VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
VB tar nu ett som vi själva ser det välförtjänt sommarlov mellan ovan och nedan.
Samtliga skribenter, vänner, läsare och alla andra med hjärtat till vänster önskas en riktigt god sommar. Vi ses igen till hösten som säkert för med sig en hel del att skriva om. Allt från grönskan i södra Lund till kampen om Vita huset hoppas vi få berätta om då.
Det värsta är inte beslutet att misstänksamt avlyssna hela det svenska folket. Det har FRA gjort i månader, långt innan det fattades. Och dessförinnan IB och andra ”underrättelseorgan”.
Registreringen brukar för resten inte drabba svenskar (frånsett någon enstaka Leander). Däremot drabbas flyktingar och medlemmar i befrielserörelser.
FRA:s huvuduppgift är nämligen handel. Handel med underrättelser. Handel med ”terrorister”. Hallå, är det CIA? Vi har en kurd och några somalier att byta. Vad får vi för dom? Och så har vi en palestinsk hamasanhängare. Inte så dumt , va? Och två egyptiska terrorister. Vad ger ni oss för dom?
-Om vi ska få nånting så måste vi ha nånting att erbjuda, som en talesman för FRA sa.
Visst, det är smutsigt och demoraliserande. Men det är alltså inte det värsta. Den banala ondskan har alltid existerat.
Det värsta är att också de som protesterar mot avlyssningsbeslutet samtidigt måste bekräfta sin uppriktiga tro på att vi måste försvara våra hem, våra barn, våra soldater, vårt land mot ett diffust hot från ”terrorister”, underförstått muslimska terrorister. Lite rasistisk paranoia. För somliga faller det sig enkelt. Andra gör det under protest. Och så finns det enstaka som faktiskt vägrar.
Men det finns en fördel med den nya underrättelsetekniken. FRA kommer att finna att de sökord de fångar upp i sitt underrättelsenät förekommer i Veckobladet nästan varje vecka. VB kommer alltså att öka sin läsekrets.
Cecilia Nelson, den lysande bildpedagogen, har slutat på Lunds konsthall men verkar i styrelsen för Gamla Lund. Nu har hon skrivit föreningens årsbok, Också detta är Lund.
Den sönderfaller liksom en del annat i tre delar. Först får vi en snabbresumé av författare, bofasta eller gästande, som har skildrat staden på något sätt. Man får uppleva igenkännandets glädje eller tristess: de allra flesta guldkornen är redan upptäckta och uppvisade, men guldkorn är de likafullt och det kommer nya generationer som kanske inte har läst Nils Palmborgs Litteratörernas Lund. Som bokens första avsnitt kan ses som en sammanfattning av, Nelson refererar uttryckligen till Palmborg. Det är oklart hur mycket hon själv har bidragit med.
Det är alltid lätt att hitta luckor i den här typen av översikter. Själv saknar jag bland skildrarna av modern tid poeten Gert Glentow (Fäladstorget) och romanförfattarna Sven-Olof Lorentzen och Unni Drougge (skildrare av kollektivliv respektive vänsterbacklash), kanske också Staffan ”Keddy” Jacobsson.
Den senare borde Nelson ha upptäckt eftersom han är bildvetare liksom hon. Och det är övergången till bilddelarna som är bokens styrka.
Den första är en skiss över bildkonstens utveckling och förutsättningar i Lund. Koncist men kunnigt. Basen var länge universitetet med dess ritmästare och pedagogiska konstsamlingar. En tid blev Lund ett centrum för det skånska konstlivet, under blomstringen för det ”stämningsfulla provinsmåleri” som vi väl alla har en särskild känsla inför. Men snart nog kom en förskjutning till Malmö, trots att Lund fostrade målare som Hill och GAN som hämtade motiv härifrån. Förutom konstnärerna skildras deras institutioner, både föreningarna och byggnaderna. Det är bitvis trassliga historier och de helhjärtade satsningarna har inte varit så många, men det är klart att inte alla städer av Lunds storlek samtidigt kan visa upp institutioner som Skissernas museum och Konsthallen.
Så kommer ett tjugotal presentationer av nu verksamma Lundakonstnärer där de flesta har tecknat, målat eller fotograferat någon form av lokala landskap. De är gjorda efter mall men inget ont i det. Ingen särskild Lundaskola avtecknar sej men det talas om nätverk. Flera av de intervjuade uttrycker saknad efter Anders Tornbergs galleri och önskar sej starkare lokala tyngdpunkter i konstlivet. Men Malmö är nog obevekligen ett nummer större numera.
En av de konstnärer som boken presenterar är Andrzej Ploski. Här ett modernt Lundalandskap av honom: Öresundståget med sin nos som banar sej fram genom bebyggelsen söder om stationen. Det är inte bara GAN som har gjort bilder på lokala tåg.
Idag är det måndagen den 16 juni i Lund. Då firar man Bloomsday i Dublin. James Joyce´s roman Ulysses, där Leopold Bloom är en föga heroisk judisk huvudperson, handlar nämligen om vad som hände i Dublin just den dagen år 1904.
Så här börjar den. Solen lyser över Dublinbuktens gröna vatten. Klockan 8 stiger Stephen Dedalus upp på bröstvärnet i det gamla fästningstorn där han bor. Det gröna havet påminner honom om kärlet med grön galla bredvid hans mors dödsbädd. Han har av principiella skäl vägrat att medverka i de katolska sakramenten inför hennes död och därigenom vållat henne stor oro. Nu känner han sorg och skuld.
James Joyce stod inte ut i Dublin. Jag har två fiender, säger hans alter ego: den heliga katolska kyrkan och det brittiska imperiet.
Men han stod inte ut med irländarna heller, vare sig med påskupprorets nationalister eller IRA:s republikaner. Han avskydde försöken att återuppväcka den gamla gaeliska kulturen.
22 år gammal lämnar han Irland för Europa. Många år vistas han i Trieste och senare i Paris. Hela tiden skriver han om sin hemstad, Dublin, och vad som hände där den 16 juni 2004.
Jag tänker förstås i min relativa besvikelse över Irlands ställningstagande i folkomröstningen: James Joyce skulle inte ha röstat nej till Lissabonfördraget. Han var europé. Möjligen hade han röstskolkat.
Kittelflickarkulturen
Jag fascineras av Joyce, men också av det Irland som han avskydde. Förtrycket. Fattigdomen. Den stora svälten. Utvandringen till Amerika. Michael Collins som en av de första befrielseledarna i vår tid. IRA som modell för all världens moderna befrielserörelser. Inbördeskriget. Den reaktionära katolska stat som blev resultatet av kampen och som styrdes av den triste Eamon De Valera. Religionen. Den fortsatta utvandringen till Amerika under 1930-talet. Och samtidigt: det vackra irländska landskapet och den rika irländska kulturen: dramatik, poesi, musik.
Nordirland och IRA
Katalogen över irländska katastrofer fortsätter i nutid: Bloody Sunday, IRA:s återfödelse, inte som befrielsearmé utan som Provisoriska IRA, ”Västeuropas kanske mest brutala och erfarna terrororganisation” för att citera Nationalencyklopedin. Det faktum att konservativa amerikanska irländare glatt stödde IRA med pengar och vapen i kampen mot protestantiska unionister och brittiska soldater.
IRA:s terrorism, minst lika omfattande som islamistiska terroristers, ledde inte till någon paranoia, vare sig i Storbritannien eller någon annanstans. Den togs för lika given som dåligt väder. Jag har tillsammans med civiliserat språkande London-bor tvingats lämna ett tunnelbanetåg på grund av ett IRA-attentat i en tunnelbanestation. Jag har blivit kroppsvisiterad i Heathrow men sedan artigt uppmanats att komma ihåg att knäppa byxorna.
Men katalogen dokumenterar inte bara katastrofer utan också den fantastiska historien om hur terroristerna Martin McGuinness och Gerry Adams insåg att Nordirland måste vinnas politiskt - inte med våld - och deras uthålliga strävan att övertyga sina kamrater i IRA om detta under hela 1990-talet. En strävan som med stöd från Blair och Clinton ledde till dagens fredliga och alltmer blomstrande Nordirland. Och till att terrorn upphörde.
Det irländska nejet
Gerry Adams Sinn Fein bekämpade Lissabon-fördraget. Katolska kyrkan bekämpade det. Abortmotståndarna bekämpade det. Irländsk konservatism bekämpade det.
Irländsk neutralitetstradition är oförenlig med fördraget. Irland var aggressivt neutralt under andra världskriget (udden riktad mot Storbritannien). IRA i Nordirland försökte få vapen till kampen mot britterna från Nazityskland. Klart irländarna måste rösta nej till varje tanke på ett gemensamt EU-försvar.
Europa är inte viktigt för irländarna, trots den ekonomiska utvecklingen under EU-åren. Det är USA som gäller. Släktband, kultur och traditioner riktar sig västerut. Det bor fler irländare i New York än i Dublin.
Klart att Irland måste säga nej till Lissabonfördraget. Och besegla beslutet med öl och whiskey.
Den omöjliga kärleken
James Joyce stod inte ut med att vistas i Irland. Men han satt i Europa och skrev om sitt älskade Dublin så som staden hade varit den 16 juni 1904, samma dag som han för första gången såg den kvinna som skulle följa honom i landsflykt hela livet. Just idag hyllas han av det Irland han försmådde, det Irland som i sedligt nit under decennier hindrade irländarna att läsa hans verk, det Irland som röstade nej till Lissabonfördraget.
I Kristidender IX framlades den djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket är en kryptosocialist som dock inte kan avslöja sina planer för det framtida USA förrän han blivit vald till president. Kanske inte så djärvt ändå eftersom den tidigare majoritetsledaren i Representanthuset republikanen Thomas Dale DeLay nyligen stämplat Obama som marxist. Hittills under premiärvalskampanjen har Obama i varje fall skickligt hållit sig i den politiska mittfåran. I utrikespolitiskt avseende kan man till och med skönja en glidning åt höger i hans oreserverade stöd för Israel och kritiska uttalanden om den vänsterpopulistiska utvecklingen i Latinamerika. Det tycks dock inte ha skrämt hans sympatisörer på vänsterkanten i omvärlden. En företrädare för Hamas har till exempel gett honom ett - visserligen ovälkommet – stöd.
En del palestinska journalister tycks knyta förhoppningar till Barack Obama och den israeliske journalisten och fredsaktivisten Uri Avneri skriver: ”Some people dream about a partnership of Barack Obama and Tzipi Livni”. Livni är israelisk utrikesminister och när Ehud Olmert, som man väntar, döms för mutbrott kommer hon kanske att efterträda honom som ledare för regeringspartiet Kadima. Sedan Obama sagt att Hugo Chavez visserligen blivit demokratiskt vald men inte regerar på ett demokratiskt sätt, kommenterade Chavez detta med: ”If it helps Obama get elected, okay, we'll talk later”.
I Kristidender IX framhölls också att Obamas svaga punkter i presidentvalet förmodligen skulle bli beskyllningar för bristande patriotism och obenägenhet att tillgripa militära våldsmedel för att tillgodose amerikanska intressen. När han nu förmodligen ställs mot John McCain i presidentvalet kommer detta sannolikt att bli huvudfrågor trots att ekonomin nu är det största problemet för den enskilde amerikanen med avslutandet av Irakkriget på andra plats.
McCains starka sidor är dels hans status som amerikansk krigshjälte efter att ha tillbringat fem och ett halvt år i vietnamesiskt fängelse, dels hans popularitet inom den amerikanska pressen. Övriga presidentkandidater har varit försiktiga med informella samtal med journalister. Ett förfluget ord kan blåsas upp till en skandal. Inte så McCain. I hans kampanjbuss som döpts till ”The Straight Talk Express” pratar han på och underhåller pressen. Dumheter och motsägelsefulla uttalanden blir inga ”affärer” utan ses som uttryck för McCains beundransvärda rättframhet. McCains svagheter är hans explosiva temperament, hans okunnighet om ekonomi och hans benägenhet till politisk ”flip-flopping” (tuvhoppning). Hans vrånga humör har bland annat lett till att han vid ett par tillfällen hamnat i handgemäng med kolleger i senaten. Hans republikanska senatskollega Thad Cochrane har öppet sagt att han får rysningar när han tänker på McCain i ovala rummet med fingret på knappen som kan utlösa kärnvapenkrig. Över huvud taget tycks McCain varit illa omtyckt av sina republikanska kamrater i senaten. Ingen av dem stödde honom i den republikanska primärvalskampanjen mot Bush 2000.
John McCain verkar ha varit en tämligen usel flygare. Om hans far och farfar inte varit amiraler hade han förmodligen inte blivit uttagen till stridstjänst. Fyra stridsflygplan kraschade när han satt vid spakarna och även om han inte alltid hade skulden förtjänar han nog epitetet olycksfågel. Den fjärde kraschen inträffade när han den 26 oktober 1967 blev nedskjuten över Hanoi och hamnade i en sjö mitt i staden. Han räddades av lokalbefolkningen och fördes till ett fängelse. Han hade brott på båda armarna och ena benet. Beträffande det som sedan hände är man i stort sett hänvisad till McCains egna beskrivningar i tidningsartiklar och den självbiografiska boken ”Faith of my Fathers”. Efter 3-4 dagars pressande förhör bröt McCain ihop och lovade att lämna militära uppgifter bara han blev förd till ett sjukhus. Vilket skedde. Vietnameserna torde ganska snabbt ha förstått att McCain var en värdefull fånge med anor som gjorde att man kunde tro att han tillhörde en kunglig familj i sitt hemland och därför var van vid ”särskild behandling”. Särskild behandling tycks han också ha fått i Hanoi. Bland annat hölls han helt skild från övriga amerikanska krigsfångar under två år. Redan efter ett par veckors fångenskap började det dyka upp citat av McCains uttalanden i hanoipressen och så småningom blev McCain en flitig gäst i Hanois radio. Det renderade honom öknamnet ”The PW-songbird” (krigsfånge-sångfågeln). Efter påtryckningar – sannolikt tortyr – har McCain i radio bland annat erkänt att han är krigsförbrytare eftersom han bombat civilbefolkning och att han är en ”black criminal”.
Bland de böcker som skrivits om McCain märks Cliff Schecters ”The real McCain.Why Conservatives don´t trust him and why Independents shouldn´t”. Schecter ger en livfull beskrivning av McCains vredesutbrott och politiska lappkast. Det framgår klart varför han kallas ”maverick” (avvikare, vilde). Schecter varnar republikaner och partilösa för att välja en så instabil person till USA:s president. Men när det gäller McCains hjältestatus är författaren tydlig. McCains beteende som krigsfånge i Vietnam tyder på att han är en person med ”courage, principles, patriotism”.
En annan uppfattning företräds av amerikanen Douglas Valentine som i ett antal artiklar i bland annat Counterpunch hävdar att McCains samarbete med fienden under krigsfångetiden var av den art som i occuperade länder som Frankrike under andra världskriget och Irak i dag hade medfört dödsstraff. Bland annat menar Valentine att de uppgifter om amerikanska flygrutter över Vietnam som McCain lämnat orsakat att de amerikanska flygförlusterna ökade med femtio procent och att man blev tvungen att avbryta flygningarna. Valentine anser att det är helt legitimt att i valkampanjen ta upp förhållandena under McCains krigsfångetid. Bland annat kan man undra varför McCain varit så angelägen om att de skriftliga rapporterna från den vietnamesiska militärens förhör med fångarna inte skall offentliggöras. Vid ett besök i Vietnam 1993 lyckades McCain utverka ett löfte av den vietnamesiska regeringen att dessa handlingar skulle hemligstämplas.
McCains medfångar är splittrade när det gäller uppfattningen om hans samarbete med fienden. De flesta tycks stödja McCains egna beskrivningar. Några få hävdar att McCain överdrivit hur mycket tortyr han utsatts för och bagatelliserat den militära information han lämnat.
För Barack Obama och hans kampanjorganisation är det uteslutet att på något sätt ifrågasätta McCains hjältestatus. Det skulle utlösa en enorm indignationsstorm. Men McCains vänner i pressen börjar kanske få kalla fötter när de inser att det finns risk för att deras charmerande gunstling blir världens mäktigaste man.
Opinionsläget i USA just nu verkar dessbättre inte lovande för McCain. På den nationella nivån leder visserligen Obama bara med några få procent men de senaste opinionsundersökningarna på delstatsnivå (pollster.com) visar att vid ett presidentval i dag skulle Obama vinna i 11 av 14 så kallade swing-stater och totalt få 341,5 elektorer mot McCains 195,5. Men mycket kan hända före presidentvalet i november.
Sämre värden i Lund än tidigare år
De genomsnittliga meritvärdena i Lunds grundskolor försämrades under 2007. Andelen elever med gymnasiebehörighet minskade.
Detta framgår av tabellerna 12 och 15 i Lunds kommuns kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 som bygger på avgångsbetygen.
Kvalitetsredovisningen innehåller också andra uppgifter om förhållanden som påverkar skolresultaten. Lärarlönerna i Lund är låga. Lund hamnar på plats 105 rankinglistan över svenska kommuner. När det gäller lärarnas hälsa är situationen ännu sämre: där ligger Lund som nummer 167. Lärarnas trivsel och hälsa påverkas negativt av den nya skolpolitiken, som leder till fler omplaceringar och större klasser.
Utredarna framhåller i avsnittet Analys och åtgärder att ”skolorna måste förhålla sig till att dessa två grundskoleindikatorer (meritpoäng och gymnasiebehörighet) uppvisar sämre värden än tidigare år”.
Ett sätt för skolorna att göra detta är att av kommunen begära tillräckliga resurser för att hålla kvaliteten uppe.
Vid nyåret 2008 trädde nya nedskärningar i kraft samtidigt som skolpengssystemet infördes. Nedskärningarna ledde redan vårterminen 2008 till större grupper och minskad lärartäthet. De negativa effekterna kommer att öka i höst. Skolpengssystemet har skadat kontinuiteten i undervisningen genom att lärare förflyttas. Allt talar för att meritvärdena under det läsår som avslutades förra fredagen har fortsatt att sjunka och att andelen gymnasiebehöriga elever har fortsatt att minska. I julas var siffran på elever utan gymnasiebehörighet så hög som 9 procent. Men betygen brukar stiga något under vårterminen.
I budgetbehandlingen den 12 och 13 juni genomdrev de fyra borgerliga partierna nya nedskärningar inom förskola och grundskola. De negativa effekterna av det beslutet kommer att dokumenteras vårterminen 2009.
Röstboskap
Samtliga borgerliga fullmäktigeledamöter röstade för nedskärningarna. Majoriteten fick lätt igenom sin budget, konstaterade Skånskan.
Lite svårare var det för regeringspartierna i riksdagen att få igenom beslutet om FRA. I tisdagens debatt såg vi en handfull borgerliga riksdagsledamöter gå emot sina partier. Efter lite hjärntvätt gav de förstås vika utom en folkpartist som röstade nej och en som la ner sin röst, vilket var riskfritt eftersom beslutet inte påverkades.
Att frondera i kommunpolitiken kan vara svårare än i riksdagen. Partilojaliteten väger tyngre än sakfrågan och det egna omdömet. Det påmindes vi om också vid förra årets budgetsammanträde då utbyggnaden av BUP-området behandlades.
Men kampen om budgeten är inte över. Den budgetprocess som Lund införde för några år sedan innebär att den slutgiltiga budgeten spikas först vid årets slut.. Förändringar kan alltså genomdrivas. Kampanjen för skolan måste fortsätta.
Sveriges utbildningshuvudstad?
Lund satsar på bli Europas kulturhuvudstad 2014. Vilka effekter i form av ökad prestige det kan ge är svårt att se. Bättre vore att sträva efter att bli Sveriges utbildningshuvudstad.
I många år har Lunds skolor legat i topp. Den tiden tycks tills vidare vara förbi. Många nyinflyttade föräldrar har under våren uttryckt besvikelse över att Lund försämrats som skolstad.
Den nuvarande majoriteten försöker locka nya invånare till Lund genom att tävla med grannkommunerna i skattesänkning.
Men människorna är klokare. De söker sig till Lund på grund av den höga utbildningskvaliteten. Den får inte förskingras i jakten efter kortsiktiga skattesänkningar.
Gunnar Stensson
Lunds kommuns Kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 kan beställas från Utbildningskansliet. Det är en koncentrerad sammanfattning av en stor mängd intressant material (som också kan beställas).
PS.
Lund i SKL:s ranking
Lund ligger som nummer 24 i den rankinglista över svenska kommuners grundskolor som sammanställts av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Listan bygger på betyg och resultat i nationella prov under 2007. Lunds väg tillbaka till toppen blir allt längre.
