VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-06-05
Sommarfest
Sommarfest i Klostergårdens centrum lördagen den 7 juni.
Bo Riborgs kvartett Fourcast spelar klockan 13 framför pizzerian. Klockan 14 presenterar arkitekt Gunilla Svensson ”Holmenkollenhuset”, den planerade långa byggnad som ska inrama Klostergårdens idrottsplats i öster. Föreläsningen äger rum i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.
Bo Riborgs kvartett Fourcast spelar klockan 13 framför pizzerian. Klockan 14 presenterar arkitekt Gunilla Svensson ”Holmenkollenhuset”, den planerade långa byggnad som ska inrama Klostergårdens idrottsplats i öster. Föreläsningen äger rum i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.
Tips från Kulturcentralen
Khaled, kungen av Rai
Folkets Park, Stora scenen 6 juni
Läs mer
Partizani feat. Buraka Som Sistema (PRT) Inkonst 7/6
Läs mer
Bodils minicirkus
Stora scenen Malmö Folkets Park, söndagen 8 juni
Läs mer
Claes Janson
Ribersborgs Kallbadhus mån 9 juni kl 20 Läs mer
En guide till den senaste dansen! Palladium 12 juni.
Läs mer
De röda prickarna
av Gunnar Stensson
Ingen trädfällning utan samråd med Lunds Park- och naturkontor
I mitten av maj uppmärksammades att nästan samtliga träd längs det populära stråket ner mot Klostergården och Höje å var märkta för avverkning med röda prickar. Till att börja med visste ingen vem som låg bakom. Men snart avslöjade Sydsvenskans reporter Ingrid Nathell att det var Banverket.
De röda prickarna ingick i Banverkets plan för att trädsäkra järnvägen Malmö-Stockholm. Projektet kallas Trädsäkra järnvägar och handlar om 400 mil järnväg.
Den 29 maj sammanträdde parkintendent Lars Brobeck från Park- och naturkontoret i Lund med representanter för Lantmäterimyndigheten och Banverket för att behandla en fastighetsreglering för bildande av servitut avseende rätt att trädsäkra järnvägen på sträckan stambanan Lund.
Lars Brobeck skriver att förhoppningarna om att kunna komplettera servitutet med ett tilläggsavtal är stora. Tilläggsavtalet innebär rätt för Park- och naturkontoret att samråda med Banverkets skogsentreprenör innan några träd fälls i den känsliga miljön.
Vi kan alltså hoppas att det gröna stråket i allt väsentligt bevaras.
Alla mot en
av Gunnar Stensson
De fyra kommunalråden Mats Helmfrid, Tove Klette, Lars Bergwall och Torsten Czernysson grep häromdagen med gemensamma krafter en uppenbart svårhanterlig penna för att skriva ett inlägg i skoldebatten. Det publicerades i Skånskan i tisdags.
Det blev en torftig text, kanske för att de trodde att jag ensam hade hittat på kritiken mot deras skolpolitik. Intressant är inlägget däremot som en antydan om hur de kommer att argumentera i budgetdebatten.
Såvitt jag vet är deras alster inte publicerat i Sydsvenskan, och det ska de nog vara tacksamma för. Men risken finns ju att det kommer.
Det blev en torftig text, kanske för att de trodde att jag ensam hade hittat på kritiken mot deras skolpolitik. Intressant är inlägget däremot som en antydan om hur de kommer att argumentera i budgetdebatten.
Såvitt jag vet är deras alster inte publicerat i Sydsvenskan, och det ska de nog vara tacksamma för. Men risken finns ju att det kommer.
Vem skrattar åt vad?
av Lars-Åke Henningsson
Vad är humoristiskt och vad är pinsamt? Det beror förstås på vem som skrattar åt vad, och i vilket sammanhang. Jag tror jag kan förstå Tiina Rosenbergs reaktion vid doktorsfesten härförleden, eftersom jag varit med om något liknande, om än vid ett mindre prominent tillfälle.
