Invigning av Demokratisk Vänsters partilokal

Demokratisk Vänster kommer söndag 25:e november mellan 14-16 att ha invigning av vår nya lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2.
Detta kommer att ske i form av öppet hus. Vi bjuder på glögg och pepparkakor samt politiska samtal.
Kl 14 kommer en kvartett ur Röda Kapellet att spela
Välkomna

Eftersläng av Göran Persson

Ett citat ur senaste Intern- bulletinen från v i Lund är svårt att undanhålla läsekretsen: ”eftersom VB tydligen inte har så många läsare”. VB har förvisso en ganska liten läsekrets här i världen men att bli påhoppad av IB från v i Lund är rätt så löjeväckande. I samma nummer ber man om ursäkt för att man inte kom ut när man sagt på grund av sjukdom. Det är lättare att tro på sjukdomen än på tillfrisknandet om man säger så.
För att hålla sig till sakfrågan om det nu finns någon så vet inte jag hur stor VB:s läsekrets är och Internbulletinens är naturligtvis gigantisk inom ett massrörelseparti som v. Så där har vi nog ingen chans men är det verkligen en anledning att fortsätta sparkas!
Tur för v att man bara sysslar med politik numera, hade det varit fotboll så hade det blivit direktutvisning.

Slak skolpeng och borgerlig arrogans av Gunnar Stensson

Antalet elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg har ökat från cirka 8 till cirka 11 procent de senaste 10 åren. Det är en konsekvens av nedskärningarna i början av 90-talet. Nedskärningsbeslut har långsiktiga konsekvenser.
Ulf Nilsson (fp) var ordförande i skolstyrelsen när 90-talsnedskärningarna i Lund gjordes. Effekterna av dem syns fortfarande.
Nu sker samma sak ännu en gång och liksom förra gången under borgerlig majoritet. Eleverna i förskolor och grundskolor i Lunds stad får en nedskärning på 35 miljoner. Till skillnad från den förra nedskärningen genomförs denna under en högkonjunktur. Om femton år visar sig skadorna i elevernas resultat. Varningarna från tjänstemän som skolchefen Lena Leufstedt och Uldis Skuja viftades bort som felaktiga eller ignorerades.
Fullmäktiges långa, siffer- och detaljbemängda debatt ledde ingen vart. Klyftan mellan majoritet och minoritet är djup och oöverstiglig. Endast miljöpartiets Anders Ebbesson närmade sig majoriteten genom att påpekandet att det är bra att skolornas medelstilldelning anpassas till antalet elever, så kallad volymtilldelning, något som sedan länge tillämpas inom gymnasieskolan. Under debatten lutade sig majoriteten arrogant mot det faktum att den är en majoritet. Wright och wrong, my majority.
Rak skolpeng direkt till eleven är ett slagord som låter bra och döljer verkligheten väl. Vad det handlar om är att införa ett köp och säljsystem inom kommunen med skolor och förvaltningar i rollerna som köpare och säljare.
Särskilt tydligt är detta i relationen mellan skolorna och modersmålsundervisningen som blir omöjlig att planera och schemalägga när den blir beroende av rektorsområdenas efterfrågan. Mats Olsson, Anders Almgren, Olof Norborg och Sven-Bertil Persson påpekade gång på gång dessa fakta och möttes antingen av raka förnekanden eller av oförskämda punchlines från Mats Helmfrid.
Sven-Bertil Persson vädjade förgäves om att modersmålsundervisningen skulle förläggas utanför köp och säljsystemet och fortsätta som egen förvaltning.
Köp och säljsystem är per definition byråkratiska. Byråkratin, som nu är koncentrerad till respektive skolnämnd, kommer i praktiken att fördelas på fem nivåer, som Sven-Bertil Persson, dv, påpekade: Barn och skolnämnderna, de enskilda skolorna, rektorsområdena, rektorsområden i samverkan och som en sorts ”överskolnämnd” kommunstyrelsen och fullmäktigemajoriteten. Rak skolpeng blir slak och byråkratisk. Men det sker en klar koncentration av makten till i första hand kommunstyrelsen.
Utgången av omröstningen blev att den borgerliga majoriteten i kraft av sin majoritet nonchalerade minoritetens påpekanden och förslag och drev igenom sin linje, trots alla sakliga tveksamheter och oklara konsekvenser.
Det är olyckligt att en tradition av blocköverskridande kompromisser när det gäller skolutvecklingen i Lund på detta sätt bryts.
Det blir spännande att se huruvida samma sak sker på riksplanet eller om Mona Sahlins invit om överläggningar den borgerliga regeringen får ett positivt svar från Reinfeldts regering. Allianspartiernas beslut här i Lund, torsdagen den 22 november klockan 20.50, är ett exempel på motsatsen: konfrontationspolitik

Grönare förslag till v-program av Gunnar Sandin

Vi vill ha kort,
vi vill ha kort,
vi vill ha kortare normalarbetstid!
Så ska vänsterpartiets demonstranter skandera i fortsättningen om programkommissionens förslag till revideringar antas på kongressen i juni 2008. Och det lär de göra, för den av Ali Esbati ledda kommissionen är enig på denna punkt. Den nu gällande formuleringen är ”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”.
Några motiveringar till de föreslagna ändringarna ges inte i sammanhanget (medlemstidningen Vänsterpress nr 11) så man får gissa. Av mätningar att döma har sextimmarskravet inte samma stöd i opinionen som förr, antingen detta nu beror på borgerlig ideologisk offensiv eller materiella förändringar i arbetslivet eller både och. Klart är att den mjukare formuleringen underlättar samarbetet med eller i en eventuell socialdemokratisk regering. Lika klart är att demonstrationerna blir lite tråkigare.

Karin fick rätt
Det är inget helt nytt program som ska antas utan alltså en revision av det som antogs 2004. Meningsbrytningarna kring det programmet var en viktig orsak till de konvulsioner som drabbade vänsterpartiet den gången och ledde till utstötningar/utbrytningar och så småningom bidrog till en allmän försvagning.
En nyckelfråga gällde beskrivningen av partiets allmänna karaktär. Meningen ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti” utelämnade den miljödimension som hade funnits i det tidigare programmet, vilket kritiserades av många i Lund och med Karin Svensson Smith som en av de bemärkta protestanterna. Nu vill kommissionen komplettera meningen med ”på ekologisk grund”. Det är svårt att se detta som annat än ett erkännande av att Karin och andra kritiker hade rätt.
Det nya förslaget har många ändringar och tillägg med ekologisk inriktning. Bakgrunden är förstås att insikten om klimathotet har nått ända till de ledande i vänsterpartiet. Det finns ett helt nytt avsnitt ned rubriken ”Ett grundläggande ekologiskt förhållningssätt”. Förutom till kön och klass (märk ordningsföljden!) ”måste vi förhålla oss till den materia som finns runt omkring oss och som vi är helt beroende av” står det nu. Den formuleringen har en god grund i naturmaterialismen hos Marx, vilket påpekades av opponenterna 2004. ”Vi kan inte överskrida ekosystemets bärkraft”, står det också, och varningarna för att klimatet kan löpa amok tyder på att åtminstone tongivande personer i programkommissionen har läst Andreas Malm och tagit till sej hans budskap.
Men inte alla. Ledamoten Stefan Schedin reserverar sej mot det ekologiska tillägget i portalparagrafen.

Tätare städer
Det finns andra ändringsförslag som antyder påverkar från krafter och diskussioner utanför partiet. ”Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem” erkänns nu.
Det ekologiska förhållningssättet får konsekvenser för formuleringarna om trafiken, även om en annan reservant (Mikael Gustafsson) vill ha konkretare målsättningar när det gäller bilar och flyg. Och för stadsbyggandet, där det står: ”Med hjälp av tät bebyggelse och kollektiva transporter kan städer vara en förutsättning för en effektiv energi- och resursförbrukning. Stadsutglesning ska motverkas.” Vänsterpartiets kommunalpolitiker i Lund tycker som bekant annorlunda (se förra veckans VB) men kan kanske försvara sej med att det gamla programmet gäller än så länge.
De internationella avsnitten är i princip oförändrade, inklusive kravet att EU ska upplösas.

Åtgärder mot miljöbrott efterlyses av Ulf Nymark

Interpellation ställd till miljönämndens ordförande
”Lokala miljöföreskrifter för Lunds kommun” antagna av kommunfullmäktige den 19 december 2002 stadgas att ett stillastående motorfordon inte får hållas igång mer än en minut (om inte kösituation råder). Detta är alltså det som i dagligt tal kallas ”tomgångs- körningförbudet”.
Brott mot tomgångskörningsförbudet är mycket vanligt. Förmodligen är det det vanligast förekommande miljöbrottet i kommunen. Men ingen ställs till ansvar för överträdelse av förbudet. Såvitt mej bekant har inte en enda person i Lunds kommun hitintills bötfällts för detta miljöbrott. Tomgångskörarna är förstås medvetna om detta och kan i lugn och ro fortsätta sina totalt onödiga utsläpp av koldioxid och miljöförliga avgaser.
Därför ställer jag följande fråga till miljönämndens ordförande:
Vilka åtgärder tänker du vidta för att den olagliga tomgångskörningen ska minska och helst helt upphöra?

Hardebergaspåret ska asfalteras av Ulf Nymark

- bredast möjliga enighet i Tekniska nämnden
När frågan om asfaltering av Hardebergaspåret efter en livlig insändardebatt i lokalpressen äntligen kom upp för beslut på Tekniska nämndens bord i onsdags hade kanske många förväntat sig en häftig och långvarig debatt. Men så blev det inte. Diskussionen var lugn och sansad, inte särskilt lång och började och slutade i allmän enighet.

Tjänstemannaförslaget
På bordet fanns sålunda förvaltningens förslag som tog sin utgångspunkt i de många klagomålen på att spåret ”blir mjukt och trögt att cykla på samt att grus stänker upp och förstår både cykel och kläder vid regnväder. Vintertid, vid snö, har cyklisterna framfört synpunkter på att ytan blir ojämn på grund av snöröjningsskador och obekväm att cykla på”. Förvaltningen påpekar också att Hardebergaspåret är ett av kommunens fem huvudcykelstråk. Förvaltningen föreslog, som bekant, att sträckan mellan Utmarksvägen och Kastanjegatan skulle asfalteras.

Ordförandens och andras förslag
Nämndens moderate ordförande, Tomas Avenborg, inledde punkten om spåret med att ge sitt stöd till förvaltningens förslag men med tillägget att asfaltbeläggningen skulle göras tre meter bred så att ett ca en meter brett grusspår vid sidan av asfalten lämnades kvar för dem som föredrog att löpa, jogga, gå, cykla etc på grus. Vidare la nämndordföranden ett yrkande om att vegetationen runt spåret skulle behandlas synnerligen varsamt vid asfalteringen.
Samtliga partier biföll detta förslag. Fp-förslaget om att ”om möjligt och om ekonomiskt rimligt” använda ljus asfalt vann också nämndens gehör. Denna del av beslutet förpliktar som synes av gummiformuleringarna inte till något.

DV:s ställningstagande
Som ersättare för Demokratisk Vänster har undertecknad inte yrkande- och rösträtt. Men jag har förstås yttranderätt. Och jag tog tillfället i akt och förklarade att jag inte såg asfaltering i sig som helt oproblematisk och att asfaltering så långt som möjligt ska undvikas. Om spåret nu hade varit en bilväg hade jag varit emot asfaltering. Men spåret är ett huvudstråk för gång- och cykeltrafik, inte bara för pendling Södra Sandby-Lund och vice versa, utan också en viktig led för gång- och cykeltrafik från de östra stadsdelarna, framför allt in mot centrum. Därför måste det ha minst samma höga framkomlighetsstandard som bilvägen mellan Lund och Södra Sandby. Jag ställde mej sålunda bakom förslaget om asfaltering med en grusremsa vid sidan av asfaltbeläggningen. Dock framhöll jag, att om jag fått yrka hade jag föreslagit att en av de nya bilvägar i stadens utkanter som är under planläggning i en del sträckningar skulle förses med grusbeläggning som kompensation för den asfaltering som nu görs av Hardebergaspåret.

Opinionen
Hur skall man då tolka Tekniska nämndens något överraskande enighet i denna fråga? Politiskt förtroendevalda mot väljarna? Ovilja att lyssna på opinionen? Knappast. Beträffande opinionen så kan man väl av insändardebatten inte dra några slutsatser alls. Det finns för övrigt inget säkert sätt att mäta en lokal opinion i en enskild fråga mer än i allmänna val (om ens då!), eller i mycket brett upplagda opinionsundersökningar.

Prioritering
Jag ser snarast nämndens beslut som ett skolexempel på politikens uppgift: att så långt det är möjligt, utifrån varje partis specifika grundläggande politiska värderingar, jämka samman olika intressen. När en kompromiss som någorlunda tillfredsställer alla inblandade intressen inte är möjlig är det politikens uppgift att prioritera. I fallet ser Hardebergaspåret ser jag det som att nämnden har prioriterat det övergripande, allmänna miljöintresset av ett komfortabelt och lättframkomligt huvudstråk i gång- och cykelvägnätet framför mer begränsade intressen som t.ex. en del närboendes önskemål om att nyttja spåret som lokalt parkstråk.

Bilberoende megaköpcentrum på Väster
Efter att frågan om Hardebergaspåret nu är borta från den kommunala dagordningen hoppas jag på en minst lika livlig och omfattande debatt i en annan fråga av betydligt större räckvidd än asfalteringen av Hardebergaspåret. Det handlar om ett bilberoende megaköpcentrum för framför allt livsmedel som planeras vid Mobilia. Hittills har det varit oroväckande tyst kring denna ödesfråga för Lunds stadskärna. Förverkligas dessa planer kommer det att beröra alla lundabor på ett eller annat sätt. Mera om detta hoppas jag kunna informera om i nästa veckas nummer av VB.

Kampen för den goda skolan 2 av Gunnar Stensson

Självfallet respekterar jag Gunnar Håkanssons upplevelse av en folkskola som var en daglig pina och ett läroverk som bemötte honom med respekt och någon gång med beundran. Den upplevelsen är han säkert långt ifrån ensam om.
Och att det var Norra Latin som stod modell för Växjö högre allmänna läroverks stenkoloss, inte Norra real är riktigt.
Men man måste ha klart för sig att läroverket liksom hela samhället hade förändrats både mentalt och ekonomiskt under det blomstrande 1950-talet efter den långa perioden av knapphet och stagnation under 30-talet, krigsåren och den första efterkrigstiden.
Ett av många tecken på den utvecklingen är att min bror Erland Stensson tillsammans med några kamrater 1958 kunde grunda en socialdemokratisk förening på läroverket där KS, Konservativ skolungdom, dittills varit allenarådande.
Mina två systrar som var de första som fick utbildning upp till gymnasienivå i enhetsskolan i Älghult (som för resten min far aktivt medverkade till att driva igenom) bemöttes hånfullt och diskriminerande av flera lärare i Växjö för att de kom från den förhatliga enhetsskolan, för att de var lantisar och för att de var flickor.
Detta utspelade sig flera år efter min tid på läroverket men bör sammanfalla med Gunnar Håkanssons. De subjektiva upplevelserna kan skilja sig.
Men det finns inte bara subjektiva upplevelser utan också ett vidare samhällsperspektiv. En klassmässig avgrund skilde barnen i den sex- eller sjuåriga folkskolan från dem som kom in i de statusmässigt högtstående urvals- och examensskolorna (realskola, flickskola, läroverk). Möjligheterna för barnen på landet var ännu sämre. Och läroverksadjunkterna föraktade folkskollärarna.
På 1950-talet talade man mycket om begåvningsreserven, alla de som trots sin begåvning aldrig fick chansen till utbildning. Samhället behövde dem för sin utveckling. Poeten Sonja Åkesson var en av dem, lärde jag mig i ett kulturprogram nyligen. Liksom Eyvind Johnson och Harry Martinsson (som i många dikter hyllat den folkskola han gick i) och en rad statsråd i de socialdemokratiska regeringarna.
Redan 1940 tillsattes en skolutredning, men dess arbete blockerades av kriget. 1946 fortsatte en skolkommission (Tage Erlander och Alva Myrdal ingick i den) arbetet med att skapa en enhetsskola för alla barn under de första nio skolåren. Efter experimentverksamhet i enhetsskolorna under 50-talet kom grundskolan, som fick sin första läroplan 1962, en läroplan som med sina många brister utgjorde en hybrid mellan grundskola och realskola. Först med Lgr 69 var visionen om den jämlika nioåriga skolan förverkligad, även om det fortfarande också fanns skavanker att förbättra.

Alla senare skolkonflikter förbleknar
Striden om den demokratiska grundskolan kommer alla senare skolkonflikter att förblekna. Motståndet var brett och djupt och klassmässigt förankrat. Det var inte bara adjunkterna på Växjö högre allmänna läroverk som talade om sänkt kvalitet.
Och jag kan försäkra att det inte var någon tebjudning att i praktiken förverkliga grundskolan bland arbetarbarnen i Fosie i Malmö 1969 under en epok då flertalet av deras föräldrar jobbade på Kockums, Malmö blomstrade och Örestad skulle förverkligas! Och inte heller några år senare när varven lades ner och krisen kom. Det var tufft både i klassrummen och lärarrummen de första åren, då grundskolelärare och adjunkter måste övervinna sina fördomar och samarbeta.
Grundskolereformen var nödvändig och kunde inte vänta. Den borde ha kommit minst tio år tidigare.
Bland mina forna elever från Fosie i Malmö ser jag frukterna av den nya grundskolan, duktigt folk, kvinnor och män i alla yrken och bland dem enstaka professorer, läkare, många lärare i gymnasier och grundskolor, kommunalråd och riksdagsledamöter.