Lördagsmusik

Helgeandskyrkan (Lund)
17 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Södra Lund förr, nu och i framtiden

Promenad i kluven stad
   Fyrspåren?
   Klostergårdsstationen?
   Bebyggelsen?
   Parkområdena?
   Tunneln?
Samling på Kyrktorget söndagen den 18 oktober klockan 14
Klostergårdens byalag

Psalm av Jesper Svedberg

söndagen den 18 oktober
Herre, signe du och råde
och bevare nu oss väl.
Fräls oss allo ifrån KD
som förskräcker så vår själ. 

Brunrandigt om flyktingar av Ulf Nymark

”Det som nu sker … handlar inte om flyktingpolitik i ordets verkliga mening. Flyktingar är människor som utsätts för direkt hot och förföljelse, inte människor som tar sig hit för att komma bort från fattigdom eller usla villkor i flyktingläger. … vi kan inte bevara välfärdssystemen med mycket stor invandring … Dagens unga kommer att få eländiga liv som vuxna genom att politikerna inte i tid återupprättat en fungerande flyktingpolitik, styrt över resurserna mot hjälp i flyktingläger i och i närheten av krigsdrabbade områden”.
   Detta citat måste härstamma från Sverigeetnokraterna eller hur? Icke så. Det är Skånska Degbladets ledarskribent Lars J Eriksson som den 10 oktober häver ur sig detta i sin tidning. Nu lär ju inte Centerpartiets ledning stå bakom denna syn på flyktingar, men jag har inte sett några avståndstaganden vare sig från C-ledningen på riks- eller lokalnivå. Fast jag kan ju ha missat det, förstås

Ett första vårtecken: höstsådden gror av Gunnar Stensson

I veckor har jag letat efter gröna strån på Flackarps och Trollebergs plöjda och harvade åkrar söder om Höje å. Visst är jorden vacker när vita måsar hackar efter föda i gryningssolen och visst är lönnarnas flammande kronor prakrfulla -  men när nätterna blir långa är det ändå den groende säden som väcker hoppet om vår.
   Våren 1645 skövlades dessa åkrar, då den svenska ockupationsarméns 3000 hästar trampade ner  grödan på order av general Hans Wachtmeister, som slagit läger i Värpinge intill Trolleholm.
   Idag såg jag äntligen de första gröna stråna skymta fram, glesa och smala i de randiga fårorna. Snart ser man lätta skiftningar i de bruna fälten och före frosten förvandlas de till blänkande gröna ytor. Det är sevärt.
   De svarta bärklasarna på Flackarps urgamla fläderträd har skrumpnat, men jag hittar ett friskt äpple i ett träd vid järnvägen.
   Ett pågatåg och ett öresundståg möts på bron och kort därpå dundrar ett godståg förbi på väg mot Lund. Om några år ska här bli fyrspår och järnvägsstation och bebyggelse. Men just nu gror höstsådden och våren 2016 får den spira utan att trampas av en ockupationsarmés hovar.

Spårvägsreplik av Lucifer

Ulf Nymark (Mp) är i förra VB upprörd över mitt förräderi gentemot Vänsterpartiets långa tradition att förespråka spårvagnar för Lund. Jo, förvisso, men det handlar inte om en trosbekännelse utan om en praktisk trafik- och stadsbyggnadsteknisk fråga som rimligen bör diskuteras i samma ljus som andra frågor. Så sker dessvärre inte, vare sig på anhängar- eller motståndarsidan. Jag kan inte se att det är så brått om med spårläggningen utan kan tänka mig andra kollektiva lösningar under några år, men blir förstås beskylld att medverka till att det ”utvecklas ett bilberoende” på Brunnshög. Själv är jag en varm vän av spårbunden trafik (och som uppvuxen i Helsingborg glömmer jag aldrig den underbara linjen mellan Råå och Pålsjö).
   Jag är i första hand intresserad av en annan sak nämligen att bryta det dödläge där borgarna med stöd av FNL kan fortsätta Lunds nu nioåriga svältkur under borgerliga budgetar. Men där har Nymark ingenting att säga. Han fastslår helt enkelt att FNL är ett borgerligt parti och därmed är saken klar, de går inte att tala med. Hur kan han vara så säker? Mats Olssons och Hanna Gustafssons förhandlingsskicklighet må vara stor, men vad hjälper det om S och Mp inte kan tänka sig att förhandla med FNL.
   Vänsterpartiet är i motsats till S och Mp ett socialistiskt parti i opposition till rådande maktförhållanden. Men V-opposition kan det inte bli tal om, i alla fall inte i Lund ty V är ett styrande parti. Ja, ser väljarna det så i nästa val kan den återstående oppositionen förvänta sig glada dagar.

