Lunds svar på larmrapport från IEA av Ulf N

Vi bygger nya bilvägar!

Lunds kommun och Vägverket har i dagarna dragit igång byggandet av Trafikplats Råby och Sydöstra vägen.
En överväldigande politisk majoritet bestående av samtliga borgerliga partier och socialdemokraterna står bakom bygget.

Smidigare ta sej fram med bil
Syftet med bygget är att kapaciteten (för motorfordon) i vägtrafiksystemet ska förbättras, dvs. det ska bli lättare och smidigare att komma fram med bil. Trafikplats Råby och Sydöstra vägen är med andra ord en investering i ökad bilism. All kapacitetsutökning i infrastrukturen för biltrafik leder till mer bilåkande. Effekten blir således ökade utsläpp av hälsovådliga avgaser, ökat buller, och mera trängsel på gatorna i Lund. Fler kommer att falla offer för trafikskador och utsläppen av koldioxid kommer att öka. Återigen ska miljö och klimat ta stryk för att tillfredsställa de mäktiga bilintressena. Miljömålen för Lunds kommun är något att ta fram vid högtidliga tillfällen, ingenting som är styrande för de politiska beslut som fattas.

Larmrapport från OECD
Som något av ett menetekel kommer samtidigt som vägbyggena i Lund drar igång OECD:s energiorgan IEA årliga rapport om utvecklingen på energiområdet. En av rapportens många alarmerande slutsatser är att om nuvarande utveckling fortsätter kommer utsläppen av koldioxid att öka med 45% fram till 2030! Chefen för IEA slår fast: nuvarande utveckling av förbrukning av fossil energi är uppenbart ohållbar- miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Hejdas inte utvecklingen kommer jordens medeltemperatur att gå upp med 6 grader i slutet av detta sekel. En energirevolution måste genomföras. Rapportens sammanfattande slutsats är att tiden nu håller på att löpa ut, det är tid för handling.
Och Lunds kommun handlar. Man är i full gång att bygga nya bilvägar!

Internationalismen och första världskriget av Lars-Åke Henningsson

Medan media påminner oss om första världskrigets slut, kan det finnas anledning att minnas tiden före kriget, när det fanns en stark internationalistisk fredsrörelse i arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i den då industrialiserade världen. Det förestående krigshotet var en huvudfråga för Andra Internationalen. Det fanns en stark förhoppning att arbetarnas internationella solidaritet skulle göra krig mellan nationerna omöjliga. Arbetare ifrån olika nationer skulle vägra att skjuta på varandra. Motståndet mot kriget var dock inte starkt nog att förhindra att kriget bröt ut. Den gången segrade nationalismen över internationalismen.

Nationella projekt
Nederlaget satte sina spår. Efter kriget satsade socialister överallt på nationella projekt. I allmänhet lyckades man i västeuropeiska länder att inom nationella ramar starkt öka arbetarklassens politiska inflytande och del i den ekonomiska utvecklingen.
I Ryssland engagerades den politiska vänstern i att upprätta en nationalstat mera från grunden. Den gamla eliten sopades bort. En ny elit tog dess plats och satte fart på den ekonomiska utvecklingen. Statsledningen höll strikt kontroll på det regerande partiet med hjälp av säkerhetspolisen. Fackliga krav hade ingen plats i den nya staten, som krävde lojalitet av alla, inte minst av arbetarna. I Tredje Internationalen var också internationalismen reducerad till lojalitet mot den nya nationalstaten.

Fackföreningar för medlemmarna
Att självständiga fackföreningar faktiskt utgjorde det starkaste interna hotet mot den sovjetiska makten besannades när Solidaritet tog upp sin kamp vid Leninvarvet i Gdansk. I den ryska sfären har Sovjetunionens fall inneburit större möjligheter för fackföreningar att arbeta för sina medlemmar och inte för staten. Vid European Social Forum i Malmö i september kunde man höra representanter för fackföreningar i östra Europa berätta om sin verksamhet.
Europeiska folkhem byggdes inom nationella ramar, men när nationalstaterna nu håller på att bli otillräckliga för att hantera vår tids problem, då lyfter högerpopulister fram deras nationella begränsningar som det väsentliga i dem! Sett från vänster blir perspektivet det motsatta. Det som arbetarrörelsen lyckats förverkliga inom nationella ramar borde föras vidare inom internationellt vidgade ramar.

En framtid för utopier
Internationalisternas utopi om en fredlig värld krossades brutalt med första världskriget, men om man tänker på att den globala internationella solidaritet som i våra dagar kan växa i World Social Forum måste ha varit helt utopisk för hundra år sen, så ser man att utopier kan ha en framtid i alla fall! Utan att släppa de framgångar som vunnits inom de nationella staterna, borde vi på vänstersidan kunna glädjas över våra internationalistiska pionjärer och försöka frigöra oss från de nationellt begränsade tankeramar som de och vi påtvingades i och med katastrofen första världskriget.

Interpellation av DV

Hur står det egentligen till med skötseln av de offentliga konstverken?
Tidigare i höst utspann sig en debatt i insändarspalterna om skötseln av kommunens konst. Du hävdade då i en insändare att kommunens konstverk sköts på ett försvarbart sätt, men, som vi tolkar det, ”försvarbart” i förhållande till de medel som Kultur- och fritidsnämnden anslår. Ditt uttalande säger dock inte mycket om hur det egentligen står till med skötseln av de offentliga konstverken. Därför vill vi ställa följande frågor till dej:
Anser du att gällande skötselprogram utformat så att det ger en tillfredsställande hög standard på skötseln?
Är nuvarande organisation för skötsel och underhåll den bästa möjliga?
Är du beredd att verka för att mera pengar anslås för att uppnå en högre standard på skötseln?
Har du funderat på att i Lund införa en modell med faddrar som bevakar behovet av underhåll och reparation för varje enskilt konstverk?*
Sven-Bertil Persson, dv
Ulf Nymark, dv
* Ett sådant faddersystem finns t ex i Borås. Hågade faddrar anmäler sig till kommunen som därefter formellt utser en fadder. Fadderns uppgift är inte att stå för skötseln av konstverket, det är att till kommunen anmäla behov av underhåll och reparation.

Veckans citat

Årets smäll: 38 personer får lämna miljardärsklubben
Förra året listade Veckans Affärer 136 svenska miljardärer. Nu finns bara 98 kvar.

Nyfiken?

Om hösten av Gr

Industrialismen som parentes
Från sockerbruket i Örtofta bolmar det för fullt och traktorlassen med betor stretar uppför Tornavägen, även alltfler odlare går in för lastbil. Sockerbolaget talar om rekordskörd och kampanjen ska förlängas in i januari. EU har visserligen skurit ner sockerkvoterna men branschen vädrar en gyllene framtid i etanoltillverkning.
En gång hade Sverige 23 sockerbruk och saftstationer, nu återstår anläggningen i Örtofta. På raffinaderisidan finns bara Arlöv kvar. Sockerbolagets huvudkontor har flyttat till Tyskland. Postindustrialismen erbjuder emellertid nya möjligheter. Dagstidningarna (först Skånskan, dagen efter Sydsvenskan) har berättat att den svenska Scientiologkyrkan har köpt kontorshuset, som ska bli dess sydsvenska bas.
Fordonsindustri monteras ner i rask takt. Fokus för oss bilhatare har legat på personbilarna, men Scanias och Volvo Lastvagnars svårigheter är förstås lika glädjande. Godstågen är vinnare och järnvägsbranschen annonserar efter folk. Fast den kan inte absorbera alla som sparkas från bilfabrikerna och deras underleverantörer. Det senaste varslet kommer från Haldex i Landskrona som gör kraftöverföringar till framför allt stadsjeepar, en produktion som inte ligger rätt i tiden. Den lokala bilbranschen är på väg ut, likt varvsnäringen för drygt tretti år sedan.
Finns det något samfund som är berett att ta över i Landskrona?
Men industrialismen ansätts även från motsatt håll, från preindustrialismen, det vill säga jordbruket. Nyss förutspådde en energiexpert att en tiondel av den svenska befolkningen redan om tio år kommer att vara sysselsatt i de areella näringarna, med produktion av livsmedel och framför allt energiråvara. Just nu har andelen sjunkit till cirka 2 procent, vilket några av oss i Marx anda (”das Idiotismus des Landlebens …”) har sett som ett civilisatoriskt framsteg. Vi blir lite brydda.
Industrialismen är inte död eller ens dödsdömd, men som central samhällsorganisatör har den sett sin bästa tid. Det är post och pre som gäller.

