Internationell klimataktionsdag 8 december

För att uppmärksamma de pågående klimatförhandlingarna på Bali, har den 8:e december utropats till en internationell klimataktionsdag. Det är en perfekt tillfälle att visa hur många vi är som är oroade över den alarmerade utvecklingen och som vill se en kraftfull klimatpolitik lokalt, nationellt och globalt redan idag.

Demonstration: i Lund kl 12.00 den 8 december. Samling på Stortorget.

Demonatrationsparoller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa externhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!

Arrangör: ”Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne”.
I denna aktionsgrupp ingår en rad en rad partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.

Betraktelser från den gångna veckan av Gunnar Stensson

Loser takes all (måndag 3.12)
Förtroendet för Hugo Chavez stärktes både i Venezuela och i omvärlden när han, besviken men värdigt, gick ut i massmedia och erkände nederlaget i folkomröstningen och på samma gång uttryckte en tydlig vilja att ena landet efter den polariserande valkampen.
Samtidigt kunde man läsa hätska utfall mot Chavez på de alltjämt Bushtrogna ledarsidorna i somlig svensk press som gått i tryck innan valresultatet kom.
Hugo Chavez föredrar euron framför dollarn. I stället för att stärka dollarn genom att hålla fast vid den svenska kronan borde Sverige genom att övergå till euron ge ett litet bidrag till att euron ersätter dollarn som världsvaluta och därigenom försvaga USA-imperialismen.

Winner gets nothing (måndag 3.12)
90 procent av delegaterna i den nya duman stöder Putin efter det ryska valet, men förtroendet för honom sjunker som en sten både i Ryssland och internationellt efter den paranoida och totalitära valkampanjen och valet med dess (onödiga) oegentligheter.
På liknande sätt vann Nixon en jordskredsseger 1972, men tvangs avgå sedan han överbevisats om lögn och valfusk. Något som dock knappast lär ske i Ryssland.
Nasji, Putins ungdomsorganisation, påminner obehagligt om ung vänster omkring år 2000.

Inget iranskt kärnvapen (tisdag 4.12)
USA:s ledande underrättelseorgan konstaterar att Iran inte tillverkar kärnvapen. Det har tröttnat på att leverera lögner som inför Irak-kriget.
Därmed har kampanjen bomba Iran förlorat sitt underlag.
Men president Busk fortsätter med ett debilt grin (ingenting tränger igenom hans kompakta kranium till det medvetande som eventuellt finns innanför) att rabbla hotelser om ett tredje världskrig, trots att han står spritt naken inför tv-kamerorna på världsscenen.
Busk-teaterns träiga aktörer (Israels Barak och Olmert med sin atombomb i famnen, Dick Cheney, Fogh Rasmussen m.fl.) spelar lojalt vidare som om ingenting hade hänt. De har ingen annan att vända sig till.
De inhyrda Busk-trogna hejaklackarna i massmedia fortsätter att applådera föreställningen, fast svagare, eftersom de har decimerats den senaste tiden.
Samtidigt pågår den stora politiken på Bali. Det isolerade (unilaterala) USA stryker omkring i utkanten och försöker mopsa sig medan karavanen går förbi.

