2016-02-25

Vantro av Karin S

Att Nato blir vår sköld
mot den ryska tundrans köld
och Trump blir vår försäkring
mot en sista nedräkning,
det är en tro som många
förskräckta hjärnor hyser,
men tankarna blir trånga
när hjärnsubstansen fryser.
Låt det ej bli den sista
spiken i vår kista.

Säkra vägar nu!

Lördagen den 27e februari är Malmö del i ett internationellt upprop för asylrätt.
Då hålls det manifestationer, aktioner och demonstrationer på mer än 80 orter. Initiativtagare är European March for the Refugees rights, se alla händelser här.
I Malmö arrangerar Folkkampanj för asylrätt Skåne och Allt åt alla Malmö en demonstration för allas rätt till asyl.
Kom, slut upp, för ett värdigt liv åt alla!
   Vi kommer att starta kl 14 på Möllevångstorget och avsluta på Gustav Adolfs torg med fenomenala tal.
 
 – Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Den svenska regeringens lagförslag om tillfälliga uppehållstillstånd för barn strider mot FN:s barnkonvention som Sverige förbundit sig till att följa.
 – Inga fler ska dö vid gränserna! Vi kräver legala och säkra vägar in i Europa. - Ingen ska nekas att ta sig till Sverige för att de saknar id-handlingar.
 – Transportbolag ska inte vara gränskontrollanter. Vi kräver att transportöransvar slopas, såväl för EUs som Sveriges gränser.
 – Vi kräver ett värdigt mottagande av den som söker fristad. Ett mottagande som verkar för familjeåterförening, samt en försäkran om rätten att få stanna och leva i jämlikhet med alla andra.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
27 februari kl 17
Dalby Vokalensemble
Anita Andersson, dirigent

Miljöpartiet inbjuder till medborgardialog

Varför behövs höghastighetståg?
Hur påverkas Lund som station för de nya tågen?

Johan Wester samtalar med  Karin Svensson Smith (MP)
ordförande i riksdagens trafikutskott och leder en dialog med publiken 29 februari kl. 18.00
Atriumgården, Lunds Stadsbibliotek
Arrangör: MP Lund

Doc Lounge Lund den 1 mars kl. 19:00

Oriented • Regissörssamtal: Jake Witzenfeld • med Stolt i Lund
 

 
I Oriented följer vi tre palestinska vänner som utforskar sin nationalitet och sexuella identitet i Tel-Aviv under Israel-Gazakonflikten 2014. Khader, en av Tel-Avivs ”älsklingar”, kommer från en berömd, muslimsk maffiafamilj och bor tillsammans med sin judiska pojkvän David, som är HBTQ-klubbs-arrangör, och deras dalmatiner Otis. Khader kämpar med sin önskan om förändring i en till synes hopplös situation. Fadi är en ivrig nationalist som konfronteras med sin skuldtyngda judiska kärlek och Naeem måste konfrontera sin familj med sanningen om sin sexuella läggning. Beslutna att göra förändring formar de tre nära vännerna en fredlig och kulturell motståndsgrupp, vid namn Quambuta, som verkar viralt för jämställdhet och nationell jämlikhet. Även om arbetet inte helt säkert förändrar världen så hjälper det definitivt dessa tre vänner i sin frustration av att leva med mångfasetterade identiteter.
Regissör: Jake Witzenfeld
Land: Israel/UK
År: 2015
Längd: 86 min
Språk: English subtitles
TRAILER »

Noteringar från veckan av Gunnar Stensson

Försvarets behov eller marknadens logik?
Förre ÖB tänker jobba som lobbyist för SAAB. Det har många politiker, militärer och tjänstemän gjort före honom.
   ”Kan vi då verkligen lita på att det svenska försvaret köper in vad det behöver, och inte bara vad SAAB vill sälja?”
Katrine Marcal (Aftonbladet 21/2)

Liberal ungdom
Luf har tagit upp kampen för nekrofili och incest. Det är logiskt. Döda ideologer som Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ayn Rand hetsar ju sekten liberal ungdom till multipla orgasmer.

Maktskiftesfestivalens Silvana Imam blev Årets artist
En fullmåneafton i september 2014 under stadsparkens lövrika träd var vi övertygade om att Silvana Imam skulle bidra till en klar vänsterseger i kommunalvalet genom att locka tusentals ungdomar till sin dramatiska scenshow i Gröningen. Riktigt så blev det inte. Vi beklagar dem som inte kom, samtidigt som vi gratulerar Silvana Imam till den mäktiga utnämningen till Årets artist.

