Första maj med Demokratisk Vänster

Förstamaj-möte med Demokratisk Vänster på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2.

Start 15.45 med musik av Röda Kapellet. Därpå följer korta första majtal:
Efter 9/11. Hämndens politik - Gunnar Stensson
Global kvinnosolidaritet - Ann Schlyter
Alla hjärtligt välkomna!

Seminarium om identitet, kultur, nation och stat i Israel-Palestinakonflikten

Den 26 april kl. 13-15, Kulturens auditorium,i Lund. Fritt inträde.

En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?

I panelen: Jorge Buzaglo, docent i nationalekonomi; aktiv i Judar för israelisk-palestinsk fred
Nu’man Kanafani, universitetslektor, Afdeling för International Økonomi og Politik, Köpenhamns universitet
Sune Persson, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet

Moderator: Gert Andersson, överläkare, aktiv i Palestinagruppen i Lund
Arrangör: Palestinagruppen i Lund, med stöd av Kulturen, demokratisk vänster, FN-föreningen, miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet i Lund samt Tema Palestina i Malmö.

Leve demokratin, eller? av Lucifer

Två gånger har han kört Italien i botten, den senaste gången för mindre än två år sen. Landets ekonomiska och politiska kris är akut och i detta ögonblick väljer Italiens medborgare i fria val med högt valdeltagande att på nytt ge honom sitt förtroende.
Berlusconi har en personlig profil i sina offentliga framträdanden som också är anmärkningsvärd. Han framställer sig gärna som en sorts playboy, säger att det blir problem när det är flera kvinnor i en regering och uttalar sig om främmande länder på ett minst sagt fördomsfritt sätt. I regeringsställning ändrar han lagar så att åtal som hotar honom för skumraskaffärer kan läggas ner. Han jobbar politiskt i koalition med fascistiska och rasistiska partier.

Fotboll och politik
Han är Italiens rikaste man. Han äger dags- och veckotidningar i stor skala, han äger försäkringsbolag, fastighetsbolag och fotbollslaget AC Milan. Han är gift med en skådespelerska, har fem barn som jobbar i hans företag och han bor i en 70-rumsvilla utanför Milano. Han är 71 och han är god för 10 miljarder dollar enligt en amerikansk affärstidning.
Och till det allra viktigaste: han har nästan monopol på den kommersiella televisionen i Italien och när han är i regeringsställning styr han också den statliga televisionen RAI.
Det finns få saker som svenska vänsteranhängare talar så engagerat om som demokrati, även om våra belackare brukar försöka misstänkliggöra oss. Det senaste jag såg var att någon av alla dessa alltid lika oberoende skribenter skrev att Lars Ohly kan ju inte vara en riktig demokrat när han uttalat sympatier för Hugo Chavez som i Venezuela som gjort sig skyldig till att inte förnya licensen för en TV-station.

Fria och hemliga val
Ja Italien är en demokrati enligt alla de vanliga standardtolkningarna av ordet, Berlusconi valdes för sin tredje period i fria och hemliga val med valdeltagande över 80 procent. Men hur kan det bli så?
Ja, vänstern har naturligtvis misskött sig, i första hand genom att vara splittrad. Det var en sådan splittring som ledde till den tidigare center-vänsterregeringens fall. Splittring är vänsterns förbannelse: socialdemokrater och kommunister ägnade ju sin energi åt att bekämpa varandra i det tidiga trettiotalets Tyskland och beredde därmed vägen för Hitler. En folkfront hade kunnat stoppa honom.

Dags för ny demokratidefinition?
Och visst, Italien har en del lik i garderoben, med många år av kristdemokrater som var betalda av CIA för att bekämpa vänstern och detta kopplat till rester av gammal fascism och diverse egendomliga ordnar har varit ett dåligt arv för det moderna Italien. Men det finns ju också ett gott arv, med politiska tänkare som Gramsci och PCI, Italiens tidigare kommunistparti, som Europas främsta vänstersocialdemokratiska parti.
Om man anser att Italiens nuvarande tillstånd är djupt olyckligt och tror att det kommer gå ytterligare åt helvete under Berlusconi, så kan man ställa frågan vad man ska lära sig. Är det själva demokratin det är fel på? Ja, jag vet inte. Men kanske är det så att vi i begreppet demokrati måste lägga in också begränsningar vad gäller makt och ägande. T.ex. skulle man kunna stoppa maktkoncentration när det gäller media. Kan det var bra att en familj äger icke bara Dagens Nyheter och Expressen, men därutöver Sydsvenskan och Kvällsposten, ja rent av Kristianstadbladet, samt Trelleborgs och Ystads Allehanda? Och en del TV- och filmintressen också, väl?

Jan Kunicki är död av Gunnar Stensson

Många har nog sett honom i Lund på väg till kafé Ariman eller saluhallskaféet, en kort man med välvd hjässa och vänliga stora ögon.
1972 var Jan Kunicki en känd poet. Tillsammans med Göran Sonnevi och Ingemar Leckius stod han och läste sina dikter inför hundratals mest unga människor på ett FNL-möte i stadsbibliotekets hörsal. Han hade just översatt Ho Chi Minh, och flera ex av översättningen såldes den kvällen. Jag kände honom inte utan hade den sortens respektfull kontakt med honom som jag brukade ha med kända kulturpersonligheter.
Min respekt byggde framför allt på att jag beundrade hans stora översättning (tillsammans med Carin Leche) av Jan Kotts epokgörande bok ”Shakespeare vår samtida”. Den utvidgade upplagan publicerades av Natur och Kultur 1965, samma år som i Polen. Jan Kott förändrade Shakespearetolkningen i hela världen. En av dem som tog djupt intryck var den engelske regissören och teaterteoretikern Peter Brook. Jag hade läst boken flera år tidigare och överraskades när jag mötte dess översättare där i hörsalen.
Jan Kunicki levde, med undantag för korta vistelser på andra platser, resten av sitt liv i Lund. Men vänner blev vi först omkring 1990. Han var då sjuk, ensam och mycket härjad. Vi brukade sitta vid mitt köksbord på söndagskvällarna och prata film. Vid åttatiden reste han sig för att gå till Kino. Han var under många år medlem i studenternas filmstudio. Han brukade sitta långt fram i bion.
Han var kunnig. Vi älskade båda Andrzej Wajdas ”Aska och diamanter” från krigets slutskede liksom 70-talets stora samhällskritiska polska filmer som ”Järnmannen” och ”Marmormannen.”
Bo Cavefors gav 1977 Jan Kunickis diktsamling ”det är enkelt att leva”.

Men Jan Kunickis liv var inte enkelt.
Han föddes i Poznan1938. I februari 1945 fördrevs den tyska armén från Polen. Då var Jan sju år. Han skriver:
”Man kan gå ut ur skyddsrummet. Det är fortfarande kallt. Snön ligger på marken. Luften är ljusare, solen glittrar mot snöstjärnorna. Kanonernas dova dån bortom horisonten. Ryska Kukurzjnik-flygplan med två vingar släpper bomber mot Citadellet och järnvägen.” .

Det var 1961 som Jan Kunicki 23 år gammal reste till Sverige och Stockholm. Han var en charmfull och generös ung man som umgicks med författare och konstnärer, arbetade med den stora översättningen av Jan Kotts bok, presenterade polsk teater och film, skrev poesi och översatte skönlitteratur.
Han blev ensammare i Lund. Vietnamrörelsen gav honom för en tid en sorts opersonlig trygghet, en punkt att betrakta världen från. Han var känd inom studentvänstern. När den tidens miljö och den livskänsla förflyktigades tappade han orienteringen.
Men poesin förblev en tillflykt även när han blev ensam och levde i misär. Eller kanske särskilt då.
Sommaren 1976 skriver han: ”omigen bostadslös. Jag har varit bostadslös 1966 1969 1972 1974 1976. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag slår mig ner i en undervisningslokal, i Valvet, i Solidar vid Bantorget, i en källare till en institution.”
1977 komponerar han diktsamlingen ”det är enkelt att leva”. Det är ett knippe självbiografiska dikter, skrivna 1974 till 1977. I en dedikation skriver Jan med sin vackra tydliga handstil: ””en handfull dikter ur den här boken kommer att bestå.”
Han var borta från Lund några år. Sedan bosatte han sig i Klostergården. Under 90-talet och 2000-talet levde han som en sorts filosof och konversatör. Nästan dagligen satt han på Ariman. Många unga kvinnor talade med honom och det beredde honom glädje. Mot slutet nöjde han sig med att gå på Klostergårdens konditori. Sista gången jag satt med honom där, det var i februari, pratade vi lite om vintern och invandrarundervisningen.
I mars 2008 tog hans liv slut.

Jan Kunicki skrev:
”det är enkelt att leva
det är enklare att uppleva en dag
än att skriva en dikt.”

Förslag till detaljplan för Stadsparken: Gigantiskt p-hus ska främja bilresandet! av Ulf Nymark

Lunds byggnadsnämnd har nu för samråd skickat ut ett program för detaljplan för Stadsparken. Tanken bakom programmet är att ”säkerställa Stadsparken som parkmark, samt att klarlägga förutsättningar och ange mål och riktlinjer för parkens utveckling“. Kortare uttryckt så ska parken utvidgas och förnyas.

Bryr sig Byggnadsnämnden om miljön?
Inte helt oväntat tänker sig Byggnadsnämnden att kraftigt stimulera bilresandet till Stadsparken. Man föreslår ett p-hus på 600 platser (vilket är nästan dubbelt så många platser som idag finns i p-huset Färgaren) som ska betjäna bilberoende besökare till såväl park, som bad och Arenan på Klostergården. Men inte nog med det: dessutom vill man ha Södra Lekplatsen som extraparkering. Det nya p-huset föreslås placeras ovan jord vid trekanten mellan stambanan och Staffanstorpsbanan. Tillfarten ska ske via Stadsparksgången. De senaste årens miljödebatt tycks ha gått Byggnadsnämnden helt förbi, eller kanske är det snarare så att man inte bryr sig? Hur som helst så torde det vara uteslutet att nämndsledamöterna efter ett decennium med LundaMaTs har missat att just tillgången på p-platser är en betydande faktor för att styra efterfrågan på bilresor: riklig tillgång på p-platser får fler att välja bilen som transportmedel, sparsam tillgång på p-platser främjar miljövänligare ressätt.

Banta p-huset – och gräv ner det!
Tekniska nämnden hade vid sammanträde i veckan att lämna synpunkter på programförslaget. Demokratisk vänster yrkade att p-huset skulle byggas som ett underjordiskt garage och bantas till hälften, alltså högst 300 platser, och att infart skulle ske direkt från Ringvägen. Dessutom yrkade dv att Södra lekplatsen inte skulle användas som p-plats. I detta yrkande fick dv stöd endast av vänsterpartiet (mp deltog inte i mötet). Socialdemokrater och den samlade borgerligheten tyckte uppenbarligen att det att förenligt med kommunens klimat- och miljöpolitik att främja bilresandet.

Inga odlings- eller kolonilotter
Programmet föreslår att alla odlingslotter ska bort från området väst och sydväst om Stadsparken. Tekniska förvaltningen menade i sitt förslag till yttrande att det finns skäl att bibehålla koloniverksamhet i närheten av Stadsparken. Man tänkte sig då en ny form av kolonier, s k dagkolonier, med enhetliga stugor och hög standard. Förvaltningens ställningstagande bygger på att om också de kvarvarande odlingslottsområdet tas bort så har ca 120 odlingslotter försvunnit i stadens centrala delar. Samtliga partier, utom dv, ville helt ta bort stadsparksnära kolonilotter. Dessvärre finns det alltså en bred politisk majoritet för att skapa fler p-platser och ta bort odlingslotter.

Sören Wibe - en man för v? av Gunnar Stensson

Han är inte en person som man bara kan avfärda (som Mona Sahlin gjorde), Sören Wibe, EU-parlamentariker, kampanjledare inför EMU-omröstningen och avgående ordförande i föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker. Och gammal vpk-are.
Nu lämnar han partiet. Orsaken är socialdemokraternas eftergivenhet inför EU-domstolens dom i Laval-målet och beslutet att godkänna Lissabon-fördraget utan folkomröstning. Sören Wibe betecknar besluten som ett svek mot de strejkande arbetarna i Lunde, dvs de händelser som gått till historien som Ådalen 31.
”V bedriver en kampanj för folkomröstning om EU:s nya grundlag”, står det på flygbladet som Olof Norborg delade ut på Klostergården.
Skulle Sören Wibe välja att gå in i v inför EU-valet skulle det med säkerhet ge partiet ett lyft. Och begränsa utrymmet för Sverigedemokraterna. Han uteslöt inte möjligheten när han intervjuades i studio s. Och han nämnde Sverigedemokraterna.
Men Laval-domen är nog inte den yttersta orsaken till Wibes ställningstagande. Den är en, visserligen djupt känd, förevändning. Det handlar i själva verket om en djupare övertygelse.