Det var en jubleumsmiddag för ett studenthus, och jag var med eftersom jag då var vald representant för de boende i frågor om husets skötsel. Någon gång under middagen håller en av styrelseledamöterna tal, en borgare i staden, och avslutar med en historia. Jubiléet inträffade under Palmehatets tid och historien var rolig om man skämtade med Palme från en markant högervinkel.
Det som jag upplevde som pinsamt var inte historien som sådan. Den var inte grov. Men humor bygger på underförståddhet och därmed införståddhet. Det pinsamma var att talaren inte kunde skilja mellan ett offentligt samanhang och ett privat sammanhang för människor inom ett högre socialt skikt. Att han tyckte att han inte behövde göra det, att förutsätta att de närvarande i ett sammanhang som inte var privat eller högerpolitiskt skulle vara införstådda med ett anti-Palmeskämt, det kändes mycket osmakligt.
Humoristisk eller pinsam
Sången som framfördes vid promotionsmiddagen, och som återgavs i Sydsvenskan den 1/6, driver med kamp för mänskliga rättigheter genom att låta dessa glida över i konsumism. Framförd i samband med t ex ett 1:a majmöte hade sången kanske kunnat vara en frisk fläkt som problematiserat åtgärder och attityder på jämlikhetsområdet. Framförd vid en sjukvårdskonferens hade den försvarat sin plats genom att driva med inställningen att man kan kräva att det skall finnas piller eller medicinska åtgärder mot vad man än råkar ut för. Sjungen utanför ett köpcentrum mot en bakgrund av reklampelare med budskap om ”Unna dej X” eller ”Du är värd Y” hade den kunnat vara en protest mot konsumismen, som en som var med -68 kunnat uppfatta som humoristisk men köpmännen bli pinsamt berörda av.
Skilda världar
Men framförd vid en promotionsmiddag, vad betyder sången då? Är det den framgångsrika eliten som skrattar åt populasens fåfänga strävanden att komma i närheten av elitens upphöjda position? Det kan man naturligtvis göra privat, men att göra det offentligt, det är en maktdemonstration. Den som kommer och kräver sin rätt, den gör sej löjlig.
Eller ifrån vilken utgångspunkt var sången humoristisk, i just det här sammanhanget? Det är kanske professorerna som skrattar åt de nya doktorerna? Kom inte ni ungdomar och tro att ni kan ställa några krav på oss som har varit med förr! Den tolkningen kan ju stämma överens med att sången enligt körledaren skulle anspela på 1968 års ungdomsprotester.
Den fråga som sången tar tag i, i det sammanhang där den sjöngs den här gången, går dock lite längre tillbaka i tiden: Lever vi fortfarande i det fördemokratiska samhället, med skilda världar för herrskap och vanligt folk, eller har vi lämnat det bakom oss?
Det var en jubleumsmiddag för ett studenthus, och jag var med eftersom jag då var vald representant för de boende i frågor om husets skötsel. Någon gång under middagen håller en av styrelseledamöterna tal, en borgare i staden, och avslutar med en historia. Jubiléet inträffade under Palmehatets tid och historien var rolig om man skämtade med Palme från en markant högervinkel.
Det som jag upplevde som pinsamt var inte historien som sådan. Den var inte grov. Men humor bygger på underförståddhet och därmed införståddhet. Det pinsamma var att talaren inte kunde skilja mellan ett offentligt samanhang och ett privat sammanhang för människor inom ett högre socialt skikt. Att han tyckte att han inte behövde göra det, att förutsätta att de närvarande i ett sammanhang som inte var privat eller högerpolitiskt skulle vara införstådda med ett anti-Palmeskämt, det kändes mycket osmakligt.
Humoristisk eller pinsam
Sången som framfördes vid promotionsmiddagen, och som återgavs i Sydsvenskan den 1/6, driver med kamp för mänskliga rättigheter genom att låta dessa glida över i konsumism. Framförd i samband med t ex ett 1:a majmöte hade sången kanske kunnat vara en frisk fläkt som problematiserat åtgärder och attityder på jämlikhetsområdet. Framförd vid en sjukvårdskonferens hade den försvarat sin plats genom att driva med inställningen att man kan kräva att det skall finnas piller eller medicinska åtgärder mot vad man än råkar ut för. Sjungen utanför ett köpcentrum mot en bakgrund av reklampelare med budskap om ”Unna dej X” eller ”Du är värd Y” hade den kunnat vara en protest mot konsumismen, som en som var med -68 kunnat uppfatta som humoristisk men köpmännen bli pinsamt berörda av.
Skilda världar
Men framförd vid en promotionsmiddag, vad betyder sången då? Är det den framgångsrika eliten som skrattar åt populasens fåfänga strävanden att komma i närheten av elitens upphöjda position? Det kan man naturligtvis göra privat, men att göra det offentligt, det är en maktdemonstration. Den som kommer och kräver sin rätt, den gör sej löjlig.
Eller ifrån vilken utgångspunkt var sången humoristisk, i just det här sammanhanget? Det är kanske professorerna som skrattar åt de nya doktorerna? Kom inte ni ungdomar och tro att ni kan ställa några krav på oss som har varit med förr! Den tolkningen kan ju stämma överens med att sången enligt körledaren skulle anspela på 1968 års ungdomsprotester.
Den fråga som sången tar tag i, i det sammanhang där den sjöngs den här gången, går dock lite längre tillbaka i tiden: Lever vi fortfarande i det fördemokratiska samhället, med skilda världar för herrskap och vanligt folk, eller har vi lämnat det bakom oss?
V – förra seklets parti?
av Gunnar Stensson
Vänsterpartiet inleder sin kongress i Norrköping på svenska flaggans dag, vilket är lämpligt med tanke på partiets nationalistiska EU-motstånd. Partiet borde kanske göra den dagen till sin egen helgdag.
Jag ser att Oswald Söderqvist satsar på en Kubadebatt. Denne talibanskt skäggige revolutionär stod 1980 i spetsen för en vpk-delegation till Etiopien för att hylla den socialistiska revolution som leddes av den röda terrorns Mengistu.
Mengistu störtades 1990, tog stadskassan och stack till Zimbabwe, där han alltjämt är sin gode vän Mugabes skyddsling. Ännu en revolutionär att stödja?
De fyra vpk-riksdagsledamöternas (det var inte bara Oswald) resa framtvingade mitt intresse för Afrikas Horn.
I dag för Mengistus efterträdare som etiopisk diktator Meles-Zenawi krig i Somalia och håller på att orsaka hungerkatastrofer. Två stycken. I Somalia är den redan ett faktum. I Etiopien håller den på att fördjupas.
1980 kom Oswald Söderqvist också till Lund i spetsen för en liten tvåmannadelegation för att tillrättavisa vår partiförening för dess skändliga antisovjetism. Där har han ännu en fråga att blåsa liv i på kongressen. Det är ju inte så länge sen. Bara 28 år.
Inför årets kongress får han stöd för sitt Kuba-initiativ från Lunds egen revolutionäre styrelserepresentant Anders Neergård som gjorde en hotfull lov runt Röda Kapellet vid appellmötet i lördags.
Jag ser att Oswald Söderqvist satsar på en Kubadebatt. Denne talibanskt skäggige revolutionär stod 1980 i spetsen för en vpk-delegation till Etiopien för att hylla den socialistiska revolution som leddes av den röda terrorns Mengistu.
Mengistu störtades 1990, tog stadskassan och stack till Zimbabwe, där han alltjämt är sin gode vän Mugabes skyddsling. Ännu en revolutionär att stödja?
De fyra vpk-riksdagsledamöternas (det var inte bara Oswald) resa framtvingade mitt intresse för Afrikas Horn.
I dag för Mengistus efterträdare som etiopisk diktator Meles-Zenawi krig i Somalia och håller på att orsaka hungerkatastrofer. Två stycken. I Somalia är den redan ett faktum. I Etiopien håller den på att fördjupas.