En sorts förtroende
85 procent av de rödgröna väljarna är emot extraval. Det betyder att de vill behålla nuvarande regering, hur kritiska de än är. De litar på att statsråden trots uppenbara brister företräder rimliga värderingar och gör så gott de kan. 60 procent av alliansväljarna intar samma ståndpunkt.

Liberalt klarspråk av Lucifer

Det finns vissa återkommande fenomen i politiken som för oss habituéer känns som viktiga trygghets-faktorer. Ett sådant är att någon av ett partis sidoorganisationer går ut med ett riktigt häftig utspel som får magen att vända sig ut och in hos partiets normala sympatisörer, medan vi andra gapar av häpnad. Det har inte varit något sådant sen Centern häromåret kom med ett vådligt förslag till nytt partiprogram innefattande slopad skolplikt, fri invandring och Sveriges omvandling till federal stat. Annie Lööf fick rycka ut och såga det hela och sen blev det tyst.

Principfast
Men nu har Liberala Ungdomsförbundet levt upp till rollen, vilket är glädjande. Man har föreslagit att Liberalerna (fd Folkpartiet) ska ställa sig bakom en utvidgning av vad som ska kallas lagliga sexuella praktiker. Vad det gäller är incest och nekrofili (sexuella handlingar med avlidna).
   Ställningstagandet är ingen tillfällig avvikelse utan är väl grundat i liberala principer. Det handlar om att hävda den enskildes rätt att göra vad som helst med sin kropp. Vad gäller incest föreslås dock en åldersgräns om 15 år. Nekrofilin motiveras med att
var och en ska få bestämma över om man vill att ens kropp efter ens död ska gå till forskning, museum, donation eller om man vill testamentera för att någon ska få ligga med den. Det är ditt val, inte statens, säger Cecilia Johnsson, distriktsordförande LUF i Stockholm.
   Som sagt: Vad skönt att någon någon gång tycker något. Det är dessutom ett vackert exempel på den typ av tänkande som leder till galna ställningstaganden: hävdandet av principer. C vårt mest liberala parti, kan ju behöva lite konkurrens från L. Jag har dock inget hopp om att Liberalerna i Lund ska ställa sig bakom uttalandet.

Sverige fosterland värdland
Värdlandsavtalet, som ska bereda marken för Natotrupper i Sverige, ska upp i riksdagen i vår. Det blir nog inga problem för S att tillsammans med borgarna rösta igenom det. Man kan gissa att majoriteten av S-medlemmarna är emot det, men kommer de att göra sig hörda? I mellantiden har sex framstående miljöpartister med Per Gahrton i spetsen kommit med några milda men självklara invändningar, t.ex. att inga kärnvapen ska baseras i Sverige. Det räckte för att Expressen att ta till orda under rubriken ”Miljöpartiet får inte spela Putin i händerna”: ”Kända miljöpartister vill bakbinda relationen mellan Sverige och Nato. Det vore att bjuda Kreml på en stor framgång.” Det gäller alltså att hålla igång krigshysterin, hetsen mot ryssarna och ställa upp för USA. Regeringstrogna Aftonbladet kritiserar från andra hållet: Spara på orden, vi har ju ändå med det inte gått med i Nato. Nej, inte än.

Vårfrostvandring av Gunnar Stensson

Vid Linnéstatyn utanför stadsbiblioteket är marken gul av vintergäck och de vissna löven täckta av frost när jag söker mig mot tidningsrummet och Martas kafé i torsdagsmorgonens bländande solljus.
   Independent upplyser mig om att det blir val i Nordirland i veckan och att Sinn Fein, vänsterpartiet med rötter i den irländska frihetskampen, väntas ha stora framgångar under sin ledare Gerry Adams, som 1998 bidrog till fredsuppgörelsen i den blodiga konflikten mellan katoliker och protestanter.
   Sinn Fein har liksom Syriza och Podemos framgångar bland unga väljare som ansluter sig till den globala protestvågen mot de senaste decenniernas nyliberala politik.

Palme-mordet uppmärksammas i flera svenska tidningar. Veckobladet har genom decennierna innehållit både kritik och hyllningar, mest kritik. IB-affären skapade en djup konflikt mellan Palme och vänstern. Men vi var upprörda över den borgerliga pressens hatpropaganda som blev mordets grogrund.
   Jag besökte mordplatsen en vecka efteråt på väg till ett styrelsemöte i DFFG (jag försökte stoppa den maoistiska majoritetens försök att förvandla FNL-grupperna till en kamporganisation för Pol Pots Demokratiska Kampuchea). På Sveavägen stötte jag ihop med Joachim Lenz, som också var i stan i något politiskt ärende.

Jag stoppar tillbaka tidningarna i deras fack och promenerar från stadsbiblioteket mot Klostergården via Bangatan och Nygatan, stannar en stund och betraktar det lilla, lilla skära huset, nr 5, invid IOGT-NTO:s väldiga tegelkoloss, innan jag fortsätter ner mot Parkskolan.
   Arenatoppens stålgrå stäv, som Titanics, närmar sig bortom stadsparken och jag spanar efter Kate Winslet och Lionardo DiCaprio. Men de syns inte, de är väl för små.
 

 
Höga kranar lyfter betongblock på den väldiga byggarbetsplatsen mellan fotbollsplanen och Stattenavägen. En rad hus håller på att växa fram från Arenatoppen till Nordanväg. Betongen pumpas genom höga rörbågar ner i de djupa schakt där de underjordiska garagen ska ligga. Grävmaskinerna vältrar grusmassor. Lastbilar med roterande betongbehållare skumpar fram genom pölarna som är täckta av is.  Larmet är öronbedövande. Klostergårdens tegel ligger som en låg bergskedja i bakgrunden.
   När jag kommer fram till Vårvädersvägen badar husets östra fasad i solsken. Vallen utanför är täckt med vintergäck. Som runt Linné vid biblioteket.

Om servicebussarna: V-och Fi-förslag utan finansiering
av Ulf Nymark

”Kommunen överlämnar ansvaret till Skånetrafiken” är rubriken på en artikel av Gunnar Stensson i förra veckans VB. Det handlar om ett medborgarförslag i kommunfullmäktige om att återinföra servicelinjerna.
   Som framgår av Gunnars text är det fel tempus på verbet i rubriken. För tre år sedan överlämnade de borgerliga partierna, som då var i majoritet, genom beslut i fullmäktige stadstrafiken till Skånetrafiken.
   När så ett förslag om att starta servicelinjetrafiken igen kommer till fullmäktige innebär det att begära att kommunen ska ta över ansvaret från Region Skåne. Om en nu ska vara riktigt noga handlar det om att kommunen i så fall får köpa den trafiken från Skånetrafiken.

Ofinansierat stöd från V och Fi
Miljöpartiet röstade liksom fem andra partier emot förslaget om att återuppta trafiken med servicebussar.  En kan inte förvänta sej att Gunnar eller medborgarförslagsställarna ska ange var någonstans i kommunens budget pengarna för att driva servicelinjerna skulle tas. Däremot är det förstås ett minimikrav att de fullmäktigepartier som röstade för förslaget också kan ange var pengarna, minst 8 eller snarare 10 miljoner kronor, skall tas. Om denna lilla detalj sa V och Fi inte ett ord. Visst är det lätt att stödja och lägga förslag om utökade verksamheter om en kan strunta i att ange var någonstans pengarna skall tas!

Gratisresor för personer över 75 år
Jag vill också ta tillfället i akt att påminna om att personer över 75 år kan resa gratis inom Lunds kommun med Skånetrafikens bussar och tåg – och detta just på tider då det är lite lugnare på stadsbussarna. Gruppen personer som är över 75 år är förstås inte identisk med den grupp som känner sig betjänta av servicebusstrafik, men överlappningen de båda grupperna emellan torde vara ganska stor. Gratisresandet ersätter förstås inte fullt ut servicelinjerna, men erbjuder ändå en möjlighet för många tidigare servicebussresenärer.

Årsmöte i V Lund av SH

Veckobladet är ju numera helt fristående från Vänsterpartiet, men V har fortfarande den centrala rollen som parlamentarisk representation för vänstersinnade i Lund. Alltså kan det vara värt med några stillsamma rader om det nyss passerade årsmötet.
   Det är en ganska välmående partiorganisation får man säga efter att ha läst verksamhetsberättelse etc – inga stora stridigheter. Partiet har nästan 300 medlemmar, ingen dålig siffra. Som så ofta tidigare är det kommunalpolitiken som fungerar bäst, med stans bästa kommunalpolitiska debatt- och informationskälla i form av det unika Kompol med sammanträde 40 veckor om året måndagar 19-21. Det ’är det som gör att V – ledamöterna som regel är de bäst förberedda och pålästa i Lunds kommunalpolitik och att de inte sitter som isolerade öar i sina nämnder utan är väl införstådda och delaktiga i politiken som helhet.
   Det innebär inte att allt är lugn och harmoni. Valet 2014 resulterade i en besvärlig parlamentarisk situation där borgarna+SD hade majoritet i fullmäktige och därmed bestämde över budgeten, medan S+Mp+V+Fi hade majoritet i många av nämnderna. Det hade inte behövt vara så förlamande om inte S+Mp (och väl också V) hade avvisat samarbete med spårvägsmotståndarna i Förnya Lund (FNL). Nu fick V sitta där och lida under S+Mp:s ständiga inviter till borgarna. När S i den (som det så klart visade sig) felaktiga tron att borgarna skulle ställa upp om man bara lade S-förslaget till budget tillräckligt nära borgarna så blev det för mycket för V och en intern opinion krävde att V skulle ställa upp med egen budget. Så skedde och V fick därmed avstå från ett antal kommunala poster och övergå till oppositionen.
   Frågan är om V nu kan återta sin vitalitet i oppositionsrollen. Under tiden som del i majoriteten så var visserligen V aktiv i flera av nämnderna, men i fullmäktige gjorde man inte mycket väsen av sig – lojaliteten med S tog över, en lojalitet som inte precis återgäldades av S+Mp som redan från starten ville bestämma på egen hand. Men med eget budgetförslag och fria händer kommer väl V att gå mot en ny vår?

Käre Bruce, spela inte! av Gunnar Olofsson

Bruce Springsteen planerar en konsert i sommar i Israel. Om den blir av är det ett slag rakt i ansiktet på den palestinska icke-våldsrörelsen, som enträget bett oss att med bojkotter och sanktioner förmå Israel att avsluta ockupationen av palestinskt land och låta den palestinska staten leva. En konsert i Tel Aviv kan hur som helst inte besökas av palestinierna på Västbanken – de får helt enkelt inte tillstånd att resa dit...
   En lång rad artister – som Roger Waters i Pink Floyd, Elvis Costello, Stevie Wonder, Vanessa Paradis, Gil Scott-Heron, och den svenske gitarristen Andreas Öberg - har redan hörsammat palestiniernas vädjan och beslutat att tills vidare inte uppträda i Israel, fram till dess att ockupationen upphört.
   ”The Boss”, som alltid tidigare brytt sig om de svaga i samhället, har många fans i Sverige. Om alla dessa ber honom att inte spela kanske han lyssnar. Man kan skriva på de upprop och kampanjer som nu finns på sociala medier. Som en sista åtgärd, om inget annat hjälper, finns ju möjligheten att tills vidare inte köpa biljetter till den konsert som planeras i Göteborg.

VB recenserar: Suffragette av Staffan Lindberg

Engelsk film av Sarah Gavron 2015. Den ger starka bilder och situationer som etsar sig in i minnet.
   Ett stort tvätteri i London 1912. Maud är bara 23, men är redan arbetsledare för de som stryker skjortor. Hon tjänar 13 shilling i månaden. Förmannen har förgripit sig på Maud tidigare, men har nu hittat en yngre flicka, Maggie, som han raljerar med. Mauds hat pyr under ytan i detta den moderna fabrikens dubbla slaveri för alla kvinnor.
   Hennes man arbetar också där. Om det sexuella förtrycket vet han till synes inget. Tillsammans har de en liten femårig son. De reder sig.
 

