Det berättas om den gamle finansministern Gunnar Sträng att han när det var dags att göra budget, och följaktligen spå om framtiden, skickade ut en statssekreterare eller annan underhuggare ner till Sammanbindningsbanan genom Stockholm för att räkna godstågens vagnar. Antalet gav nämligen en tidig fingervisning om konjunkturutvecklingen.
Lund C passeras kl. 8.11 och 8.15 av två nordgående godståg. För en månad sen innehöll de 33 respektive 29 vagnar. I morse hade antalet sjunkit till 28 respektive 24.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-10-25
ESS – ett nytt Barsebäck?
av Bertil Egerö
ESS – ett nytt Barsebäck?
Så dök frågan upp igen, den här gången genom Lunds Naturskyddsförening (LNF) och en session under helgens Sociala Forum i Lund. ESS-konsortiets folk var frånvarande, tyvärr.
Vi övriga fick lära oss en del. Till exempel att kostnadsbilden varierar stort mellan olika källor, liksom frågan om hur stora ytor bygget behöver, liksom uppskattningar av hur många tiotals ton kvicksilver – eller blir det bly? – som ska fraktas in och placeras under jordytan. Trots alla dessa oklarheter har Maud Olofsson redan utlovat mycket stora pengar till Lunds universitet för projektet. Det kan i värsta fall betyda att regeringen sätter sig över kommande miljökonsekvensbedömningar och annat viktigt underlag för beslutet.
Linda Birkedal från LNF påminde oss om att riksdagen fattat beslut att göra slut på all hantering av kvicksilver i Sverige – minns ni när vi samlade in alla febertermometrar? Projektet går därmed helt på tvären med de miljöhänsyn vi lyckats enas om.
Själv visste jag inte att det i praktiken handlar om ett slags kärnkraftsprocesser, med upparbetning och transmutation. Ett halvt Barsebäck 2 sades det, i termer av tungmetaller och radioaktivitet. Inte att undra på att många danskar är bekymrade. Det borde vi också vara: radioaktivitet kan i värsta fall nå grundvattnet och spridas långt utanför projektområdet. Explosionsrisken kan vara låg men händer det blir det vätgasmoln som sprids med vinden över stora områden och skadar människor, djur och växtlighet. Kostnaderna för sanering efteråt är oöverblickbara.
Vem har kommit på denna fantastiska idé att förlägga en sådan anläggning mitt i en tätbefolkad region, med jordbruksmark i klass med Europas bästa? Har vi inte lärt av Barsebäck?
Intressant nog verkar inte europeiska neutronforskare särskilt upphetsade inför möjligheten att utnyttja anläggningen för egen forskning. Projektets svenska tillskyndare räknar med 5000 forskare om året, en mer neutral källa räknar med högst hälften, och i snitt 250 forskare på plats samtidigt.
Den som söker en sista spik i kistan kan finna den i dansken Niels Henrik Hooges presentation under SSF-sessionen. Projektets vetenskapliga legitimitet är tveksam. Teknologin anses ha nått vägs ände. Alternativa metoder baserade på laser mm. har redan skisserats och diskuteras i vetenskapliga publikationer. De beräknas bli praktiskt tillgängliga inte så många år efter det ESS-projektet skulle vara färdigt.
LNFs kontaktperson om ESS heter Bo Wennergren, tfn 046 - 13 90 00. På LNFs hemsida finns mycket information;
http://www.lundabygden.snf.se/ESSILUND.htm
Så dök frågan upp igen, den här gången genom Lunds Naturskyddsförening (LNF) och en session under helgens Sociala Forum i Lund. ESS-konsortiets folk var frånvarande, tyvärr.
Vi övriga fick lära oss en del. Till exempel att kostnadsbilden varierar stort mellan olika källor, liksom frågan om hur stora ytor bygget behöver, liksom uppskattningar av hur många tiotals ton kvicksilver – eller blir det bly? – som ska fraktas in och placeras under jordytan. Trots alla dessa oklarheter har Maud Olofsson redan utlovat mycket stora pengar till Lunds universitet för projektet. Det kan i värsta fall betyda att regeringen sätter sig över kommande miljökonsekvensbedömningar och annat viktigt underlag för beslutet.
Linda Birkedal från LNF påminde oss om att riksdagen fattat beslut att göra slut på all hantering av kvicksilver i Sverige – minns ni när vi samlade in alla febertermometrar? Projektet går därmed helt på tvären med de miljöhänsyn vi lyckats enas om.
Själv visste jag inte att det i praktiken handlar om ett slags kärnkraftsprocesser, med upparbetning och transmutation. Ett halvt Barsebäck 2 sades det, i termer av tungmetaller och radioaktivitet. Inte att undra på att många danskar är bekymrade. Det borde vi också vara: radioaktivitet kan i värsta fall nå grundvattnet och spridas långt utanför projektområdet. Explosionsrisken kan vara låg men händer det blir det vätgasmoln som sprids med vinden över stora områden och skadar människor, djur och växtlighet. Kostnaderna för sanering efteråt är oöverblickbara.
Vem har kommit på denna fantastiska idé att förlägga en sådan anläggning mitt i en tätbefolkad region, med jordbruksmark i klass med Europas bästa? Har vi inte lärt av Barsebäck?
Intressant nog verkar inte europeiska neutronforskare särskilt upphetsade inför möjligheten att utnyttja anläggningen för egen forskning. Projektets svenska tillskyndare räknar med 5000 forskare om året, en mer neutral källa räknar med högst hälften, och i snitt 250 forskare på plats samtidigt.
Den som söker en sista spik i kistan kan finna den i dansken Niels Henrik Hooges presentation under SSF-sessionen. Projektets vetenskapliga legitimitet är tveksam. Teknologin anses ha nått vägs ände. Alternativa metoder baserade på laser mm. har redan skisserats och diskuteras i vetenskapliga publikationer. De beräknas bli praktiskt tillgängliga inte så många år efter det ESS-projektet skulle vara färdigt.
LNFs kontaktperson om ESS heter Bo Wennergren, tfn 046 - 13 90 00. På LNFs hemsida finns mycket information;
http://www.lundabygden.snf.se/ESSILUND.htm
Wisdom and creativity
av Gunnar Stensson
Ibland läser man en text som gör en upprymd och klar i huvudet, också när ämnet är upprörande och komplext. ”Den gode tolken” av John le Carré är en sådan. Helt oväntat, faktiskt. Att jag kom att läsa den berodde på att det inte fanns något annat som jag kunde tänka mig att köpa i bokstället på järnvägsstationen.
Östra Kongo, mot gränsen av Uganda och Ruanda, förekommer nu åter i mer ambitiösa medias rubriker, rikt, utsuget, grymt och blodigt. Multinationella företag och deras vaktbolag jagar mineraler, miliser och stammar utkämpar blodiga strider, Kabilas korrumperade centralregering säljer sig till höger och vänster.
Det är det ”Den gode tolken” handlar om. En stor del av boken redovisar helt enkelt en förhandling mellan lokala krigsherrar, representanter för den brittiska regeringen, jurister och skenbart välvilliga företrädare för ett anonymt multinationellt konsortium med vinstvittring om iscensättandet av en kupp i Bukavu.
I Kongo pågår många sådana förhandlingar i skuggan av det yttre skeendet. I bakgrunden rör sig vaktbolag, miliser och torterare.
Förhandlingsmiljön är till hundra procent avlyssnad och kameraövervakad, och den gode tolken sitter och registrerar inte bara det som sägs i de öppna förhandlingarna utan också allt som sker under rasterna, i trädgården, i de enskilda rummen, på toaletten. Registrerar och dokumenterar. Ingenting är vad det synes vara. Men allt registreras. Och sakta framträder ett mönster.
Fascinerande. Och på ett stillsamt sätt djupt upprörande.
John Le Carré har haft hjälp av två östafrikaspecialister, John Stearns från International Crisis Group, en skribent som jag med behållning läst i andra sammanhang, och Michaela med det till sund kritik stimulerande efternamnet Wrong, den kanske främsta experten på Eritreas historia.
