Europa övergivet av USA - eftertraktat av Ryssland av Gunnar Stensson

USA närmar sig Kina, som finansierar det ekonomiska underskottet. Europa närmar sig Ryssland, som förser EU med naturresurser. En politisk kontinentalförskjutning pågår. När plattorna kolliderar inträffar jordbävningar och vulkanutbrott.
Per T Ohlsson skrev om detta i Sydsvenskan i söndags och Immanuel Wallerstein i sin kommentar om Västeuropa och Ryssland den 1/12.
Per T har mycket att sörja över. USA tycks svika Europa. President Obama ställer inte upp på alla Europas minnesdagar. Han kom inte till Gdansk 1/9, 70 år efter andra världskrigets start. Han kom inte till Berlin för att fira 20-årsminnet av murens fall. Han skrinlade USA:s planer på ett missilförsvar i Polen och Tjeckien den 17/9, till på köpet på årsdagen för Sovjetunionens invasion i Polen.
Dessutom har Obama varit oartig mot Sarkozy och Gordon Brown. Han satsar på stimulansåtgärder mot den ekonomiska krisen medan Europa satsar på sparande.
Han skickar 30 000 man i Afghanistan medan Nato motvilligt skickar 5000.

Separationen Europa - USA
Men den separation Per T Olsson fruktar har allaredan skett. Förhållandet mellan USA och Europa nådde sin höjdpunkt för 50 år sedan. Sedan har det gått utför.
På 60-talet förlorade presidenterna Johnson och Nixon det alltmer avskydda Vietnamkriget. Kriget ledde till dollarkrasch och nedgång i världsekonomin, inte minst i Europa.
På 70-talet stödde USA kuppen i Chile. Latinamerikas psykopatiska högerdiktaturer kunde alla räkna med USA:s stöd.
På 80-talet finansierade USA Saddam Husseins åttaåriga krig mot Iran och försåg Irak med den giftgas som användes vid utrotningen av 5000 kurder i Halabja. Samtidigt byggde USA upp talibanmakten i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen.
På 90-talet blev USA ensam herre på täppan och började agera Big Brother, ofta under globaliseringens baner, men med den förvrängda innebörden, att globalisering innebar att USA behärskade världen politiskt och ekonomiskt..
Efter 9/11 drevs detta till sin spets. Då såg sig George Bush som Guds och västerlandets universella företrädare på jorden och tvingade fram ett illegalt krig mot Irak, vid sidan av det revanschistiska kriget mot Afghanistan, som inletts redan 2001.
Under George Bush ökade det militära och ekonomiska stödet till Israel som en del i ”kampen mot terror”. Samtidigt undergrävde han det internationella rättssystemet genom att legitimera tortyr. Förra året sänkte George Bush världsekonomin.
Det är inte konstigt att förhållandet USA - Europa blivit bottenfruset. ”Det atlantiska bandet” upplevs som ett strypkoppel.
2009 inträffade ett möjligt omslag. Då inledde president Barack Obama det mödosamma arbetet att återupprätta USA:s anseende. Men han vände sig snarare till Kina och Stilla Havs-länderna än till Europa.
Sorgen över den svalnade relationen mellan USA och Europa är djup bland de nostalgiker som mentalt aldrig lämnat perioden 1945 – 1959. Av hela sitt hjärta förnekar de det som hänt det senaste halva seklet.

Den stora alliansen Europa och Ryssland
Immanuel Wallerstein ser världen i ett långsiktigt geopolitiskt perspektiv. Han upptäcker då en långsam process mot en bestående allians mellan Västeuropa och Ryssland. Han urskiljer historiska steg i denna process.
1944 undertecknade Charles de Gaulle ett fransk-sovjetiskt fördrag om allians och ömsesidigt bistånd.
1969 inledde den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt sin så kallade Öst-politik som ledde till avspänning med Sovjetunionen och en öppning till DDR.
Under 1970 och 80-talen fördes en stor debatt om gasledningar från Sovjetunionen till Västeuropa. Projektet stöddes av Tyskland, Frankrike och Thatchers Storbritannien.
1987 talade Gorbatjov om behovet av ”ett gemensamt europeiskt hem”.
I februari 2003 förenade Ryssland, Frankrike och Tyskland sina krafter i försöket att stoppa Irakkriget. USA definierade deras samarbete som fientligt mot USA:s intressen. Sedan dess har relationerna mellan Europa och Ryssland fortsatt att utvecklas trots USA:s fortsatta fientlighet och de tidigare öststaternas fruktan och motstånd.
För att konsolidera Rysslands länkar till Europa använder sig Putin av naturgasexporten. Sedan 1990-talet har debatten handlat om gasledningar från Ryssland och Centralasien till Västeuropa. Gasledningen North Stream kommer som bekant att gå genom Östersjön. South Stream planeras gå från Ryssland via Svarta havet till Bulgarien. Där delar den sig i en nordvästlig gren via Serbien, Ungern och Slovenien till Österrike, och en sydvästlig via Grekland och Adriatiska havet till Italien.
USA vill kringgå Ryssland och skaffa fram gas från Turkmenistan via en tredje ledning som kallas Nabucco. Men gasreserverna i Turkmenistan är begränsade, så i slutändan måste gasen komma från Ryssland, något som begränsar Nabuccos geopolitiska nytta.
I slutet av november 2009 kom Putin till Paris för att underteckna ett avtal med fransmännen om samarbete för att förverkliga gasledningarna North Stream och South Stream. President Nicholas Sarkozy manade till skapandet av ”ett gemensamt säkerhetsområde ” omfattande Europa och Ryssland. Geopolitiska intressen överskuggar ideologiska skillnader som så ofta förr. De östeuropeiska länderna kommer troligen att anpassa sig. USA har mycket små möjligheter att bromsa den stora allians som närmar sig.

Sverige är visserligen ingen före detta öststat, men har ju liksom Finland och Danmark nyligen erkänt den realitet som North Stream representerar.
Vi har en lång historia av krig och misstro i förhållande till Ryssland. Både Palme och Bildt har speciella relationer till de baltiska staterna. För något mer än ett år sedan tog Bildt ställning mot Ryssland i samband med Georgienkriget. Tyskland och Frankrike valde att dämpa konflikten.

Finland har en särställning i förhållandet mellan Europa och Ryssland genom sin speciella historia. Fram till 1917 var landet en integrerad del av tsarimperiet. Det vann sedan en villkorad frihet som det försvarade i två krig under andra världskriget. Efter 1945 fungerade det finska näringslivet som en sorts ekonomisk satellit till sovjetimperiet, samtidigt som Finland behöll sin politisk självständighet. Fortfarande är de finska ekonomiska och politiska relationerna till Ryssland täta, vilket inte utesluter en hög grad av misstro, symboliserad av den starka finska armén.

En multipolär värld
Per T Olsson fruktar en bipolär världsordning med USA och Kina som kontrahenter, men mest rädd är han för Ryssland.
Immanuel Wallerstein är övertygad om att den framtida världsordningen blir multipolär och att en av de stora spelarna blir Europa-Ryssland.
Inte så kul för Olsson och Bildt för vilka Ryssland är ett rött skynke.