Han är inte en person som man bara kan avfärda (som Mona Sahlin gjorde), Sören Wibe, EU-parlamentariker, kampanjledare inför EMU-omröstningen och avgående ordförande i föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker. Och gammal vpk-are.
Nu lämnar han partiet. Orsaken är socialdemokraternas eftergivenhet inför EU-domstolens dom i Laval-målet och beslutet att godkänna Lissabon-fördraget utan folkomröstning. Sören Wibe betecknar besluten som ett svek mot de strejkande arbetarna i Lunde, dvs de händelser som gått till historien som Ådalen 31.
”V bedriver en kampanj för folkomröstning om EU:s nya grundlag”, står det på flygbladet som Olof Norborg delade ut på Klostergården.
Skulle Sören Wibe välja att gå in i v inför EU-valet skulle det med säkerhet ge partiet ett lyft. Och begränsa utrymmet för Sverigedemokraterna. Han uteslöt inte möjligheten när han intervjuades i studio s. Och han nämnde Sverigedemokraterna.
Men Laval-domen är nog inte den yttersta orsaken till Wibes ställningstagande. Den är en, visserligen djupt känd, förevändning. Det handlar i själva verket om en djupare övertygelse.
I grunden handlar det om nationalstaten och Wibes (och v:s) syn på EU-projektet. Wibe menar att EU-projektet ”syftar till att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa.” Denna trosartikel är orubblig. När Wibe möter EU-förespråkare som är kritiska mot aspekter av nationalstaten känner han snarast att hans övertygelse stärks.
Vi som uppfattar nationalismen som den mest destruktiva kraften i Europa, framför allt manifesterad i världskrigen men senare också i t ex balkankrigen, går nämligen lätt i fällan att genom vår kritik mot nationalstaten bekräfta EU-motståndarnas missuppfattning. Vi kritiserar nationalstaten och dess etnocentrism, nationella egoism osv. Vi får det att låta som om allt vore gott och väl om nationalstaterna försvann. Och ersattes av en EU-federation.
Så är det förstås inte. Nationalstaterna står inte i motsättning till EU. De är tvärtom EU-projektets förutsättning. De kulturellt, religiöst och språkligt olika europeiska nationalstaterna kan aldrig tänkas ingå i en federal union. Men de kan samarbeta för gemensamma mål. Nationalstaten fungerar som en praktisk ram för lagstiftning och ekonomisk och social planering. Men visst förhåller det sig så att den samtidigt fungerar som ett verktyg för nationell egoism.
En huvudorsak till att Europas nationer gått samman i EU är att globaliseringskrafterna och klimatutvecklingen gjort nationalstatsramen otillräcklig. Den levererar inte längre den ekonomiska och sociala trygghet som är dess uppgift.
EU-motståndare återvänder ständigt till tesen om maktöverföring från en demokratisk nationalstat til ett (i bästa fall) byråkratiskt EU. Men den så kallade maktöverföringen från enskilda stater till EU innebär inte att den enskilda staten förlorar makt. Däremot får den en annorlunda makt. Anslutningen till EU är frivillig. Den syftar inte till att skapa en federation. EU-medlemsskapet minskar inte den svenska regeringens och riksdagens reella makt. Det ökar den. Det handlar inte om ett nollsummespel. Snarare om en win-win-situation. Den enskilda statens makt över t ex miljöpolitiken ökar. Och Europas folks gemensamma makt i klimatfrågan ökar.
För viktiga politikområden i EU gäller majoritetsbeslut. Där saknar de enskilda staterna vetorätt. Detta inskränker förvisso makten för vissa nationers särintressen. Men är inte denna form av övernationell demokrati nödvändig? Är den inte önskvärd? Är den inte att föredra framför att en minoritet av franska bönder år efter år tillskansar sig privilegier som de inte är berättigade till? Är det inte till och med möjligt att franska regeringar är trötta på att fungera som gisslan för det franska jordbruksintresset?
I miljöfrågor kan majoritetsbeslut innebära att t ex Berlusconi tvingas att acceptera en miljöpolitik som hans klick av miljardärer ogillar. Det vore i högsta grad önskvärt att EU:s möjlighet att fatta tvingande beslut utvidgades så att det blev möjligt att göra slut på den groteska jordbrukspolitik som skapar växande världssvält. Det skulle gå ut över bönder i Frankrike och Italien.
EU är en ny sorts institution för samverkan mellan stater. Den innebär mer än internationellt samarbete genom bilaterala avtal men syftar inte till en federation av amerikansk typ. Fungerande nationalstater är som ovan nämnts en förutsättning för EU. Men naturligtvis fungerar de inte exakt på samma sätt som tidigare efter det att de anslutit sig. I vissa avseenden ökar deras makt. I andra minskar den.
Till skillnad från FN, som var förlamat under hela det kalla kriget och som fortfarande förlamas så snart enskilda stormakters intressen står på spel, är EU en institution för demokratiskt likaberättigade stater som samverkar för att uppnå vissa mål, såväl nationella som övernationella. De har frivilligt anslutit sig.
FN har sin roll, och den är viktig. EU har andra minst lika viktiga uppgifter som politisk kraft. En är att fungera som motvikt till USA. En annan att erbjuda ett alternativ till dollarn som världsvaluta.
Att bygga en sådan institution är en experimentell verksamhet utan förebilder. Arbetet försvåras av alla de särintressen som måste samordnas. Många krafter har starkt intresse av att förvränga debatten. Och många troskyldiga traditionalister argumenterar i god tro mot EU eftersom de helt enkelt längtar tillbaka till något som inte längre är. Som Sören Wibe till Lunde.
Men runt om i världen söker man liknande samarbetsformer och iakttar med största intresse EU-modellen.
Gunnar Stensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar