I VB nr 9/08 skriver Lucifer några rader som förtjänar en kommentar. De handlar om danska SFs förbluffande framgång i opinionsmätningarna. Beror den på den nye ledaren Villy Sövndal och hans ”befriande ilska” mot den ortodoxa islam-organisationen Hizb ut-Tahir, frågar Lucifer.
Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!
Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?
I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?
Nej, det tyckte inte Sövndal. Visserligen hade de vållat minst lika mycket skadegörelse, men skillnaden var att dessa ungdomar ju inte var främmande för dansk demokratiuppfattning, och att deras förstörelse inte var uttryck för fientlighet mot demokratin, utan kanske tvärtom skulle förstås som en protest mot demokratins brister. det handlade alltså inte om skadegörelsen som sådan, utan om den allt djupare kulturklyftan mellan invandrarna och den danska befolkningen. De som motsätter sig kravet på kulturell inordning och underkastelse (”assimilation”) kan dra åt helvete och skall helst resa ”hem” så snart som möjligt. Det var denna appell som gjorde sådan dundersuccé.
Alla politiska bedömare från höger till vänster har varit eniga om att SFs nya linje i invandrarfrågan är taktiskt motiverad. Sövndal, den gamle DKP-veteranen Ole Sohn, som nu är ordförande för SFs grupp i Folketinget, och de övriga i den inre kretsen har gjort bedömningen, att i längden kommer vi ingen vart om vi inte går danska folket till mötes i den så avgörande invandringsfrågan. Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti, så varför skulle vi inte lyssna till folkets krav?
Jag tror på denna taktikhypotes, men det är inte hela sanningen. Jag tror också att Sövndal var ärlig när han svarade på intervjuarens avslöjande fråga. I dagens Danmark handlar det alltmera om detta: är du på danska folkets sida eller stödjer du de krafter som hotar och undergräver det danska samhället och dess starka nationella gemenskap. Var står du i den avgörande ”etniska” konflikten (eller som man ofta säger, konflikten mellan ”os danskere” och ”de etniske”)? Jag tror att Sövndal som så många andra progressiva människor i Danmark själv upplever att valet står mellan assimilation och exklusion. SF har under de senaste åren gjort listan över nödvändiga integrationsåtgärder allt längre.
Nu är det egentligen bara Enhetslistan och enstaka traditionalister i de gamla partierna som inte har anslutit sig till denna enhet över politiska blockgränser, klassklyftor, könsklyftor och regionala kulturskillnader. Den manifesteras på de mest märkvärdiga sätt, som nu senast när man i folketinget i bred enhet antog en nationell s.k. demokrati-kanon. Omvärldens hårda kritik av Danmarks politik i invandrings- och integrationsfrågor snarast stärker denna fatala sammanhållning kring danska kulturvärden.
Jag tror att det är ett högt spel för SFs del. För inte så länge sen lyckades Vänsterpartiet mer än tredubbla sina opinionssiffror genom att signalera en ny politik, som slog an i medierna och appellerade till nya väljargrupper på tvärs av traditionella politiska gränser. Efter några härliga år mojnade medvinden och uppslitande inre strider följde. I Danmark kan det gå på samma sätt. Det finns många i SF som är djupt oroade över att deras parti har övertagit Dansk Folkepartis politik i den just nu avgörande politiska frågan, och att detta har skett utan föregående debatt i partiets interna organ.
I Lucifers text tycker jag mig finna en förtjusning över denna utveckling. Det fick mig att skriva dessa rader.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar