Arbetarkultur. Mig äger ingen av Gunnar Stensson

”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”

Välfärdssamhället
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Klockan var sju. Farfar hade varit och väckt både Åsa och hennes pappa. Nu stod hon ensam och frös i mörkret utanför dagiset innan kokerskan kom och släppte in henne och gav henne O´boy och Mariekex. På eftermiddagen hämtade pappa henne.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt. Det blev möjligt för Åsas pappa Leif Boris Andersson att ta hand om sin dotter, trots att han var en ensam förälder som heltidsarbetade i ett tungt jobb. För Åsa fanns de kommande åren den möjliga vägen genom dagiset, sedan grundskolan (ny på 70-talet), sedan gymnasiet och till slut universitet och doktorsexamen. Aldrig lätt, men möjlig.

Sveket mot mannen
Men boken handlar framför allt om pappan. Man kan fundera över varför den är så gripande. En del av förklaringen finns i gestaltningen av pappans upplevelse av sveket mot hans förväntningar, samhällets (och utvecklingens) svek mot honom, hans arbete, hans ideal och hans mansroll. Detta är något som drabbat många män under 1900-talets senare hälft och som vi känner igen och kan relatera till. Åsa ger oss den första på en gång närgångna och stora berättelsen om en av dem. Men Leif Boris Andersson ville inte räknas in som representant för ett kollektiv. Honom ägde ingen.
De svikna männen finns inte bara i Sverige. Susan Faludi berättar om dem i sin bok Ställd. Sveket mot den amerikanske mannen. Det handlar om en samhällstragedi där utvecklingen sprungit ifrån en hel generation arbetande män, en hel generation fäder.

Arbetarkulturen
Åsa berättar inte om sin mamma, men hon är närvarande i skildringen av morföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar i en internationellt förgrenad storfamilj med kommunistiska, intellektuella och kulturella traditioner. Storfamiljen – eller släkten – utgör ett socialt nätverk både för henne själv och för hennes pappa. Den visar på den arbetarkultur som en gång fanns. Jag tror den finns än. Åsa Linderborgs bok är ett exempel.
Jag påmindes om arbetarkulturen häromdagen när jag gick ner i soprummet, Vårvädersvägen 4. Där finns inte bara sopkärl utan också en bokhylla där man kan ställa böcker man inte längre vill behålla och kanske byta till andra som man länge tänkt läsa. Jag har gjort bådadera.
Den här gången hittade jag en sliten praktbok, Presidentskan, av Leopoldo Alas Clarin, i översättning av Peter Landelius, utgiven på Arbetarkulturs förlag 1986. Vem som köpt och ägt den framgick inte. Men i den linderborgska familjens hem fanns den nog. Den kanske inte lästes av alla, för det är en stor krävande roman om en liten spansk stad i slutet av artonhundratalet, skriven av Leopoldo Alas (Clarin var en pseudonym), som 49-årig dog omkring år 1900. Det fanns troligen mer omedelbart pockande läsning 1986, året då Palme blev mördad, men den är ett exempel på de stora ambitionerna på förlaget Arbetarkultur, ambitioner som under 70-talet gav oss de tre delarna av Peter Weiss Motståndets estetik, den bästa och mest detaljerade beskrivningen av arbetarrörelsens historia före och under andra världskriget, den gången underlag för en bred debatt i vpk.

Hur ska jag någonsin kunna förklara
Kenneth Kvist var officiant vid Leif Boris Anderssons begravning 2001. Många av oss känner honom som en klok röst i debatterna om socialism och demokrati. Han besökte en gång vårt hem i samband med 1 maj-firande, tror jag. Han hade med sig tvärflöjten. Spelade han tillsammans med Röda Kapellet? I alla fall spelade han på flöjten när Åsas pappa begravdes.
I slutet av boken skriver Åsa: ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem (Leifs barnbarn, Åsas barn) hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet och rättvisa.”
Leif blev drygt 60 år. Åsa redovisar obduktionsprotokollet som i detalj berättar om hans utslitna sjuka kropp.
Boken finns att köpa i pocket till två tredjedelar av priset för en biobiljett.