En kväll, det måste ha varit på
nittiotalet, satt de vid vårt köksbord, Henning och Mia Couto. Mia,
landets kanske bästa författare, skulle tala på AF om krigets
Moçambique. Samtalet gick stilla vägar, kriget låg där som en sordin
över vårt utbyte.
Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter.
Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.
Först Zambia
Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet. De vita som levde i sin bubbla, inte förstod just någonting av de andras kultur och tankevägar. Kanske blev den upplevelsen styrande när Mankell på 1980-talet kom att närma sig Moçambique, ett land koloniserat av fattiga portugiser som aldrig kunde avskärma sig från landets invånare på det vis engelsmän alltid gjorde. En avgörande skillnad; många av oss Afrikagruppernas ’kooperanter’ upplevde säkert de ras/klass-motsättningar som självklart fanns där, men som aldrig hindrade oss som ’vita’ från att utveckla stor vänskap med arbetskamrater, grannar och andra som vi fick glädjen att lära känna.
För de flesta av Mankells läsare är han mest förknippad med skånska leråkrar och en mycket mänsklig polis i Ystad. I deckarna om Wallander riktade Mankell udden mot utsatthet och orättvisor, brottslighet, maktens övergrepp. Men det var i krigets Moçambique som Henning Mankell fann sin bas: ett land där regimen utlovade socialism och jämlikhet medan dess politik (och omvärldens skickliga underminering av dess strävanden) ledde landet in i allt svårare villkor för alla utom en liten urban elit.
Moçambique: A Luta Continua - kampen fortsätter
Människan Henning Mankell kunde inte gå förbi gatubarnen utan att se dem, inte resa i landet utan att se utsatthetens villkor. Samtidigt stimulerades han starkt av den kultur konstnärer, journalister, författare och teaterfolk uttryckte i sin verksamhet: integritet och kreativitet, ofta starka uttryck för lidandet i landet. Teateruppsättningarna var en viktig arena för kommunikation och förstärkning av kulturfolket i dess kamp för ett bättre Moçambique. Särskilt journalister angreps ofta, en del mötte döden när de avslöjade korruption i landets högsta ledning.
Mia Coutos böcker tillhör den riktning som kallas magisk realism. Henning Mankells lilla skrift Comédia Infantil, om ett föräldralöst gatubarn från norr som sakta dör på ett tak i Maputo, är vad jag vet den enda av det slaget, och kanske hans bästa skrift om de fattigaste bland de fattiga. När den filmades gavs flera roller åt de fattiga barn i Maputo som Henning lärt känna och blivit vän med. Den magiska realismen dök även upp i en norsk TV-serie som också gick i svensk TV och visade de dubbla bottnar av verklighet många levde med: En norsk specialist på desarmering av minor förstår aldrig vilka starka ekonomiska krafter som motverkar hans arbete, och får genom sitt tjänstefolk hjälp att hantera det av människor i de fattiga stadsdelarna som besitter krafter av ett helt annat slag – krafter vi menar inte existerar.
Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter.
Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.
Först Zambia
Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet. De vita som levde i sin bubbla, inte förstod just någonting av de andras kultur och tankevägar. Kanske blev den upplevelsen styrande när Mankell på 1980-talet kom att närma sig Moçambique, ett land koloniserat av fattiga portugiser som aldrig kunde avskärma sig från landets invånare på det vis engelsmän alltid gjorde. En avgörande skillnad; många av oss Afrikagruppernas ’kooperanter’ upplevde säkert de ras/klass-motsättningar som självklart fanns där, men som aldrig hindrade oss som ’vita’ från att utveckla stor vänskap med arbetskamrater, grannar och andra som vi fick glädjen att lära känna.
För de flesta av Mankells läsare är han mest förknippad med skånska leråkrar och en mycket mänsklig polis i Ystad. I deckarna om Wallander riktade Mankell udden mot utsatthet och orättvisor, brottslighet, maktens övergrepp. Men det var i krigets Moçambique som Henning Mankell fann sin bas: ett land där regimen utlovade socialism och jämlikhet medan dess politik (och omvärldens skickliga underminering av dess strävanden) ledde landet in i allt svårare villkor för alla utom en liten urban elit.
