Betraktelser från den gångna veckan av Gunnar Stensson

Loser takes all (måndag 3.12)
Förtroendet för Hugo Chavez stärktes både i Venezuela och i omvärlden när han, besviken men värdigt, gick ut i massmedia och erkände nederlaget i folkomröstningen och på samma gång uttryckte en tydlig vilja att ena landet efter den polariserande valkampen.
Samtidigt kunde man läsa hätska utfall mot Chavez på de alltjämt Bushtrogna ledarsidorna i somlig svensk press som gått i tryck innan valresultatet kom.
Hugo Chavez föredrar euron framför dollarn. I stället för att stärka dollarn genom att hålla fast vid den svenska kronan borde Sverige genom att övergå till euron ge ett litet bidrag till att euron ersätter dollarn som världsvaluta och därigenom försvaga USA-imperialismen.

Winner gets nothing (måndag 3.12)
90 procent av delegaterna i den nya duman stöder Putin efter det ryska valet, men förtroendet för honom sjunker som en sten både i Ryssland och internationellt efter den paranoida och totalitära valkampanjen och valet med dess (onödiga) oegentligheter.
På liknande sätt vann Nixon en jordskredsseger 1972, men tvangs avgå sedan han överbevisats om lögn och valfusk. Något som dock knappast lär ske i Ryssland.
Nasji, Putins ungdomsorganisation, påminner obehagligt om ung vänster omkring år 2000.

Inget iranskt kärnvapen (tisdag 4.12)
USA:s ledande underrättelseorgan konstaterar att Iran inte tillverkar kärnvapen. Det har tröttnat på att leverera lögner som inför Irak-kriget.
Därmed har kampanjen bomba Iran förlorat sitt underlag.
Men president Busk fortsätter med ett debilt grin (ingenting tränger igenom hans kompakta kranium till det medvetande som eventuellt finns innanför) att rabbla hotelser om ett tredje världskrig, trots att han står spritt naken inför tv-kamerorna på världsscenen.
Busk-teaterns träiga aktörer (Israels Barak och Olmert med sin atombomb i famnen, Dick Cheney, Fogh Rasmussen m.fl.) spelar lojalt vidare som om ingenting hade hänt. De har ingen annan att vända sig till.
De inhyrda Busk-trogna hejaklackarna i massmedia fortsätter att applådera föreställningen, fast svagare, eftersom de har decimerats den senaste tiden.
Samtidigt pågår den stora politiken på Bali. Det isolerade (unilaterala) USA stryker omkring i utkanten och försöker mopsa sig medan karavanen går förbi.

Alla skyller på Ohly (Måndag 3.12)
Vänsterpartiets kris fördjupas. Oppositionen mot den borgerliga regeringen når nya rekordsiffror i opinionsmätningarna, samtidigt v förlorar väljarsympatier.
Väljarna misstror partiet på grund av dess inställning till kommunismen, påpekade Margo Ingvardsson i Studio S i måndags. Ett reportage visade att flera ledande v-politiker höll med.
Visst har Lars Ohly ett ansvar i sammanhanget. Ingen har glömt den debatt som Uppdrag granskning drog igång om honom och kommunismen. Men han har inte alltid varit ”kommunist”. Under många år som partisekreterare i ett tolvprocentsparti företrädde han framgångsrikt Gudrun Schymans politik.
Lundabor minns den långa banderoll med texten ”Kommunisterna kommer” som framfördes av ett jublande gäng ungkommunister i v:s demonstrationståg år 2000. Den var representativ för partiets nya medlemmar. Man kan undra var flertalet av dem hamnade sen.
På kongressen i Växjö tog de emellertid makten och valde en partistyrelse, som blev en katastrof för partiet. Lars Ohly kom att bli dess gisslan. Det är mot den bakgrunden man får se hans envisa fasthållande vid beteckningen kommunist. Han ville vara kommunist till namnet men reformist i handling. Det skar sig.
Nu vänder sig också partivänstern mot honom. Han för inte fram partiets politik, heter det. Möjligen kan han rädda sig genom att på ett övertygande sätt företräda den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen. Det är ju en politik som han själv tror på. Men den kommer inte att göra partiet mer relevant i svensk politik.
Det vore självfallet i högsta grad önskvärt inte minst för svensk vänster om v gradvis eller helst snabbt kunde återvända till den öppna, pragmatiska, odogmatiska hållning som präglade partiet under 90-talets bästa år. Insatserna i Lunds kommunalpolitik på senare tid pekar i sådan riktning.
Partiet håller kongress i juni nästa år. Då får vi se vad som händer.

Mörkets hjärta 7 (Onsdag 5.12)
Två fartygslaster med livsmedel som FN sänt ut för att bistå de hungrande i sydöstra Somalia har stoppats av den så kallade interimsregering som stöds av de etiopiska ockupanterna och State Department.

En civil hjälte (Torsdag 6/12)
Peter Bratt avslöjade tillsammans med Jan Guillou i FIB/Kulturfront det hemliga svenska underrättelseorganet IB som spionerade på svenska vänstermänniskor och utlämnade upplysningar om dem till CIA. En lång rad höga socialdemokrater avslöjades som lögnare och för en generation svenska antiimperialister blev vpk det enda möjliga politiska valet.
Peter Bratt och Jan Guilllou (som tillfälligt befann sig i Lund i samband med ett FNL-möte) fängslades och dömdes till fängelse.
Peter Bratt skrev hösten 1977 den artikel i DN som avslöjade den aktuella Geijeraffären med alla dess bieffekter. Olof Palme blåljög i riksdagen och fördömde Peter Bratt, DN bad om ursäkt, Peter Bratt förflyttades till en förortsbilaga. Han förlorade sitt anseende och utsattes för veckor och månader av hets från bugande massmedia. Ingen bad om ursäkt när det ett halvt år senare visade sig att han hade haft rätt. Ingen ifrågasatte Olof Palme som beslagits med lögn. De som valt vpk framför sap fann sitt val bekräftat.
Själv är Peter Bratt en försynt och osäker men genomhederlig man. Alla tre adjektiven avses som högsta beröm. Läs hans i år utgivna memoarer Med rent uppsåt. Det är höstens viktigaste bok om svensk politik.