Ett 40-årsminne av Gunnar Stensson

40 år har gått sedan gruvarbetarstrejken i Kiruna och Malmfältet. Jag flyttade samma höst från Öjebyn i Norrbotten till Ulrikedal i Lund, litet snopen över att lämna Norrbotten i det ögonblick då stora saker hände där.
Jag upplevde att den socialdemokratiska tidningen Arbetet var fientlig mot gruvstrejken. En ledare i Arbetet hävdade att strejken inte bara var olaglig (den var inte sanktionerad av LO och den riktade sig mot det statliga LKAB) utan att den dessutom var en ”lyxstrejk”, något som ledarskribenten bevisade genom att redogöra för gruvarbetarnas höga löner.
Jag gick i svaromål och fick en artikel publicerad där jag tror att jag hävdade att de högre lönerna för frontarbetarna motiverades av att arbetet i gruvorna var så hårt att de blev utslitna i förtid och att deras livstidslön således var lägre än andra yrkeskategoriers.
Jag var partipolitiskt obunden men aktiv i FNL-rörelsen. Jag var gift och hade två barn, 7 och 4 år gamla. Jag studerade kulturgeografi under ledning av Nils Lewan som uppenbarade många sanningar för mig. Vi var 120 studenter som läste kursen; den stora explosionen beträffande antalet studenter pågick för fullt. Mitt hår började bli tunt över hjässan. Snön föll i november och låg i princip kvar till påsk.