Ett ointressant parti av Gr

I lördags berättade radion att Camilla Sköld Jansson lämnar uppdraget som andra vice ordförande i vänsterpartiet i samband med att hon börjar ett jobb i organisationen Sveriges kommuner och landsting.
I hopp om att få veta mer slog jag upp söndagens Sydsvenska. Inte en rad! Likadant i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet hade faktiskt just en rad om att CSJ lämnar partistyrelsens verkställande utskott (och ersätts med Rossana Dinamarca).
Detta säger en del om de största svenska morgontidningarnas usla löpande politiska bevakning på helgerna, men sannolikt mer om det (bristande) intresse som vänsterpartiet väcker just nu. Men nog borde en uppmärksam politisk reporter kunna notera och kommentera ett par saker. Det handlade trots allt om en viceordförande i ett riksdagsparti.
För det första parallellen med Ulrica Messing som nyss gjorde ett liknande avhopp. Den gången handlade visserligen om ett nytt familjeliv som drog, men i såna här processer finns det ofta både pull och push. Knuffen har nog i bägge fallen att göra med den nya situationen efter valet. Ulrica befann sej förut i hetluften som chef för ett intressant departement men satt nu som skäligen anonym riksdagspolitiker. Väljarna i Jämtland gav inte Camilla fortsatt förtroende som riksdagsledamot, och även hennes liv kändes säkert tråkigare.
För det andra borde en vaken reporter dra sej till minnes att Camilla är en omstridd person i sitt parti. Inför valet av henne gick partiets populäraste rikspoliker, Jonas Sjöstedt, ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att inte utse någon andravice. Visst, det är en onödig befattning i ett litet parti men Jonas avsikt var förstås att hålla tillbaka en av de mest profilerade nytraditionalisterna.
Vilket han ju inte hade något för. Camillas uppdrag var förstås en markering från partistyrelsens nuvarande majoritet. Vi har i VB tidigare noterat hur ofta hon har inbjudits till Lund och Skåne.
Ulrica Messing lämnar riksdan men sitter tills vidare kvar i s-VU, Camilla Sköld Jansson stannar i sin partistyrelse. Bägge vill säkert hålla dörren öppen för en återkomst. För vänsterpartiets del får ändå konstateras att Camillas nedtrappning innebär en försvagning för den nytraditionalistiska strömningen. Om den innebär en motsvarande förstärkning av någon annan strömning återstår att se.
Och vi är väl inte så många som bryr oss. I opinionsmätningarna häckar visserligen vänsterpartiet nånstans i mitten av fältet 5–7-procentspartier men bland medlemmarna är stämningen flau, därom vittnar aktuella möten. Och det är svårt att se vad som skulle kunna ändra på situationen.