Han rekommenderar starkt hennes lysande Eritrea-bok ”We didn´t Do it for You” och lovordar hennes ”wisdom and creativity”.
”Tolken” (på svenska) får man i handen för lite mer än en femtio-lapp var som helst i stan. Michaela Wrongs bok är inte översatt, men finns förstås på bibliotek och kan beställas på nätet.
Östra Kongo, mot gränsen av Uganda och Ruanda, förekommer nu åter i mer ambitiösa medias rubriker, rikt, utsuget, grymt och blodigt. Multinationella företag och deras vaktbolag jagar mineraler, miliser och stammar utkämpar blodiga strider, Kabilas korrumperade centralregering säljer sig till höger och vänster.
Det är det ”Den gode tolken” handlar om. En stor del av boken redovisar helt enkelt en förhandling mellan lokala krigsherrar, representanter för den brittiska regeringen, jurister och skenbart välvilliga företrädare för ett anonymt multinationellt konsortium med vinstvittring om iscensättandet av en kupp i Bukavu.
I Kongo pågår många sådana förhandlingar i skuggan av det yttre skeendet. I bakgrunden rör sig vaktbolag, miliser och torterare.
Förhandlingsmiljön är till hundra procent avlyssnad och kameraövervakad, och den gode tolken sitter och registrerar inte bara det som sägs i de öppna förhandlingarna utan också allt som sker under rasterna, i trädgården, i de enskilda rummen, på toaletten. Registrerar och dokumenterar. Ingenting är vad det synes vara. Men allt registreras. Och sakta framträder ett mönster.
Fascinerande. Och på ett stillsamt sätt djupt upprörande.
John Le Carré har haft hjälp av två östafrikaspecialister, John Stearns från International Crisis Group, en skribent som jag med behållning läst i andra sammanhang, och Michaela med det till sund kritik stimulerande efternamnet Wrong, den kanske främsta experten på Eritreas historia.
Han rekommenderar starkt hennes lysande Eritrea-bok ”We didn´t Do it for You” och lovordar hennes ”wisdom and creativity”.
”Tolken” (på svenska) får man i handen för lite mer än en femtio-lapp var som helst i stan. Michaela Wrongs bok är inte översatt, men finns förstås på bibliotek och kan beställas på nätet.
Sverigedemokraterna och vi, del I
av Sten H.
I många år gick politiskt intresserade i Sverige och väntade på att vi skulle få ett svenskt främlingsfientligt parti stort nog att göra sig gällande i riksdagen. Sådana partier etablerade sig i Finland, i Norge och i Danmark och nådde betydande styrka. I Sverige fick vi ett högerpopulistiskt parti med Bert och Ians Ny Demokrati, som i riksdagsvalet 1991 fick 6.7 % av rösterna och därmed kom in i riksdagen med 25 mandat. Partiet åkte ur riksdagen 1994 och försvann sedan i en dimma av inbördes strider, inte sällan med bakgrund i kampen om partikassan. Ny demokrati skapades ur ett möte mellan de båda grundarna i Siewert Öholms debattprogram ”Svar direkt” och kunde på ett halvt år nå riksdagen. Det innebär att det måste ha funnits en färdig nisch för dem att fylla upp. I deras fall handlade det nog mest om skattekverulans och trötthet över de etablerade partierna snarare än främlingsfientlighet, även om den också fanns med i bilden.
Nu har det gått 16 år sedan Ny Demokrati dök upp och förväntningarna på ett nytt missnöjesparti har bara växt. Framför allt är det framgångarna för Dansk Folkeparti som har varit tydliga och lockat till efterföljelse. I folketingsvalget 2005 fick partiet under Pia Kjærsgårds ledning 13 procent av rösterna och blev Danmarks tredje största. Som bekant har man valt att stötta den nu sittande regeringen under Anders Fogh-Rasmusson och det kommer man uppenbarligen göra också i fortsättningen.
Missnöjets grunder
Missnöjespartier och populism bygger på missnöje. Vad är det för missnöje? Jag tror man kan skönja flera olika nivåer här.
