2009-12-10

Röda Kapellet spelar filmmusik

Blåsorkestern Röda Kapellet som i år firar 35 år bjuder på film och filmmusik på sin traditionella julkonsert den 12 december kl 19. Platsen är Månteatern på Bredgatan i Lund. Det är en upprepning av succékonceptet från i fjor men med nytt innehåll. Musik från elva kända filmer spelas och samtidigt visas avsnitt ur filmerna för publiken. Bland kompositörerna kan nämnas Sjostakovitj, Nino Rota och Benny Andersson.
Charlie Chaplin, som skulle fyllt 120 år i år, har en särställning i filmhistorien. Och för många är Chaplin den struttande vagabonden. Därför visas en av hans många stumfilmer och till den spelar Röda Kapellet nyskriven stumfilmsmusik komponerad av Håkan Carlsson, Lunds kulturskolas rektor. Det blir alltså svensk urpremiär.
Orkestern har från i höst en ny dirigent. Det är Malmö symfoniorkesters trumpetare Per Falck som numera slår in Röda Kapellet. Liksom i fjor presenterar cineasten Lennart Grankvist filmerna.
Orkestern bjuder också in sina vänner till efterföljande fest i samma lokaler. För självkostnadspris bjuds på mat (buffé), dryck och dans.

Dror Feiler om Kampen för ett annat Israel

Om den judiska fredsrörelsen i och utanför Israel

Dror Feiler är israelisk-svensk konstnär, musiker och kompositör. Han är ordförande i föreningen ”Judar för israelisk-palestinsk fred” och likaså ordförande i föreningen ”European Jews for a Just Peace”.
Dror Feiler gjorde tillsammans med hustrun Gunilla Sköld Feiler det uppmärksammade konstverket ”Snövit och sanningens vansinne” på Moderna Museet 2004, som förstördes av Israels ambassadör i Stockholm.
Söndag 13 december kl 15
ABFs lokal, Trollebergsvägen 7
Ingång från Gasverksgatan. Spana efter Demokratisk Vänsters vägvisning.
Glögg och pepparkakor serveras

Affisch

Filmtips

Missa inte Moore
Jag tillhör dem som uppskattar Michael Moore och har väl sett några av hans filmer. Det märkliga är att han med ”Capitalism, a Love Story” som nu går på Kino, lyfter sig till en ny nivå. Som bekant är det analytiska eller förnuftsmässiga inte hans starka sida och några lösningar har han inte. Men han har en agitatorisk förmåga som bara tycks växa. Resultatet är modern agit-prop med användande av filmens alla verktyg: ljud, tal, musik, bilder, klipp.
Här finns förstås allt elakt och negativt som kan sägas om bankerna och Wall Street. Och här är de nostalgiska återblickarna på den gamla hemstaden Flint, Michigan, där den amerikanska drömmen blev till verklighet på 50-talet, både genom bilarna och genom de som producerade dem. Nu manar Moore också fram Gud och Jesus och deras jordiska företrädare för att uttala sina domar över kapitalismen. Och tro det eller ej, men han slutar genom att uppmana oss att kräva bestämmande över våra arbetsplatser och om nödvändigt ockupera dem, varpå man får höra Woody Guthrie och Internationalen.
Hade det här varit, säg tidigt sjuttiotal, hade vi varit några hundra skrattande och jublande i salongen. Nu var vi så där tjugo. Resten sitter väl hemma och räknar på avdragen för hushållsnära tjänster eller navelskådar i identitetspolitiken. Till alla som har kvar lite lust att bli förbannad och glad: gå och se filmen!
Sten H.

Kulturtips

Conte D´Amour - demo #2
En demoföreställning om den romantiska kärleken från dess mörkaste sidor. Följs av seminarium om romantisk kärlek följande dag.
Inkonst 11-12/12. Läs mer

Plattform 12 december
Upplev den samtida dansens variation! Blandat program, bar och mingel.
12 december på Dansstationen, Palladium. Läs mer

Orientalisk Dansshow med Zhagareet!
Kom och njut av värme och dansglädje under årets mörkaste månad!
Tangopalatset 12 dec Läs mer

