Fredag och vi samlas på Stortorget kl 12-14 för att uppmärksamma klimatkatastrofen och kampen för ett värdigt samhälle.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2021-09-16
Vandring i Höjeådalen
Höjeådalen är Lunds närmaste
naturområde, och stora delar av dalen är på väg att bli naturreservat.
Områdets biologiska mångfald och rekreationsvärden hotas dock
fortfarande av Lunds och Staffanstorps exploateringsplaner. På den här
vandringen kan deltagarna uppleva naturen och på plats få veta mer om
kommunernas planer. Vandringen är ett samarbete mellan Lunds
Naturskyddsförening LNF och Höjeådalens intresseförening HIF.
Vi träffas kl 15 vid fågeltornet norr om
reningsverks-dammarna vid Höjeåvägen, ungefär där denna möter
Högbovägens förlängning. Närmaste busshållplats är linje 2-hållplatsen
Jöns Ols Toft.
När: söndag 19 sep 15:00 - 16:00.
Plats: Höjeådalen
Arrangörer: Lunds Naturskyddsförening
Rösta i kyrkovalet!
Jesus predikade att alla människor
var jämlika och lika mycket värda. De rika skulle överlämna sin rikedom
till de fattiga. De sjuka och nödlidande skulle vårdas. De flyende
skulle erbjudas en plats att bo. Allt schackrande för vinst skulle
bort. När Jesus hade vält omkull växlarnas bord i Jerusalem hämnades de
giriga genast. Han blev korsfäst.
Men detta lade grunden för den långsamma utvecklingen fram emot rättvist globalt välfärdssamhälle.
Mäktiga kyrkor agerade ofta för motsatsen: orättvisa,
intolerans och hat. Makten utnyttjar ofta kyrkorna för andra syften.
VISK, Vänstern i Svenska kyrkan, agerar för jämlikhet
och social rättvisa. Om du är en av de fem miljoner röstberättigade i
svenska kyrkan är det viktig att du röstar.
Du kan till exempel bidra till att Nilla Bolding
kommer in i Lunds kyrkofullmäktige. Där behövs hon.
Riksdagen är igång igen! av Hanna Gunnarsson
Hej allihopa!
Nu har ett 
Från och med riksmötets öppnande återgår riksdagen till mer normala
arbets-former. Alla ledamöter kommer vara på plats och rösta (inte bara
55 som det varit sedan i mars 2020) och utskotten återgår till att ha
fysiska möten. Vi är fortfarande lite restriktiva med att ta emot
större besöksgrupper, men det känns bra att kunna börja åka på
studiebesök igen.
Riksdagen är ju i tjänst hela året och det
har varit verksamhet under nästan hela augusti. Pandemin har såklart
krävt att socialutskottet har haft kontinuerliga möten (det kommer
också ett beslut om förlängning av pandemilagen snart) och vi i
försvars- och utrikesutskotten har haft flera möten om läget i
Afghanistan, biståndet och evakueringarna. I måndags var det en
särskild debatt om just Afghanistan (lyssna här) och en särskild debatt om FNs klimatpanel IPCCs rapport (lyssna här).
Det har även varit en partiledardebatt, som såklart alltid är
intressant att lyssna på. Detta var Stefan Löfvens sista så han blev
avtackad med presenter. Se den här.
På riksdagens hemsida finns också flera seminarier som handlar om rösträttsfirandet och Baltikums 30 års-jubileum. Gå in på www.riksdagen.se och klicka på webb-tv.
Hanna Gunnarsson (v) , Riksdagsledamot, Lund
Det är höst av Gunnar Stensson
Plötsligt har alla sommaruppehållets vallar brustit. Politiska och
historiska konflikter och beslut, katastrofer och tillfälligheter,
ödesdigra jordskred och meningslösa virvlar svämmar i en strid,
bullrande, oöverskådlig ström ut över och in i människors medvetanden i
Lund, Sverige, Europa och på hela planeten. Bakom medias rapportering
finns verkligheten.