Nyliberalismen är död av Gunnar Stensson

Den nyliberala parentesen i nutidshistorien inleddes i september 1973 med kuppen i Chile, som gav Milton Friedmans Chicago Boys fritt spelrum, och avslutades 35 år senare i september 2008 med Lehman Brothers konkurs, som ledde till en internationell finanskris.
   På borgerliga ledarsidor framhärdar fortfarande en del gamla stötar (somliga av dem är relativt unga) som ännu inte förstått att nyliberalismen gick ur tiden för sju år sedan.
   En kommentar av Mats Skogkär om den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders fick mig plötsligt att inse det. Den handlade om debatten mellan de demokratiska presidentkandidaterna och löd så här: ”Politiskt och ideologiskt lever 74-åringen (Bernie Sanders) kvar i 1970-talet”  (SDS 15/10)
   Men det är ju Mats Skogkär som lever kvar i 1970-talet, Milton Friedmans och Margaret Thatchers rovgiriga 1970-tal.

Ship to Gaza gratulerar den tunisiska dialogkvartetten och Monzef Marzouki

PRESSMEDDELANDE: 2015-10-09

Att den norska nobelkommittén har tillkännagett det kloka beslutet att tilldela årets nobelpris till Tunisisk nationella kvartetten för dialog glädje oss mycket. Det måste ses som ett erkännande av de drömmar och krafter som drev den arabiska våren och den tunisiska jasminrevolutionen 2010-11.
   Dialogkvartetten är ett samarbetsorgan för fyra tunisiska organisationer: Tunisiens fackliga centralorganisation, (UGTT), Tunisiens centrala arbetsköparorganisation (UTICA), Det tunisiska advokatsamfundet (ONAT) och Tunisiska League of Human Rights, (LTDH)
   Den sistnämnda organisationen har arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien sedan 1977. En av dess tongivande företrädare är den tunisiske ex-presidenten Monzef Marzouki som också var organisationens ordförande under fem dramatiska år 1989-1994. Marzoukis engagemang för fred och folkrätt begränsar sig emellertid inte till den tunisiska inrikespolitiken. I somras var han en av de internationella delegaterna ombord på Ship to Gazas trålare Marianne av Göteborg då vi och Freedom Flotilla Coalition åter gjorde ett försök att bryta den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.

Nya Lund C: Gräva ner eller inte gräva ner? av Ulf Nymark

I ett i förra veckans VB refererar Staffan Lindberg till ett debattinlägg av undertecknad i Lokaltidningens nätedition. Jag kan tänka mej att en del av VB-läsare missat det aktuella inlägget i Lokaltidningen. Det kan därför finnas skäl att återge debattartikeln i VB. Texten återges nedan i lätt bearbetat skick. 

Gräv ner Lund C! - det är, föga överraskande, ett av de vanligaste förslagen som lundaborna lämnat in i samrådet kring planerna för nya Lund C.
   Förvisso finns det många fördelar med att gräva ner banområdet i centrala Lund. Bullerstörningar från tågen upphör ovan jord. Den barriäreffekt som järnvägen utgör elimineras, stadskärnans östra och västra delar kan bindas samman i nya stråk och mark friställs för byggande av bostäder, handel m m.

