Kulturchocker av Lucifer

När jag satte mig att skriva det här, vid tolvtiden på torsdagen, hörde jag plötsligt trumpetandet. Jag rusade ut och tittade upp. Jo, femton tranor cirklade över Väster och skruvade sig upp i termiken för att glida vidare. Hann de till Rügen på kvällen eller fick de nöja sig med fälten nere vid Börringe? Det är nåt visst med att bo vid ett av de stora trafikstråken.

Pressgrannar
Det måste ha pågått i en månad nu. Först veckor av diskussioner om väderleksläget i Florida, så väntan på uppskjutningen, sedan berättelser om toalettbestyr och reparationsarbeten och nu nedfarten. Sen så kommer alla intervjuerna och den triumfartade hemkomsten av en nyskapad nationalhjälte. Det är som en skedmatning från NASA:s PR-kontor. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Alternativen är inte bättre. Jag trodde inte man skulle behöva uppleva det igen men Aftonbladet kör nu med UFO-bilder som på 50-talet. Är det tidsandan eller upplagekriget mellan kvällstidningarna? Det är som om det pågick en kampanj att vi ska sysselsätta oss med meningslösheter. Snart är det väl dags för cirkelrunda oförklarliga cirklar i sädesfälten och synska medier som har kontakt med de döda. När får astrologispalten ett uppsving? Det är närmast en lättnad att få ta del av lite hard news: hälften av Aftonbladets läsare har någon gång kissat i vattnet i en simbassäng meddelas det i dag torsdag.

Idrottsmaffian
Den stora skandalen i veckan var förstås beskeden om att såväl den nya arenan som den nya ishallen inte går ihop utan kräver stora och fortsatta kommunala subventioner. Att det blir så beror på att det i alla partier finns en sport- och idrottslobby som alltid tycker att man ska satsa på idrotten. I deras argumentation handlar det alltid om en värdefull motions- eller ungdomsverksamhet. Men varje gång man skärskådar det hela visar det sig att pengarna på egendomliga sätt alltid når tävlingsidrotten och klubbarnas elit. Man kanske rekryterar brett, men mycket snabbt är det bara ett litet gäng som platsar och som ska skickas på matcher och träning.
Jag har hängt med länge nog för att minnas när Viktoriahallen på norr byggdes och kommunfullmäktige beslöt om kommunal borgen som naturligtvis fick uppfyllas efter några år. Som enda parti var Vänsterpartiet emot. Nu var det alltså dags igen, även om jag fruktar att vänstern faktiskt var för ishallen. Men glasmästarens arena var vi i alla fall emot. En lämplig slogan för nästa års val blir förstås: Rösta på Vänsterpartiet för sparsamhet med allmänna medel i Lund!

Problemet Stockholm
I en opinionsundersökning om Stockholmsväljarnas politiska sympatier visar det sig att socialdemokraterna nu är nere på 21,6 procent medan moderaterna och folkpartiet nu har en egen majoritet i Stockholm. Och det är alltså inte någon udda tillfällighet eller missnöje med Mona Sahlin utan bara den senaste siffran i en lång nedåtgående trend.
Mycket riktigt höjs nu röster inom socialdemokratin för att man måste skaffa sig en ”storstadspolitik” . Som om det fanns något gemensamt för Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ta chansen att förutsäga utgången av kommunalvalet 2010: Göteborg behåller sin vänstermajoritet, Malmö kanske också om än med ett nödrop, medan Stockholm är förlorat.
Det behövs inte mycket marxistisk analys för att inse detta: Stockholm domineras av en välmående övre medelklass som med alliansregeringens politik får vad den vill ha. Inte så att Stockholm inte skulle ha klassklyftor. Tvärtom, det finns en betydande grupp låginkomsttagare som gör skitjobben och har dåligt betalt och inkomstklyftorna tycks öka. Men med den starka centralisering som finns i Sverige samlas makt och rikedom i Stockholm. Här finns statstjänstemännen i den svällande byråkratin, här finns bankerna och finansföretagen, här finns de flesta av storföretagens centrala ledningar, här finns media och kulturproduktion. Och alla dessa är välbetalda och kan underhålla en hög konsumtionsnivå, de har råd med innerstadsvåning (alternativt villa i Täby), Thailandsresa och sommarställe på Gotland eller Skåne. De är vinnarna i de senaste tjugo årens utveckling.
Kan jag då belägga detta? Nej, dessväre inte, jag skulle behöva åtminstone några månaders studier av inkomststatistik och politisk sociologi för att styrka mina utsagor. Jag baserar dem enbart på intryck av Stockholm och på de undertexter jag kan finna i media. Det kan ju tänkas att det är rena fantasifoster och att denna Stockholmska medelklass jag talar om inte finns och att den i varje fall inte röstar moderat. Men då måste någon visa det.
Vad kan då göras? Kan vänstern mobilisera arbetarklassen i Stockholm? Nej, det tror jag inte. Många av dem, särskilt de yngre, jobbar i serviceyrken, utanför fackliga och politiska sammanhang och tycker inte det är lönt att rösta. Och för all del, alla Stockholms tjänstemän är inte moderater. Nej visst, de mera samvetsömma röstar väl på miljöpartiet, men det räcker inte. Men om vi fortsätter att låta Stockholm ha den position det har är det nog kört där. Den enda strategi jag kan komma på är att satsa på lite klass- och regionalkamp och få ihop en vänstermajoritet i resten av landet och sedan ändra på sakernas tillstånd.

Gästspel av Riksteatern
Jag vet inte hur ni upplevde saken, men nog tyckte jag mig höra en av många uttalad suck av lättnad i tisdags efter beskedet om kulturhuvudstaden. Det var självklart ett bra beslut – Umeå är en ung och vital stad och lägger pengar på kultur och är stolt över det. Staden Lund är tusen år gammal och fylld av gammal kultur och kommer att fortsätta att vara det, men någon vital kulturverksamhet har vi inte råd till. Vi får nöja oss med gästspel av Riksteatern, lyssna på studentsängarna och glädja oss åt den sänkta kommunalskatten.