Alla skyller på Ohly (Måndag 3.12)
Vänsterpartiets kris fördjupas. Oppositionen mot den borgerliga regeringen når nya rekordsiffror i opinionsmätningarna, samtidigt v förlorar väljarsympatier.
Väljarna misstror partiet på grund av dess inställning till kommunismen, påpekade Margo Ingvardsson i Studio S i måndags. Ett reportage visade att flera ledande v-politiker höll med.
Visst har Lars Ohly ett ansvar i sammanhanget. Ingen har glömt den debatt som Uppdrag granskning drog igång om honom och kommunismen. Men han har inte alltid varit ”kommunist”. Under många år som partisekreterare i ett tolvprocentsparti företrädde han framgångsrikt Gudrun Schymans politik.
Lundabor minns den långa banderoll med texten ”Kommunisterna kommer” som framfördes av ett jublande gäng ungkommunister i v:s demonstrationståg år 2000. Den var representativ för partiets nya medlemmar. Man kan undra var flertalet av dem hamnade sen.
På kongressen i Växjö tog de emellertid makten och valde en partistyrelse, som blev en katastrof för partiet. Lars Ohly kom att bli dess gisslan. Det är mot den bakgrunden man får se hans envisa fasthållande vid beteckningen kommunist. Han ville vara kommunist till namnet men reformist i handling. Det skar sig.
Nu vänder sig också partivänstern mot honom. Han för inte fram partiets politik, heter det. Möjligen kan han rädda sig genom att på ett övertygande sätt företräda den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen. Det är ju en politik som han själv tror på. Men den kommer inte att göra partiet mer relevant i svensk politik.
Det vore självfallet i högsta grad önskvärt inte minst för svensk vänster om v gradvis eller helst snabbt kunde återvända till den öppna, pragmatiska, odogmatiska hållning som präglade partiet under 90-talets bästa år. Insatserna i Lunds kommunalpolitik på senare tid pekar i sådan riktning.
Partiet håller kongress i juni nästa år. Då får vi se vad som händer.

Mörkets hjärta 7 (Onsdag 5.12)
Två fartygslaster med livsmedel som FN sänt ut för att bistå de hungrande i sydöstra Somalia har stoppats av den så kallade interimsregering som stöds av de etiopiska ockupanterna och State Department.

En civil hjälte (Torsdag 6/12)
Peter Bratt avslöjade tillsammans med Jan Guillou i FIB/Kulturfront det hemliga svenska underrättelseorganet IB som spionerade på svenska vänstermänniskor och utlämnade upplysningar om dem till CIA. En lång rad höga socialdemokrater avslöjades som lögnare och för en generation svenska antiimperialister blev vpk det enda möjliga politiska valet.
Peter Bratt och Jan Guilllou (som tillfälligt befann sig i Lund i samband med ett FNL-möte) fängslades och dömdes till fängelse.
Peter Bratt skrev hösten 1977 den artikel i DN som avslöjade den aktuella Geijeraffären med alla dess bieffekter. Olof Palme blåljög i riksdagen och fördömde Peter Bratt, DN bad om ursäkt, Peter Bratt förflyttades till en förortsbilaga. Han förlorade sitt anseende och utsattes för veckor och månader av hets från bugande massmedia. Ingen bad om ursäkt när det ett halvt år senare visade sig att han hade haft rätt. Ingen ifrågasatte Olof Palme som beslagits med lögn. De som valt vpk framför sap fann sitt val bekräftat.
Själv är Peter Bratt en försynt och osäker men genomhederlig man. Alla tre adjektiven avses som högsta beröm. Läs hans i år utgivna memoarer Med rent uppsåt. Det är höstens viktigaste bok om svensk politik.