Snäv ram
Av kostnadsskäl är nedgrävning inte aktuell inom en nära framtid. Men planförslaget utgår från att den nu förestående ombyggnaden ska anpassas till en eventuell framtida nedgrävning. Detta ger en snäv ram för vad som är möjligt att göra nu. Så t ex kommer ingen överbyggnad av banområdet att kunna göras, bortsett från att Mittelbron breddas och blir en del av resecentrum med väntutrymmen och endast en pytteliten butik.

Banunderhåll eller nedgrävning?
Vad skulle då en nedgrävning kosta? En utredning, som gjordes för sex år sedan, kom fram till en prislapp i storleksordningen 6 miljarder. (OBS! Summan är angiven i 2009 års prisnivå). Denna summa täcker en stor del av det uppdämda banunderhållsbehovet i landet. Lundaborna får räkna med att stå för lejonparten av kostnaderna för en underjordisk station, eftersom Trafikverket har begränsat intresse av en nedgrävning. Detta eftersom en nedgrävning inte är en satsning på kollektivtrafiken, utan enbart ett lundensiskt stadsutvecklingsprojekt. Tågtrafikens problem har ingen koppling till detta. De problem järnvägen brottas med handlar i stället om driftsstörningar och förseningar, som bottnar i bristande underhåll och otillräcklig kapacitet på spåren. Ingen av dessa brister reduceras genom en nedgrävning.

   Till detta kommer att få tågresenärer torde uppleva det som ett problem att perrongerna ligger i markplan. Tvärtom, få resenärer skulle uppfatta det som ett lyft att stiga av eller på tåget i halvmörka tunnlar som i Helsingborg och Malmö C eller i en kal och känslokall station som Triangeln.

Ny stadsdel möjlig
Ska den förestående omvandlingen av Lund C begränsas av en oviss framtida nedgrävning? Eller ska kommunen lyfta blicken, höja ambitionsnivån, maximera stadskärnans attraktionskraft och fullt ut ta vara på möjligheterna att skapa ett framtidsinriktat stationsområde? Med andra ord nyttja möjligheten att bygga vad som i praktiken blir en ny stadsdel med ett stort antal bostäder och stort serviceutbud ovanpå det befintliga banområdet?

Framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid
Innan dessa frågor på ett nöjaktigt sätt kan besvaras måste beslutsunderlaget fördjupas. En ny utredning som ger svar på vad det i dag skulle kosta att gräva ner stationen, och en prognos för kostnaderna på medellång sikt måste enligt min mening med det snaraste tas fram. På den grundvalen kan sedan en bedömning göras huruvida skattebetalarnas pengar gör mest nytta inom stadsutveckling eller upprustning av järnvägen - eller andra angelägna samhällsområden. Ytterst gäller det om Lund nu vill bygga nya Lund C med snöpta visioner och begränsad hållbarhet eller skapa ett långsiktigt uthålligt stationsområde som framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid.

Vem är Sveriges store landskapsmålare? av Lotte Möller

Marcus Larson, prins Eugen, Gerhard Nordström är några av buden när jag frågar runt bland bekanta.
 

 

Men enligt konstmuseet Nivågård söder om Helsingør är det Carl Fredrik Hill – född i Lund 1849 - som är vår främste i genren, trots att många av de landskap som målade fanns i norra Frankrike. Fast det är inget att tjafsa om. Det är för att locka besökare och därmed legalt som den stora Hillutställning som öppnade häromveckan fått titeln Sveriges store landskabsmaler. Danskar är ju svaga för svenska landskap, gärna typ Småland, medan Hill knappast är ett allmänt känt namn på andra sidan Sundet. En alternativ titel som Sveriges store skizofrene maler hade säkert inte haft samma appeal, även om också sjukdomskonsten är rikt representerad på utställningen.
   Kalla den vad du vill men åk dit! Öresundståget stannar i Nivå, stationen söder om Humlebæk och norr om Kokkedal, sedan är det bara en bit att gå. Det är en rik och underbar utställning, sammanställd av Sten Åke Nilsson, lundensisk professor emeritus och Sveriges store Hill-kender.

   Hillutställningen på Nivågård pågår till den 31 januari.