Nationalstaten och EU
I grunden handlar det om nationalstaten och Wibes (och v:s) syn på EU-projektet. Wibe menar att EU-projektet ”syftar till att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa.” Denna trosartikel är orubblig. När Wibe möter EU-förespråkare som är kritiska mot aspekter av nationalstaten känner han snarast att hans övertygelse stärks.
Vi som uppfattar nationalismen som den mest destruktiva kraften i Europa, framför allt manifesterad i världskrigen men senare också i t ex balkankrigen, går nämligen lätt i fällan att genom vår kritik mot nationalstaten bekräfta EU-motståndarnas missuppfattning. Vi kritiserar nationalstaten och dess etnocentrism, nationella egoism osv. Vi får det att låta som om allt vore gott och väl om nationalstaterna försvann. Och ersattes av en EU-federation.
Så är det förstås inte. Nationalstaterna står inte i motsättning till EU. De är tvärtom EU-projektets förutsättning. De kulturellt, religiöst och språkligt olika europeiska nationalstaterna kan aldrig tänkas ingå i en federal union. Men de kan samarbeta för gemensamma mål. Nationalstaten fungerar som en praktisk ram för lagstiftning och ekonomisk och social planering. Men visst förhåller det sig så att den samtidigt fungerar som ett verktyg för nationell egoism.
En huvudorsak till att Europas nationer gått samman i EU är att globaliseringskrafterna och klimatutvecklingen gjort nationalstatsramen otillräcklig. Den levererar inte längre den ekonomiska och sociala trygghet som är dess uppgift.
EU-motståndare återvänder ständigt till tesen om maktöverföring från en demokratisk nationalstat til ett (i bästa fall) byråkratiskt EU. Men den så kallade maktöverföringen från enskilda stater till EU innebär inte att den enskilda staten förlorar makt. Däremot får den en annorlunda makt. Anslutningen till EU är frivillig. Den syftar inte till att skapa en federation. EU-medlemsskapet minskar inte den svenska regeringens och riksdagens reella makt. Det ökar den. Det handlar inte om ett nollsummespel. Snarare om en win-win-situation. Den enskilda statens makt över t ex miljöpolitiken ökar. Och Europas folks gemensamma makt i klimatfrågan ökar.
För viktiga politikområden i EU gäller majoritetsbeslut. Där saknar de enskilda staterna vetorätt. Detta inskränker förvisso makten för vissa nationers särintressen. Men är inte denna form av övernationell demokrati nödvändig? Är den inte önskvärd? Är den inte att föredra framför att en minoritet av franska bönder år efter år tillskansar sig privilegier som de inte är berättigade till? Är det inte till och med möjligt att franska regeringar är trötta på att fungera som gisslan för det franska jordbruksintresset?
I miljöfrågor kan majoritetsbeslut innebära att t ex Berlusconi tvingas att acceptera en miljöpolitik som hans klick av miljardärer ogillar. Det vore i högsta grad önskvärt att EU:s möjlighet att fatta tvingande beslut utvidgades så att det blev möjligt att göra slut på den groteska jordbrukspolitik som skapar växande världssvält. Det skulle gå ut över bönder i Frankrike och Italien.
EU är en ny sorts institution för samverkan mellan stater. Den innebär mer än internationellt samarbete genom bilaterala avtal men syftar inte till en federation av amerikansk typ. Fungerande nationalstater är som ovan nämnts en förutsättning för EU. Men naturligtvis fungerar de inte exakt på samma sätt som tidigare efter det att de anslutit sig. I vissa avseenden ökar deras makt. I andra minskar den.
Till skillnad från FN, som var förlamat under hela det kalla kriget och som fortfarande förlamas så snart enskilda stormakters intressen står på spel, är EU en institution för demokratiskt likaberättigade stater som samverkar för att uppnå vissa mål, såväl nationella som övernationella. De har frivilligt anslutit sig.
FN har sin roll, och den är viktig. EU har andra minst lika viktiga uppgifter som politisk kraft. En är att fungera som motvikt till USA. En annan att erbjuda ett alternativ till dollarn som världsvaluta.
Att bygga en sådan institution är en experimentell verksamhet utan förebilder. Arbetet försvåras av alla de särintressen som måste samordnas. Många krafter har starkt intresse av att förvränga debatten. Och många troskyldiga traditionalister argumenterar i god tro mot EU eftersom de helt enkelt längtar tillbaka till något som inte längre är. Som Sören Wibe till Lunde.
Men runt om i världen söker man liknande samarbetsformer och iakttar med största intresse EU-modellen.
Gunnar Stensson