1980 kom Oswald Söderqvist också till Lund i spetsen för en liten tvåmannadelegation för att tillrättavisa vår partiförening för dess skändliga antisovjetism. Där har han ännu en fråga att blåsa liv i på kongressen. Det är ju inte så länge sen. Bara 28 år.
Inför årets kongress får han stöd för sitt Kuba-initiativ från Lunds egen revolutionäre styrelserepresentant Anders Neergård som gjorde en hotfull lov runt Röda Kapellet vid appellmötet i lördags.
Tack Tiina!
av Lucifer
Tack Tiina, säger jag, och jag syftar inte på den duktiga matlagerskan från Helsingborg. Det är helt enkelt bara till att instämma med Per Gahrton. Det finns i Lund en reaktionär hegemoni, en grundstämning där allt till vänster om moderaterna antingen ses som extremism eller betraktas som löjeväckande. Att det är så är så självklart att man oftast inte reflekterar över det. Vi gamla invanda tar det för givet och suckar möjligen lite lätt och kallar det lundaanda eller akademiskt skämtlynne. Det behövs att det kommer någon utifrån, någon med klar blick och mål i mun och det har Tiina Rosenberg nu stått för.En fråga är naturligtvis om det måste vara så att Lunds universitet ska ha denna prägel. Min tro är att det skulle vara mycket svårt att ändra. Också under åren 1968-70 omfattade vänstern väl inte mer än några tusen studenter. FRIS och andra s.k. opolitiska grupper återtog mycket snabbt makten sedan de mobiliserat. Den stora majoriteten av akademiska lärare är självklart borgerliga i kraft av sin klasstillhörighet och många av dem är också ideologiskt ytterst aktiva på högerkanten. Bland studenterna är väl den reaktionära kärnan starkast representerad i jurist- och medicinarkretsar och en del skulle säga bland studentsångare, reservofficerare och spexare. Att inte alla måste vara av den sorten visar dock t.ex. Hasse Alfredsson. Jag skulle väl heller inte döma ut spexkulturen så entydigt som Gahrton gör även om de flesta spex är fyllda med dåligheter. Jag tycker nog att det är en form för musikteater som har sina förtjänster.
Jo, jag såg att Tiina bad om ursäkt för att ha skrikit ”Fuck you” och det är hennes sak. Själv tycker jag ”Dra åt helvete” eller ”Jävla skit” hade varit bättre. Men det viktiga är att hon stod fast i sak.
Svenskt och amerikanskt
Jag talade häromdan med en omdömesgill person som utan att själv delta har goda möjligheter att bedöma aktuell svensk och amerikansk politik. Om svensk: ”Det är helt dött och det håller inte för socialdemokraterna. Det är bara två år kvar till nästa val och Mona måste upp på banan för att lära sig och härda sig inför det som väntar. Allt talar nu för att det kommer att bli fyra år till med alliansen.” Om amerikansk: ”Folk glömmer att de har två val i höst. Det kommer att bli en kraftig demokratisk majoritet i kongressen, beroende på det ekonomiska läget, sjukvårdsfrågan etc. Men i presidentvalet handlar det om personlighet och karaktär och där kommer McCain vinna. Det finns tillräckligt många amerikaner som inte vill rösta på en svart. Och det är det paret Clinton har klart för sig, de manövrerar för att ta över efter McCain om fyra år.”
Jag har tidigare varnat för att fästa alltför mycket förhoppningar på den ena eller andra kandidaten och känner att varningen måste upprepas. Obama är ju väldigt sympatisk och tycks ha erfarenheter och åsikter som pekar mot en mindre hökartad amerikansk utrikespolitik. Men som alltid är det ändå strukturerna som sätter ramarna.