Mosa Mona! Men …
Nu har Mona Sahlin gjort det igen. Sagt att hon älskar bilen. Visserligen med tillägget att hon hatar bensinen, men det visar bara att hon inte fattar vad det handlar om. (Vilket jag själv gör: se mina artiklar ”Bilhatarens julafton” i tidigare nummer.) Därför ansluter jag mej gärna till den interna s-kampanjen ”Mosa Mona” om vilken senast vittnas i Lotta Grönings och Per Nuders böcker.
Mona angrips samtidigt från andra håll. Från vänsterpartiet och dess närstående (se inte minst det senaste numret av Flamman) och från en massa LO-funktionärer och aktivister. Klart är att hon har skadat sin egen och sitt partis sak genom agerande i samband med mp-alliansen. Skepsisen mot miljöpartiet inom s och LO är väl känd, och inte lär den reduceras genom mp-kongressens aktuella krav att EU ska reducera utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2020. På bara drygt elva år! Samtidigt som starka röster höjs för att stimulera konsumtionen av bland annat bilar för att mildra lågkonjunkturen. Själv har jag tidigare starkt ifrågasatt socialdemokraternas vilja att minska utsläppen med 40 procent, som de tre oppositionspartierna lovade för ett år sen. Och mycket riktigt: den nye partisekreteraren Håkan Juholt talar nu om 30 procent. Han inser väl att politik är det möjligast konst.
Och ändå: den globala koldioxidhalten steg under 2007 mer än i klimatpanelens värsta scenario. Mp:s kongressombud är landets bästa materialister just nu, de har insett att en 80-procentig minskning är nödvändig om det inte ska gå åt helvete. Jag hänvisar åter till Andreas Malms bok som innehåller en överväldigande bevisning.
En detalj i mp-s-överenskommelsen som inte så många har kommenterat är att den sträcker sej över hela tolv år, just fram till 2020. Visst handlar det om att långsiktigt bygga ett block som motvikt till de allt samsare borgarna. Men kanske har Mona (och strategerna bakom henne) insett att klimatfrågan kommer att tvinga sej på med växande kraft under det närmaste decenniet, nästan oberoende av de ekonomiska konjunkturerna (just nu kommer väl utsläppen att dämpas till följd av recessionen). Och då är det en poäng för socialdemokraterna att förknippas med det parti som svenska folket enligt enkät ser som det mest framtidsinriktade, nämligen miljöpartiet.
Vilket parti uppfattas som mest bakåtsträvande? Det börjar på v.

Omprövning
Men inget politiskt parti står särskilt högt i kurs för närvarande. Dagens tidning redovisar en enkät där människor får uttrycka sitt förtroende för olika institutioner och företag. Partierna hamnar efter både EU-kommissionen och Coca-Cola.
Om de politiska partiernas kris har vi länge skrivit i VB. Ett sundhetstecken är dock att krismedvetandet är på väg in i själva partierna. Det var ovannämnda Sahlin som extrapolerade medlemsutvecklingen och fann att hennes parti bara skulle ha en handfull medlemmar kvar om några decennier.
Och i dagarna har vi kunnat läsa om ett annat tecken på insikt, från vänsterpartiet. Det berättas nämligen att grundlagsberedningen, där alla riksdagspartier är representerade, enigt tänker föreslå att personvalsspärren sänks till 5 procent även när det gäller riksdagen. Senast på kongressen i våras avslogs en motion som ville slå vakt om personvalen men redan är det andra tider.
Det var rätt att vänsterpartiets väljare 1998 kunde korrigera de kuppmakare som på respektive håll ville sparka en riksdagsledamot med stort förtroende inom inte bara kommunen och facket utan också musikrörelsen (Lennart Beijer i Hultsfred) samt partiets ledande talesperson i miljöfrågor (Karin Svensson Smith). Nu är vi några som väntar på självkritiken från nationell, regional och lokal nivå. Vi lär få vänta länge, men vi har tålamod.

VB-reportage: Politisk vardag i Lund av Gunnar Stensson

1. Basarbete

Basarbete var ryggraden i FNL-gruppernas verksamhet: vevande på kladdiga, koldoftande stencilapparater, bladning och försäljning av Vietnambulletiner (den tidens vb), tillverkning av propagandamateriel (plakat och banderoller), bössinsamling (ren och kammad, med kalla fingrar) och flygbladsutdelning.
Dv har bedrivit basarbete de senaste två veckorna. Produktion av flygblad för Klostergården (Kajsa Theander, Lars-Åke Henningsson, Ulf Nymark). Krav på renovering av Klostergårdsskolan, bevarande av Sankt Lars, Höje å och vallarna runt BUP-området. Utdelning till hushållen (upp i hissen till våning åtta och nio, spring nerför trapporna, smällande brevlådeöppningar, stekos och hundskall). Kaffe och kakor från bagaren, samtal med de boende. Slutligen utvärdering, kritik och självkritik.
Sven-Bertil mindes 70-talets vpk Klostergården, som ständigt basarbetade och diskuterade politik. Alla hade småbarn så det var organiserad barnverksamhet medan föräldrarna diskuterade. Den funkade som en söndagsskola..
Nå, flygblad delades i samband med Karin-kampanjen härom året också.

2. Appellmöten
I lördags spelade Röda Kapellet (motsvarigheten till FNL-gruppens Giai Phong) på Mårtenstorget. Gunnar Sandin presenterade låtar från den plötsligt så aktuella amerikanska 30-talsdepressionen (brother can´t you spare a dime?).
S, v och dv var där. Dv hade den starkaste högtalaren, men lånade generöst ut den till s, som tidigare år bistått vid högtalarnöd.
V markerade avstånd genom att föredra Röda Kapellets egen, något svagare anläggning. Sven-Bertil Persson och jag pratade skola och modersmålsundervisning, liksom Marta Santander, v, elegant uppklädd.
Lennart Prytz tog upp boende och byggande, väl medveten om demonstranterna som samlades på stortorget. Margareta Dovsjö talade om åldringsvården. Flygbladsutdelare svärmade. Bland dem Olof Norborg och Anders Neergaard i revolutionär röd basker, samt förstås postiljonerna Sven Hugo Mattson och Monica Bondesson.
På torget vimlade det av köpare och säljare av. Utbudet bestod av tomater, potatis, rädisor, äpplen, svamp, vitkål och blomkål men inte modersmålslärare.