 
På gatan blir Maud vittne till en kvinnodemonstration för rösträtt som slutar med att skyltfönster krossas. Hon flyr förskräckt. Men det dröjer inte länge förrän hon dragits in i kvinnokampen för rösträtten. Den ger henne en röst för så mycket mer än bara rätten att rösta. En väg ut ur förtrycket. Det ger henne också ett systerskap tvärsöver klassgränser. Hemlös, förskjuten av sin man och med sonen bortadopterad – mannen har laglig rätt till sonen - finns bara en väg för Maud.
   Det som slår en med kraft är hur det etablerade samhället, också arbetarmän och arbetarkvinnor, fördömer rösträttskvinnornas kamp och ser den som skamlig och anstötlig. Männen har i princip vunnit samma kamp genom den s k Chartist-rörelsen 1838-58, men verkar inte bry sig om kvinnornas rätt.
   Efter 40 års fredlig kamp med manifestationer, demonstrationer och en parlamentsutredning utan framgång, tar tålamodet slut. Kampen blir militant. Maud och hennes kamrater spränger brevlådor, telegrafledningar och en regeringsministers hus. När de fängslas för uppvigling hungerstrejkar de i fängelset så att myndigheterna till sist inte vågar ha dem fångna och låta dem dö som martyrer.
   Vid ett försök till demonstration på Epsom Derby 1913 dödas en av aktivisterna, Emily Davison, i en kollision med en ryttare. Begravningen blir till en jättemanifestation, som inte kan stoppas.
   1930 fick alla kvinnor över 21 rösträtt i England. Det bidrog starkt till samma rättigheter i hela världen.
Fem Ljus

Bostadsbristen och marknadens logik av Gunnar Stensson

Bostadsbristen orsakades av ett beslut som Carl Bildts regering fattade 1992, konstaterar Anne-Marie Pålsson (M) i Sydsvenskan 22/2.  Den politiska styrningen av bostadsbyggandet avskaffades och konsumentinflytandet stärktes. Det innebar att marknadslogiken segrade på bostadsområdet (liksom på skolområdet). Konsekvensen blev att det nu saknas 700 000 bostäder (och att den svenska skolan kollapsat).
   Förklaringen till bostadskrisen (och skolkrisen) är ”marknaden själv!” skriver Anne-Marie Pålsson. ”Marknaden bygger på egenintresset. Bolagen vill tjäna pengar, inte ägna sig åt välgörenhet. Därför bygger de bara för de lönsamma kunderna. De andra, de som inte har råd att med rådande priser och hyror efterfråga en bostad struntar bolagen i. Att bygga för dem ger ju ingen vinst.”
   Anne-Marie Pålssons analys är tydlig och rå. Och allianspartierna, som representerar de rika, vill öka marknadsinflytandet. I Stockholm skulle det innebära att hyrorna höjdes med 40 procent och tusentals människor tvingades lämna sina hem.

Hur marknadslogiken fungerar här i Lund ser man när Arenaparken och St Lars byggs ut. Det är en bostadsmarknad för miljonärer.
 

 
NCC har just byggt Arenatoppen färdig. Där finns 76 insatslägenheter som kostar 2 till 3½ miljoner kronor. Sammanlagt ska 425 insatslägenheter byggas i området. Inga hyresrätter.
   I St Lars bygger PEAB enbart bostadsrätter som kostar 1,6 till 3,4 miljoner.
   HSB bygger söder om Höje å parhus som kostar cirka 4 miljoner. Ingenting för unga eller nyinflyttade.
   Också Riksbyggen bygger i Källby-sluttningen mot Höje å mest insatslägenheter, men håller faktiskt just nu dessutom på att uppföra fyra stora hus med 228 hyreslägenheter.

Alternativet. Samtidigt som vi har 700 000 bostäder för få, har vi fler än 700 000 arbetslösa för många. Utmärkt! Lösningen är förstås att staten utnyttjar tillgången på arbetskraft och investerar i ett nytt miljonprogram finansierat genom skattehöjningar höginkomsttagare och en reell förmögenhetsskatt för de allra rikaste.
   De planerade höghastighetstågen kommer att bidra till en kraftig ökning av bostadsbyggandet i Lund. Det ska givetvis vara hyresbostäder, eftersom framtidens människor flyttar flera gånger under sitt verksamma liv.

Så känt men ändå okänt av Göran Persson

Läste just LO:s sextonde skrift om den svenska makteliten. Ja du läste rätt, sextonde, i en serie man började ge ut 1999. Förkrossande fakta, jag skäms. Visst är fakta någorlunda kända av mig och troligen alla andra med politiskt intresse. Faktum kvarstår, detta är den första i serien som jag läst. Varför det är så vet jag inte riktigt, men tyvärr finns det en betydligt större klyfta mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” än vad jag och andra inom den politiska vänstern vill tänka på dagligdags. Det är i den senare gruppen jag spenderat huvuddelen av mitt arbetsliv.
 