Pianisten Shan-shan Sun
Palladium 13 dec 15.00 Läs mer

Claes Malmberg Live!!
Palladium 14 december Läs mer

Hela kulturcentralens program

Fem ogiltiga argument för att inte demonstrera i Köpenhamn på lördag av Grr

1. Demonstrera i december? Såg ni inte Kvällspostens löp: ”Nu kommer kylan. Från ISHAVET”?
Svar: Är det något klimatdebatten har lärt oss så är det att Ishavet inte är lika kallt som förr. I själva verket utlovas någon plusgrad och svag vind.
2. Jag vill inte gå tillsammans med stenkastande huliganer.
Svar: Visst. ”En sten är inget argument, mina herrar”, sa filosofen Lessing på sin ålders höst. Men det finns lugna delar av demonstrationen. Och hotet om global uppvärmning är faktiskt så katastrofalt att en och annan sten känns befogad.
3. Inte orkar jag traska tre kvarts mil.
Svar: Jesus sa nånting om detta. Men gå så långt du orkar. Förslagsvis från Christiansborg till Sundby kyrka. Där står det en blåsorkester och spelar ”Skipper Klements morgensang” och andra häftiga låtar.
4. Förresten blir det kaos i trafiken. Man kommer inte över sundet.
Svar: Underskatta inte den danska polisen! Med hjälp av den nya undantagslagen ska den nog få ordning på lymlarna.
5. Det är mycket att ordna med såhär inför helgerna.
Svar: Jodå. Men klimatet är en ödesfråga inte bara för oss utan för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och deras efterkommande. Dessutom är det trots valutakursen fortfarande fördelaktigt att köpa julsnapsen hos Irma, när man ändå är där.

Ett giltigt argument
för att inte demonstrera
i Köpenhamn på lördag
1. Jag gitter inte. Kan jag inte göra något annat i stället?
Svar: Jo. Du kan klimatkompensera genom att
a) stänga av värmen den närmaste veckan (se punkt 1 ovan),
b) gå med i ett klimatschyst politiskt parti,
c) sabba en stadsjeep.

Ett 40-årsminne av Gunnar Stensson

40 år har gått sedan gruvarbetarstrejken i Kiruna och Malmfältet. Jag flyttade samma höst från Öjebyn i Norrbotten till Ulrikedal i Lund, litet snopen över att lämna Norrbotten i det ögonblick då stora saker hände där.
Jag upplevde att den socialdemokratiska tidningen Arbetet var fientlig mot gruvstrejken. En ledare i Arbetet hävdade att strejken inte bara var olaglig (den var inte sanktionerad av LO och den riktade sig mot det statliga LKAB) utan att den dessutom var en ”lyxstrejk”, något som ledarskribenten bevisade genom att redogöra för gruvarbetarnas höga löner.
Jag gick i svaromål och fick en artikel publicerad där jag tror att jag hävdade att de högre lönerna för frontarbetarna motiverades av att arbetet i gruvorna var så hårt att de blev utslitna i förtid och att deras livstidslön således var lägre än andra yrkeskategoriers.
Jag var partipolitiskt obunden men aktiv i FNL-rörelsen. Jag var gift och hade två barn, 7 och 4 år gamla. Jag studerade kulturgeografi under ledning av Nils Lewan som uppenbarade många sanningar för mig. Vi var 120 studenter som läste kursen; den stora explosionen beträffande antalet studenter pågick för fullt. Mitt hår började bli tunt över hjässan. Snön föll i november och låg i princip kvar till påsk.

Mer om Jöns av Lars-Anders Jönsson

I VB nr 37 uppmärksammade jag Mats Olsson och Gunnar Stensson på att de när de talar om hovjönseri respektive jönsparti visar på samma människosyn som överheten/etablissemanget använt för att förlöjliga och se ner folk alltsedan 1600-talet. Jöns kom att användas som synonym till en stackare det vill säga en vanlig enkel människa i motsats till finare och mer välbeställda personer.

Historia
Jöns sägs härstamma från Johannes som i Danmark blev Jens. Under 1300- och 1400-talen återfinns namnet Jöns bland de styrande, riddare och biskopar. Detta var den tid då de olika folken i norden genom samarbete och union sökte begränsa tyskarnas inflytande. Som exempel på potentater med namnet kan nämnas riksrådet Jöns Knutsson Tre Rosor 1480 och dennes son riksrådet Thure Jönsson Tre Rosor. Ärkebiskopen i Uppsala Jöns Bengtsson (Oxenstierna) 1448. Riksrådet och ståthållaren i Finland Jöns Knutsson Kurck 1633.

Förnamnet Jöns hade således ingen negativ belastning under den sena medeltiden snarare tvärtom. Jag frågar mig då vad som är bakgrunden till att namnet under 1600-talet blev en belastning. Den första förutsättningen borde vara att de som tillhörde de högre stånden i Sverige hade övergivit Jöns till förmån för andra modernare namn. Den nordiska unionen upphörde i sekelskiftet 1400-1500 och Sverige och Danmark blev allt mer nationer med en stark centralmakt. Under 1600-talet införlivades successivt flera danska landskap. I det fall uppgiften att namnet Jöns främst förekom i landskapen Skåne, Jämtland och Härjedalen kan detta tyda på att beteckningen Jöns också blev ett uttryck för en nedvärdering av den tidens nysvenskar!