Den första gäller den sociala nedmontering som har präglat Sverige sedan början av 90-talet. Jag menar då inte främst trygghetssystemen – de är väl i stort kvar. Nej, vad det gäller är de stora nedskärningarna av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten. Det får just sociala konsekvenser: inte bara i form av färre jobb utan också som socialt fattigare miljöer när sjukhussängarna dras in och arbetsplatserna blir glesare. Den offentliga servicen faller samman inför våra ögon. Vi hade en gång ett Postverk med prydliga, välskötta lokaler som var viktiga mötesplatser för stadsdelar och hela samhällen. De har ersatts av bökiga vrår i butiker eller bensinmackar och en nedläggningshotad Svensk Kassaservice. Jag vet inget annat område där så många är så eniga om vilken tydlig sänkning av livskvalitén i det svenska samhället Postens förnedring har inneburit. Hur det blev så? Ja, det är EU som kräver fri konkurrens och slut på monopolen.
Det andra är naturligtvis då globaliseringens effekter. Billiga kinesiska grejer, javisst, men också nedläggningar, utflyttning etc. Det är inget nytt förstås, det har gått fram i vågor över industrigren efter industrigren i femtio år. Men då har det hela tiden funnits ny verksamhet som kunnat ersätta och det är kanske inte längre möjligt. Vad har globaliseringen gjort med de svenska bruks/industriorterna: Höganäs, Perstorp, Bromölla, Trelleborg? Vad ska vi försörja oss med när servicenäringarna inte kan ta emot fler? Göran Persson sitter i TV och myser över hur allt är ordnat till det bästa, men själv sitter du i Östra Göinge eller Simrishamn och är arbetslös.
En ytterligare sida av globaliseringen är naturligtvis invandringen/flyktingmottagandet. Sverige är stort och rikt nog att rymma en befolkning flera gånger den nuvarande, men vad innebär det att hela stadsdelar tas över och domineras av nyanlända med annat språk, religion, kultur, hudfärg. Det kan t.ex. innebära att kvalitén på undervisningen i den egna skolan drastiskt sänks. Så tvingas man flytta och se sin egen uppväxtmiljö totalt förändras.
Invandrarna/flyktingarna har inget jobb, bland dem kan det finnas kriminella och i varje fall finns det människor utan de hårda sociala kontroller som de tidigare levt under. Det här är inte något som drabbar den urbaniserade medelklassen i deras radhus och innerstadslägenheter utan arbetarklassen i hyreshusen, säg i städer som Landskrona. De politiker som du har sett som dina förtroendevalda förklarar för dig att man måste ställa upp för flyktingarna, välartade humanister förfasar sig över dig och förklarar att du närmast är rasist om du påtalar problemen.
Sverigedemokraternas framgångar
Jag menar alltså att det finns legitim grund för många människor att vara missnöjda med samhällsutvecklingen och livsvillkoren. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över de människor som känner det här in i märgen och därför röstar på ett missnöjesparti som sverigedemokraterna (sd). Det är inte samma sak som att respektera sd:s företrädare. Bland dem finns riktiga gamla rasister och fascister, med förflutet i BSS etc. Där finns säkert också lycksökare som i gamla Ny demokrati och där finns förvisso folk som i praktiken bedriver hets mot folkgrupp.
Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc. Det ger resultat: i kommunalvalet i Landskrona 2006 fick Sd 22.3% av rösterna. Allmänt gick det särskilt bra i Skåne. Förklaring: Skåne är i många avseenden en politisk-kulturell enklav som står främmande för den modernitet som dominerar övriga Sverige. Vill man fördjupa bilden kan man läsa Fryklund & Petersons böcker om Skånepartiet resp. Sjöboandan från slutet av 1980-talet.
Missnöjesparti – javisst!
Är det något fel att vara missnöjesparti? Nej, i grunden är väl varje parti i opposition ett missnöjesparti. Men visst är det så att vissa partier är mer missnöjda än andra. Jag tycker nog det är ganska tydligt att vänsterpartiet ofta har den rollen: vi är missnöjda med grundläggande samhällsstrukturer när det t.ex. gäller den ekonomiska makten. När ett parti som sverigedemokraterna lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vi i vänstern betraktar som våra viktigaste är det ett tecken på att vi inte är tillräckligt trovärdiga som missnöjesparti.