 
Jag delar till fullo LO:s syn att detta är något som måste hanteras, utvecklingen måste vändas. Det har emellertid konsekvenser. Det är inte bara den yttersta eliten som dragit ifrån kollektivet, det är många fler. Den elit som beskrivs i rapporten är 197 personer som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Hur kan någon vara så duktig, ha så stort ansvar, eller någon annan förklaring som man brukar använda, att hen förtjänar mer än 50 gånger så mycket betalt som en industriarbetare? Men om vi vidgar skaran till alla de som ligger runt 5 gånger en arbetarlön. Hur många tusen får vi då?
   Mycket att fundera på. Kan här finnas en förklaring till att så många avskyr det så kallade ”etablissemanget” när de söker en politisk tillhörighet. Vad vet jag, läs gärna rapporten själv och tänk vidare. Rapporten är rätt trist att läsa om man inte är tabellnörd men tyvärr så måste man offra sig ibland.
   Nedan följer början av sammanfattningen och en länk till rapporten.



 
Historiskt stora inkomstskillnader
Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt var 18,3 industriarbetarlöner 2014, den största skillnaden hittills. Det innebär också att maktelitens relativa inkomster har legat på samma nivå de senaste 5 åren. År 2007 var inkomstskillnaden nästan lika stor i vårt urval, då det behövdes 18,2 industriarbetare för att få ihop till en maktelitinkomst. Den inkomst som vi mäter för makteliten är arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2014 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten 6,3 miljoner kronor, att jämföra med en genomsnittlig industriarbetarlön på 343 000 kronor. Per månad blir det 524 460 respektive 27 920 kronor. År 1950, denna undersöknings första år, var maktelitens genomsnittliga inkomst 11,1 industriarbetarlöner. 1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare minst och motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.
 
Tidigare rapporter i LOs serie om den svenska makteliten
1   Eliternas återkomst (1999)
isbn 91-566-1615-5
2   Eliterna mot nya höjder (2000)
isbn 91-566-1707-0
3   Eliterna flyger högre (2001)
isbn 91-566-1768-2
4   Näringslivet ökar takten (2002)
isbn 91-566-1887-5
5   Folkhemseliten drar ifrån (2003)
isbn 91-566-1468-3
6   Makteliten förbereder pensionen (2004)
isbn 91-566-2084-5
7   Näringslivets maktelit befäster positionen
(2005) isbn 91-566-2194-9
8   Makteliten litar på sig själv (2006)
isbn 91-566-2281-3
9   Makteliten gör som de brukar (2007)
isbn 91-566-2384-3
10   Makteliten – mycket vill ha mer (2009)
isbn 978-91-566-2536-7
11   Makteliten – alltid mer, aldrig nog (2011)
isbn 978-91-566-2689-0
12   Makteliten – kommer igen (2012)
isbn 978-91-566-2744-6
13   Makteliten – klyftorna består (2013)
isbn 978-91-566-2867-2
14   Makteliten – i en klass för sig (2014)
isbn 978-91-566-2951-8
15   Makteliten – svävar ovanför (2015)
isbn 978-91-566-3062-0

De mänskliga rättigheterna är under attack


 
Under 2015 har Amnesty International undersökt situationen när det gäller mänskliga rättigheter i 160 länder och territorier runt om i världen. Idag, 24 februari, släpps vår årsrapport!
 
Tortyr förekom i minst 122 länder
Över 60 miljoner människor var på flykt
Det fanns samvetsfångar i minst 61 länder
Minst 156 människorättsförsvarare blev avrättade
 


"Inte bara är våra rättigheter hotade, det gäller även de lagar och system som finns där för att värna dem. Många regeringar har utan att tveka brutit mot internationell rätt och underminerar med flit de institutioner som är till för att skydda människors rättigheter", säger Amnesty Internationals generalsekreterare Salil Shetty.
 


Rapprtens avsnitt om Sverige:
SWEDEN

Kingdom of Sweden
Head of state: King Carl XVI Gustaf
Head of government: Stefan Löfven

A police database of Romani individuals received strong criticism from the Parliamentary Ombudsman. The work of a commission tasked with reviewing and recommending improvements to the criminal justice system’s investigation and prosecution of rape remained ongoing.