Ta lärdom av H C Andersson
När Gunnars Stensson svarar på mitt inlägg så gör han detta genom att återge H C Anderssons saga Dummerjöns. H C Andersson gav ut en rad sagor som alla tog upp brister hos oss människor och som alla hade ett budskap, en lärdom. I Dummerjöns(egentligen ”Klods-Hans”) tror jag han vill säga att man inte i förväg skall döma ut en människa som en plump, udannet eller klodset person. Liknande användbara erfarenheter tar han upp i sagan om den fula ankungen och inte minst den alltid aktuella kejsarens nya kläder. Bara ett litet barn vågar säga det alla ser, att kejsaren är naken och lurad.

Vi är nog många som fastän vi är vuxna borde öppna, läsa och begrunda dessa sagor.

EU: Jerusalem huvudstad i både Palestina och Israel
av Gunnar Stensson

Sveriges förslag om ett uttalat EU-stöd till målsättningen att göra östra Jerusalem till palestinsk huvudstad förkastades vid förhandlingarna i Bryssel 7 och 8 december till förmån för den försiktigare skrivningen: Jerusalem ”bör utgöra de båda staternas framtida huvudstad” som del i en framförhandlad lösning.
Så heter det i uttalandet om en gemensam europeisk hållning som offentliggjordes tisdagen den 8 december.
På andra punkter är uttalandet tydligare.
EU-ministrarna fastslår att den palestinska staten ska vara sammanhängande och fungerande, vilket innebär att en del av Jerusalem måste ingå.
EU-dokumentet konstaterar att ”den Europeiska unionen kommer inte erkänna några förändringar i de gränser som gällde före 1967”.
Strax efter det att dokumentet presenterats, kom ett uttalande från USA:s utrikesministerium.
”Vår ståndpunkt beträffande Jerusalem är klar. USA:s politik är oförändrad. Som alla tidigare regeringar förklarat beträffande denna fråga, måste Jerusalems status och alla liknande frågor lösas av parterna själva genom förhandlingar.”
Det amerikanska uttalandet försvagar EU-initiativet. Talet om en oförändrad politik är olycksbådande. Vart har den politiken lett de senaste 40 åren?
Israels utrikesminister Avigdor Lieberman jublar. Fredsprocessen är inte som en IKEA-möbel. Det svenska initiativet är ett miserabelt misslyckande, säger Israels UD.
De EU-stater vars protester försvagade det svenska förslaget var Tyskland, Polen, Italien, Ungern och Tjeckien.
Från det att förslaget läcktes för en vecka sedan tills det slutliga dokumentet publicerades på tisdagen var Israel och israeliska lobbygrupper mycket aktiva i ansträngningarna att stoppa eller oskadliggöra det.
Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayed förklarar att uttalandet är ”ett steg på vägen till att det internationella samhället påtar sig sitt direkta ansvar för att få ett slut på den israeliska ockupationen av palestinska områden som pågått sedan 1967.”
I Sydsvenskan 9/12 säger Bildt: ”Det måste bli förhandlingar. Vi accepterar inte någon ändring av 1967 års gränser som inte godkänts av båda parterna. Det gäller även Jerusalem.”

Ett nytt klimat på väg? av Lars-Åke Henningsson

Den ohämmade ekonomiska expansionens tid är förbi, men de nya hållbara lösningar som behövs, har inte haft något särskilt gynnsamt klimat att växa i. Nog borde ändå klimatkonferenserna kunna hjälpa till med att ersätta ett globalt rovdriftsklimat med ett globalt ansvarsklimat? Det blir alltmer uppenbart att livet på klotet kräver solidaritet och politiska lösningar, i stället för att var och en bara försöker maximera sin egen kortsiktiga profit. Det finns ingen osynlig hand som fixar klimatet åt privatekonomiskt inriktade aktörer. Klimatkonferenserna är praktiska övningar som kräver att gemensamt ansvar ska kunna gå att förverkliga.
Ekonomerna som delar ut Riksbankens pris till Alfreds Nobels minne har visat att de uppskattar ekonomisk teoribildning om hur man tar hand om gemensamma resurser. Om detta är ett tecken på att omvärderingar håller på att ske inom den ekonomiska forskningen eller om man bara sätter ett fuktat finger i vädret är väl svårt att veta.
Även det politiska klimatet i konferensvärdlandet Danmark borde väl kunna förändras i rätt riktning? När viktiga frågor får uppmärksamhet, så kan det knappast vara lika publikdragande att börja bråka med sina grannar, om de har slöja eller inte, eller är avvikande på andra exotiska sätt. Att Dansk Folkeparti vill profilera sej som klimatskeptiskt är fullt rimligt. Om människor tar de globala frågorna på allvar så framstår partiets nationella inskränkthet som just så tossig och mossig som den faktiskt är.

Svenskt Näringsliv rankar av Mats Olsson

Bland de mer underhållande årliga politiska utspelen är Svenskt Näringslivs ranking av Sveriges kommuner. Utifrån faktorer som hur låg kommunalskatten är, hur mycket kommunerna privatiserat sin verksamhet och i vilken utsträckning lokala företagare anser sig ha blivit tillräckligt smorda av politiker och tjänstemän bedöms hur "företagsvänlig" kommunen är. Gamla SAF (Svenska arbetsgivarföreningen) tycks på fullt allvar tro att Sveriges kommunpolitiker nervöst går och biter på naglarna inför denna årliga dom.
Lund har visst klättrat några placeringar i år. Törs man våga gissa att detta kan ha lite att göra med en upplevd åsiktsgemenskap med det nuvarande borgerliga styret i kommunen? Men Lund befinner sig ändå som vanligt kraftigt distanserad av det skånska företagsundret Vellinge, som är näst bäst i Sverige enligt Svenskt Näringsliv. Man frågar sig vilka framgångsrika företagare det egentligen är som tackar sin skapare att de finns i just denna kommun. Är det ägaren till Pizzeria Bella Dona i Höllviken? Eller möjligen bensinmacken Pump i Skanör? Konstigt att inte Ericson och Alfa Laval redan har uppfattat dessa signaler och flyttat sin verksamhet till detta skånska företagsparadis.
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Stigfinnare på beträdan av Gunnar Stensson

Insvepta i blöt dimma går vi nedför Källbyvägen, hostande och snorande i lätt förkylningsfeber.
Vattenståndet i dammen har stigit. Ån sväller. Gångvägen mot S:t Lars är nästan översvämmad. En stor flock bläsänder lämnar stranden och simmar ut i det trygga vattnet. Piu, piu.
Onödig oro. Vi går rakt fram, över den gamla träbron upp mot Flackarp för att fortsätta förbi den svarta möllan och sedan återvända genom S:t Lars.
Då upptäcker vi något. Något nytt. Något som inte fanns igår. En plattform grenslar stängslet väster om vägen. Man kan kliva upp till den på en liten trappa och sedan kliva ned på andra sidan. Där finns till och med ett trappräcke att hålla sig i. Allt i nytt, grönimpregnerat (giftigt) trä.
Så vi kliver upp, stannar ett ögonblick på plattformen, och kliver sedan ned på andra sidan, ut i hagen.
En lerig stig leder fram mot järnvägen. Ännu en plattform, över ännu ett stängsel. Sen fortsätter vi under järnvägsviadukten upp mot åkerkanten. Vi ser stigen fortsätta västerut tills den försvinner i den vita dimman.
Här är det mycket lerigt.
Upprymda konstaterar vi, att det nu är möjligt att till fots nå Flackarps kyrkogård med dess hundraåriga träd liksom att fortsätta ända bort till det i dimma dolda Trolleberg.
Vi befinner oss högt över ån. Bortom ån blänker dammen och längre bort skymtar reningsverkets vita byggnader i dimman. Ett långt godståg passerar långsamt.
Detta är, inser vi, en av Lars Jacobssons (stadsträdgårdsmästare) beträdor. (Beträda - grönt skyddsområde längs strandkanten, cirka 10 meter brett).
När våren kommer ska vi vandra här. Och om det fryser kan vi göra det när som helst.
Men just nu klibbar den sega leran tjock under fötterna, så vi vänder tillbaka. Hoppfulla. Snart kan vi promenera ända till Lomma.
En flock stålblanka råkor sveper i samlad formering ner i hagen och börjar hugga i gräset med näbbar stora som potatishackor.

Om de dåliga matematikkunskaperna av Lucifer

Jag hörde Vänsterpartiets riksdagskvinna Rossana Dinamarca i en debattduell i radio med Jan Björklund om de senaste mätningarna vad gäller matematikkunskaperna hos svenska ungdomar. Det var en glädje att höra henne. Hon var påläst och rapp i käften och det var första gången jag har hört någon få stopp på den folkpartistiske pratkvarnen till skolminister. Hans rutinmässiga debattklichéer föll bara platt till marken när han fick svar på tal.

Ondsinta kommunister
Men visst, det finns ett hat mot vänstern som yttrar sig också i skolpolitiken. Så här sägs det i dag torsdag på Expressens kommentarwebb kring skoldebatten av signaturen ”Ej inloggad”:
”Förstörelsen av skolan startade med Sossarna redan i slutet av 60-talen. Sossarna och deras syskonparti Kommunisterna vill om dom kommer till makten fortsätta i riktningen "kunskapslös & kravlös grundskola." Kommunisterna vill tom avskaffa lärarna… Socialisterna vill hålla den Svenska kunskapsnivån på så låg nivå som möjlig. På detta sätt blir det fler som är bidragsberoende och fler utan tillräcklig kunskap för att ifrågasätta den rådande ordningen.” Jo, så kan det låta. Nog finns det ett väljarunderlag för Sverigedemokraterna.
Gudarna ska veta att den socialdemokratiska skolpolitiken har haft sina brister, men faktiskt också betydande förtjänster. Till de senare hör tankarna att alla ska kunna ta del av abstrakta tankegångar och teoretiskt material, sådant som man behöver ha någon sorts tillgång till i vår tids samhälle. Om borgarna hade fått råda skulle sådant reserveras för deras egna barn på de teoretiska linjerna. De blivande plåtslagarna och städerskorna kunde gott nöja sig med att kunna läsa och skriva och därefter läras upp i sina yrken.

Osexiga ämnen
Men jag har lust att bidra med egna erfarenheter från utbildning i teknisk-naturvetenskapliga ämnen. Jag vistades i slutet på 1980-talet en hel del på ett amerikanskt Ivy League-universitet med framstående datavetenskapsmän. Det som var slående var att deras doktorander nästan alla var indier eller kineser. Hur kom det sig? Jo, förklarade de, det var så att den amerikanska övre medelklassens barn, t.ex. deras egna, ville inte läsa sådana trista ämnen som matematik och fysik och datavetenskap. De ville läsa teatervetenskap och journalistik. (Själv har jag en dotter som undvikit matten på gymnasiet.) De som ändå hade sinne för matte läste ekonomi med sikte på jobb i finansvärlden. Javisst, mitt eget gamla ämne numerisk analys tycks sedan länge ha varit kungsvägen till räknandet på hedgefonder!
När jag en gång skulle utbilda mig så saknade jag ju inte lust att ägna mig åt nöjesliv som litteraturvetenskap och ekonomisk historia. Men jag visste ju att om man ville vara säker på att kunna försörja sig så skulle man läsa något som hade en materiell förankring och som säkert skulle komma att behövas, som naturvetenskap. Så blev det och jag har inte ångrat mig – de andra ämnena har jag ju haft kvar som nöjesliv.
Alltså: det enkla försörjningsmotivet tycks vara borta för många gymnasieelever och då kommer matte och fysik att sitta emellan. Och det hjälper inte att inget leder säkrare till arbetslöshet än utbildning till journalistik, teater och musik – det är lika fullt köer till de utbildningarna.
Vidare: idealbildningen i samhället säger att det är häftigt att förverkliga sig själv som skådespelare eller tjäna mycket pengar inom finanssektorn medan det är ointressant att tjäna ganska bra med pengar som ingenjör. Ytterligare vet eleverna: att ägna sig åt teknik är en plåga redan under utbildningen och sedan själsdödande som yrkesarbete utan kontakt med människor.

Förändra utbildningen!
Det är svårt att göra så mycket, men på en punkt borde det vara möjligt. Det gäller själva utbildningen i teknik och naturvetenskap och matematik. Visst, det krävs en hel del slit som inte alltid är nöjesbetonad. Men mycket skulle faktiskt kunna göras för att bryta isoleringen från resten av samhället. Teknikutbildningen skulle kunna ha mycket mer inslag av samhällsvetenskap och humaniora. Och studenterna skulle kunna meddelas att deras framtida jobb var helt öppna mot samhället och att deras utbildning därför borde spegla detta.
Jag har ytterligare en sak att säga och det gäller just matematiken. Ämnet har i och för sig sina egna problem med en elitattityd där alla förr eller senare anses vara otillräckliga. Sverige är inte precis ledande på området och jag tror att det hänger samman med den teorifientlighet som präglar vår tradition. Det är det praktiska och pragmatiska som gäller här och därför är det inom den sektorn just civilingenjörsutbildningen som är den mest prestigefyllda framför säg fysik, kemi eller biologistudier. Visst, ingenjörerna behövs i industrin. Men då och då är det också bra med folk som är särskilt tränade på att tänka. Ja, det får vara mitt lilla spretiga bidrag till debatten.