Talibanernas plötsliga seger i Afghanistan, USA-generalens samtal
med Kina för att förhindra att den galne Trump satte igång ett
kärnvapenkrig, konflikten mellan den transatlantiska alliansen och
Kina, överenskommelsen mellan USA, Storbritannien och Australien att
bygga atomdrivna ubåtar att sätta in i Sydkinesiska havet,
vänstervindarna i det norska valet, Norges fortsatta oljeutvinning i
Arktis, riksdagens öppnande, Stefan Löfvens avgång,
regeringsförklaringen, budgeten, valet av ny statsminister,
Kristerssons och Forsells moderata hjärtlöshet, kampen om makten över
svenska skogar och stränder, den uppblossande konflikten mellan Annie
Lööfs nyliberala partiledning och partimedlemmarnas insikt om
vinstintressenas förgiftning av svensk skola, Lunds byggnadsnämnds
beslut att stoppa bygget av en friskola i Annehem, det goda förslaget
att införa ämnesbetyg i svensk skola, hoten mot Sveriges bästa åkerjord
i Skåne, länsstyrelsens svaghet jämfört med kommunernas makt att
ödelägga åkerjord, kyrkovalet.
Jag kan fortsätta. Moderatpolitikers övergrepp mot kvinnor,
pandemirestriktionernas upphävande, risken för uppblossandet av nya
varianter, Liberalernas splittring och nedgång...
Egentligen delar nästan varenda människa våra villkor.
Gör inte självmål, MFF! av Kerstin Dahlberg och Yvonne Fredriksson
Malmö FF och PUMA skriver nytt långtidsav-tal Publicerad 10 maj 2021 i Företag,Nyheter
MFF, Malmös stolthet vad gäller
fotboll. Ett lag som skördar framgångar och deltar i Allsvenskans
toppstrid, men också visar framfötterna internationellt i Champions
League. Bra skyttar och en duktig målvakt gör att MFF når långt, år
efter år. Sportsligt fantastiskt bra.
Men MFF gör självmål, om inte ofta på fotbollsplanen
så moraliskt och etiskt genom att välja Puma som sin sponsor. Det är
säkert ändamålsenliga kläder och skor, som sportföretaget förser laget
med, men Puma är ifrågasatt och risken finns att det smittar av sig.
Puma är nämligen även sponsor åt israeliska
fotbollsförbundet, IFA, som omfattar lag i de illegala bosättningarna
på palestinska Västbanken. Att ha samröre med dessa, enligt
internationell rätt olagliga bosättningarna är inte ok, inte fair play.
Det är mycket väl känt att invånarna i bosättningarna på
senare år ägnat sig åt eskalerande våld mot palestinierna, deras
egendom och odlingar. Det förekommer ständiga sabotage mot böndernas
viktiga näring: olivodlingen. Avloppsvatten från bosättningar släpps
orenat ut på palestinska åkrar. Men inte nog med det - det fysiska
våldet mot palestinier tilltar från de beväpnade bosättarnas sida.
MFF har givetvis inte direkt del i dessa
våldsamheter och övergrepp, men genom att vara beroende av Puma som
sponsor kan föreningen inte helt friskriva sig från ansvar. Den dag
Puma tar sitt förnuft till fånga och avslutar sitt sponsoravtal med
israeliska fotbollsförbundet är allt ok. Till dess är det inte det.
Andra internationella klubbar har börjat visa kurage och ta ansvar
genom att avstå från samarbete med eller helt avsluta sina avtal med
Puma, däribland Qatar sportklubb och fotbollsklubbarna Luton, Chester
och Liverpool. MFF valde i stället att i våras förlänga sitt
sponsoravtal med Puma i ytterligare några år, trots att föreningen är
väl medveten om problematiken.