DISCRIMINATION

On 17 March, the Parliamentary Ombudsman issued a decision strongly criticizing the maintenance of a database of Romani individuals by the Skåne police department, which had come to light following a September 2013 investigatory journalism exposé.1 The database registered the names of more than 4,000 people, the majority of whom had no recorded criminal convictions. The Ombudsman placed ultimate responsibility on the Skåne County Police Commissioner, but also apportioned responsibility to the Chief of the Criminal Intelligence Unit and police staff working on the database. The Ombudsman’s report – unlike earlier reviews by the Commission on Security and Integrity Protection and a prosecutor – found that, in practice, the database ended up being based on ethnicity, in this case of an already marginalized ethnic group.

VIOLENCE AGAINST WOMEN AND GIRLS

The work of a parliamentary commission established by the government in 2014 to examine how rape investigations and prosecutions are dealt with by the criminal justice system remained ongoing. The commission, set up following an initiative by the Parliamentary Committee on Justice, was tasked with analyzing high rates of attrition in investigating and prosecuting reported rapes, recommending improvements to the legal process in rape cases, and reviewing the penal provisions relating to the offence of rape, including by considering a requirement for genuine consent to the sexual act. In October, the current affairs television programme Kalla Fakta (Hard Facts) broadcast an investigation which showed doctors in three private clinics offering to perform “virginity tests” on teenage girls, against the girls’ will and at the request of parents or older relatives. The programme alleged that doctors engaged in the practice were failing to report such cases to social welfare authorities. All three clinics were reported to the Health and Social Care Inspectorate (IVO). The investigations of the IVO, a government agency for overseeing health care and social services, were ongoing at the end of the year. The National Board of Health and Welfare was assessing the need to improve awareness of or issue further guidance on consent and forced or intrusive physical examinations in the health care system.

TORTURE AND OTHER ILL-TREATMENT

In August, a senior judge tasked by the government to assist the Ministry of Justice issued a memorandum proposing that torture be defined and specified as a crime in domestic law. This was in response to longstanding criticism by human rights organizations and the UN Committee against Torture, including in its concluding observations of December 2014 on Sweden’s periodic report.

66 år i skolan 6. 1946-47 av Den gamle

Den stora prästgården i Älghult skulle få centralvärme, källare, vatten och avlopp, så vi var tvungna att flytta till ett tillfälligt boende i skolan, där det fanns en tom lärarbostad en trappa upp ovanför de båda klassrummen. Skolan var en dragig brädkåk invid den milsvida skogen. När den byggdes hade kommunen inte haft råd med bättre.
   Socknens gamla centrum låg vid kyrkan. Där fanns ett litet kommunalhus som också tjänade som föreläsningssal och ett vackert gult hus som tillhörde Kristina Grips stiftelse och förvaltades av socknen.
   Det gula huset inrymde kyrkväktarens bostad och kristidsförvaltningen där ett par unga kvinnor från Fjärdingsmåla skötte ransoneringskort och liknande. En trappa upp fanns sockenbiblioteket som var öppet en timme efter högmässan varje söndag. Bibliotekarie var Hulda Strand, tidigare lärare i småskolan, känd för hårda tag mot somliga elever med sämre förutsättningar.
   Intill biblioteket bodde kyrkväktarens äldste son Ingvar som led av astma och därför hade eget rum. Han hade just gått ut sjätte klass och skulle söka sitt första jobb. Han blev min bäste vän i Älghult. Hans intressen liknade mina, bland annat var vi bägge läsare. Via hans rum kunde vi ta oss in i biblioteket och hade alltså ständig tillgång till böckerna. Detta privilegium utnyttjade vi, men med försiktighet och omsorg.
   Biblioteket var inte stort, men böckerna var relativt nya och urvalet progressivt: Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, John Steinbeck, Ernest Hemingway. De hade inköpts av en fackförening vid ett par nedlagda glasbruk, bland annat det i Idesjö.