Europa övergivet av USA - eftertraktat av Ryssland
av Gunnar Stensson

USA närmar sig Kina, som finansierar det ekonomiska underskottet. Europa närmar sig Ryssland, som förser EU med naturresurser. En politisk kontinentalförskjutning pågår. När plattorna kolliderar inträffar jordbävningar och vulkanutbrott.
Per T Ohlsson skrev om detta i Sydsvenskan i söndags och Immanuel Wallerstein i sin kommentar om Västeuropa och Ryssland den 1/12.
Per T har mycket att sörja över. USA tycks svika Europa. President Obama ställer inte upp på alla Europas minnesdagar. Han kom inte till Gdansk 1/9, 70 år efter andra världskrigets start. Han kom inte till Berlin för att fira 20-årsminnet av murens fall. Han skrinlade USA:s planer på ett missilförsvar i Polen och Tjeckien den 17/9, till på köpet på årsdagen för Sovjetunionens invasion i Polen.
Dessutom har Obama varit oartig mot Sarkozy och Gordon Brown. Han satsar på stimulansåtgärder mot den ekonomiska krisen medan Europa satsar på sparande.
Han skickar 30 000 man i Afghanistan medan Nato motvilligt skickar 5000.

Separationen Europa - USA
Men den separation Per T Olsson fruktar har allaredan skett. Förhållandet mellan USA och Europa nådde sin höjdpunkt för 50 år sedan. Sedan har det gått utför.
På 60-talet förlorade presidenterna Johnson och Nixon det alltmer avskydda Vietnamkriget. Kriget ledde till dollarkrasch och nedgång i världsekonomin, inte minst i Europa.
På 70-talet stödde USA kuppen i Chile. Latinamerikas psykopatiska högerdiktaturer kunde alla räkna med USA:s stöd.
På 80-talet finansierade USA Saddam Husseins åttaåriga krig mot Iran och försåg Irak med den giftgas som användes vid utrotningen av 5000 kurder i Halabja. Samtidigt byggde USA upp talibanmakten i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen.
På 90-talet blev USA ensam herre på täppan och började agera Big Brother, ofta under globaliseringens baner, men med den förvrängda innebörden, att globalisering innebar att USA behärskade världen politiskt och ekonomiskt..
Efter 9/11 drevs detta till sin spets. Då såg sig George Bush som Guds och västerlandets universella företrädare på jorden och tvingade fram ett illegalt krig mot Irak, vid sidan av det revanschistiska kriget mot Afghanistan, som inletts redan 2001.
Under George Bush ökade det militära och ekonomiska stödet till Israel som en del i ”kampen mot terror”. Samtidigt undergrävde han det internationella rättssystemet genom att legitimera tortyr. Förra året sänkte George Bush världsekonomin.
Det är inte konstigt att förhållandet USA - Europa blivit bottenfruset. ”Det atlantiska bandet” upplevs som ett strypkoppel.
2009 inträffade ett möjligt omslag. Då inledde president Barack Obama det mödosamma arbetet att återupprätta USA:s anseende. Men han vände sig snarare till Kina och Stilla Havs-länderna än till Europa.
Sorgen över den svalnade relationen mellan USA och Europa är djup bland de nostalgiker som mentalt aldrig lämnat perioden 1945 – 1959. Av hela sitt hjärta förnekar de det som hänt det senaste halva seklet.

Den stora alliansen Europa och Ryssland
Immanuel Wallerstein ser världen i ett långsiktigt geopolitiskt perspektiv. Han upptäcker då en långsam process mot en bestående allians mellan Västeuropa och Ryssland. Han urskiljer historiska steg i denna process.
1944 undertecknade Charles de Gaulle ett fransk-sovjetiskt fördrag om allians och ömsesidigt bistånd.
1969 inledde den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt sin så kallade Öst-politik som ledde till avspänning med Sovjetunionen och en öppning till DDR.
Under 1970 och 80-talen fördes en stor debatt om gasledningar från Sovjetunionen till Västeuropa. Projektet stöddes av Tyskland, Frankrike och Thatchers Storbritannien.
1987 talade Gorbatjov om behovet av ”ett gemensamt europeiskt hem”.
I februari 2003 förenade Ryssland, Frankrike och Tyskland sina krafter i försöket att stoppa Irakkriget. USA definierade deras samarbete som fientligt mot USA:s intressen. Sedan dess har relationerna mellan Europa och Ryssland fortsatt att utvecklas trots USA:s fortsatta fientlighet och de tidigare öststaternas fruktan och motstånd.
För att konsolidera Rysslands länkar till Europa använder sig Putin av naturgasexporten. Sedan 1990-talet har debatten handlat om gasledningar från Ryssland och Centralasien till Västeuropa. Gasledningen North Stream kommer som bekant att gå genom Östersjön. South Stream planeras gå från Ryssland via Svarta havet till Bulgarien. Där delar den sig i en nordvästlig gren via Serbien, Ungern och Slovenien till Österrike, och en sydvästlig via Grekland och Adriatiska havet till Italien.
USA vill kringgå Ryssland och skaffa fram gas från Turkmenistan via en tredje ledning som kallas Nabucco. Men gasreserverna i Turkmenistan är begränsade, så i slutändan måste gasen komma från Ryssland, något som begränsar Nabuccos geopolitiska nytta.
I slutet av november 2009 kom Putin till Paris för att underteckna ett avtal med fransmännen om samarbete för att förverkliga gasledningarna North Stream och South Stream. President Nicholas Sarkozy manade till skapandet av ”ett gemensamt säkerhetsområde ” omfattande Europa och Ryssland. Geopolitiska intressen överskuggar ideologiska skillnader som så ofta förr. De östeuropeiska länderna kommer troligen att anpassa sig. USA har mycket små möjligheter att bromsa den stora allians som närmar sig.

