Kinesen och stridsvagnen av Gunnar Stensson

Om demonstrationer förr

Alla har sett mannen i vit skjorta som betvingade stridsvagnen. Idag (onsdag 4/6 ) är det årsdag för massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi hade med spänning följt demokratirörelsens kamp under flera veckor. När den krossades tog Gunnar Sandin, vpk, genast initiativ till en demonstration. Han tillverkade en vit banderoll med kinesiska skriftteckan. Den bars främst. Några andra banderoller minns jag inte. Det fanns maoister, såtillvida var demonstrationen kontroversiell.
Den samlade ganska många trots att det var sommar som nu. De auktoritära strukturerna i öst vacklade och föll. Vi hoppades att samma sak skulle ske i Kina. Jan Myrdal däremot hyllade den kinesiska regimens kamp för stabilitet. Men här i Lund var han körd redan då han hyllade Pol Pot.
I det över alla breddar flödande 1968-snacket såg jag en skribent i Skånskan som beskrev sina upplevelser i Vietnamdemonstrationerna och beklagade att han inte demonstrerat mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.
Han kan inte ha bott i Lund. Så länge FNL-gruppen i Lund existerade arrangerade den demonstrationer för alla befrielserörelser, i Tjeckoslovakien och Polen likaväl som i Latinamerika och Afrika. Efter 1976 övertogs samma funktion av vpk Lunds antiimperialistiska utskott.
Det fanns en bestämd ritual. Varje ny hösttermin inleddes med en demonstration för Tjeckoslovakien den 20 augusti (somliga studenter kom för sent för att delta). Sedan följde den lika rituella Chiledemonstrationen den 11 september (efter 1973). Till slut var det dags för Vietnamveckan med dess än mer rituella Vietnamdemonstration i början av oktober.
Sen kunde de flesta pusta ut ett slag. Det flesta, men inte vpk Lunds ambitiösa antiimperialistiska utskott som dessutom bistod uruguayaner, bolivianer, kurder, palestinier, greker, spanjorer (senast 1975) och olika afrikanska befrielserörelser (t ex Zimbabwes: ”Vi ska befria vårt Zimbabwe, om vi så ska dö”) med deras demonstrationer.
Någon gång stod Henning Kofoed och jag med röda fanor och banderoller på det kalla stortorget utan att våra frihetskämpar dök upp. Antingen hade de försovit sig (man demonstrerade på lördagen, den enda sovmorgonen) eller hade det blivit fel datum.
Vi traskade för det mesta runt på samma gator i centrala Lund med början och slut vid Stortorget. Det var blöt grå höst, blöt grå vinter och blöt grå vår.