koll!
Sammanfattningsvis är lokstallarnas framtid fortfarande oviss. För alla lundabor som vill se dem bevarade och upprustade är det bara beklaga att nämnden inte tog ett klart beslut om bevarande. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Samt att noga hålla koll på försäljning och den nye ägarens mått och steg.