3. Demonstrationer och manifestationer
Under blanka svarta fanor samlades svartklädda, bleka, nymorgnade ungdomar för att kräva bostad (låt de rätta komma in!). Marschmusiken skrällde och smattrade, paradoxalt munter. Imponerad redan på hundra meters håll och förväntande minst ett 50-mannaband blev jag besviken över att varken finna trummor eller trumpeter utan bara en bergsprängare i en visserligen röd bil framför stadshallen, där Amnesty samlat massor av giriga bokspekulanter i det dammiga halvdunklet.
Sydsvenskans lundakrönikör Ingrid Nathell strövade omkring bland de svarta; följande dag återkom hon för Kristallnattsmanifestationen. (se nedan)

4. Det eviga Palestina
Stillsammare var det under Palestinamanifestationens vita banderoll. Fåfängliga voro president Bushs fredsförslag. De enda som trodde på dem var de nu skinnömsande bushmännen i svenska media.
Men de okuvliga Palestinademonstranterna består: Gert Andersson, Kerstin Johansson (översättare av arabisk litteratur), Henning Kofoed, Colette Bentyamine och en gammal FNL-are vars namn jag tyvärr för ögonblicket glömt.
Jag skäms alltid när jag ser Kerstin vandra upp mot torget med banderollen på lördagsförmiddagarna. Förr brukade jag vara med. Jag stod där den kalla februarilördagen när v:s galna distriktspolitiker, bokstavligen bakom ryggen på mig och alla andra, satt i stadshallen och till sitt eget fördärv kuppade bort Karin Svensson Smith från riksdagslistan. Hennes miljöpolitik består, liksom kravet på nationella rättigheter för Palestina.

5. 8 timmar för Latinamerika. Dv, dv(d). Kristallnatten
I källaren till Folkets hus pågick Raices, boliviansk dans, och i Medeltidssalen visades en film om kvinnorörelsen i Bolivia när jag passerade på väg mot dv:s partilokal med kaffekopparna från onsdagens klostergårdskampanj i en låda, grubblande över Mats Olssons försök i senaste vb att så split mellan demokrater och dubbeldemokrater i dv.
Att han inte fattar att dv är ett dialektiskt parti! Åsiktsskillnader är en livsbetingelse, i dv liksom i vb, och jag är glad att han bidrar till dem, om än ur ett monolitiskt v-perspektiv.
Lite glad var jag dock över att Sydsvenskan citerade kritiken mot kommunens hantering av bostadsockupanterna i ”nättidningen Veckobladet”, trots att citatet var hämtat ur en annan v-artikel (v är flitiga i vb, trots att de försökte tysta den för några år sedan).
Och glad också på måndagen över Ingrid Nathells reportage om Helena Svantessons tal vid Kristallnattsdemonstrationen.

Afrikas Horn av Gunnar Stensson

Kriget mot terror förvärrade allt

Som bakgrund kan ni åter eftertänksamt läsa Bertil Egerös reportage från konferensen om Afrikas Horn i Lund härom veckan: Afrikas Horn: lokala konflikter och globala dimensioner. Det ger en utmärkt översikt över de komplicerade konfliktmönstren, en översikt som knappast finns tillgänglig någon annanstans.
Framför allt USA men också Sovjetunionen och de tidigare kolonialmakterna är ansvariga för den destruktiva utvecklingen i området. Stormakterna har underblåst etniska och religiösa motsättningar för att plundra naturtillgångar och främja egna strategiska mål. Afrikas Horn har behandlats som en periferi och dess konflikter har hela tiden underordnats centrum.
De två regionala stormakterna Sudan och Etiopien har i sin tur utnyttjat stormakternas maktkamp för att gynna egna intressen på bekostnad av svagare grannar och de egna befolkningarna. Båda länderna är diktaturer av värsta slag.
Samtliga konflikter förvärrades genom president Bushs monomana och paranoida krig mot terror, med miljontals offer som konsekvens.

Hypotesen om en klok amerikansk president
Låt oss för omväxlings skull betrakta Afrikas Horn ur ett nytt perspektiv, ett perspektiv som utgår från den kanske osannolika hypotesen om en klok amerikansk president med förmåga att genomföra sin politik.
Vad skulle han göra på Afrikas Horn för att gynna sitt eget land, lösa konflikterna och bidra till fred i regionen?

