Norrsundet och Mona av Gr

Från Veckobladets skogsindustriella medarbetare
Ni har nog läst och/eller hört att sulfatfabriken i Norrsundet ska läggas ner. De 325 anställda är förstås lessna. De har ordnat både protestdemonstration och protestmöte, och på det senare medverkade bland andra Mona Sahlin. Hon stödde deras krav vilket jag förmodar att även vänsterpartiet gör. Saken är emellertid inte så enkel.

Skogen tryter
När det träkolsbaserade svenska järnet i princip utkonkurrerades för ett hundratal år sen fick de klenare virkesdimensionerna en alternativ användning som massaved. På Kopparforskoncernens egen, smalspåriga järnväg i norra Gästrikland rullade tågen ner till kusten där det byggdes både sulfit- och sulfatfabrik. Sulfittekniken är allmänt övergiven och Kopparfors har i flera steg gått upp i den finskledda megakoncernen Stora Enso, men produktionen på sulfatfabriken i Norrsundet har byggts ut. Man har kommit tillrätta med de värsta vattenföroreningarna och produktionen är för tillfället lönsam.
Skogsindustrin är en mogen bransch med betydande konjunktursvängningar och måttlig långsiktig lönsamhet, inte minst sen de flesta företag obetänksamt nog gjort sej av med sin vattenkraft. Den tillhör på både arbetsgivar- och –tagarsidan de starkaste lobbyisterna för låga eltaxor och kärnkraftens bevarande. Utslagningen av fabriker har varit stor och en genomsnittlig massafabrik producerar nu tio gånger så mycket som för femti år sen.
Den totala kapaciteten har ökat starkt och överstiger skogstillväxten, trots att även denna har ökat, inte minst tack vare mildare klimat och kvävegödsling från vägtrafiken. Särskilt markant är överuttaget av virke i Norrland. Men det har inte räckt utan råvara har även hämtats från Brasilien (eukalyptus), baltstaterna och Ryssland. I Finland har beroendet av importved varit ännu större.
När så Ryssland avser att förädla sin skogsråvara själv och inför höga exporttullar drabbas därför Finland i första hand, och Stora Enso lägger ner flera fabriker i baslandet. Men även i Sverige blir det nedskärningar och hårdast drabbas Norrsundet.

Klimatkrisen
Nu uppträder på scenen en skogsdirektör och erbjuder sej att köpa fabriken. Finansieringen sägs vara ordnad. De flesta anställda skulle få behålla jobbet och Stora Enso skulle slippa de betydande avvecklingskostnaderna och kortsiktigt göra en god affär. Den nye ägaren in spe förklarar också att fabriken med hans tillverkningsmetod inte skulle konkurrera med finnarna om råvaran.
Stora Enso vägrar emellertid att förhandla med honom, ens att bevilja honom en tvåtimmars föredragning inför styrelsen. Det är detta till synes modesta krav som Pappers avdelning och Mona Sahlin stöder. Och som sagt väl även vänsterpartiet.
Det har inte framgått vilken tillverkningsmetod och råvara det handlar om, men vi för förstå Stora Ensos skepsis. En sulfatfabrik kan i princip inte tillverka något annat än massa för tillverkning av papper och kartong, även om det förr förekom framställning av kordsilke och processen avkastar en del biprodukter. Och det handlar om avsevärda volymer.
Vi måste inse att det är många intressen och intressenter som vill åt den svenska skogen nu, inte minst i ljuset av klimatkrisen.

Fyra argument
1. Ett av de effektivaste sätten att relativt snabbt kompensera utsläppen av koldioxid är att plantera skog och sen inte avverka den, det vill säga skapa en sänka.
2. Ska det ändå avverkas bör virket i högre grad sågas upp, inte kokas till massa. Bygger man hus av virket skapas också en sänka som varar i femti eller hundra år. Träbyggnadstekniken har utvecklats starkt under senare år.
3. Biobränsle används och efterfrågas alltmer. Redan konkurrerar cellulosaindustrin och kraftvärmeverken om vissa kvaliteter. Etanol är ett blindspår, vilket VB-läsarna tidigt fick lära sej genom Erik Kågströms artiklar, och det är metanol ur skogsråvara som gäller, säger Björn Gillberg och många andra. Därmed blir konkurrensen ännu hårdare.
4. Det finns ingen anledning varför inte brasilianare, balter och ryssar ska förädla sin fiberråvara själva.

Att ge publiken vad publiken vill ha
Därför bör vi bejaka nedläggningen i Norrsundet. Det innebär visserligen också en partiell nedläggning av själva samhället men det torde vara en långsiktig vinning. Naturen på den flacka gästrikekusten är inte särskilt upphetsande, det är svårt att försörja såna småorter med kollektivtrafik och för dagens ungdomar med deras allmänt urbana värderingar är det en negativ uppväxtmiljö.
Allt detta borde Mona Sahlin inse. I stället säger hon var hon tror att publiken vill höra och bidrar till att väcka fåfänga förhoppningar. Inte minst därför har det som sker i denna norrländska avkrok allmän och nationell relevans – och förtjänar att belysas i Veckobladet.
Kravet från facket och Mona att Maud Olofsson visar sej i Norrsundet är däremot helt rimligt.