Mera Hilliana: Kerstin Norborgs vackra nya bok Marie-Louise (Norstedts) som handlar om Carl Fredriks syster som också ville bli konstnär. Men de planerna godkändes inte av den lundensiske matematik-professorsfadern. Enda gången hon fick besöka Paris var när brodern tagits in på sinnessjukhus. Så småningom kom han tillbaka till Lund, först till St Lars och sedan till hemmet på Skomakargatan.  På platsen där det låg står i dag en skulptur av Arne Jones, inspirerad av en av Hills sjukdomsteckningar.

Därför ska tågen stanna vid Klostergården av Per Roijer

Å&R till salu — Kan rymma nytt Klostergården

Trafikverket höll samrådsmöte i veckan på Grand Hotel eftersom södra stambanan ska byggas ut till fyra spår från Flackarp till Lund. Hushåll som kan tänkas beröras hade fått inbjudan med posten.

Ett hundratal personer infann sig på onsdagseftermiddagen. Ytterligare ett möte följde på kvällen.
   Förfarandet regleras i lag (från 1995), om hur det går till när järnväg ska byggas.
Ingen diskussion tilläts, däremot kunde de som infunnit sig ställa frågor till företrädare för Trafikverket, Lunds och Staffanstorps kommuner.
   Byggandet av den fyrdubbla järnvägen från Arlöv är redan på väg, där har processen kommit längre. Den återstående biten går från Flackarp ända in till Svanegatan i centrala Lund. Och nu skulle Trafikverket enligt lag inhämta allmänhetens synpunkter, i en första vända. Tre öppna samrådsmöten krävs.

   Fyrspåren slutar vid Svanegatan; norrut fortsätter den tvåspåriga järnvägen. Men detta stopp bör betraktas som tillfälligt. Trafikverket avvaktar att Lund ska bestämma sig för hur man vill ha centralstationen.
   Vid Klostergården ska det byggas en hållplats, med fyra spår blir det möjligt. Men inga besked gavs om var den nya stationen ska ligga. Trafikverket vill ha synpunkter från allmänheten. Boende på Klostergården och andra får yttra sig, antingen som enskilda eller som företrädare för organisationer eller borättsföreningar.

Den som slog sig i slang med tjänstemännen från Trafikverket och de båda kommunerna kunde dock vaska fram en del intressanta nyheter:
   Man kan fråga sig varför Trafikverket och Lund vill lägga en station så nära centralstationen.
   Arenan gynnas av att publik och evenemang kan växa då åskådarna i framtiden stiger av tåget precis framför entrén.
   Men är de omgivande bostadsområdena tillräckligt underlag för en ny järnvägsstation? Boende på Klostergården har idag inga svårigheter att ta bussen till centralen och vidare ut i världen.
   Om man vet – vilket är föga känt – att ägaren till f d Åkerlund & Rausings fabriksanläggning väster om järnvägen vill sälja fabriken och exploatera marken blir bilden en annan. Bland planfolket i såväl Lund som i Staffanstorp diskuteras att bygga bostäder på det tidigare fabriksområdet. Med förtätning ryms här ett helt nytt Klostergården.

   Den internationella arkitekttävling som just nu ställs ut på kommunhuset Kristallen ska ses i det sammanhanget.