Klostergården – Babels torn eller bläckfisk av Gunnar Stensson

Man kan associera till Babylons 4000-åriga stadsbyggnadskonst inför Gunilla Svenssons förslag att bygga ett långt hus, klätt med glaserat tegel och format som en backe som sänker sig från ett 14-våningstorn vid evenemangshallen via en mjukt rundad sluttning ned till en vågrät linje på fem våningars höjd som löper mot Klostergårdens åttavåningsgårdar.
Själv associerar hon till Paul Klees konst, men han inspirerades av mesopotamisk kultur.
En viktig poäng är att husets 400 lägenheter förvandlar en vindpinad asfaltöken till bostäder. (Ritningen kan beskådas i fritidsförvaltningens fönster i Klostergårdens centrum).
Det är inte säkert att Gunilla Svenssons vision förverkligas. Invändningar har rests mot att det långa huset liknar en mur. Man kan bygga traditionellt och uppnå samma antal lägenheter.
Personligen finner jag Gunilla Svenssons förslag överlägset, men oavsett vilket man väljer handlar det om en förtätning som utan att ta grönområden i anspråk ger människorna ett boende med tillgång till natur inom gångavstånd. Bejaka Babels torn!
Nu till ett trist jubileum. För exakt ett år sen (6/12 06) fattade byggnadsnämnden ett mycket dåligt beslut. Den tillstyrkte okritiskt planen för utbyggnad av bup-området i St Larsparken. Ledande politiker i s och m hade nämligen på förhand lovat Realia/Kungsleden att göra det. Inför beslutet i fullmäktige tystade de kritikerna i sina egna led. Sen antogs planen, trots motstånd från alla övriga partier utom sd. Beslutet har överklagats till länsstyrelse och länsrätt, i något fall också till kammarrätt och regeringsrätt.
Lund håller på att förvandlas till en bläckfisk från vars kropp, den akademiska bondbyn, gles bebyggelse brer ut sig, omsluten av bilvägarnas växande tentakler. Bup-planen är ett exempel. Om den förverkligas förstörs en naturmarksyta i St Larsparken som är tre gånger så stor som parkeringen vid idrottsplatsen. Och varför? Jo, för att uppföra futtiga 169 lägenheter, mindre än hälften av vad Gunilla Svenssons långa hus rymmer. Följden blir ökat bilberoende eftersom området ligger långt från alla centra. Miljöcynismen drivs till sin spets genom avsikten att hyvla bort den pilevall runt området som kanske kunde skymma bebyggelsen och ta upp en bråkdel av växthusgaserna. Befria oss från bläckfisken!
Ännu har beslutet att bygga inte vunnit laga kraft. Låt oss hoppas att det aldrig sker!

Norrsundet och Mona av Gr

Från Veckobladets skogsindustriella medarbetare
Ni har nog läst och/eller hört att sulfatfabriken i Norrsundet ska läggas ner. De 325 anställda är förstås lessna. De har ordnat både protestdemonstration och protestmöte, och på det senare medverkade bland andra Mona Sahlin. Hon stödde deras krav vilket jag förmodar att även vänsterpartiet gör. Saken är emellertid inte så enkel.

Skogen tryter
När det träkolsbaserade svenska järnet i princip utkonkurrerades för ett hundratal år sen fick de klenare virkesdimensionerna en alternativ användning som massaved. På Kopparforskoncernens egen, smalspåriga järnväg i norra Gästrikland rullade tågen ner till kusten där det byggdes både sulfit- och sulfatfabrik. Sulfittekniken är allmänt övergiven och Kopparfors har i flera steg gått upp i den finskledda megakoncernen Stora Enso, men produktionen på sulfatfabriken i Norrsundet har byggts ut. Man har kommit tillrätta med de värsta vattenföroreningarna och produktionen är för tillfället lönsam.
Skogsindustrin är en mogen bransch med betydande konjunktursvängningar och måttlig långsiktig lönsamhet, inte minst sen de flesta företag obetänksamt nog gjort sej av med sin vattenkraft. Den tillhör på både arbetsgivar- och –tagarsidan de starkaste lobbyisterna för låga eltaxor och kärnkraftens bevarande. Utslagningen av fabriker har varit stor och en genomsnittlig massafabrik producerar nu tio gånger så mycket som för femti år sen.
Den totala kapaciteten har ökat starkt och överstiger skogstillväxten, trots att även denna har ökat, inte minst tack vare mildare klimat och kvävegödsling från vägtrafiken. Särskilt markant är överuttaget av virke i Norrland. Men det har inte räckt utan råvara har även hämtats från Brasilien (eukalyptus), baltstaterna och Ryssland. I Finland har beroendet av importved varit ännu större.
När så Ryssland avser att förädla sin skogsråvara själv och inför höga exporttullar drabbas därför Finland i första hand, och Stora Enso lägger ner flera fabriker i baslandet. Men även i Sverige blir det nedskärningar och hårdast drabbas Norrsundet.