Utgångsläget i konflikten Eritrea-Etiopien
Efter två års krig undertecknade Eritrea och Etiopien år 2000 ett fredsavtal och överenskom att låta gränskonflikten lösas genom ett ”slutligt och bindande beslut” av en oberoende internationell kommission.
Beslutet blev klart 2002 och innebar bland annat att den omstridda gränsstaden Badme tillerkändes Eritrea.
Båda staterna godkände beslutet men president Meles i Etiopien vägrade att genomföra det, kanske pressad av en stark etiopisk opinion.
Eritreas ledare Isaias Afeworki protesterade, besviken och frustrerad av världssamhällets oförmåga eller ovillighet att tvinga Etiopien att uppfylla villkoren i gränsöverenskommelsen.
I stället för fred kom spänningen längs gränsen att bestå. Stora truppmassor står alltjämt mot varandra.
Isaias Afeworki införde undantagstillstånd, upphävde yttrandefriheten, stoppade pressen och fängslade sina politiska motståndare, inklusive den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.

Barack Obama fullföljer fredsavtalet!
Fredsavtalet 2000 var en framgång för den president Clintons förhandlare Anthony Lake som ledde en multilateral kommission bestående av representanter för USA, EU och OAU (nu AU). Striderna upphörde i ett läge då Etiopien trängt igenom det eritreanska försvaret och hotade centrala delar av landet. Vapenvilan var en stor seger.
Men i januari 2001 tillträdde president Bush. Efter 9/11 gjorde han Etiopien till sin huvudallierade i kriget mot terror.
Det gav president Meles chansen att sabotera gränsavtalet. Samarbetet mellan USA och Etiopien utvidgades. Stora mängder vapen levererades.
Julen 2006 invaderade Etiopien Somalia och ockuperade huvudstaden Mogadishu under förevändningen krig mot terror. Därmed begick Etiopien sitt andra brott mot folkrätten efter sveket mot fredsöverenskommelsen.
President Barack Obamas första åtgärd blir att tillsätta en ny chefsförhandlare som åter sammankallar den multilaterala fredskommission som förhandlade fram överenskommelsen 2000.
Det självklara målet är att förmå parterna (i första hand Etiopien) att genomföra freds- och gränsavtalet genom att demarkera gränsen och dra tillbaka arméerna.
Det innebär en stor ekonomisk och politisk lättnad för Eritrea och ökar möjligheterna till en demokratisk utveckling i landet.
Etiopien, som plågas av massvält, gynnas ekonomiskt vilket är viktigt, särskilt som den ekonomiska krisen slår hårt mot landet.
För president Barack Obama utgör förverkligandet av fredsavtalet från år 2000 en betydande politisk framgång, ett fullföljande av den amerikanska politiken under Clinton.

Somalia, mörkrets hjärta
Den mest katastrofala åtgärd president Bush vidtog, frånsett invasionen i Irak, var att låta den etiopiska armén gå in i Somalia och ockupera huvudstaden Mogadishu.
Överfallet, liksom den humanitära katastrofen i Somalia med dess miljontals civila offer, har i stort sett ignorerats av den övriga världen. Inga omedelbara politiska intressen står på spel för länderna i väst, frånsett den ökade risken att råka ut för pirater i Röda havet.
Somalia har varit utan politisk ledning sedan 1991 då diktatorn Siad Barre störtades. USA deltog i en humanitär FN-aktion 1992, men sedan 18 amerikanska soldater dödats drog president Clinton tillbaka alla USA-styrkor 1994. Efter 9/11 blev det viktigaste målet för USA:s politik i Somalia att fånga misstänkta al-Qaida-terrorister.
I stället för att engagera sig i ansträngningarna att bygga en somalisk stat valde USA att alliera sig med några krigsherrar, som betecknade sig som Alliansen för fred och antiterrorism. USA bidrog mindre än andra länder till humanitär hjälp.
En somalisk övergångsregering bildades som ett första steg mot en somalisk stat. Tyvärr saknade den så gott som helt förankring i det somaliska folket. Dess säte låg till en början i Kenya, men den flyttade 2005 till den lilla somaliska staden Baidoa.

