I förra VB gick Gunnar Stensson till angrepp mot bl.a. mig och det han kallar vänstersanningar och vänsterbanaliteter. Jag ska inte förneka att sådana finns och att vi i vänstern bör undvika dem. Men det hemska är att så många av dem är grundade på verkligheten. Sanningen, liksom ondskan, är ju ibland banal.Efter en blodig vecka
Och det verkar inte som om han förnekar USA:s skuld. Efter en vecka där vi har kunnat höra om amerikanska flygangrepp i Somalia, om USA:s spel med Israel mot Hamas resulterande i blodbadet i Gaza och genomtrumfandet av erkännandet av Kosovo, skulle det väl också vara omöjligt. Han menar dock att vi inte tillräckligt går åt Putins Ryssland eller uttalar oss kraftigt nog mot den förre Serbiske statschefen Milosovic. Och kanske har han rätt i det. Presidentvalet i Ryssland var en parodi på demokrati och Milosovic var en brutal spelare på nationalistiska stämningar. Till sitt försvar kan man då anföra att detta är fakta som dagligen utportioneras i svensk press, radio och teve. Vänsterns banala sanningar lever ju ett marginellt liv, de förnekas eller förtigs i huvudsak och framförs i udda blaskor som den här. Att vi inte använder mera av vår tid och energi på att kritisera Putin och Milosovic är kanske orättvist, men är väl förståeligt.
Rysslandsvänner?
”Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland (arvtagare efter den saknade Sovjetunionen) trots folkmordet i Tjetjenien”, skriver Stensson. Ja, det är kanske sant. Men nog domineras den offentliga scenen av de gamla vanliga Rysslandsfobierna. Sedan länge har Ryssland kritiserats för att inte nog låta sig integreras med Västeuropa i handel och utbyte. Men när Ryssland vill exportera sin gas till EU anses det vara ännu ett djävulskt drag för att göra Europa beroende av Ryssland. Och ledarna: i ett antal år styrdes Ryssland av en fyllebult som lät beskjuta parlamentet med stridsvagnseld. Han utmålades här som demokratins hopp. Nu sitter där en gammal KGB-man som manövrerar in en underhuggare som sin efterträdare, men som är populär därför att skolor, sjukvård och administration åter fungerar och folk får sin lön och slipper svälta och denne man förväntas vi förakta. Vem i vänstern hyllar Ryssland? Ingen de senaste tjugo åren, vad jag vet.
En svår tid
Jag tycker det här är en svår tid att leva i och jag tänker faktiskt ibland på vårt eftermäle. Det finns ju en ständig debatt om Sveriges roll under andra världskriget: var det t.ex. rätt att exportera vår järnmalm till Tyskland för att själva få kol och koks? Så läser jag om den svenska vapenexporten i dag, hur vi förser USA med granaten Excalibur som framgångsrikt dödar hela familjer i Afghanistan, hur vi säljer granatgevär och hundratusentals rödpunktssikten till världens häftigaste militärmakt som oavbrutet använder sina vapen runt om i världen. Vi vet om USA:s medvetna tortyr av människor och hur det sätter sig över folkrätten och krigets lagar. Men om detta säger våra företrädare inget, Göran Persson teg och samtyckte, liksom Fredrik Reinfeldt och i veckan har Maud Olofsson varit i Washington och nigit för presidenten.
Vad ska vi säga till vårt försvar? Ja, att vi älskar amerikansk kultur och har gjort stora delar av den till vår egen, att vi beundrar amerikansk vetenskap och teknik, att vi skickar våra ungdomar till skolor i USA och att vi själva far dit, att det är ett land som är avgörande viktigt för Sveriges handel, att det är ett språk vi talar och ständigt lånar mera från, att det finns många underbara människor där? Och så kommer då insikten: allt detta kunde ha sagts om Tyskland 1940. Hur kommer historien att döma oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar