Tack Tiina! av Lucifer

Tack Tiina, säger jag, och jag syftar inte på den duktiga matlagerskan från Helsingborg. Det är helt enkelt bara till att instämma med Per Gahrton. Det finns i Lund en reaktionär hegemoni, en grundstämning där allt till vänster om moderaterna antingen ses som extremism eller betraktas som löjeväckande. Att det är så är så självklart att man oftast inte reflekterar över det. Vi gamla invanda tar det för givet och suckar möjligen lite lätt och kallar det lundaanda eller akademiskt skämtlynne. Det behövs att det kommer någon utifrån, någon med klar blick och mål i mun och det har Tiina Rosenberg nu stått för.
En fråga är naturligtvis om det måste vara så att Lunds universitet ska ha denna prägel. Min tro är att det skulle vara mycket svårt att ändra. Också under åren 1968-70 omfattade vänstern väl inte mer än några tusen studenter. FRIS och andra s.k. opolitiska grupper återtog mycket snabbt makten sedan de mobiliserat. Den stora majoriteten av akademiska lärare är självklart borgerliga i kraft av sin klasstillhörighet och många av dem är också ideologiskt ytterst aktiva på högerkanten. Bland studenterna är väl den reaktionära kärnan starkast representerad i jurist- och medicinarkretsar och en del skulle säga bland studentsångare, reservofficerare och spexare. Att inte alla måste vara av den sorten visar dock t.ex. Hasse Alfredsson. Jag skulle väl heller inte döma ut spexkulturen så entydigt som Gahrton gör även om de flesta spex är fyllda med dåligheter. Jag tycker nog att det är en form för musikteater som har sina förtjänster.
Jo, jag såg att Tiina bad om ursäkt för att ha skrikit ”Fuck you” och det är hennes sak. Själv tycker jag ”Dra åt helvete” eller ”Jävla skit” hade varit bättre. Men det viktiga är att hon stod fast i sak.

Svenskt och amerikanskt
Jag talade häromdan med en omdömesgill person som utan att själv delta har goda möjligheter att bedöma aktuell svensk och amerikansk politik. Om svensk: ”Det är helt dött och det håller inte för socialdemokraterna. Det är bara två år kvar till nästa val och Mona måste upp på banan för att lära sig och härda sig inför det som väntar. Allt talar nu för att det kommer att bli fyra år till med alliansen.” Om amerikansk: ”Folk glömmer att de har två val i höst. Det kommer att bli en kraftig demokratisk majoritet i kongressen, beroende på det ekonomiska läget, sjukvårdsfrågan etc. Men i presidentvalet handlar det om personlighet och karaktär och där kommer McCain vinna. Det finns tillräckligt många amerikaner som inte vill rösta på en svart. Och det är det paret Clinton har klart för sig, de manövrerar för att ta över efter McCain om fyra år.”
Jag har tidigare varnat för att fästa alltför mycket förhoppningar på den ena eller andra kandidaten och känner att varningen måste upprepas. Obama är ju väldigt sympatisk och tycks ha erfarenheter och åsikter som pekar mot en mindre hökartad amerikansk utrikespolitik. Men som alltid är det ändå strukturerna som sätter ramarna.
I onsdags talade Obama inför de 7000 delegaterna hos AIPAC, den amerikanska Israellobbyns urstarka organisation. Det var inget daltande med det palestinska folkets prövningar. Han försäkrade att han som president aldrig skulle kompromissa när det gällde Israels säkerhet. Starkare militära förbindelser mellan USA och Israel, 30 miljarder dollar i amerikansk militär utrustning under den närmaste tioårsperioden ”for att stärka Israels kvalitativa överlägsenhet”, inga förhandlingar med Hamas eller Hisbollah. Jerusalem skulle odelat vara Isaraels huvudstad, ett ställningstagande starkare än USA:s tidigare. Och som president tänker han ”alltid hålla hotet om militärt ingripande vid liv”. Business as usual, alltså. Skulle Obama på allvar klara av att ändra på USA:s utrikes- och miltärpolitik, en politik som vi åtminstone första maj brukar kalla imperialistisk? Jag tror inte det.