Så vill cyklister ha det!
Den minnesgoda läsaren erinrar sig hur jag i VB nr 35 började tränga in i den borgerliga trafikpolitikern Knut Kardanos feberfantasier kring cyklister. Fantasier av närmast hallucinatorisk art som är ett karaktäristiskt symptom för dem som drabbats av galna bilsjukan.
Här fortsätter vandringen i Kardanos inre landskap.
1. Cyklister hatar att köra rakt fram
Bilister ska ju ha så raka och breda vägar som möjligt. Den inser man om inte annat genom att beskåda hur bilvägar och gator för bilister faktiskt är byggda. (Då talar jag självklart inte om medeltida gator). Men cyklister hatar att köra rakt fram, har Kardano fått för sig. Därför har han byggt ett ganska stort antal cykelbanor så att cyklisten, innan hon ska passera en korsande gata först måste göra en 90-graders sväng till höger, för att sedan när gatan väl är passerad göra en motsvarande sväng till vänster. Denna avsky mot att färdas rakt fram delar cyklisterna för övrigt med gångtrafikanter, menar Kardano.
Kardanos vilja att svara mot cyklisternas behov av att köra så slingrigt och krokigt som möjligt kommer också till uttryck vid tillfarterna till en del s k gång- och cykeltunnlar (som egentligen borde kallas biltunnlar, eftersom de tillkommit för att biltrafiken ska kunna fortsätta köra snabbt och ostört och inte hotas av de farliga fotgängarna och cykliserna). Ett praktexempel på detta är biltunneln längs Dalbyvägen (den under motorvägen) vid trafikplats Gastelyckan. Cyklister som färdas österut bereds där genom Kardanos försorg njutningen att först svänga 90-grader till höger, därefter i kraftig nerförsbacke ta en hårnålskurva till vänster, för att när de från mörkret i tunneln kommer ut på andra sidan ta en hårnålskurva till höger – denna gång i kraftig uppförsbacke – för att slutligen göra en 90-gradersväng till vänster. Man kan jämföra med förutsättningarna för bilisterna att passera över motorvägen: där är det raka spåret!
2. ”Att cykla måste vara att kämpa”
Kardano anser, att lika mycket som cyklister hatar att köra rakt fram avskyr de att köra på en jämn beläggning i en ostörd rytm. Cyklisternas behov av att bromsa in, stanna och till och med att ibland kliva av cykeln under sin färd är närmast omöjligt att tillfredsställa, tror Kardano. Och han hävdar att han gör så gott han kan. Och nog har han lyckats …
Han har bland annat därför sett till att ett stort antal gupp anläggs längs cykelbanorna. Ibland är det relativt låga men tvära upphöjningar, ibland är det rejäla gupp. De gupp som ger cyklistens älskar allra mest, tror Kardano, är de som han byggt på ställen där delar av trottoaren nödtorftigt maskerats till cykelbana. En cyklist som kör genom sådana gupp (se till exempel upphöjningarna i cykelbanan längs Thulehemsvägens norra del) i någorlunda god fart riskerar att flyga av cykeln – det ger cyklisten maximalt nöje, anser Kardano.
Andra element i Kardanos hinderbanor, förlåt, cykelbanor, är en raffinerad rörkonstruktion, kallad Cykelsaxen (jämför rävsaxens verkningssätt). Cykelsaxarna är inte särskilt vanligt förekommande, men desto mer efterlängtade av cyklisten när de väl dyker upp. De ser ut så här:
Kardano älskar att studera cyklisters beteenden vid forcering av dessa hinder. Lyckligast blir han när en cyklist med bred last på pakethållaren fastnar och får rycka, slita och dra i såväl last som fordon för att komma loss. ”Att cykla måste vara att kämpa”, det är varje cyklists motto, hävdar Kardano med emfas.
3. Cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar
I Kardanos föreställningar om cyklisters kynne ingår den fasta övertygelsen att cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar. Har cyklisten dessutom lyckats åstadkomma ett pipande ljud genom knapptryckningen så vet cyklistens resetillfredsställelse snart sagt inga gränser. Denna tryckapåknappen glädje delar cyklisten fullt ut med fotgängarna i Kardanos värld. Den vänlige och tillmötesgående Kardano har sett till att det finns rikligt med knapptryckartillfällen i vägkorsningar och liknande. Bilister, anser han, har varken tid eller lust till sådana här barnsliga förnöjelser.
Vad som kan synas vara en av de allra märkligaste av de föreställningar som dyker upp i Kardanos huvud p g a galna bilsjukan är den att cyklister aldrig, aldrig någonsin har bråttom. Bilister är en helt annan art av människosläktet, homo automobilicus. De har alltid, alltid bråttom – och hela samhällsbyggandet måste avpassas efter detta släktes behov. Men detta ämne är värt en alldeles egen 90-graderssväng i Kardanos feberanfrätta hjärnvindlingar. Och om detta handlar sålunda det nästa, tillika avslutande, avsnittet i serien ”I Knut Kardanos huvud”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar