Vem skrattar åt vad? av Lars-Åke Henningsson

Vad är humoristiskt och vad är pinsamt? Det beror förstås på vem som skrattar åt vad, och i vilket sammanhang. Jag tror jag kan förstå Tiina Rosenbergs reaktion vid doktorsfesten härförleden, eftersom jag varit med om något liknande, om än vid ett mindre prominent tillfälle.
Det var en jubleumsmiddag för ett studenthus, och jag var med eftersom jag då var vald representant för de boende i frågor om husets skötsel. Någon gång under middagen håller en av styrelseledamöterna tal, en borgare i staden, och avslutar med en historia. Jubiléet inträffade under Palmehatets tid och historien var rolig om man skämtade med Palme från en markant högervinkel.
Det som jag upplevde som pinsamt var inte historien som sådan. Den var inte grov. Men humor bygger på underförståddhet och därmed införståddhet. Det pinsamma var att talaren inte kunde skilja mellan ett offentligt samanhang och ett privat sammanhang för människor inom ett högre socialt skikt. Att han tyckte att han inte behövde göra det, att förutsätta att de närvarande i ett sammanhang som inte var privat eller högerpolitiskt skulle vara införstådda med ett anti-Palmeskämt, det kändes mycket osmakligt.

Humoristisk eller pinsam
Sången som framfördes vid promotionsmiddagen, och som återgavs i Sydsvenskan den 1/6, driver med kamp för mänskliga rättigheter genom att låta dessa glida över i konsumism. Framförd i samband med t ex ett 1:a majmöte hade sången kanske kunnat vara en frisk fläkt som problematiserat åtgärder och attityder på jämlikhetsområdet. Framförd vid en sjukvårdskonferens hade den försvarat sin plats genom att driva med inställningen att man kan kräva att det skall finnas piller eller medicinska åtgärder mot vad man än råkar ut för. Sjungen utanför ett köpcentrum mot en bakgrund av reklampelare med budskap om ”Unna dej X” eller ”Du är värd Y” hade den kunnat vara en protest mot konsumismen, som en som var med -68 kunnat uppfatta som humoristisk men köpmännen bli pinsamt berörda av.

Skilda världar
Men framförd vid en promotionsmiddag, vad betyder sången då? Är det den framgångsrika eliten som skrattar åt populasens fåfänga strävanden att komma i närheten av elitens upphöjda position? Det kan man naturligtvis göra privat, men att göra det offentligt, det är en maktdemonstration. Den som kommer och kräver sin rätt, den gör sej löjlig.
Eller ifrån vilken utgångspunkt var sången humoristisk, i just det här sammanhanget? Det är kanske professorerna som skrattar åt de nya doktorerna? Kom inte ni ungdomar och tro att ni kan ställa några krav på oss som har varit med förr! Den tolkningen kan ju stämma överens med att sången enligt körledaren skulle anspela på 1968 års ungdomsprotester.
Den fråga som sången tar tag i, i det sammanhang där den sjöngs den här gången, går dock lite längre tillbaka i tiden: Lever vi fortfarande i det fördemokratiska samhället, med skilda världar för herrskap och vanligt folk, eller har vi lämnat det bakom oss?