Klimatkrisen
Nu uppträder på scenen en skogsdirektör och erbjuder sej att köpa fabriken. Finansieringen sägs vara ordnad. De flesta anställda skulle få behålla jobbet och Stora Enso skulle slippa de betydande avvecklingskostnaderna och kortsiktigt göra en god affär. Den nye ägaren in spe förklarar också att fabriken med hans tillverkningsmetod inte skulle konkurrera med finnarna om råvaran.
Stora Enso vägrar emellertid att förhandla med honom, ens att bevilja honom en tvåtimmars föredragning inför styrelsen. Det är detta till synes modesta krav som Pappers avdelning och Mona Sahlin stöder. Och som sagt väl även vänsterpartiet.
Det har inte framgått vilken tillverkningsmetod och råvara det handlar om, men vi för förstå Stora Ensos skepsis. En sulfatfabrik kan i princip inte tillverka något annat än massa för tillverkning av papper och kartong, även om det förr förekom framställning av kordsilke och processen avkastar en del biprodukter. Och det handlar om avsevärda volymer.
Vi måste inse att det är många intressen och intressenter som vill åt den svenska skogen nu, inte minst i ljuset av klimatkrisen.

Fyra argument
1. Ett av de effektivaste sätten att relativt snabbt kompensera utsläppen av koldioxid är att plantera skog och sen inte avverka den, det vill säga skapa en sänka.
2. Ska det ändå avverkas bör virket i högre grad sågas upp, inte kokas till massa. Bygger man hus av virket skapas också en sänka som varar i femti eller hundra år. Träbyggnadstekniken har utvecklats starkt under senare år.
3. Biobränsle används och efterfrågas alltmer. Redan konkurrerar cellulosaindustrin och kraftvärmeverken om vissa kvaliteter. Etanol är ett blindspår, vilket VB-läsarna tidigt fick lära sej genom Erik Kågströms artiklar, och det är metanol ur skogsråvara som gäller, säger Björn Gillberg och många andra. Därmed blir konkurrensen ännu hårdare.
4. Det finns ingen anledning varför inte brasilianare, balter och ryssar ska förädla sin fiberråvara själva.

Att ge publiken vad publiken vill ha
Därför bör vi bejaka nedläggningen i Norrsundet. Det innebär visserligen också en partiell nedläggning av själva samhället men det torde vara en långsiktig vinning. Naturen på den flacka gästrikekusten är inte särskilt upphetsande, det är svårt att försörja såna småorter med kollektivtrafik och för dagens ungdomar med deras allmänt urbana värderingar är det en negativ uppväxtmiljö.
Allt detta borde Mona Sahlin inse. I stället säger hon var hon tror att publiken vill höra och bidrar till att väcka fåfänga förhoppningar. Inte minst därför har det som sker i denna norrländska avkrok allmän och nationell relevans – och förtjänar att belysas i Veckobladet.
Kravet från facket och Mona att Maud Olofsson visar sej i Norrsundet är däremot helt rimligt.

Galet, förblindat, dumt av Sten Henriksson

Jag vet inget område som är så präglat av galenskap, verklighetsförnekande, ideologisk blindhet och allmän dumhet som försvarspolitik och det gäller i särskilt grad svensk försvarspolitik. Det är så orden stockar sig i halsen när man ska tala om det.

Pengarna rullar
Låt mig börja lite mjukt med att tala om kostnader. Sveriges militärmakt kostar 40 miljarder årligen och ger numera en styrka på mindre än tiotusen man. Finland lägger tjugo miljarder och får för det en modern värnpliktsarmé på 300,000 soldater. Skillnaden är att Sverige köper 210 JAS-plan som, vi inte behöver. Varför gör vi det? Jo därför att det finns en starkt lobby, brett över partierna från moderater till socialdemokrater till att hålla försvarsindustrin och särskilt Saab under armarna. Glädjande nog verkar finansminister Borg vackla på den punkten, men den socialdemokratiska oppositionen är på väg att återföra honom till ordningen.
Allt detta är dock småpotatis gentemot den enorma förskingring det inneburit när man nu sprängt, krossat, smält ner, eldat upp och skrotat femtio års materiel och kunskaper i det gamla försvaret. Visst, där fanns en del gamla träskidor och långkalsonger som nog inte var helt up to date, men det mesta var funktionsdugligt och hade kunnat vara bra att ha, det senare en term som hatades av militärledningen. T.ex. var det så under stormen Gudrun att de tusentals elverk som nyss stod i de småländska förråden var utsålda. Jag tror de hade varit bra att ha, liksom en och annan säng och filt i civilförsvarets förråd. De förråden finns inte mer.

Det nya försvaret
Men låt oss då gå till det nya svenska försvaret. Sverige försvaras numera bäst i Afghanistan förklarar tänkarna i Högkvarteret och deras kompisar i Försvarsberedningen. Ja, så säger de på fullt allvar. Sverige har gått från invasionsförsvar till insatsförsvar och ska vara med och rentav leda en Nordic Battlegroup med svenska, finska, estniska m.fl soldater, en EU-styrka om ett par tusen man. Det viktig här är att inse att det är ingen fredstyrka, det är ingen styrka som ska se till att vapenstillestånd hålls eller civilbefolkning skyddas. Den ska strida, den ska delta i den nya typen av krig som håller på att skapas, man kan kalla dem humanitära krig. Om ett land inte inser sitt eget bästa och inför demokrati och marknadsekonomi så ska det tvingas till det, med vapenmakt. Det finns inga krav på att styrkan bara får sättas in efter FN-beslut, nej det räcker att EU kallar. Den är naturligtvis skitdyr att utrusta och den är till förväxling lik NATO:s stridsgrupper. Man kan förmoda att den är det nya Sveriges sätt att visa och träna sin interoperabilitet som det heter när man anpassar sig till NATO. Språket i stridsgruppen ska vara engelska.
Som motiv brukar det anföras att svenska soldater mår bra av att känna på lite verkligt krig, argument som ju också framfördes under andra världskriget när vi modigt skulle sluta upp vid Finlands sida mot bolsjevismen borta och hemma. Ett annat argument man kan få höra är att Europa ska visa sin självständighet genom att det är inte bara amerikanska trupper som kan skickas i världen. För all del, men det går inte att skicka iväg den nordiska stridsgruppen utan amerikansk stöd och godkännande. Det är bara amerikanerna som har transportflygplanen och förresten är både Norge och Estland NATO-medlemmar och då bestämmer i praktiken USA gränserna för vad de får göra.

Inga militära hot
Som har framkommit har i veckan Försvarsberedningen, de politiker som ska tänka på tio års sikt, nu kommit med sitt utlåtande. Det finns inga militära hot mot Sverige under överskådlig tid och det är förstås sant. Det har det såvitt man kan bedöma inte funnits under de senaste 60 åren heller. Danmark och Norge var i ett krigsläge hotade av enkelt geografiska skäl. Men det var inte Sverige, dvs. så länge vi såg till att vi genom ett hjälpligt stort försvar inte vara ett vakuum som drog till sig vare sig Öst eller Väst.
Men vad blir då slutsatsen av det? Jo att vi alltmer ska närma oss NATO (nu befinner vi oss nära NATO:s hård kärna som Bildt sa i Uppsala häromkvällen) och det ställer både sossar, miljöpartister och borgare upp på. Varför ska vi då inte gå med ordentligt? Det vill borgarna, och en del av sossarna, men det skulle bli ett opinionsmässigt bakslag eftersom det finns en massiv opinion mot. Nej försiktigt, försiktigt ska vi närma oss. Varför reagerar inte vänsterflygeln i (s). Finns den? Är det Urban Ahlins utrikespolitik som gäller?

Faktiskt: Vänsterpartiet behövs!
Västerpartiet reserverar sig faktiskt ganska tydligt och säger i en nyckelmening: ”Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, milit’är alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN”. Javisst, det ju sanslöst att tro att vi genom att närma oss NATO skulle bli säkrare, när det så klart är tvärtom.
Anknytning till den aggressiva och nedåtgående stormakten är det säkraste sättet att dra på sig säkerhetsproblem. Men naturligtvis är det så att vad vänsterrepresentanten säger hålls det tyst om. Alla medier talar om hur det praktiskt taget råder enighet tvärs över partigränserna.
Gudarna ska veta att vänsterpartiet har sina brister. Och jag har inte dolt att jag haft en viss förståelse för dem som i trötthet och ilska lämnat partiet. Men det är vänsterpartiet som på område efter område visar sig stå upp för de progressiva traditioner som växt fram ur den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiet visar sig vara ensamt om att hävda klassisk socialdemokratisk utrikespolitik, från Wigforss och Undén till Palme. Stöd Vänsterpartiet!

Bilens herravälde förblir orubbat av Ulf Nymark

Uppdaterade riktlinjer för gång- och cykeltrafik:
Att separera gångbanor från cykelbanor är dåligt. Det gentemot cykel- och gångtrafik starkt diskriminerande systemet med knapptryckning för att få grönt vid trafikljus är helt är invändningsfritt. Om detta var borgare, socialdemokrater och vänsterpartister helt eniga när en uppdatering av den fyra år gamla pållissin för gång- och cykeltrafik stod på Tekniska nämndens dagordning vid sammanträdet denna vecka.

Från Tekniska förvaltningens tjänstemän fanns ett förslag som i stort sett enbart bestod av redaktionella förändringar i förhållande till gällande riktlinjer som alltså antogs år 2003. Denna pållissi är det dokument som ska styra den fysiska utformningen av GC-banor och miljön däromkring under de närmast kommande åren.
Demokratisk Vänster (som i nämnden representeras av undertecknad) hade för ovanlighetens skull förslags- och rösträtt, beroende på att Miljöpartiets representant hade förhinder.

Nej till återremiss för tillgänglighet
DV föreslog i första hand återremiss av pållissin bland annat för att den beträffande övergångsställen, gångbanors bredd och gångtrafikens separering från såväl cykel- som bilbana skulle anpassas till att svara mot kraven i Boverkets föreskrifter för tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder. När detta krav avslogs av nämnden la vi följande fem yrkanden:

Fem DV-yrkanden
1. att även i de fall då gångpassagen ligger i kombination med en cykelöverfart erfordras en separat ramp för gångtrafik i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 8
2. att systemet med tryckknappar för gående och cyklister successivt mönstras ut. Endast vid friliggande ljussignaler där det inte är möjligt att detektera gångtrafik kan tryckknappar förekomma. GC-trafiken har också här prioritet.
3. att huvudregeln ska vara att vid /GC-banor/ utmed gator och tunnlar ska gångbana vara väl åtskild från bilkörbana och cykelbana. Detta i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 7
4. att avståndet mellan två cykelparkeringsplatser ska följa samma princip som gäller för parkering av bilar, dvs att avståndet mellan p-platserna ska vara så brett att fordonen inte hakar in i och skaver mot varandra och att utrymme för avstigning och avlastning finns. Cykelställ skall som regel förses med tak där inte utrymmes- eller tillgänglighetsskäl talar emot det
5. att komplettera mål 9 /om GC-trafikanters framkomlighet vid väg- och byggarbeten/ med : Vid bygg- och grävningsarbeten ska byggherrar och entreprenörer åläggas att följa rekommendationer i enlighet med Sveriges Kommuner och Landstings handbok ”Utmärkt! – Säkerhetsanordningar och utmärkning vid gatuarbeten”

Enighet från Moderaterna till Vänsterpartiet
De fyra första punkterna röstades samtliga ner av en majoritet bestående av borgare, socialdemokrater och vänsterpartister, enbart den sista punkten (vars syfte är att komma tillrätta med den rådande nonchalanta - och ofta helt obefintliga - hänvisningen av GC-trafik vid väg- och byggarbeten – till skillnad från den omsorgsfulla hänsyn som tas till biltrafiken) vann nämndens gillande. DV var för övrigt det enda parti som överhuvdtaget hade förslag till förändringar av pållissin.