I onsdags talade Obama inför de 7000 delegaterna hos AIPAC, den amerikanska Israellobbyns urstarka organisation. Det var inget daltande med det palestinska folkets prövningar. Han försäkrade att han som president aldrig skulle kompromissa när det gällde Israels säkerhet. Starkare militära förbindelser mellan USA och Israel, 30 miljarder dollar i amerikansk militär utrustning under den närmaste tioårsperioden ”for att stärka Israels kvalitativa överlägsenhet”, inga förhandlingar med Hamas eller Hisbollah. Jerusalem skulle odelat vara Isaraels huvudstad, ett ställningstagande starkare än USA:s tidigare. Och som president tänker han ”alltid hålla hotet om militärt ingripande vid liv”. Business as usual, alltså. Skulle Obama på allvar klara av att ändra på USA:s utrikes- och miltärpolitik, en politik som vi åtminstone första maj brukar kalla imperialistisk? Jag tror inte det.
Kinesen och stridsvagnen
av Gunnar Stensson
Om demonstrationer förr
Alla har sett mannen i vit skjorta som betvingade stridsvagnen. Idag (onsdag 4/6 ) är det årsdag för massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi hade med spänning följt demokratirörelsens kamp under flera veckor. När den krossades tog Gunnar Sandin, vpk, genast initiativ till en demonstration. Han tillverkade en vit banderoll med kinesiska skriftteckan. Den bars främst. Några andra banderoller minns jag inte. Det fanns maoister, såtillvida var demonstrationen kontroversiell.
Den samlade ganska många trots att det var sommar som nu. De auktoritära strukturerna i öst vacklade och föll. Vi hoppades att samma sak skulle ske i Kina. Jan Myrdal däremot hyllade den kinesiska regimens kamp för stabilitet. Men här i Lund var han körd redan då han hyllade Pol Pot.
I det över alla breddar flödande 1968-snacket såg jag en skribent i Skånskan som beskrev sina upplevelser i Vietnamdemonstrationerna och beklagade att han inte demonstrerat mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.
Han kan inte ha bott i Lund. Så länge FNL-gruppen i Lund existerade arrangerade den demonstrationer för alla befrielserörelser, i Tjeckoslovakien och Polen likaväl som i Latinamerika och Afrika. Efter 1976 övertogs samma funktion av vpk Lunds antiimperialistiska utskott.
Det fanns en bestämd ritual. Varje ny hösttermin inleddes med en demonstration för Tjeckoslovakien den 20 augusti (somliga studenter kom för sent för att delta). Sedan följde den lika rituella Chiledemonstrationen den 11 september (efter 1973). Till slut var det dags för Vietnamveckan med dess än mer rituella Vietnamdemonstration i början av oktober.
Sen kunde de flesta pusta ut ett slag. Det flesta, men inte vpk Lunds ambitiösa antiimperialistiska utskott som dessutom bistod uruguayaner, bolivianer, kurder, palestinier, greker, spanjorer (senast 1975) och olika afrikanska befrielserörelser (t ex Zimbabwes: ”Vi ska befria vårt Zimbabwe, om vi så ska dö”) med deras demonstrationer.
Någon gång stod Henning Kofoed och jag med röda fanor och banderoller på det kalla stortorget utan att våra frihetskämpar dök upp. Antingen hade de försovit sig (man demonstrerade på lördagen, den enda sovmorgonen) eller hade det blivit fel datum.
Vi traskade för det mesta runt på samma gator i centrala Lund med början och slut vid Stortorget. Det var blöt grå höst, blöt grå vinter och blöt grå vår.
Sex argument mot gratis kollektivtrafik
av Gunnar Sandin
Vänsterpartiets kongress som inleds 6 juni ska behandla en motion från Lund om gratis kollektivtrafik. Den antogs av ett medlemsmöte med stor majoritet och fick sen stöd av distriktets årskonferens.
Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:
1. Vad menas med kollektivtrafik? Motionen gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte motionären men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa.
2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas, för så är det i partiets riksdagsmotion om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket vill man kunna se om man får en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.
3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.
4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.
5. Det är lite egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.
6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Regionens senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag gissar att kongressen antar motionen, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en regeringsförhandling.
Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:
1. Vad menas med kollektivtrafik? Motionen gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte motionären men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa.
2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas, för så är det i partiets riksdagsmotion om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket vill man kunna se om man får en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.
3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.
4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.
5. Det är lite egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.
6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Regionens senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag gissar att kongressen antar motionen, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en regeringsförhandling.
Mörkrets hjärta
av Gunnar Stensson
I Veckobladets förra nummer fanns Amnesty´s årsrapport 2008 som länk. Ett tecken på bladets höga standard.
Naturligt nog tog jag tillfället i akt att jämföra rapportens svalt objektiva beskrivning av utvecklingen i Somalia under 2007 med de artiklar som sedan december 2006 publicerats i vb.
Överensstämmelsen är stor.
Under 2008 har situationen förvärrats. USA har bombat städer och dödat flera civila. SVT visade för en vecka sedan ett skakande reportage om flykten över Röda havet. Uppemot 300 000 somalier har hittills försökt fly till Jemen och flyktingströmmen ökar. Tusentals drunknar eller dödas av pirater.
USA:s krig mot terror fortsätter. Motståndsorganisationer åsätts terrorstämpel. Svensk säkerhetspolis och svenska domstolar dömer somalier som beskylls för att hjälpa terrorister när de skickar mat till sina anhöriga. Justitieminister Beatrice Ask fick många frågor om detta i Sveriges Radios lördagsintervju den 31 maj.
Nedan följer en sammanfattning av amnestyrapporten. Men ni kan förstås läsa den i original i Veckobladets bilaga.
Vart femte barn dör
Somalia har en federal övergångsregering. Statschef är Abdullahi Yusuf Ahmed. Sedan november 2007 heter regeringschefen Nur Hassan Hussein.
Medellivslängden är 47,1 år. Spädbarnsdödligheten uppgår till 192/182 per tusen.
Etiopien börjar krig
De somaliska domstolarnas råd som under några månader upprätthöll lag och ordning i Mogadishu störtades av invaderande etiopiska styrkor i slutet av 2006.
Ett uppror i Mogadishu slogs ner av etiopiska styrkor i strider under mars och april. Striderna återupptogs under årets tre sista månader. Mer än 6000 dödades och hundratusentals flydde, inklusive 600 000 från Mogadishu. Den kenyanska gränsen var stängd för flyktingar under hela 2007.
Alliansen för återbefrielse av Somalia
De flesta medlemmarna i övergångsregeringen befinner sig i den lilla staden Baidoa åtta mil från Mogadishu. Övergångsregeringen har varken lyckats etablera fred eller utöva ledning i Mogadishu. En nationell försoningskonferens hölls från augusti till oktober, men bojkottades av oppositionen och ledarna för de islamiska domstolarna.
Flera oppositionsledare bildade vid en konferens i Eritrea ARS, the Alliance for the Re-Liberation of Somalia. ARS motsätter sig den etiopiska arméns närvaro i Somalia.
FN-fredsstyrkan
I januari skickade FN en fredsstyrka till Somalia. Den bestod av 1600 soldater från Uganda som i december förstärktes med en mindre styrka från Burundi. Tillsammans utgjorde de mindre än en femtedel av den fredsstyrka på 8000 man som utlovats. Den förbättrade inte situationen beträffande mänskliga rättigheter.
Afrikanska unionen och FN hade ställt en fredsbevarande FN-styrka i utsikt, men säkerhetsrådet sa nej till en fredsuppehållande operation på grund av konfliktens allvarliga och omfattande karaktär.
FN:s vapenembargo åtlyds inte.
Civila dödas
Konflikten i Mogadishu mellan befrielsestyrkor och övergångsregeringen, stödd av etiopiska styrkor, kännetecknas av ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna. Oproportionerliga och urskillningslösa etiopiska attacker mot civila områden var vanliga som svar på anfall från upprorsstyrkorna.