Därmed är vi framme vid vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Kommer sd in i riksdagen nästa val? Ja, det tror jag och jag tror också att det är först där de kommer att kunna stoppas. Jag tänker skriva en andra artikel om detta ämne och då diskutera hur man ska bemöta sverigedemokraterna och deras likar.
Nu har det gått 16 år sedan Ny Demokrati dök upp och förväntningarna på ett nytt missnöjesparti har bara växt. Framför allt är det framgångarna för Dansk Folkeparti som har varit tydliga och lockat till efterföljelse. I folketingsvalget 2005 fick partiet under Pia Kjærsgårds ledning 13 procent av rösterna och blev Danmarks tredje största. Som bekant har man valt att stötta den nu sittande regeringen under Anders Fogh-Rasmusson och det kommer man uppenbarligen göra också i fortsättningen.
Missnöjets grunder
Missnöjespartier och populism bygger på missnöje. Vad är det för missnöje? Jag tror man kan skönja flera olika nivåer här.
Den första gäller den sociala nedmontering som har präglat Sverige sedan början av 90-talet. Jag menar då inte främst trygghetssystemen – de är väl i stort kvar. Nej, vad det gäller är de stora nedskärningarna av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten. Det får just sociala konsekvenser: inte bara i form av färre jobb utan också som socialt fattigare miljöer när sjukhussängarna dras in och arbetsplatserna blir glesare. Den offentliga servicen faller samman inför våra ögon. Vi hade en gång ett Postverk med prydliga, välskötta lokaler som var viktiga mötesplatser för stadsdelar och hela samhällen. De har ersatts av bökiga vrår i butiker eller bensinmackar och en nedläggningshotad Svensk Kassaservice. Jag vet inget annat område där så många är så eniga om vilken tydlig sänkning av livskvalitén i det svenska samhället Postens förnedring har inneburit. Hur det blev så? Ja, det är EU som kräver fri konkurrens och slut på monopolen.
Det andra är naturligtvis då globaliseringens effekter. Billiga kinesiska grejer, javisst, men också nedläggningar, utflyttning etc. Det är inget nytt förstås, det har gått fram i vågor över industrigren efter industrigren i femtio år. Men då har det hela tiden funnits ny verksamhet som kunnat ersätta och det är kanske inte längre möjligt. Vad har globaliseringen gjort med de svenska bruks/industriorterna: Höganäs, Perstorp, Bromölla, Trelleborg? Vad ska vi försörja oss med när servicenäringarna inte kan ta emot fler? Göran Persson sitter i TV och myser över hur allt är ordnat till det bästa, men själv sitter du i Östra Göinge eller Simrishamn och är arbetslös.
En ytterligare sida av globaliseringen är naturligtvis invandringen/flyktingmottagandet. Sverige är stort och rikt nog att rymma en befolkning flera gånger den nuvarande, men vad innebär det att hela stadsdelar tas över och domineras av nyanlända med annat språk, religion, kultur, hudfärg. Det kan t.ex. innebära att kvalitén på undervisningen i den egna skolan drastiskt sänks. Så tvingas man flytta och se sin egen uppväxtmiljö totalt förändras.
Invandrarna/flyktingarna har inget jobb, bland dem kan det finnas kriminella och i varje fall finns det människor utan de hårda sociala kontroller som de tidigare levt under. Det här är inte något som drabbar den urbaniserade medelklassen i deras radhus och innerstadslägenheter utan arbetarklassen i hyreshusen, säg i städer som Landskrona. De politiker som du har sett som dina förtroendevalda förklarar för dig att man måste ställa upp för flyktingarna, välartade humanister förfasar sig över dig och förklarar att du närmast är rasist om du påtalar problemen.