Moçambique: A Luta Continua - kampen fortsätter
Människan Henning Mankell kunde inte gå förbi gatubarnen utan att se dem, inte resa i landet utan att se utsatthetens villkor. Samtidigt stimulerades han starkt av den kultur konstnärer, journalister, författare och teaterfolk uttryckte i sin verksamhet: integritet och kreativitet, ofta starka uttryck för lidandet i landet. Teateruppsättningarna var en viktig arena för kommunikation och förstärkning av kulturfolket i dess kamp för ett bättre Moçambique. Särskilt journalister angreps ofta, en del mötte döden när de avslöjade korruption i landets högsta ledning.
Mia Coutos böcker tillhör den riktning som kallas magisk realism. Henning Mankells lilla skrift Comédia Infantil, om ett föräldralöst gatubarn från norr som sakta dör på ett tak i Maputo, är vad jag vet den enda av det slaget, och kanske hans bästa skrift om de fattigaste bland de fattiga. När den filmades gavs flera roller åt de fattiga barn i Maputo som Henning lärt känna och blivit vän med. Den magiska realismen dök även upp i en norsk TV-serie som också gick i svensk TV och visade de dubbla bottnar av verklighet många levde med: En norsk specialist på desarmering av minor förstår aldrig vilka starka ekonomiska krafter som motverkar hans arbete, och får genom sitt tjänstefolk hjälp att hantera det av människor i de fattiga stadsdelarna som besitter krafter av ett helt annat slag – krafter vi menar inte existerar.
Samma maktspråk, samma problem där som här
Sofia är en romangestalt hämtad ur verkliga livet. Hon förlorade båda benen när en av krigets försåtliga personminor exploderade under hennes fötter. En stor vänskap utvecklades, och Sofia lärde sig sy på maskin. Vänskapen ledde till barn- och ungdomsböcker om Sofia, en genre som Henning även ägnade sig åt i serien om Joel från Sveg.
Bland deckarna är Den vita lejoninnan inte bara en näst intill otrolig länk mellan det KGB som tappat fotfästet efter Sovjets sönderfall, och apartheidregimen i dess sista suckar. Den bör också ha öppnat ögonen på många läsare för apartheids Sydafrika och kampen för demokratisering.
Blev Sagan om Isidor någonsin populär? Historien om en fattig fiskare som på 1850-talet försöker finna sin utkomst på ett öde utskär i Östersjöskärgården, och som ror till Stockholm för att hävda sin rätt till detta skär gentemot myndigheternas anspråk på att utvinna malm på skäret. I boken Kinesen utspelas en mer dagsaktuell variant på temat: den kinesiska statsdrivna kapitalismens metoder för att tillskansa sig stora ytor mark från Moçambiques fattiga bönder – med regimens samtycke förstås. Mankell bjuder i den boken på en mindre väl känd variant på slaveriet: kidnappningen från kinesiska hamnar av fattiga kineser som i slavliknande förhållanden med hög dödlighet byggde USAs järnväg från Stilla Havskusten in mot landets centrala delar.
Teatern inte att förglömma
Till sist, Teatro Avenida, en sliten lokal från kolonialtidens Maputo (Lourenço Marquez). Där upplevde jag en gång den nybildade nationella danstruppen framträda i en lysande föreställning. För Henning Mankell blev den hans fasta punkt i arbetet i Moçambique. Olika europeiska pjäser sattes upp, och – till hans glädje – gick hem även hos Maputos publik.
“Mitt arbete med Teatro Avenida är och har varit ett av mitt livs största äventyr och likaså mitt livs största utmaning. Att arbeta med människor från olika kulturer har fått mig att inse att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.” Dessa ord, citerade från hemsidan, uttrycker vad som kom att bli en grundläggande dimension i allt som Henning Mankell ägnade sig åt: makten och dess språk är densamma överallt, kampen för ett bättre liv likaså.
I Moçambique fick Mankell se fattigdomen på nära håll. Ett sista citat: ”En kilometer från centrum i Maputo lever människor i misär och svält. Jag kan inte hjälpa alla, men det hindrar mig naturligtvis inte från att hjälpa de jag kan. Eftersom jag kan vore det ju för jäkligt om jag inget gjorde. Det är alldeles för många som samlar pengar på hög, jag fattar inte vad de inbillar sig.”
I barnbyn Chimoio i centrala Moçambique har nästan hundra föräldralösa barn fått ett nytt hem. Byn har byggts av SOS Barnbyar efter en donation från Henning Mankell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar