Snö kan brinna av Sten H.

Katarina Mazetti, författare i Lund, är en god berättare. Det vet vi sedan hennes genombrott Grabben i graven bredvid men också från hennes framträdande tillsammans med Röda Kapellet senaste Kulturnatten. Hennes nya bok Snö kan brinna (Alfabeta 2015) handlar om ett folk-musikgäng i Umeå under 1970-talet. ”Det var den tidsåldern då man insåg att musik gick att göra, inte bara avlyssna.” Det är ingen dokumentär skildring, snarare en dröm om hur det kunde ha varit.

Möte mellan subkulturer
Vad som inträffade var mötet mellan två folkmusikaliska subkulturer. Den ena var den etablerade folkmusiken, utövad från estrad i spelmanslag som inte sällan spelade för folkdansare i traditionella folkdräkter, gärna på Svenska flaggans dag. Man övade, var ordentliga och spelade fiol efter noter.
   Den andra var den folkmusikaliska oorganiserade vänstern som var självlärd, undvek noter och kanske inte alltid spelade så rent. Det fanns beröringspunkter i repertoarerna, men den senare gruppen var friare, också i val av instrument – här var det OK med dragspel, tvärflöjt, kanske rentav en klarinett eller en irländsk trumma. Just dragspel (Katarina Mazettis instrument) var det som avskyddes mest av traditionalisterna. Jag minns ett besök på Delsbostämman som inleddes av att ortens kyrkoherde nedkallade Guds välsignelse över stämman varvid han tydligt betonade att det var bara fioler det gällde.
   Jag ska inte överdriva skillnaden i politisk hållning (och Mazetti broderar inte på temat). Kanske var det mest en fråga om skilda generationer där folk i den senare gruppen oftare kände varandra från Vietnamdemonstrationer än från konsertestrader. Men visst fanns det politiska övertoner i musikvalet– vem minns inte SKP-pamfletten ”Folket kan inte segra till fiendens musik”.

”Emma” i ABF-cirkel
Jag hade inte skrivit om det här om jag inte själv hade fångats av den nya rörelsen. Jag satt fyra terminer i en ABF-cirkel som nybörjare och filade på min fars fiol (köpt på postorder från Åhlén & Holm på trettiotalet). Vi spelade förstås ”Emma”, ”Opp och ud och å” och efter hand också några underbara skånska schottisar. Traditionsbäraren Bror Dahlgren från Bjärsjölagård gästade oss och lärde oss några av sina låtar. Helgen före midsommar for vi på spelmansstämman i Degeberga och jag kom t.o.m. att åka till Ransätersstämman. Vi lärde oss också dansa hjälpligt – det här är ju dansmusik. Men man får nog säga att mina polskor aldrig blev riktigt habila vare sig som spelade eller dansade.

   Katarina Mazetti skildrar ett gäng vänner som finner varandra genom musiken. Om en fiollärare: ”Han blev en utmärkt lärare, men tyvärr en halvdålig älskare, hade bättre hand med stråken. Men han lärde mej Stenselepolskan och jag lärde honom var clitoris satt.” Gruppen spelar tillsammans, startar ett kollektiv i ett gammalt hus och gör så småningom lite framträdanden på fester och för pensionärer. Bokens bästa och roligaste avsnitt är skildringen av ett framträdande på fängelset (det här var årtiondet när KRUM blomstrade) med ett något blandat mottagande.

Spel- och lyssnarglädje
Det är spel- och lyssnarglädje det handlar om, om entusiasm och förmåga att njuta av det sväng och det gung i knäna folkmusik kan ge. Livsglädjen är där hela tiden. Men också upptäckarglädjen när man tände på en gammal polska som man plockat upp någonstans i det inre av Västerbotten. Hur det gick sen för oss i folkmusiksvängen? Jo på det vanliga tragiska viset: några blev så bra på sina instrument att de flesta av oss lade av.
   Katarina har också strösslat boken med noter på låtar som hon gillar och ger oss rådet att kolla in dem på Youtube. Jag har gjort det och det funkar bra. Jag är väl inte så förtjust i bokens handling, men den är inte viktig utan det är tidsandan det handlar om. De fyra i gruppen förlovar sig kollektivt, men inte oväntat uppstår spänningar, både musikaliska och erotiska. Jo, så kan det gå. Men visst kan snö brinna, åtminstone ibland och under begränsade perioder.