I januari 2007 anföll bestyckade amerikanska stridsplan flyktingar från Mogadishu och många dödades. I mars och april dödade etiopiska styrkor hundratals civila i angrepp mot civila områden. Etiopierna är också skyldiga till våldtäkter och avrättningar av civila. Fängslanden av civila var vanliga under hela 2007.
Försvarare av mänskliga rättigheter hotades från båda sidor. Isse Abdi Isse, grundare av en människorättsorganisation , mördades i Mogadishu i mars. Ordföranden i Högsta domstolen i övergångsregeringen arresterades i Baidoa sedan han förklarat att avskedandet av premiärministern var olagligt. Åtta journalister mördades under 2007. 50 flydde till angränsande länder.
Flyktingsituationen
Kenyas stängning av gränsen står i strid med internationell rätt. Vid slutet av 2007 var en miljon människor flyktingar i sitt eget land. Deras existens hotas av brist på vatten, sanitet och medicinsk hjälp samt av våld, plundring och våldtäkter. Många lokala NGO-medarbetare har mördats. Representanter för övergångsregeringen förhindrar humanitär hjälp. De anklagar biståndsorganisationerna för att ”ge mat åt terrorister”. Mer än 1400 flyktingar drunknade 2007 under försök att fly över Röda havet till Jemen.
Många av de flyktingar som i januari lyckades fly till Kenya blev gripna och fördes till etiopiska fängelser. Vid slutet av 2007 erkände den etiopiska regeringen att 43 flyktingar hölls incommunicado.
Dödsdomar avkunnas överallt i Somalia
Kommentar
Ja, detta var vad Amnesty hade att säga om Somalia. Vi måste använda vår förmåga till inlevelse och analys för att förstå vad rapporten innebär och vår fantasi för att utröna möjligheterna till en någorlunda rimlig lösning. Etiopien måste förstås ut. Kriget mot terror måste upphöra så att somaliernas bistånd till anhöriga åter kan passera in. FN måste sätta in en adekvat fredsbevarande styrka.
Livsmedelskrisen förvärras av torkan och de stigande livsmedelspriserna. En hungerkatastrof hotar omedelbart. En annan hotar östra Etiopien vars fattiga bönder sugs ut för att bekosta trupperna i Mogadishu.
Naturligt nog tog jag tillfället i akt att jämföra rapportens svalt objektiva beskrivning av utvecklingen i Somalia under 2007 med de artiklar som sedan december 2006 publicerats i vb.
Överensstämmelsen är stor.
Under 2008 har situationen förvärrats. USA har bombat städer och dödat flera civila. SVT visade för en vecka sedan ett skakande reportage om flykten över Röda havet. Uppemot 300 000 somalier har hittills försökt fly till Jemen och flyktingströmmen ökar. Tusentals drunknar eller dödas av pirater.
USA:s krig mot terror fortsätter. Motståndsorganisationer åsätts terrorstämpel. Svensk säkerhetspolis och svenska domstolar dömer somalier som beskylls för att hjälpa terrorister när de skickar mat till sina anhöriga. Justitieminister Beatrice Ask fick många frågor om detta i Sveriges Radios lördagsintervju den 31 maj.
Nedan följer en sammanfattning av amnestyrapporten. Men ni kan förstås läsa den i original i Veckobladets bilaga.
Vart femte barn dör
Somalia har en federal övergångsregering. Statschef är Abdullahi Yusuf Ahmed. Sedan november 2007 heter regeringschefen Nur Hassan Hussein.
Medellivslängden är 47,1 år. Spädbarnsdödligheten uppgår till 192/182 per tusen.
Etiopien börjar krig
De somaliska domstolarnas råd som under några månader upprätthöll lag och ordning i Mogadishu störtades av invaderande etiopiska styrkor i slutet av 2006.