Sverige är visserligen ingen före detta öststat, men har ju liksom Finland och Danmark nyligen erkänt den realitet som North Stream representerar.
Vi har en lång historia av krig och misstro i förhållande till Ryssland. Både Palme och Bildt har speciella relationer till de baltiska staterna. För något mer än ett år sedan tog Bildt ställning mot Ryssland i samband med Georgienkriget. Tyskland och Frankrike valde att dämpa konflikten.

Finland har en särställning i förhållandet mellan Europa och Ryssland genom sin speciella historia. Fram till 1917 var landet en integrerad del av tsarimperiet. Det vann sedan en villkorad frihet som det försvarade i två krig under andra världskriget. Efter 1945 fungerade det finska näringslivet som en sorts ekonomisk satellit till sovjetimperiet, samtidigt som Finland behöll sin politisk självständighet. Fortfarande är de finska ekonomiska och politiska relationerna till Ryssland täta, vilket inte utesluter en hög grad av misstro, symboliserad av den starka finska armén.

En multipolär värld
Per T Olsson fruktar en bipolär världsordning med USA och Kina som kontrahenter, men mest rädd är han för Ryssland.
Immanuel Wallerstein är övertygad om att den framtida världsordningen blir multipolär och att en av de stora spelarna blir Europa-Ryssland.
Inte så kul för Olsson och Bildt för vilka Ryssland är ett rött skynke.

I Knut Kardanos huvud. Del Två av Ulf N

Så vill cyklister ha det!

Den minnesgoda läsaren erinrar sig hur jag i VB nr 35 började tränga in i den borgerliga trafikpolitikern Knut Kardanos feberfantasier kring cyklister. Fantasier av närmast hallucinatorisk art som är ett karaktäristiskt symptom för dem som drabbats av galna bilsjukan.
Här fortsätter vandringen i Kardanos inre landskap.

1. Cyklister hatar att köra rakt fram
Bilister ska ju ha så raka och breda vägar som möjligt. Den inser man om inte annat genom att beskåda hur bilvägar och gator för bilister faktiskt är byggda. (Då talar jag självklart inte om medeltida gator). Men cyklister hatar att köra rakt fram, har Kardano fått för sig. Därför har han byggt ett ganska stort antal cykelbanor så att cyklisten, innan hon ska passera en korsande gata först måste göra en 90-graders sväng till höger, för att sedan när gatan väl är passerad göra en motsvarande sväng till vänster. Denna avsky mot att färdas rakt fram delar cyklisterna för övrigt med gångtrafikanter, menar Kardano.
Kardanos vilja att svara mot cyklisternas behov av att köra så slingrigt och krokigt som möjligt kommer också till uttryck vid tillfarterna till en del s k gång- och cykeltunnlar (som egentligen borde kallas biltunnlar, eftersom de tillkommit för att biltrafiken ska kunna fortsätta köra snabbt och ostört och inte hotas av de farliga fotgängarna och cykliserna). Ett praktexempel på detta är biltunneln längs Dalbyvägen (den under motorvägen) vid trafikplats Gastelyckan. Cyklister som färdas österut bereds där genom Kardanos försorg njutningen att först svänga 90-grader till höger, därefter i kraftig nerförsbacke ta en hårnålskurva till vänster, för att när de från mörkret i tunneln kommer ut på andra sidan ta en hårnålskurva till höger – denna gång i kraftig uppförsbacke – för att slutligen göra en 90-gradersväng till vänster. Man kan jämföra med förutsättningarna för bilisterna att passera över motorvägen: där är det raka spåret!