Sverigedemokraternas framgångar
Jag menar alltså att det finns legitim grund för många människor att vara missnöjda med samhällsutvecklingen och livsvillkoren. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över de människor som känner det här in i märgen och därför röstar på ett missnöjesparti som sverigedemokraterna (sd). Det är inte samma sak som att respektera sd:s företrädare. Bland dem finns riktiga gamla rasister och fascister, med förflutet i BSS etc. Där finns säkert också lycksökare som i gamla Ny demokrati och där finns förvisso folk som i praktiken bedriver hets mot folkgrupp.
Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc. Det ger resultat: i kommunalvalet i Landskrona 2006 fick Sd 22.3% av rösterna. Allmänt gick det särskilt bra i Skåne. Förklaring: Skåne är i många avseenden en politisk-kulturell enklav som står främmande för den modernitet som dominerar övriga Sverige. Vill man fördjupa bilden kan man läsa Fryklund & Petersons böcker om Skånepartiet resp. Sjöboandan från slutet av 1980-talet.
Missnöjesparti – javisst!
Är det något fel att vara missnöjesparti? Nej, i grunden är väl varje parti i opposition ett missnöjesparti. Men visst är det så att vissa partier är mer missnöjda än andra. Jag tycker nog det är ganska tydligt att vänsterpartiet ofta har den rollen: vi är missnöjda med grundläggande samhällsstrukturer när det t.ex. gäller den ekonomiska makten. När ett parti som sverigedemokraterna lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vi i vänstern betraktar som våra viktigaste är det ett tecken på att vi inte är tillräckligt trovärdiga som missnöjesparti.
Därmed är vi framme vid vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Kommer sd in i riksdagen nästa val? Ja, det tror jag och jag tror också att det är först där de kommer att kunna stoppas. Jag tänker skriva en andra artikel om detta ämne och då diskutera hur man ska bemöta sverigedemokraterna och deras likar.
Bygg spårväg på E22:an mellan Malmö och Lund!
Motion av mp och dv
Motion till Lund kommunfullmäktige
Persontrafiken mellan Lund och Malmö ökar hela tiden. Ökningen gäller samtliga trafikslag. Till delar byter Lund och Malmö befolkning med varandra under dagarna. Det är således trångt i båda riktningarna.
Transportsektorn är den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser. Och detta till den milda grad att det förtar minskningen inom andra sektorer. Samtidigt är det klarlagt att varje väg som breddas, varje väg där bilens framkomlighet ökar, genererar ny trafik och därmed mer växthusgaser. Vinsterna av alternativa bränslen och nya förbränningsmotorer uppväger inte på något vis det faktum att transportvolymerna på väg bara fortsätter att växa.
Både ur transport-, miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är tåget det effektivaste av de motordrivna transportmedlen. Många kan åka samtidigt och tågsätten kan göras längre och kortare allt efter behov.
Utökad spårkapacitet
Spårkapaciteten på stambanan slår snart i taket. Det finns behov för minst fyra spår hela sträckan mellan Lund och Malmö. Behovet av utökad spårkapacitet mellan Malmö och Lund kommer inom kort att bli akut.
För att kollektivtrafiken ska bli ett reellt alternativ till bilismen räcker det inte med ökad kapacitet på stambanan. För att kollektivtrafik skall vara attraktiv bör den erbjuda få byten mellan startpunkt och målpunkt och den ska inte behöva riskera att fastna bland ändlösa bilköer.
Nya spårsträckningar
Det behövs fler målpunkter i Malmö och Lund som på ett enkelt sätt kan nås med spårburen trafik. Det behövs fler och nya spårsträckningar mellan de båda städerna. Detta gäller för Lunds del inte minst Ideon, utbyggnaderna på Brunnshögsområdet och Hasslanda samt det planerade bostadsbyggandet på stadens östra flank. Den spårburna kollektivtrafiken måste således (med så få byten som möjligt) betjäna både centrum och stadens mer perifera delar.
Lund har länge planerat för den s.k. Lundalänken som till sin sträckning redan delvis är färdigställd och trafikeras med busstrafik. Spårvagnen kommer att gå från stationen över sjukhuset under motorvägen vid Ideon och ut mot Brunnshög och senare till Dalby.
Där spårvagnen passerar under E22 borde det finnas goda möjligheter att låta spåret dela sig och låta en del gå upp på motorvägens mitt och raka vägen till Malmö. En snabb förbindelse skulle då kunna erhållas mellan Lunds östra stadsdelar och Malmö Värnhem och kanske via citytunneln över till Köpenhamn.
Bredda E22 för snabbspårväg
Vägverket har redan föreslagit en breddning av E22 för att öka framkomligheten för biltrafiken. En breddning kanske är nödvändig, men låt då breddningen upptas av ett dubbelspår för en snabbspårväg mellan Lund och Malmö!
Denna lösning ger flera fördelar: Istället för nya trafikgenererande bilfiler får vi en ny trafiksäker, klimat- och miljövänlig och snabb transportförbindelse mellan Malmö och Lunds östra stadsdelar. Vi sparar på den goda marken genom att bygga på en befintlig väg. Planmässigt lär det inte heller uppstå några större problem. Det blir också billigare, dels för att planfrågan blir lättare, dels eftersom inga broar eller vägtunnlar behöver anläggas. Tills sist kommer det att bli en oerhört snabb förbindelse eftersom det troligen inte behövs eller finns intresse för några stationer längs vägen.
Undertecknade föreslår alltså
att Lunds kommun i samarbete med Malmö kommun snarast utreder en s.k.light- rail-bana på motorvägen E22 mellan Lunds norra avfart och Malmös infart.
Lund 071025
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Persontrafiken mellan Lund och Malmö ökar hela tiden. Ökningen gäller samtliga trafikslag. Till delar byter Lund och Malmö befolkning med varandra under dagarna. Det är således trångt i båda riktningarna.
Transportsektorn är den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser. Och detta till den milda grad att det förtar minskningen inom andra sektorer. Samtidigt är det klarlagt att varje väg som breddas, varje väg där bilens framkomlighet ökar, genererar ny trafik och därmed mer växthusgaser. Vinsterna av alternativa bränslen och nya förbränningsmotorer uppväger inte på något vis det faktum att transportvolymerna på väg bara fortsätter att växa.
Både ur transport-, miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är tåget det effektivaste av de motordrivna transportmedlen. Många kan åka samtidigt och tågsätten kan göras längre och kortare allt efter behov.
Utökad spårkapacitet
Spårkapaciteten på stambanan slår snart i taket. Det finns behov för minst fyra spår hela sträckan mellan Lund och Malmö. Behovet av utökad spårkapacitet mellan Malmö och Lund kommer inom kort att bli akut.
För att kollektivtrafiken ska bli ett reellt alternativ till bilismen räcker det inte med ökad kapacitet på stambanan. För att kollektivtrafik skall vara attraktiv bör den erbjuda få byten mellan startpunkt och målpunkt och den ska inte behöva riskera att fastna bland ändlösa bilköer.
Nya spårsträckningar
Det behövs fler målpunkter i Malmö och Lund som på ett enkelt sätt kan nås med spårburen trafik. Det behövs fler och nya spårsträckningar mellan de båda städerna. Detta gäller för Lunds del inte minst Ideon, utbyggnaderna på Brunnshögsområdet och Hasslanda samt det planerade bostadsbyggandet på stadens östra flank. Den spårburna kollektivtrafiken måste således (med så få byten som möjligt) betjäna både centrum och stadens mer perifera delar.
Lund har länge planerat för den s.k. Lundalänken som till sin sträckning redan delvis är färdigställd och trafikeras med busstrafik. Spårvagnen kommer att gå från stationen över sjukhuset under motorvägen vid Ideon och ut mot Brunnshög och senare till Dalby.
Där spårvagnen passerar under E22 borde det finnas goda möjligheter att låta spåret dela sig och låta en del gå upp på motorvägens mitt och raka vägen till Malmö. En snabb förbindelse skulle då kunna erhållas mellan Lunds östra stadsdelar och Malmö Värnhem och kanske via citytunneln över till Köpenhamn.