EU-parlamentariker (v) på Smålands av Hanna Gunnarsson

Söndagen 13/4 gästades Lund av Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för vänsterpartiet. Hon höll ett föredrag på Smålands nation (i sambands med Smålands ”Kalles Kafé”), på temat EU och feminism. För två år sedan deltog jag på Vänsterns studentförbunds besök på EU-parlamentet i Bryssel och fick möjlighet att träffa både Eva-Britt och Jonas Sjöstedt, samt parlamentariker och politiska sekreterare från flera av våra europeiska systerpartier, prata just om sitt arbete i EU. (Resan betalades för övrigt helt av EU, mot att vi deltog i deras två timmars (propaganda-)presentation av EU.) När vi satt där i de snygga konferensrummen och lyssnade på Jonas och Eva-Britt slog det mig hur entusiastiska och engagerade både Eva-Britt och Jonas var över sitt arbete. Själv har jag svårt att förstå hur man orkar lägga ner så mycket tid på att arbeta i en organisation som vi helst inte vill vara medlemmar i – därför är jag mycket tacksam över att vi har medlemmar som just tycker att EU-frågorna är det roligaste som finns.

Motarbetas aktivt
Eva-Britt Svensson pratade på temat EU och feminism under sitt föredrag på Smålands. De feministiska frågorna är de hon jobbar mest med som ledamot av utskottet för kvinnors rättigheter. Precis som man kan tänka sig är utskottet det minst prioriterade i hela EU-systemet. Kvinnoutskottets frågor hamnar alltid sist på dagordningen vid sessionerna i Strasbourg, då väldigt få ledamöter är kvar i salen. Inte ens alla utskottets egna ledamöter kommer på utskottssammanträdena, och flera av dem motarbetar aktivt utskottets uppgift att verka för kvinnors rättigheter. Sedan de senaste utvidgningarna har det blivit svårare att arbeta med kvinnofrågor i EU-parlamentet, menade Eva-Britt, kanske för att flera av de nya länderna har ett familjepolitik starkt influerad av den katolska kyrkan, vilket syns i synen på skilsmässor, abort, prostitution och kvinnors förvärvsarbete. Trots att kvinnofrågorna är stark motarbetade i EU ser Eva-Britt framgångar med sitt arbete. En är att hennes arbete påverkar våra systerpartier i Europa att bli bättre på feministisk politik. Framförallt skiljer sig synen på prostitution sig åt mellan vänsterpartiet i Europa, något som kanske kan förändras i och med vänsterpartiets feministiska arbete i EU. Vår grupp, GUE/NGL (”Förenade vänstern/Nordisk grön vänster) är självklart den grupp som stödjer de feministiska frågorna starkast. Tyvärr befarade Eva-Britt att kvinnoutskottet kommer att läggas ner under nästa mandatperiod, som börjar efter valet i juni 2009, just för att de frågor ledamöterna driver är för kontroversiella.

Lissabonfördraget
Eva-Britt hann även med att säga några ord om Lissabonfördraget. Vänsterpartiet driver just nu kampanjen "Fråga Folket!", som propagerar för en folkomröstning om det nya EU-fördraget. Lissabonfördraget är samma fördrag som tidigare har röstats ner i Frankrike och Holland. Efter EU:s tankepaus (då man tog paus från alla form av tankeverksamhet) ändrades några ord här och där i fördraget, som nu har lagts fram igen. Endast Irland kommer att folkomrösta om det, förmodligen innan sommaren. Sveriges riksdag ska besluta om det i höst. Tre fjärdedels majoritet krävs för att bifalla, vilket betyder att vänsterpartiet och sossarna tillsammans kan stoppa det. Fackföreningsrörelsen är starkt kritiska till fördraget, då EU-domstolen nyligen har dömt till de svenska kollektivavtalens nackdel. Europafacket är emot och förhoppningsvis kan LO påverka sossarna att säga nej till fördraget riksdagen.
Det verkar hopplöst när Eva-Britt berättar om maktförflyttningarna i och med Lissabonfördraget. Känslan att allt går åt skogen infaller sig, men med vårt stöd här hemma kämpar våra EU-parlamentariker på i full motvind där borta i Bryssel.

Hanna Gunnarsson
http://hannagunnarsson.blogspot.com