Vändpunkten av OS

Det är verkligen en förmån att kunna cykla till och från sitt arbete och Lund är en stad som lämpar sig väl för cykling vart man än ska. Det är nästan inte för långt till något ställe i stan. Som cyklist känner man sig fri och kan ställa från sig sin cykel nästan var som helst i närheten av det ställe man ska till. I Lund flyter cykeltrafiken enkelt och behändigt. Eventuella framkomlighetsproblem löses smidigt. Om t ex fyra fotgängare går i bredd och fyller både gångbana och cykelbana så gör man bara en liten gir ut i gräset och tar sig förbi fotgängarna utan att göra något väsen av det. Hade detta skett i Malmö t ex hade cyklisten skrikit åt fotgängarna och hade de inte lämnat cykelbanan bums hade de blivit överkörda resolut. Så gör vi inte i Lund. Där löser vi de problem som uppstår utan åthävor, möjligen ibland lite okonventionellt. Det är möjligt att lösningarna ibland närmar sig det lagligas gräns, ja någon gång kanske även en smula över om problemet så kräver. Det kan hända att fotgängaren inte uppfattat vare sig problemet eller dess lösning och blir en aning överraskad eller till och med rädd. Men det finns ingen som helst anledning till det. Vi fixar problemen till allas bästa. Det säger sig själv att denna frihetskänsla och detta toleranta förhållningssätt som präglar lundacyklisten inte låter sig förenas med användning av cykelhjälm. Jo, rent förnuftsmässigt är jag naturligvis helt klar över att jag har ansvar för min hälsa – inte bara inför mig själv utan också inför min fru, mina barn och barnbarn, ja, inför samhället – och att jag naturligtvis bör använda cykelhjälm likaväl som jag använder bilbälte, gympar, inte röker, super måttligt och äter hälsosamt. Som lundacyklist ljuger jag för mig själv och säger att jag inte haft tid att skaffa hjälm, det inte blev av, etc och känner mig fri när jag kastar mig på stålhästen utan tillbehör.
Jag njuter verkligen av att cykla till jobbet. Ja, inte för att jag är särskilt morgonpigg, men själva cykelturen gör mig gott. Jag tycker uppriktigt synd om bilisterna som segar fram på Tunavägen. Denna morgon var det vackert väder och jag susar fram när något plötsligt händer som från och med nu kommer att förändra mitt liv. Ett telefonsamtal. Jag tar förstås mobilen i farten och svarar. Min fru är i telefonen och hon kvittrar, ”Jag träffade en sån trevlig kille nere vid Valvet…dom delar ut cykelhjälmar där. Jag tycker att Du skall åka ner där så får Du en cykelhjälm”. Vad skullle jag säga? Att jag inte har tid att cykla dit? Eller kunde det finnas något annat argument? Jag genomgick en inre kris, helt i klass med den som Karl-Bertil Jonsson genomgår när han överväger om man kan ljuga för sin mamma på julafton. Jag cyklar motvilligt till Valvet. Jag är fast, som en metmask på en krok slingrar jag mig och försöker komma loss, med jag finner inget hållbart argument för att inte ta emot den hjälm som delas ut. Det visar sig att kommunen inte delar ut hjälmarna vilkorslöst. Man måste skriva på ett kontrakt om att man skall använda den. Det finns ingen bortre parentes i kontraktet. Det är som ett äktenskap. Jag och min hjälm hör nu ihop tills döden skiljer oss åt.
Det är nu jag upptäcker att det är nästan bara jag som har hjälm (Var är alla ni andra som fick hjälmar vid Valvet? Det var ju kö till hjälmen.). Tidigare har jag noterat att en del har hjälm, men jag har aldrig funderat över om det är få eller många. En vän till mig försöker trösta mig med att det är bara i Lund det är så. I Stockholm t ex har nästan alla hjälm. Det skiter väl jag i om brorduktig stockholmare cyklar omkring i hjälm. Stockholmare är inga förebilder för mig, det är ju i Lund jag cyklar. Jag ser min skugga på marken, som ständigt påminner mig om min hjälm. Jag försöker återfinna känslan av att vara en fri lundacyklist. När jag skall åka hem från jobbet och jag förbereder mig vid min cykel står en mamma vid en buske och hjälper sin fyraårige son att kissa. När de är färdiga och jag just fått på mig min hjälm, tittar pojken upp på mig och säger ”Mamma mamma, jag har också en sån…”