Jan Kunicki är död av Gunnar Stensson

Många har nog sett honom i Lund på väg till kafé Ariman eller saluhallskaféet, en kort man med välvd hjässa och vänliga stora ögon.
1972 var Jan Kunicki en känd poet. Tillsammans med Göran Sonnevi och Ingemar Leckius stod han och läste sina dikter inför hundratals mest unga människor på ett FNL-möte i stadsbibliotekets hörsal. Han hade just översatt Ho Chi Minh, och flera ex av översättningen såldes den kvällen. Jag kände honom inte utan hade den sortens respektfull kontakt med honom som jag brukade ha med kända kulturpersonligheter.
Min respekt byggde framför allt på att jag beundrade hans stora översättning (tillsammans med Carin Leche) av Jan Kotts epokgörande bok ”Shakespeare vår samtida”. Den utvidgade upplagan publicerades av Natur och Kultur 1965, samma år som i Polen. Jan Kott förändrade Shakespearetolkningen i hela världen. En av dem som tog djupt intryck var den engelske regissören och teaterteoretikern Peter Brook. Jag hade läst boken flera år tidigare och överraskades när jag mötte dess översättare där i hörsalen.
Jan Kunicki levde, med undantag för korta vistelser på andra platser, resten av sitt liv i Lund. Men vänner blev vi först omkring 1990. Han var då sjuk, ensam och mycket härjad. Vi brukade sitta vid mitt köksbord på söndagskvällarna och prata film. Vid åttatiden reste han sig för att gå till Kino. Han var under många år medlem i studenternas filmstudio. Han brukade sitta långt fram i bion.
Han var kunnig. Vi älskade båda Andrzej Wajdas ”Aska och diamanter” från krigets slutskede liksom 70-talets stora samhällskritiska polska filmer som ”Järnmannen” och ”Marmormannen.”
Bo Cavefors gav 1977 Jan Kunickis diktsamling ”det är enkelt att leva”.

Men Jan Kunickis liv var inte enkelt.
Han föddes i Poznan1938. I februari 1945 fördrevs den tyska armén från Polen. Då var Jan sju år. Han skriver:
”Man kan gå ut ur skyddsrummet. Det är fortfarande kallt. Snön ligger på marken. Luften är ljusare, solen glittrar mot snöstjärnorna. Kanonernas dova dån bortom horisonten. Ryska Kukurzjnik-flygplan med två vingar släpper bomber mot Citadellet och järnvägen.” .

Det var 1961 som Jan Kunicki 23 år gammal reste till Sverige och Stockholm. Han var en charmfull och generös ung man som umgicks med författare och konstnärer, arbetade med den stora översättningen av Jan Kotts bok, presenterade polsk teater och film, skrev poesi och översatte skönlitteratur.
Han blev ensammare i Lund. Vietnamrörelsen gav honom för en tid en sorts opersonlig trygghet, en punkt att betrakta världen från. Han var känd inom studentvänstern. När den tidens miljö och den livskänsla förflyktigades tappade han orienteringen.
Men poesin förblev en tillflykt även när han blev ensam och levde i misär. Eller kanske särskilt då.
Sommaren 1976 skriver han: ”omigen bostadslös. Jag har varit bostadslös 1966 1969 1972 1974 1976. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag slår mig ner i en undervisningslokal, i Valvet, i Solidar vid Bantorget, i en källare till en institution.”
1977 komponerar han diktsamlingen ”det är enkelt att leva”. Det är ett knippe självbiografiska dikter, skrivna 1974 till 1977. I en dedikation skriver Jan med sin vackra tydliga handstil: ””en handfull dikter ur den här boken kommer att bestå.”
Han var borta från Lund några år. Sedan bosatte han sig i Klostergården. Under 90-talet och 2000-talet levde han som en sorts filosof och konversatör. Nästan dagligen satt han på Ariman. Många unga kvinnor talade med honom och det beredde honom glädje. Mot slutet nöjde han sig med att gå på Klostergårdens konditori. Sista gången jag satt med honom där, det var i februari, pratade vi lite om vintern och invandrarundervisningen.
I mars 2008 tog hans liv slut.

Jan Kunicki skrev:
”det är enkelt att leva
det är enklare att uppleva en dag
än att skriva en dikt.”