Vad händer nu?
Lund skaffar sig en ny järnvägsstation i utkanten av kommunen. Ja, nästan mer än i utkanten, gränsen till Staffanstorp går i Höje å.
   Med den nya stationen kommer trycket att bygga längs järnvägen och dess omgivningar att öka explosionsartat, framgick det. För Lund är problemet att kommunen tar slut där. Som ett brev på posten kommer då frågan om att justera kommungränsen mot söder. Förslaget finns och diskuteras både bland stadsplanerarna i Lund – och bland deras kollegor i Staffanstorp.
   Också i Staffanstorp är gränsen en källa till bekymmer, till och med frustration, eftersom den försvårar planeringen.
   Att avstå mark är i Staffanstorp en ickefråga, och det talas inte högt om saken.
   Någon dialog mellan det rödgröna styret i Lund och den moderata ledningen i Staffanstorp förekommer inte heller. Där är relationerna bottenfrusna, vilket än mer frustrerar planfolket. De ser att Lund har ett olöst problem, som påverkar dem själva.
   Något lite kommer Flackarp att växa kring den nuvarande småhusbebyggelsen. Växthusen, som från Klostergården syns i backen ner mot ådalen, har sett sina bästa dagar. Där ska Staffanstorp bygga småhus.
   På den lundensiska sidan av kommungränsen ökar trycket mot de sällan uppmärksammade naturvärdena på västra sidan om järnvägen. Fågeldammarna och reningsverkets omgivningar.
   Till slut en detalj: I Lund får man på det som tidigare kallades gatukontoret äntligen gehör för sin idé sedan decennier att dra Åkerlund och Rausings väg över ån till väg 108. En station vid Klostergården utan tillfartsvägar för bilar vore ganska otänkbar.

Henning Mankell kommer att leva bland oss länge än av Bertil Egerö

 

En kväll, det måste ha varit på nittiotalet, satt de vid vårt köksbord, Henning och Mia Couto. Mia, landets kanske bästa författare, skulle tala på AF om krigets Moçambique. Samtalet gick stilla vägar, kriget låg där som en sordin över vårt utbyte.
   Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter.
   Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.

Först Zambia
Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet. De vita som levde i sin bubbla, inte förstod just någonting av de andras kultur och tankevägar. Kanske blev den upplevelsen styrande när Mankell på 1980-talet kom att närma sig Moçambique, ett land koloniserat av fattiga portugiser som aldrig kunde avskärma sig från landets invånare på det vis engelsmän alltid gjorde. En avgörande skillnad; många av oss Afrikagruppernas ’kooperanter’ upplevde säkert de ras/klass-motsättningar som självklart fanns där, men som aldrig hindrade oss som ’vita’ från att utveckla stor vänskap med arbetskamrater, grannar och andra som vi fick glädjen att lära känna.
   För de flesta av Mankells läsare är han mest förknippad med skånska leråkrar och en mycket mänsklig polis i Ystad. I deckarna om Wallander riktade Mankell udden mot utsatthet och orättvisor, brottslighet, maktens övergrepp. Men det var i krigets Moçambique som Henning Mankell fann sin bas: ett land där regimen utlovade socialism och jämlikhet medan dess politik (och omvärldens skickliga underminering av dess strävanden) ledde landet in i allt svårare villkor för alla utom en liten urban elit.

Moçambique: A Luta Continua - kampen fortsätter
Människan Henning Mankell kunde inte gå förbi gatubarnen utan att se dem, inte resa i landet utan att se utsatthetens villkor. Samtidigt stimulerades han starkt av den kultur konstnärer, journalister, författare och teaterfolk uttryckte i sin verksamhet: integritet och kreativitet, ofta starka uttryck för lidandet i landet. Teateruppsättningarna var en viktig arena för kommunikation och förstärkning av kulturfolket i dess kamp för ett bättre Moçambique. Särskilt journalister angreps ofta, en del mötte döden när de avslöjade korruption i landets högsta ledning.
   Mia Coutos böcker tillhör den riktning som kallas magisk realism. Henning Mankells lilla skrift Comédia Infantil, om ett föräldralöst gatubarn från norr som sakta dör på ett tak i Maputo, är vad jag vet den enda av det slaget, och kanske hans bästa skrift om de fattigaste bland de fattiga. När den filmades gavs flera roller åt de fattiga barn i Maputo som Henning lärt känna och blivit vän med. Den magiska realismen dök även upp i en norsk TV-serie som också gick i svensk TV och visade de dubbla bottnar av verklighet många levde med: En norsk specialist på desarmering av minor förstår aldrig vilka starka ekonomiska krafter som motverkar hans arbete, och får genom sitt tjänstefolk hjälp att hantera det av människor i de fattiga stadsdelarna som besitter krafter av ett helt annat slag – krafter vi menar inte existerar.

Samma maktspråk, samma problem där som här
Sofia är en romangestalt hämtad ur verkliga livet. Hon förlorade båda benen när en av krigets försåtliga personminor exploderade under hennes fötter. En stor vänskap utvecklades, och Sofia lärde sig sy på maskin. Vänskapen ledde till barn- och ungdomsböcker om Sofia, en genre som Henning även ägnade sig åt i serien om Joel från Sveg.
   Bland deckarna är Den vita lejoninnan inte bara en näst intill otrolig länk mellan det KGB som tappat fotfästet efter Sovjets sönderfall, och apartheidregimen i dess sista suckar. Den bör också ha öppnat ögonen på många läsare för apartheids Sydafrika och kampen för demokratisering.
   Blev Sagan om Isidor någonsin populär? Historien om en fattig fiskare som på 1850-talet försöker finna sin utkomst på ett öde utskär i Östersjöskärgården, och som ror till Stockholm för att hävda sin rätt till detta skär gentemot myndigheternas anspråk på att utvinna malm på skäret. I boken Kinesen utspelas en mer dagsaktuell variant på temat: den kinesiska statsdrivna kapitalismens metoder för att tillskansa sig stora ytor mark från Moçambiques fattiga bönder – med regimens samtycke förstås. Mankell bjuder i den boken på en mindre väl känd variant på slaveriet: kidnappningen från kinesiska hamnar av fattiga kineser som i slavliknande förhållanden med hög dödlighet byggde USAs järnväg från Stilla Havskusten in mot landets centrala delar. 

Teatern inte att förglömma
Till sist, Teatro Avenida, en sliten lokal från kolonialtidens Maputo (Lourenço Marquez). Där upplevde jag en gång den nybildade nationella danstruppen framträda i en lysande föreställning. För Henning Mankell blev den hans fasta punkt i arbetet i Moçambique. Olika europeiska pjäser sattes upp, och – till hans glädje – gick hem även hos Maputos publik.
   “Mitt arbete med Teatro Avenida är och har varit ett av mitt livs största äventyr och likaså mitt livs största utmaning. Att arbeta med människor från olika kulturer har fått mig att inse att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.” Dessa ord, citerade från hemsidan, uttrycker vad som kom att bli en grundläggande dimension i allt som Henning Mankell ägnade sig åt: makten och dess språk är densamma överallt, kampen för ett bättre liv likaså.
   I Moçambique fick Mankell se fattigdomen på nära håll. Ett sista citat: ”En kilometer från centrum i Maputo lever människor i misär och svält. Jag kan inte hjälpa alla, men det hindrar mig naturligtvis inte från att hjälpa de jag kan. Eftersom jag kan vore det ju för jäkligt om jag inget gjorde. Det är alldeles för många som samlar pengar på hög, jag fattar inte vad de inbillar sig.”
 

I barnbyn Chimoio i centrala Moçambique har nästan hundra föräldralösa barn fått ett nytt hem. Byn har byggts av SOS Barnbyar efter en donation från Henning Mankell.

Snö kan brinna av Sten H.

Katarina Mazetti, författare i Lund, är en god berättare. Det vet vi sedan hennes genombrott Grabben i graven bredvid men också från hennes framträdande tillsammans med Röda Kapellet senaste Kulturnatten. Hennes nya bok Snö kan brinna (Alfabeta 2015) handlar om ett folk-musikgäng i Umeå under 1970-talet. ”Det var den tidsåldern då man insåg att musik gick att göra, inte bara avlyssna.” Det är ingen dokumentär skildring, snarare en dröm om hur det kunde ha varit.

Möte mellan subkulturer
Vad som inträffade var mötet mellan två folkmusikaliska subkulturer. Den ena var den etablerade folkmusiken, utövad från estrad i spelmanslag som inte sällan spelade för folkdansare i traditionella folkdräkter, gärna på Svenska flaggans dag. Man övade, var ordentliga och spelade fiol efter noter.
   Den andra var den folkmusikaliska oorganiserade vänstern som var självlärd, undvek noter och kanske inte alltid spelade så rent. Det fanns beröringspunkter i repertoarerna, men den senare gruppen var friare, också i val av instrument – här var det OK med dragspel, tvärflöjt, kanske rentav en klarinett eller en irländsk trumma. Just dragspel (Katarina Mazettis instrument) var det som avskyddes mest av traditionalisterna. Jag minns ett besök på Delsbostämman som inleddes av att ortens kyrkoherde nedkallade Guds välsignelse över stämman varvid han tydligt betonade att det var bara fioler det gällde.
   Jag ska inte överdriva skillnaden i politisk hållning (och Mazetti broderar inte på temat). Kanske var det mest en fråga om skilda generationer där folk i den senare gruppen oftare kände varandra från Vietnamdemonstrationer än från konsertestrader. Men visst fanns det politiska övertoner i musikvalet– vem minns inte SKP-pamfletten ”Folket kan inte segra till fiendens musik”.

”Emma” i ABF-cirkel
Jag hade inte skrivit om det här om jag inte själv hade fångats av den nya rörelsen. Jag satt fyra terminer i en ABF-cirkel som nybörjare och filade på min fars fiol (köpt på postorder från Åhlén & Holm på trettiotalet). Vi spelade förstås ”Emma”, ”Opp och ud och å” och efter hand också några underbara skånska schottisar. Traditionsbäraren Bror Dahlgren från Bjärsjölagård gästade oss och lärde oss några av sina låtar. Helgen före midsommar for vi på spelmansstämman i Degeberga och jag kom t.o.m. att åka till Ransätersstämman. Vi lärde oss också dansa hjälpligt – det här är ju dansmusik. Men man får nog säga att mina polskor aldrig blev riktigt habila vare sig som spelade eller dansade.

   Katarina Mazetti skildrar ett gäng vänner som finner varandra genom musiken. Om en fiollärare: ”Han blev en utmärkt lärare, men tyvärr en halvdålig älskare, hade bättre hand med stråken. Men han lärde mej Stenselepolskan och jag lärde honom var clitoris satt.” Gruppen spelar tillsammans, startar ett kollektiv i ett gammalt hus och gör så småningom lite framträdanden på fester och för pensionärer. Bokens bästa och roligaste avsnitt är skildringen av ett framträdande på fängelset (det här var årtiondet när KRUM blomstrade) med ett något blandat mottagande.

Spel- och lyssnarglädje
Det är spel- och lyssnarglädje det handlar om, om entusiasm och förmåga att njuta av det sväng och det gung i knäna folkmusik kan ge. Livsglädjen är där hela tiden. Men också upptäckarglädjen när man tände på en gammal polska som man plockat upp någonstans i det inre av Västerbotten. Hur det gick sen för oss i folkmusiksvängen? Jo på det vanliga tragiska viset: några blev så bra på sina instrument att de flesta av oss lade av.
   Katarina har också strösslat boken med noter på låtar som hon gillar och ger oss rådet att kolla in dem på Youtube. Jag har gjort det och det funkar bra. Jag är väl inte så förtjust i bokens handling, men den är inte viktig utan det är tidsandan det handlar om. De fyra i gruppen förlovar sig kollektivt, men inte oväntat uppstår spänningar, både musikaliska och erotiska. Jo, så kan det gå. Men visst kan snö brinna, åtminstone ibland och under begränsade perioder.
 

Thomas Pikettys Kapitalet; ett försök till helhetsbild av Gunnar Stensson

Jag har i ett par nummer av VB presenterat delperspektiv ur Thomas Pikettys Kapitalet. Det är dags att försöka sammanfatta något av den väldiga helhetsbild, fylld av historiskt, socialt och ekonomiskt kunnande, som fyller de mer än 650 sidorna i boken.
Det ska göras på en spalt i VB.
Det är förstås en omöjlighet.

Kapital och demokrati 
Kapitalet koncentreras automatiskt i det kapitalistiska systemet. Så har det historiskt varit och så är det än idag. Att äga en förmögenhet ger större inkomst än att arbeta. Ju mer förmögenheten koncentreras till färre ägare, desto svårare sociala spänningar uppstår och desto sämre fungerar samhället. En sådan nedgång har präglat Europa och än mer USA under åren 1980-2012.