2. ”Att cykla måste vara att kämpa”
Kardano anser, att lika mycket som cyklister hatar att köra rakt fram avskyr de att köra på en jämn beläggning i en ostörd rytm. Cyklisternas behov av att bromsa in, stanna och till och med att ibland kliva av cykeln under sin färd är närmast omöjligt att tillfredsställa, tror Kardano. Och han hävdar att han gör så gott han kan. Och nog har han lyckats …
Han har bland annat därför sett till att ett stort antal gupp anläggs längs cykelbanorna. Ibland är det relativt låga men tvära upphöjningar, ibland är det rejäla gupp. De gupp som ger cyklistens älskar allra mest, tror Kardano, är de som han byggt på ställen där delar av trottoaren nödtorftigt maskerats till cykelbana. En cyklist som kör genom sådana gupp (se till exempel upphöjningarna i cykelbanan längs Thulehemsvägens norra del) i någorlunda god fart riskerar att flyga av cykeln – det ger cyklisten maximalt nöje, anser Kardano.
Andra element i Kardanos hinderbanor, förlåt, cykelbanor, är en raffinerad rörkonstruktion, kallad Cykelsaxen (jämför rävsaxens verkningssätt). Cykelsaxarna är inte särskilt vanligt förekommande, men desto mer efterlängtade av cyklisten när de väl dyker upp. De ser ut så här:

Kardano älskar att studera cyklisters beteenden vid forcering av dessa hinder. Lyckligast blir han när en cyklist med bred last på pakethållaren fastnar och får rycka, slita och dra i såväl last som fordon för att komma loss. ”Att cykla måste vara att kämpa”, det är varje cyklists motto, hävdar Kardano med emfas.

3. Cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar
I Kardanos föreställningar om cyklisters kynne ingår den fasta övertygelsen att cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar. Har cyklisten dessutom lyckats åstadkomma ett pipande ljud genom knapptryckningen så vet cyklistens resetillfredsställelse snart sagt inga gränser. Denna tryckapåknappen glädje delar cyklisten fullt ut med fotgängarna i Kardanos värld. Den vänlige och tillmötesgående Kardano har sett till att det finns rikligt med knapptryckartillfällen i vägkorsningar och liknande. Bilister, anser han, har varken tid eller lust till sådana här barnsliga förnöjelser.
Vad som kan synas vara en av de allra märkligaste av de föreställningar som dyker upp i Kardanos huvud p g a galna bilsjukan är den att cyklister aldrig, aldrig någonsin har bråttom. Bilister är en helt annan art av människosläktet, homo automobilicus. De har alltid, alltid bråttom – och hela samhällsbyggandet måste avpassas efter detta släktes behov. Men detta ämne är värt en alldeles egen 90-graderssväng i Kardanos feberanfrätta hjärnvindlingar. Och om detta handlar sålunda det nästa, tillika avslutande, avsnittet i serien ”I Knut Kardanos huvud”.

Barnen i centrum av Mats Olsson

Skrivelse till kommunstyrelsen och dess ordförande Mats Helmfrid

I samband med att kommunstyrelsen antog handlingsplan för centrumutveckling beslutades om en markanvisningstävling för kvarteret Galten mellan Bankgatan och Råbygatan. I inbjudan framgår att delar av Vårfruskolans skolgård skall omfattas av en framtida exploatering av kvarteret. Skolgården kommer att krympa genom att de enda delar som idag inte är asfalt bebyggs. Det enda som förutsätts kompenseras är den lilla fotbollsplanen.

Som en följd av kommunstyrelsens beslut planeras delar av skolgården att stängas av redan 11 januari för att möjliggöra exploateringen.

Vårfruskolan skolgård är redan idag alldeles för liten i förhållande till barnens behov. Detta har vid flera tillfällen påtalats av skolans rektor, lärare och föräldrar, och det påvisas klart och tydligt i studien ”Riktlinjer för skoltomters storlek – en översyn”. Denna studie har 2009 tagits fram av Stadsbyggnadskontoret, Tekniska förvaltningen och Serviceförvaltningen samt Barn och skolförvaltningen Lunds stad.

En norm för skolgårdars storlekar är 45 kvadratmeter yta per barn. Vårfruskolan har idag 24 kvadratmeter och antalet barn prognostiseras att öka kraftigt.

Det naturliga hade varit att skolgården istället utökas och blir en del av en attraktiv offentlig parkmiljö. Exploateringen av kvarteret för bostäder och butiker borde rimligen inskränkas till de delar som idag används som bussterminal, de hårdgjorda ytorna närmast Bankgatan.

Kommunstyrelsen fattade det olyckliga beslutet utan någon som helst samråd med skolan och utan att skolans situation på något sätt belystes i underlaget. Här finns ett allvarligt demokratiskt underskott: Barnens behov har inte vägts in i beslutet.

Därför föreslår jag:
att alla förberedelser för exploatering av kvarteret Galten, som innebär inskränkning av Vårfruskolans skolgård, avbryts.
att kommunstyrelsen på nytt behandlar markanvisning för kvarteret Galten, i vilken skolans och barnens intressen också vägs.
Mats Olsson, Vänsterpartiet