Vi skulle helhjärtat vilja visa MFF vårt stöd och
önska lycka till såväl i Allsvenskan som i Champions League, men det är
tyvärr omöjligt att blunda för föreningens bristande omdöme. Såväl
föreningen som supportrar bör ta sig en allvarlig funderare på om de
vill fläcka ner sitt rykte med ett tvivelaktigt sponsoravtal.
Palestinagruppen i Hässleholm/Kristianstad
Kerstin Dahlberg och Yvonne Fredriksson
”Att skriva i onda tider” av Gunnar Stensson
Jan Guillous Skriftställning 2005 – 2021 kan läsas som en fragmentarisk skildring av de senast sexton årens historia. 
Boken är upplagd som en krönika med fem-sex skriftställningar för
varje år. En typisk rubrik från 2005 lyder ”Leijonborgs bomb-liberaler
gör sig redo för heligt krig”.
2006 kommer begreppet igen ”Nu är det bara bomb-liberalerna som
inte fattat”. Det handlar förstås om krigen i Irak och Afghanistan.
Man kan konstatera att det som stod klart för nästan alla andra
inte blev uppenbart för de bombliberalerna här och i USA förrän i år.
Till fruktansvärd kostnad i mänsklig lidande.
2007 riktas uppmärksamheten mot den katastrofala skolpolitiken.
Rubrik: ”Barnen förlorar, de vinsttörstiga rektorerna vinner.” Vi
konstaterar att det fortfarande förhåller sig så.
2008 konstaterar Guillou ”Kriget mot terrorismen är motorn bakom vår tids nazism”.
2010 manar han: ”Därför är det så viktigt att kritisera USA”.
2012 tar han upp vinstdriven privatvård: ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”.
2013. ”Fatta det uppenbara: en privatiserad skola är en försämrad skola”.
2015. ”Saudiarabien kommer inte att bli en demokrati genom vapenaffärer.”
2016. ”Allt ter sig futtigt när en Sverigedemokrat blivit president i USA.”
2017. ”Brottsbenägenheten inom SD är i sanning omfattande”.
2018. ”Ojämlikhetspolitiken en fara för demokratin.”
2019. ”Regeringen vacklar inför pöbeln medan sju svenska barn lider i ett fångläger.”
2020 har Guillou upptäckt ”Ebba Busch framstår som en elak liten fan.”
Och 2021 konstaterar han dagsläget: ”Busch och Kristersson behöver Åkesson – och blir hans nyttiga idioter”.
Som ni förstår är det rolig läsning – och delvis högaktuell. Det
betyder inte att allt är bra. Jag delar långt ifrån alla Guillous
ståndpunkter eller uttryckssätt. Men jag har följt honom sedan han var
talare på en studentafton i Lund – och följande morgon greps av Säpo.
Kriget mot terrorismen, vapen ger inte bestående fred av Bertil Egerö
Med Afghanistan som inspiration är det värt att
reflektera över den frågan. En som gjort det är Jonathan Powell,
chefsförhandlare när kriget i Nordirland avslutades. Hans slutsats:
”Krig tar inte slut förrän du börjar tala med männen med gevär”.
Citatet är hämtat från hans artikel den 10 september (apropå 9/11) i Guardian
om krigen i Mali, i Mocambique, i Nigeria, krig som inte tycks kunna
ges någon militär lösning. Kriget mot talibanerna i Afghanistan är ett
lysande exempel: trots sin absoluta militära överlägsenhet lyckades USA
inte uppnå någon bestående fred. Talibanerna förstod att USA förr
eller senare måste lämna landet, och bidade sin tid.
Inbördeskriget i Nordirland varade många år, men kunde
lösas först när Storbritannien öppnade för direkta samtal med ’fienden’
Sinn Fein. USA tycks aldrig ha lärt sig av sina många krig mot
terrorismen att samtal – förhandlingar – med fienden är ett måste för
att få slut på krig, menar Jonathan Powell.
Men när ska samtal inledas? När fienden
är svag, menar Paul Rogers. Då räcker det inte med bara samtal,
förhandlingarna måste fokusera på roten till terrorismen. Den återfinns
bland marginaliserade unga människor i marginaliserade regioner, t.ex.
norra Mocambique där utländska företag rövar mark och en korrupt
regering ’glömt bort’ att skapa arbete och utveckling för hela
landsändan. Detsamma gäller krigen i de fattiga delarna av Sahel; Mali,
Burkina Faso, norra Nigeria m.fl.
Att terrorismen idag är en globalt växande rörelse
måste erkännas. Militära punktinsatser ger inga bestående resultat. Det
är slutsatserna i reflektioner över de små men svårhanterade krig där
mer vapen inte skapar fred.
Den intresserade är välkommen att nedan läsa ett utsnitt på engelska ur
Joseph Hanlon’s utmärkta skrivningar om denna väsentliga fråga, mot
bakgrund av en växande konflikt i norra Mocambique, där idag militär
från Sydafrika, Rwanda, Zimbabwe m.fl. länder försöker hålla tillbaka
lokala uppror som stöds av olika islamistiska grupper.
Bertil Egerö
War on terror
'Wars don’t end for good until you talk to the men with the guns,' writes Ireland negotiator, citing Mozambique
We have to learn the lessons from
Afghanistan elsewhere in the world. How are we going to deal with the
armed Islamist groups across northern Africa, in Somalia (another
'forever war'), in Mozambique and in Nigeria? Are we going to continue kidding ourselves that we can defeat them by military means alone?"
asks Jonathan Powell. He was Tony Blair’s chief of staff from 1995 to
2007, and was chief government negotiator on Northern Ireland and thus
one of the main architects of the peace deal there. His 2014 book Talking to Terrorists: How to end armed conflicts specifically cites Mozambique's negotiation with Renamo, ending in the Rome Peace accord.
A protest in Kabul, 7 September 2021. ‘No one knows if
Taliban 2.0 will be a return to the 1990s or something more moderate.
They may possibly not even know themselves.’ Photograph: EPA
In a London Guardian (10 Sept) article headlined "The
lesson of 9/11: we should have talked to our enemies", Powell says "the
principal failure in Afghanistan was to fail to learn, from our
previous struggles with terrorism, that you only get to a lasting peace
when you have an inclusive negotiation - not when you try to impose a
settlement by force. In Northern Ireland we tried making peace at
Sunningdale in 1973, in the Anglo-Irish agreement in 1985, and in the
Downing Street Declaration in 1993 - each time excluding Sinn Fein, and
each time we failed to end the Troubles. Having tried everything else,
we finally had to talk to the men with guns, and that is why the Good
Friday agreement succeeded." http://bit.ly/Moz-Af-Powell
"The lesson from Afghanistan is as clear as it was from Northern
Ireland. If we ever want to secure lasting peace then we have to engage
with our enemies, not just with those we like," Powell concludes.
"Wars don’t end for good until you talk to the men with the guns."
Paul Rogers: A war of the marginalised against the strong, where military response won't work
Paul Rogers, the highly respected Professor of
Peace Studies at University of Bradford, also cites Mozambique, DRC and
various other small wars in his response to the US loss of the
Afghanistan war.
After 9/11, "the US military and most
analysts around the world missed the significance of a new phenomenon,
the rapidly improving ability of the weak to take up arms against the
strong." Second, there was a "fundamental flaw" in the analysis, "the
belief that the main security concern must be with an extreme version of
Islam…. The war on terror is better seen as one part of a global trend
which goes well beyond a single religious tradition - a slow but
steady move towards revolts from the margins." The Conversation, 10 Sep http://bit.ly/Moz-Af-Rogers
In his
"The primary factors in global insecurity [are] a combination of
increasing socioeconomic divisions and environmental limits to growth
coupled with a security strategy rooted in preserving the status quo",
he writes. Two decades after writing Losing Control,
"socioeconomic divisions have worsened, the concentration of wealth has
reached levels best described as obscene and has even increased
dramatically during the COVID-19 pandemic, itself leading to food
shortages and increased poverty.
"Meanwhile climate change is now with us, is accelerating
towards climate breakdown with, once again, the greatest impact on
marginalised societies.
It therefore makes sense to see 9/11 primarily as an
early and grievous manifestation of the weak taking up arms against the
strong, and that military response in the current global security
environment woefully misses the point."
Comment Negotiate when the opponent is weak
The end of this war in Afghanistan has led civil
war scholars to point to two key lessons on how wars end successfully.
First is to negotiate with the enemy when it is weak and ready to
accept a deal, and second is to give them enough to resolve grievances
and make them a serious part of the settlement.
This comes to the fore because in 2001 when the US military swept
to victory in Afghanistan, the Taliban wanted to negotiate, but then
President George Bush refused to "talk to terrorists" and the Taliban
was excluded from the December 2001 Bonn conference to shape the new
Afghanistan. Excluded from any official role, the Taliban regrouped,
returned to war, and won total victory 20 year later.
Mozambique is the most widely cited counter example, negotiating
with Renamo to end a decade long war. Renamo were terrorists by any
definition, kidnapping, killing, burning people alive in buses. But in
1990 they were at their weakest. The end of the cold war meant they
lost their external support, and a severe drought made it impossible to
feed their fighters. In Rome peace talks, Renamo accepted multiparty
elections and becoming the main opposition.
But Renamo returned to sporadic war through 2013-8, which raises
the second point. Paul Collier, who later became famous for his book The Bottom Billion,
in 1994 was writing about the end of civil wars and stressed "The
winner is obviously regarded as partisan. Since this perception
motivates the potential threat to the government, public gestures of
redistributive expenditure are needed to counter it. … The conversion
of swords into plough-shares [requires] a visible redistribution of
plough-shares to the potential enemy." For peace to be maintained
requires a "re-distributive expenditures in favour of the losers." http://bit.ly/Collier-1994-plough (Chapter 1)
As well as money, this applies to status
and power. Frelimo was prepared to talk to terrorists, but not make
concessions to them. Senior Renamo fighters integrated into the army
and police were largely marginalised. Renamo did not benefit from
privatisation, jobs, and so on, which were reserved for Frelimo. So
Renamo saw themselves as outsiders, and never fully demobilised -
keeping both seats in parliament and an armed militia. Even to try to
get fair elections, Renamo head Afonso Dhlakama felt he had to go back
to war.
The lessons of history suggest this is the best time to negotiate
with the men with guns and machetes in Cabo Delgado, when they are
weak and dispersing. But the low level of fatalities so far shows they
are simply returning home or breaking into small groups. As in
Afghanistan, they will regroup and return to war. This is the time to
talk and to reintegrate the insurgents - with "ploughshares" in the
form of jobs, and a visible end to discrimination and marginalisation.
George W Bush can say as US president he won the war in
Afghanistan in 2001 - but he lost the peace. With Rwandan troops
President Nyusi will be able to say he is winning the war in Cabo
Delgado, and perhaps ride in triumph through the Frelimo Congress next
year. But if he fails to talk to the insurgents, or treats them as
Renamo was treated, be may lose the peace. But as with George W Bush,
Nyusi can bask in glory and renewed fighting will be a problem for a
future president.
("They shall beat their swords into ploughshares, and their spears
into pruning hooks; nation shall not lift up sword against nation,
neither shall they learn war any more" comes from the Old Testament
book of Isaiah (2:3-4). The "plough share" is the metal blade of the
plough that cuts into the earth. But the book of Isaiah also contains a
warning - Isaiah's son is named Maher-shalal-hash-baz, which means
"rush to plunder".)
Seriously redressing the grievances and poverty in Cabo Delgado
will require significant spending on jobs and education. It seems
highly unlikely that the gas and mineral companies, or the Frelimo
oligarchs, will pay the bill. Current IMF austerity policy will
increase the poverty and marginalisation at the root of the war. And two
decades of experience shows the private sector cannot or will not
reduce poverty. Stopping a return to war will require a big increase in
state spending. Will the IMF allow it? Or will the World Bank and the
big donors provide the money without an IMF programme?
Across the world, "don't talk to terrorists" plus austerity has
led to endless civil wars. Is that inevitable in Cabo Delgado as well?
Jh
Vad händer i Klimatskogen vid Höjeåreservatet? av Gunnar Stensson
Här är ju stopp! sa Anna, när vi kom till passagen under järnvägen vid Höje å i onsdags morse. Hur ska vi då komma till Klimatskogen?
(I samband med ett klimatmöte i Lund för ett par decennier
sedan planterades träden för att kompensera för de internationella
gästernas miljöpåverkan genom flygtransporter; därav namnet
Klimatskogen).
Vi tänkte kolla vilka ingrepp kommunen höll på att genomföra
i bokskogen norr om dammarna efter beslutet att naturreservatet skulle
göras mer tillgängligt för barn och andra besökare.
Enda sättet att ta sig till dit var att gå tillbaka upp till
Ringvägen, och sedan fortsätta längs Åkerlunds och Rausings väg och
Värpingevägen. Av stegräknaren att döma nästan två kilometer.
Flera stora grävskopor och traktorer var i full gång på stigarna och bland björnbärssnåren vid fågeltornet när vi äntligen kom fram.
En cyklist kom slirande nerför backen från Pilelyckan.
– När jävelen kommer asfalten? ropade han till traktorföraren
som bredde ut vitt grus på vägbanan. Det ska inte bli någon asfalt,
fick han veta.
Strax därpå kom ännu en cyklist. Här blir det fint, sa han.
För fint, fortsatte han sedan kritiskt. Två perspektiv på kommunens
åtgärder.
Vi gick in i bokskogen. Den var fortfarande lummigt grön.
Några gula löv låg i mossan. Stigen var markerad med rött. Den förde
till en röjd yta där kommunen planerar en grillplats liknande den vid
Flackarpsvägen. Platser för bord och bänkar var markerade. En linbana för barn planeras nerför sluttningen mot dammarna.
Som alltid rörde sig besökare längs
dammarna. Vi pratade lite om naturreservatet. Oron för vad ingreppen
innebär för djur och mångfald är stor. Snår och nässlor som utgör
habitat för många djur är ersatta med gräsmattor. Vad betyder det för
biotopen?
Om Källby reningsverk läggs ner, vad händer då med dammarna? Denna
morgon var fågellivet rikt. Svanungarna är nästan fullvuxna.
Man har talat om att leda ån genom dammarna. Men åns vattenföring
är opålitlig. Just nu finns det mycket litet vatten där.
Man vill leda dagvatten till dammarna. Men det orenade dagvattnet
är nedskitat av asfalt och rester från bildäck. Rena giftet för änder
och gäss.
Källby reningsverk garanterar ett jämnt flöde av renat vatten till
Höje å via dammarna. Att förstöra dammarna vore ett fruktansvärt
ingrepp i biologin. Det kan jämföras med ingreppet när de grävdes ut
och cementerades 1934.
Men beslutet om Källby reningsverk är ännu inte fattat. Inte slutgiltigt. Dammarna kan räddas.
Vi skildes och vandrade var och en åt sitt håll.
Kommunen måste vara varsam. Medborgarna bevakar vad den gör i Klimatskogen.
Här hittar du Klimatskogen
Mer information om Klimatskogen i Källby från Lunds hemsida:
Klimatskogen i Källby
Det ska vara nära till natur och saker man kan
göra i naturen, var man än bor. Lundaborna ska få bättre möjligheter
till rekreation, naturupplevelser, lek och möten inom gång- och
cykelavstånd. I klimatskogen blir det nya gångstigar, lekmiljöer,
fikaplatser med mera.
Illustrationen ger en uppfattning om vad som byggs i klimatskogen. Illustration: Maria Nilsson Fidler
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)