Stigfinnare på beträdan av Gunnar Stensson

Insvepta i blöt dimma går vi nedför Källbyvägen, hostande och snorande i lätt förkylningsfeber.
Vattenståndet i dammen har stigit. Ån sväller. Gångvägen mot S:t Lars är nästan översvämmad. En stor flock bläsänder lämnar stranden och simmar ut i det trygga vattnet. Piu, piu.
Onödig oro. Vi går rakt fram, över den gamla träbron upp mot Flackarp för att fortsätta förbi den svarta möllan och sedan återvända genom S:t Lars.
Då upptäcker vi något. Något nytt. Något som inte fanns igår. En plattform grenslar stängslet väster om vägen. Man kan kliva upp till den på en liten trappa och sedan kliva ned på andra sidan. Där finns till och med ett trappräcke att hålla sig i. Allt i nytt, grönimpregnerat (giftigt) trä.
Så vi kliver upp, stannar ett ögonblick på plattformen, och kliver sedan ned på andra sidan, ut i hagen.
En lerig stig leder fram mot järnvägen. Ännu en plattform, över ännu ett stängsel. Sen fortsätter vi under järnvägsviadukten upp mot åkerkanten. Vi ser stigen fortsätta västerut tills den försvinner i den vita dimman.
Här är det mycket lerigt.
Upprymda konstaterar vi, att det nu är möjligt att till fots nå Flackarps kyrkogård med dess hundraåriga träd liksom att fortsätta ända bort till det i dimma dolda Trolleberg.
Vi befinner oss högt över ån. Bortom ån blänker dammen och längre bort skymtar reningsverkets vita byggnader i dimman. Ett långt godståg passerar långsamt.
Detta är, inser vi, en av Lars Jacobssons (stadsträdgårdsmästare) beträdor. (Beträda - grönt skyddsområde längs strandkanten, cirka 10 meter brett).
När våren kommer ska vi vandra här. Och om det fryser kan vi göra det när som helst.
Men just nu klibbar den sega leran tjock under fötterna, så vi vänder tillbaka. Hoppfulla. Snart kan vi promenera ända till Lomma.
En flock stålblanka råkor sveper i samlad formering ner i hagen och börjar hugga i gräset med näbbar stora som potatishackor.