Förmögenheterna ärvs
Det innebär att den ekonomiska makten ärvs. Möjligheten till social rörlighet minskar. För den rikaste procenten av befolkningen är kapitalet den viktigaste inkomstkällan.
   Piketty ger flera exempel (s. 452). Liliane Bettencourt, som aldrig arbetat en enda dag i sitt liv, ökade sin förmögenhet från 2 miljarder dollar till 25 miljarder mellan 1990 och 2010. Det är en konsekvens av systemet och oförenligt med demokrati. Hon lever i Frankrike.
   Än mer våldsamt ökar kapitalkoncentration och ojämlikhet i USA efter 1980. Den är en av huvudorsakerna till finanskrisen 2008.
   Inte bara förmögenheterna utan också  inkomstskillnaderna ökar drastiskt. Högst inkomster har de som verkar inom finanssektorn.

Kapitalet är globalt
En betydande andel av de globala finansiella tillgångarna är undangömd i olika skatteparadis. Det betyder att den kraftiga uppgången i privat förmögenhet är ännu högre än man kan utläsa ur de officiella redovisningarna.*

En social stat växte fram under 1900-talet. För att finansiera den infördes progressiv inkomstskatt.
   Idag är progressiv kapitalskatt ett bättre instrument för att motverka obalansen. Båda
skatterna kan naturligtvis kombineras.
   Pengarna används till skola, vård och omsorg. Alla barn ska ha möjlighet till utbildning oavsett föräldrarnas inkomst och alla ska ha tillgång till sjukvård, speciellt om de lever under små omständigheter. Fattigdomen ska avskaffas.
   Den fria utbildningen bidrar till social rörlighet i samhället. I USA och många andra länder har endast de rikaste tillgång till hög utbildning. Sverige har infört avgift  för utländska studenter vid universiteten. Det leder till stagnation och sociala motsättningar.

Konfiskatoriska skattesatser på toppinkomsterna är enda vägen att hejda uppgången till orimligt höga löner. I USA var de högsta inkomstskattesatserna på 1950-talet högre än 90 procent. Nu har de sänkts till mindre än 50 procent.

En progressiv global skatt på kapital skulle stoppa spiralen mot ökad ojämlikhet och ge möjlighet att kontrollera det globaliserade finanskapitalet.
   En gemensam europeisk förmögenhetsskatt skulle vara viktig för de små europeiska länderna som nu inte förmår genomföra nödvändig förmögenhetsbeskattning, eftersom det leder till kapitalflykt till länder med lägre skatt. Idag tvingas länderna i Europa till ett skattesänkningsrace mot botten.

Thomas Piketty är reformist
Han vill bevara vad han kallar den sociala staten. Det är en demokratisk stat. En stat som garanterar alla likvärdig utbildning, vård och omsorg. En stat  där alla kan göra en klassresa. En stat med fri företagsamhet, löneskillnader och privat ägande, men som samtidigt genomför en rättvis fördelningspolitik och  utövar demokratisk kontroll för det gemensamma bästa.
   Minskande demokrati, ojämlikhet och sociala spänningar är de största hoten mot den sociala staten. Därför har varje rationell människa skäl att underkasta sig de demokratiska lagar och begränsningar som är nödvändiga för att den ska bevaras.
   Piketty tillämpar, som jag visat, sina tankar också på global nivå. Vi måste undanröja de globala orättvisorna. Ett  rättvist regelsystem för världssamhället är en förutsättning för den sociala staten.

* 6000 miljarder euro döljs i skatteparadis. Svenska Skatteverket beräknade 2007 att 47 miljarder svenska kronor gått förlorade på samma sätt. Det kan jämföras med att kostnaderna för migrationen beräknas till 19,4 miljarder kronor i statsbudgeten för 2016.

Källor: Gabriel Zucman, Gömda rikedomar, Daidalos, och Petter Larsson, ”De verkligt dyra flyktingarna. Dags att sätta stopp för skatteparadisen.” SDS 14/11