Ett uppror i Mogadishu slogs ner av etiopiska styrkor i strider under mars och april. Striderna återupptogs under årets tre sista månader. Mer än 6000 dödades och hundratusentals flydde, inklusive 600 000 från Mogadishu. Den kenyanska gränsen var stängd för flyktingar under hela 2007.
Alliansen för återbefrielse av Somalia
De flesta medlemmarna i övergångsregeringen befinner sig i den lilla staden Baidoa åtta mil från Mogadishu. Övergångsregeringen har varken lyckats etablera fred eller utöva ledning i Mogadishu. En nationell försoningskonferens hölls från augusti till oktober, men bojkottades av oppositionen och ledarna för de islamiska domstolarna.
Flera oppositionsledare bildade vid en konferens i Eritrea ARS, the Alliance for the Re-Liberation of Somalia. ARS motsätter sig den etiopiska arméns närvaro i Somalia.
FN-fredsstyrkan
I januari skickade FN en fredsstyrka till Somalia. Den bestod av 1600 soldater från Uganda som i december förstärktes med en mindre styrka från Burundi. Tillsammans utgjorde de mindre än en femtedel av den fredsstyrka på 8000 man som utlovats. Den förbättrade inte situationen beträffande mänskliga rättigheter.
Afrikanska unionen och FN hade ställt en fredsbevarande FN-styrka i utsikt, men säkerhetsrådet sa nej till en fredsuppehållande operation på grund av konfliktens allvarliga och omfattande karaktär.
FN:s vapenembargo åtlyds inte.
Civila dödas
Konflikten i Mogadishu mellan befrielsestyrkor och övergångsregeringen, stödd av etiopiska styrkor, kännetecknas av ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna. Oproportionerliga och urskillningslösa etiopiska attacker mot civila områden var vanliga som svar på anfall från upprorsstyrkorna.
I januari 2007 anföll bestyckade amerikanska stridsplan flyktingar från Mogadishu och många dödades. I mars och april dödade etiopiska styrkor hundratals civila i angrepp mot civila områden. Etiopierna är också skyldiga till våldtäkter och avrättningar av civila. Fängslanden av civila var vanliga under hela 2007.
Försvarare av mänskliga rättigheter hotades från båda sidor. Isse Abdi Isse, grundare av en människorättsorganisation , mördades i Mogadishu i mars. Ordföranden i Högsta domstolen i övergångsregeringen arresterades i Baidoa sedan han förklarat att avskedandet av premiärministern var olagligt. Åtta journalister mördades under 2007. 50 flydde till angränsande länder.
Flyktingsituationen
Kenyas stängning av gränsen står i strid med internationell rätt. Vid slutet av 2007 var en miljon människor flyktingar i sitt eget land. Deras existens hotas av brist på vatten, sanitet och medicinsk hjälp samt av våld, plundring och våldtäkter. Många lokala NGO-medarbetare har mördats. Representanter för övergångsregeringen förhindrar humanitär hjälp. De anklagar biståndsorganisationerna för att ”ge mat åt terrorister”. Mer än 1400 flyktingar drunknade 2007 under försök att fly över Röda havet till Jemen.
Många av de flyktingar som i januari lyckades fly till Kenya blev gripna och fördes till etiopiska fängelser. Vid slutet av 2007 erkände den etiopiska regeringen att 43 flyktingar hölls incommunicado.
Dödsdomar avkunnas överallt i Somalia
Kommentar
Ja, detta var vad Amnesty hade att säga om Somalia. Vi måste använda vår förmåga till inlevelse och analys för att förstå vad rapporten innebär och vår fantasi för att utröna möjligheterna till en någorlunda rimlig lösning. Etiopien måste förstås ut. Kriget mot terror måste upphöra så att somaliernas bistånd till anhöriga åter kan passera in. FN måste sätta in en adekvat fredsbevarande styrka.
Livsmedelskrisen förvärras av torkan och de stigande livsmedelspriserna. En hungerkatastrof hotar omedelbart. En annan hotar östra Etiopien vars fattiga bönder sugs ut för att bekosta trupperna i Mogadishu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)