Fortsatt blandning av gång- och cykeltrafik
Nu har alltså en stor majoritet sagt ifrån att så som cykel- och gångbanor byggs idag, så ska det också vara i framtiden. Gående ska fortsätta att blandas med cyklister. Enda skillnaden mellan gångbana och cykelbana är i bästa fall differentierad beläggning, i näst bästa fall en vit linje och i sämsta fall ingen skillnad alls. I denna fråga har för övrigt Vänsterpartiet gått ifrån sitt sedan lång tid tillbaka uttalade krav på gångbanors åtskiljande från cykelbanor. Och så sent som i fullmäktige i september röstade v för ett DV-förslag om att separering av gångtrafik från cykeltrafik.

Gående tvingas ut på cykelöverfarten
Anmärkningsvärt är också att så många partier struntar i Boverkets föreskrifter om tillgänglighet. Det gäller inte bara frågan om att åtskilja gångtrafik från cykel- och biltrafik. Tillgänglighetsföreskrifternas krav på ramp vid övergångsställen ska som regel inte följas när övergångsstället ligger i kombination med cykelöverfart, menar majoriteten. Rullator-gångare, rullstolsburna, fotgängare med barnvagn ska då tvingas ut i cykeltrafiken för att nyttja cykelbanans ramp. Därmed utsätts såväl gående som cyklister för en kraftigt ökad olycksrisk.

Tryckfrihet för gång- och cykeltrafik
I lundatrafiken i dag diskrimineras gång- och cykeltrafik på många sätt till förmån för biltrafiken. De kanske mest påtagliga orättvisorna är att GC-trafiken vid många trafikljus måste trycka på knappar för att få grönt ljus. Bilister slipper att trycka. Men om nu någon trafikantkategori ska trycka på knappar för att få passera en gatukorsning så är det väl bilisterna! Trafikljusen har enbart tillkommit på grund av biltrafikens behov, inte cyklisters och gåendes. Det enklaste sättet att nå jämställdhet mellan bil- och GC-trafik i detta avseende är, vilket DV alltså yrkade, att införa tryckfrihet även för fotgängare och cyklister.

Bekväma bilparkeringar – och obekväm cykelparkering
En annan diskriminerande punkt är parkeringsplatser för cyklister. Cykelställen är för trånga, cyklar hakar in i och skaver och sliter mot varandra. Det är trångt för av- och pålastning av gods i cykelställen. För bilar ser det helt annorlunda ut: utrymmet mellan de parkerade bilarna är generöst tilltaget, deras flanker går inte in i varandra, de nöts och stöts inte mot varandra och det är lätt att lasta av och på gods. Varför sex partier i Lund tycker att detta är bra tingens ordning är för mej obegripligt.

Bilens herravälde
Sammanfattningsvis: sammanblandningen av fotgängare med cykeltrafik på gång- och cykelbanor kommer att fortsätta. Irritationen och konflikterna mellan dessa de två miljövänligaste trafikslagen kommer att permanentas och öka i intensitet. GC-trafiken kommer även i fortsättningen att vara i strykklass gentemot bilismen. Visst, Lund satsar en hel del på gående och cyklister. Men det sker alltid inom den ram och på de villkor som den ”riktiga” trafiken, dvs. biltrafiken, anses kräva. Bilens herravälde på Lunds gator och vägar är och förblir orubbad och kommer att så förbli under lång tid framöver.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster i Tekniska nämnden

PS. Jo, jag vet att pållissi stavas ”policy”. På engelska. Om vi nu ändå ska dras med anglosaxiska ord i officiella dokument menar jag att de borde skrivas med försvenskad stavning. DS