Jag fick ännu en syster i maj, sedan kom sommarlovet, och därefter flyttade familjen till skolan. Den bestod av mina föräldrar och syskon som nu var elva, fyra och två år gamla. Samt den nyfödda som kallades Bebban.
   Posten hämtades i ett fack på järnvägsstationen och dit var det två kilometer. Trappan upp till lägenheten var brant och varje dag måste vi bära upp ved till spisen och flera spannar vatten för tvätt och matlagning. Vintern blev kall och när vi spillde vatten i den branta trappan frös det till is. Dasset var förlagt till en liten bod bakom skolan.
   Mamma anställde Gun-Britt Nord, 13, som barnflicka. Hon hör fortfarande, 70 år senare, till mina vänner. Jag tror det var en lycklig tid för mamma. Hon älskade spädbarn, hon var fortfarande stark och gillade strapatser. Hon fick nära och helt informella kontakter med människorna i Älghult, samtidigt som hon slapp en del av den formella representation som förväntades av henne.
   Folkskolan i Älghult hade tre lärare: fröken Ersjö som höll till i kommunalhuset med klass 1 och 2, kantor Blomén med klasserna 3 och 4 i det ena klassrummet under oss och magister Elging med de två högsta klasserna, 5 och 6, i det andra. På rasterna spankulerade de tre lärarna omkring och pratade. Min bror gick i fjärde klass. Mina småsyskon satt ofta tillsammans med eleverna under lektionerna.
   I älghultsskogarna fanns det ungefär ett tjog små skolor, med en eller två lärare och 20-30 elever i alla åldrar. Barnen slutade efter sjätte klass, men hade sedan sex veckors fortsättningsskola. Läsåret var anpassat efter näringslivet. Höstterminen började första veckan i augusti, men jullovet var förlängt med sex veckor och varade alltså till slutet av februari. Under den tiden pågick fortsättningsskolan och då var både lokaler och lärare upptagna. Många av barnen i fortsättningsskolan hade arbetat under höstterminen, ofta på glasbruket som handräckning. När de var i skolan fick de yngre barnen, som ju var jullediga, ersätta dem och förtjäna kanske tre kronor om dagen (och bränna sig lite när det smälta glaset stänkte).
   Skolorna i Älghult var fortfarande lika torftiga och fattiga som år 1900. Tio år senare skulle Älghults Enhetsskola vara en av de modernaste i landet. Detta var en dynamisk tid! Men 1946 var det alltså som jag beskrivit.

Själv var jag ju bara en turist som besökte Älghult på söndagar och lov. Min miljö var läroverket, inackorderingsrummet och gatorna i Växjö.
   På våren 1966 fick jag köpa fröken Engfelts avlidne mans cykel för tio kronor. Den var svart och hög och försedd med vad som kallades ”gubbahopp”, en pinne som stack ut från bakhjulets nav som man steg på för att lätt komma upp i sadeln. Det var en av de bästa cyklar jag ägt.
   Tågresan tur och retur till Älghult kostade 5 kr och 20 öre. Jag brukade få en tia när jag reste till Växjö på söndagskvällarna. Det var fjorton stationer eller hållplatser längs spåret och resan tog drygt två timmar trots att avståndet inte var större än sex mil. Jag kunde cykla sträckan på tre timmar, och på det sättet fördubbla min disponibla inkomst. Det gick också att lifta. Trafiken flöt sakta och de flesta fordonen stannade och lät en åka. Problemet var att trafiken var så gles och flertalet fordon körde så korta sträckor.
   Jag använde en stor del av mina pengar till biobiljetter. En gång när jag tillsammans med ett par kamrater såg Hitchcocks ”Notorious” med Cary Grant och Ingrid Bergman blev vi upptäckta av vår klassföreståndare. Filmen var barnförbjuden, och vi var tretton. Efterräkningarna blev mildare än vi befarat.
   Jag härdade ut i fröken Engfälts fina villa tre terminer, sedan uppstod en konflikt som jag har förträngt och jag flyttade till ett boende mitt i centrala stan. Jag stal Förförarens dagbok av Sören Kierkegaard ur fröken Engfelts bibliotek, men fann den svårläst de närmaste åren.
   Nu delade jag rum med en juniormästare i boxning som var 15 och skulle ta realen efter ha gått den fyraåriga linjen. Vi boxades med mjuka träningsboxhandskar, och jag fick ganska många smockor.
   Vår inackorderingstant var en stilla kvinna, nyligen änka. Hon hade två döttrar i 17–18-års åldern att försörja. De gick på flickskolan, som var belägen bakom läroverket. Flickskolan är alltså ännu en dåtida skolform och en av förklaringarna till att jag hade så få flickor i klassen. Vi åt tillsammans, skötte oss anständigt, tror jag, men det blev aldrig någon kontakt mellan oss och flickorna och mamman. De var damer och vi var pojkslynglar.
   Jag hade roligt, men mina låga betyg blev lägre. Jag läste nu tre främmande språk, tyska, franska och engelska. Engelskan gick bäst tack vare många amerikanska västern- och sjörövarfilmer.
   Jag var den våren särskilt förtjust i ”Under blodröda segel” med Maureen O´Hara.