Etiopien invaderar
Sommaren 2006 störtade en förening av 11 klanstödda islamiska domstolar krigsherrarna i Mogadishu. De vann befolkningens stöd genom att ge den trygghet och grundläggande social service, något som varken de rovgiriga krigsherrarna eller övergångsregeringen i Baidoa klarat av.
I det läget gick den starka etiopiska armén över gränsen. Det ledde till en situation av obegränsat våld mot befolkningen från etiopiska soldater, milisgrupper, krigsherrar, klanledare, islamiska extremister och vanliga kriminella. Tusentals exempel på mord, rån, våldtäkter, stympningar, tortyr och steningar har redovisats.
De etiopiska invasionstrupperna installerade övergångsregeringen i Mogadishu. I Somalia fick den därigenom ungefär samma status som Qvislingregeringen i Norge under andra världskriget.
Det politiska vakuum som uppstått efter De islamiska domstolarna kunde varken övergångsregeringen eller de USA-finansierade krigsherrarna fylla.

Motståndet
2007 bildades ARS, alliansen för Somalias återbefrielse. Dess ryggrad var De islamiska domstolarna. Den vinner hela tiden ökat stöd hos en krigstrött befolkning. Dess främsta krav är Etiopien ut ur Somalia.
Som Bertil Egerös reportage visar har detta krav ett överväldigande stöd bland de somaliska flyktingarna. Kanske kan den nationella samlingen mot de etiopiska ockupationstrupperna överbrygga övriga motsättningar och bana väg för förhandlingar.

President Barack Obamas uppgifter i Somalia
Den första uppgiften är att i multilateralt samarbete med EU, Arabförbundet och AU förmå Etiopien att dra tillbaka sina trupper från Somalia.
Starka påtryckningsmedel är det etiopiska beroendet av vapenleveranser från USA och landets behov av humanitärt bistånd i den pågående hungerkatastrofen.
Den andra uppgiften är att få till stånd förhandlingar mellan i första hand de islamiska nationalisterna i ARS och övergångsregeringen. Detta blir möjligt så snart den etiopiska armén lämnat Somalia.
Förhandlingarnas mål är att skapa en fungerande nationell regering för första gången sedan 1991. En sådan regering får representation i FN och andra internationella samarbetsorgan och kan inleda arbetet att återuppbygga Somalia.
En positiv bieffekt av det etiopiska tillbakadragandet och fullföljandet av fredsprocessen mellan Etiopien och Eritrea är att Eritreas närvaro i Somalia upphör.
President Barack Obamas nya politik i konflikterna mellan Eritrea och Etiopien och i Somalia innebär en kursändring i amerikansk politik efter president Bushs katastrofala krig mot terror. Helt nya förutsättningar för en positiv utveckling på Afrikas horn skapas. Den nya politiken leder med all säkerhet till minskad anarki och terrorism.

Sudan och SPLA
Som vi vet berörs både Etiopien och Eritrea av konflikten mellan den muslimska centralregeringen i Sudan och den kristna befolkningen i södra Sudan. Etiopien stöder centralregeringen och Eritrea SPLA, Sudan People´s Liberation Army.
Ett fredsavtal slöts 2005 mellan centralregeringen och SPLA efter strider som kostat 2,2 miljoner människoliv. Södra Sudans regering skall ha sitt säte i Juba. 2011 skall befolkningen i södra Sudan rösta om självständighet. Men situationen i området är hotfull.
Uppgiften för president Barack Obama, EU och övriga stater som står bakom det övergripande fredsfördraget är att se till att det förverkligas.
Gunnar Stensson

PS. Beträffande Sudan finns också den i USA och väst uppmärksammade konflikten i Darfur. Kina, som trätt in på scenen som en mäktig konkurrent till USA, visar ett påtagligt intresse för Sudans oljetillgångar.
Dessutom har det åter uppblossande inbördeskriget i Kongo, Afrikas världskrig, lett till en ny humanitär katastrof i östra Kongo. Så president Barack Obama har fler problem att lösa i Afrika. Han kan inte lita på alla sina rådgivare. Och vi kan inte vara säkra på att han läser Veckobladet.

Vipelyckan av un

Starkt stöd för Solhällans kolonister och för slut på genomfartstrafiken på Fritjofs Väg

I en skrivelse till Byggnadsnämnden kräver nu boende på Vipelyckan söder om Hjalmar Gullbergs väg att koloniområdet Solhällan bevaras intakt och skyddas från stympning av bilvägar, och att Fritjofs väg stängs för genomfartstrafik.
Sammanlagt 70 boende på Vipelyckan har undertecknat skrivelsen. Namnunderskrifterna representerar 92 procent av de hushåll som finns i området har skrivit under. (Det aktuella bostadsområdet har gatuadresserna Mäster Olofs väg, Nils Holgerssons väg, Lycko-Pers väg och Fritjofs väg, dvs de bostadsgator som ligger alldeles intill koloniområdet).

Smitväg
Stängningen av Fritjofs väg gör det möjligt att biltrafikförsörja det nya bostadsområdet Solhällan (som nu befinner sig på planeringsstadiet) med en väg parallellt med Dalbyvägen. Denna väg kan då dras utanför koloniområdet. Stadsbyggnadskontoret anser att en sådan lösning inte är möjlig med fortsatt genomfartstrafik på Fritjofs Väg, eftersom det då, enligt Stadsbyggnadskontoret, skulle bli alltför lång väntan i köerna för bilisterna på Fritjofs väg i rusningstid. Redan idag trafikeras den lilla smala vägstumpen Fritjofs Väg av ca 4500 bilar, till över 90% bestående av genomfartstrafik från Vipeholm, Mårtens Fälad, Östra Torn och Ideon. Fritjofs väg är avsedd som en lokal gata och inte alls ämnad för genomfartstrafik.

Brincks splittringsförsök
Vid ett möte mellan kolonister, boende och politiskt förtroendevalda i Lunds kommun tidigare i höst antydde Göran Brinck (m), ordförande i Byggnadsnämnden, att det endast skulle vara de som bor på Fritjofs väg som ville ha ett stopp för genomfart. Namninsamlingen visar med all önskvärd tydlighet att de boende i hela området är eniga om kravet och att Brincks illa dolda försök att spela ut olika boendekategorier mot varandra har misslyckats.

Skrivelsens slutkläm
Här följer slutklämmen på de boendes skrivelse:
”Vi finner det förvånansvärt att Byggnadsnämnden inte utrett den närmast till hands liggande möjligheten till trafikförsörjning till det nya bostadsområdet: vägdragning utmed södra kanten av koloniområdet parallellt med Dalbyvägen, dvs utanför koloniområdet, och med stängning av Fritjofs Väg för genomfartstrafik. Detta är så vitt vi kan bedöma det för såväl kolonister som boende i området skonsammaste och för kommunen smidigaste alternativet.

Vi förespråkar en trafiklösning som innebär:
- att koloniområdet Solhällan fredas från intrång av bilvägar
- att bollplanen intill koloniområdet bevaras
- säkra gångvägar för våra barn till skola och bollplan
- att den vackra raden av oxelträd längs Fritjofs Väg skyddas, vilket är av särskilt vikt i dessa träddödens tider
- att genomfartstrafiken på Fritjofs Väg förhindras

Därför kräver vi
- att kommunen omsorgsfullt utreder alternativa vägdragningar som gör att koloniområdet kan bevaras intakt
- att kommunen i första hand utreder alternativet med vägdragning söder om koloniområdet, parallellt med Dalbyvägen
- att Fritjofs Väg stängs för genomfartstrafik