Bredda E22 för snabbspårväg
Vägverket har redan föreslagit en breddning av E22 för att öka framkomligheten för biltrafiken. En breddning kanske är nödvändig, men låt då breddningen upptas av ett dubbelspår för en snabbspårväg mellan Lund och Malmö!
Denna lösning ger flera fördelar: Istället för nya trafikgenererande bilfiler får vi en ny trafiksäker, klimat- och miljövänlig och snabb transportförbindelse mellan Malmö och Lunds östra stadsdelar. Vi sparar på den goda marken genom att bygga på en befintlig väg. Planmässigt lär det inte heller uppstå några större problem. Det blir också billigare, dels för att planfrågan blir lättare, dels eftersom inga broar eller vägtunnlar behöver anläggas. Tills sist kommer det att bli en oerhört snabb förbindelse eftersom det troligen inte behövs eller finns intresse för några stationer längs vägen.
Undertecknade föreslår alltså
att Lunds kommun i samarbete med Malmö kommun snarast utreder en s.k.light- rail-bana på motorvägen E22 mellan Lunds norra avfart och Malmös infart.
Lund 071025
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Utveckla kollektivtrafiken!
Motion av fp och dv
Motion till Lunds kommunfullmäktige:
I många olika sammanhang framhåller Lunds kommun vikten av att prioritera kollektivtrafiken (och andra miljövänliga transportslag). Ofta är det oklart vad som i detta sammanhang konkret menas med ”att prioritera”. Kanske är det bättre att som i LundaMaTs II tala om att utveckla stads- och annan kollektivtrafik. I LundaMaTs II (sid 64) beskrivs projektet ”Utvecklad stadstrafik” som bland annat innehåller åtgärder som busskörfält, bättre hållplatser, signalprioritering m.m”. Samtidigt har kommunfullmäktige som ett av målen för kollektivtrafiken satt upp att kollektivtrafiken i Lund ”skall vara ett attraktivt alternativ till övriga ressätt.
Dalbyvägen är ett av de större kollektivtrafikstråken i Lund. Kollektivtrafiken tvingas i allt väsentligt att konkurrera om plats och framkomst med biltrafiken och kan i varje fall i detta avseende knappast utgöra ett ”attraktivt alternativ”, dvs den har få konkurrensfördelar jämfört med biltrafiken.
För att utveckla kollektivtrafiken i Lund föreslår vi därför Kommunfullmäktige att besluta
att utreda möjligheten till separata körfält för kollektivtrafiken på Dalbyvägen på sträckan korsningen Tornavägen till Norränga
att kollektivtrafikens fordon ges företräde framför övrig trafik (trafiksignaler etc)
Lund 071025
Oskar Krantz, Folkpartiet Liberalerna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
I många olika sammanhang framhåller Lunds kommun vikten av att prioritera kollektivtrafiken (och andra miljövänliga transportslag). Ofta är det oklart vad som i detta sammanhang konkret menas med ”att prioritera”. Kanske är det bättre att som i LundaMaTs II tala om att utveckla stads- och annan kollektivtrafik. I LundaMaTs II (sid 64) beskrivs projektet ”Utvecklad stadstrafik” som bland annat innehåller åtgärder som busskörfält, bättre hållplatser, signalprioritering m.m”. Samtidigt har kommunfullmäktige som ett av målen för kollektivtrafiken satt upp att kollektivtrafiken i Lund ”skall vara ett attraktivt alternativ till övriga ressätt.
Dalbyvägen är ett av de större kollektivtrafikstråken i Lund. Kollektivtrafiken tvingas i allt väsentligt att konkurrera om plats och framkomst med biltrafiken och kan i varje fall i detta avseende knappast utgöra ett ”attraktivt alternativ”, dvs den har få konkurrensfördelar jämfört med biltrafiken.
För att utveckla kollektivtrafiken i Lund föreslår vi därför Kommunfullmäktige att besluta
att utreda möjligheten till separata körfält för kollektivtrafiken på Dalbyvägen på sträckan korsningen Tornavägen till Norränga
att kollektivtrafikens fordon ges företräde framför övrig trafik (trafiksignaler etc)
Lund 071025
Oskar Krantz, Folkpartiet Liberalerna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)