Den långa svansen av Lucifer

Sedan ett knappt år finns det en bok ”The long tail” skriven av en ekonomijournalist som heter Chris Andersson, chefredaktör för den hippa månadstidskriften Wired. Boken finns nu också på svenska och kommer säkert att vara ganska omskriven ett tag nu. Dess tanke/ idé är att på en marknad av varor eller idéer med stor variation av produkter så finns det några som är mycket populära och drar till sig många och ett stort antal som bara drar till sig få. Ta t.ex. böcker: det finns inte så många böcker som går i stora upplagor och det finns ett mycket stort antal som går i mycket få. I en vanlig bokhandel finns det inte plats eller ekonomi för att lagra eller visa upp de udda och lågsäljande och då brukar man säga saker som att 20 procent av böckerna står för 80 procent av omsättningen i affären.
Men i en Internetbokhandel är det annorlunda. Där kan alla böcker vara tillgängliga och då visar det sig att alla de där lågsäljande tillsammans omsätter väl så mycket som bästsäljarna. Den långa svansen är inte tjock, men den är lång och det kompenserar. Alltså: med nya distributions- och informationsformer finns det helt andra möjligheter att erbjuda ett rikt utbud. Javisst: det finns inte ett udda intresse eller specialitet som inte är företrätt på nätet och som kan samla sina anhängare. Webben erbjuder hemorter för tiotusentals subkulturer. Mångfalden, rikedomen kan blomstra. Mänskligheten går framåt, med teknikens hjälp.
Jo, det är ju bra, men det finns väl problem? Samhället, detta kollektiv, faller sönder till tusentals nischer, marknadsmässiga, opinionsmässiga, kulturella. Vad finns det då för chanser att samla stora grupper till politisk aktion för att balansera statsmakt och storföretag? Nej, här sitter vi instängda var och en i sin lilla nisch och myser med likasinnade. Det kan man väl kalla att söndra och härska?

Inte i de norra delarna
Sverige bedriver som bekant krig i Afghanistan. Sedan vi senast hade ämnet uppe har de svenska soldaterna nu också fått sy på en liten lapp på uniformen där det står NATO. Å andra sidan har den amerikanska Operation Enduring Freedom, den där de dödar och bombar civila i stor skala, i sitt emblem den svenska flaggan, enligt vad jag nyss inhämtat.
Det brukar ju särskilt markeras att den svenska ISAF-styrkan inte är med i den amerikanska krigföringen. Nej, men som en grupp avvikande socialdemokrater skriver i dagens GP, ISAF är ingen FN-trupp, den betalas inte av FN, den har inga blå baskrar och vilka som ska vara med bestämmes av NATO.
Det brukar framhävas att de svenska förbanden befinner sig de norra delarna av landet som är ack så lugna och fredliga. Men under den gångna veckan har det varit strider där också, flera i NATO-styrkan har dödats. Men det har inte precis lyfts fram av försvarsmakten eller stått på förstasidorna. Sveriges krig i Afghanistan kan bara gå illa, på det ena eller andra sättet. Det är plågsamt att socialdemokraterna och miljöpartiet nu i riksdagen backar upp detta krig: nu ökas den svenska truppstyrkan till 600 man och krigsdeltagandet förlängs ett och ett halvt år.

I vinodlarkretsar
Till slut: jag kom att erinra mig en historia från mitten av 60-talet. Det var så att ett gäng av den sortens äldre och liksom kvardröjande juridikstuderande som det alltid har funnits i Lund hade en sen och rätt uppsluppen kväll tillsammans. I gänget (med bl.a. den kände karnevalsgeneralen Owers som medlem) ingick också en person som av och till extraknäckte som reporter på Kvällsposten. Det var inget ovanligt på den tiden, där hade t.ex. Hans Alfredsson börjat sin bana. Hur det var så kom samtalet den kvällen in på vin och vinodling och det blev en del pokulerande kring detta. Någon hade visst en ranka i trädgården och man enades om att vinodling var något som hörde framtiden till här i de sydliga provinserna. Detta tyckte man borde meddelas yttervärlden varför man författade en kommuniké om att nu hade Södra Sveriges Vinodlarförbund bildats vid ett sammanträde i Lund. Frågan är om de inte nämnde sydsluttningarna på Hallandsåsen i sammanhanget.
Sådana lekfullheter är inte så ovanliga, men man gick ett steg längre: juristen/reportern fattade telefonen och ringde in det här till TT. Nu är det så att TT är ytterst försiktig med sina nyheter och dubbelkollar allting, men nu var den här reportern känd av dem och hans namn var gott nog. Nyheten om vinodlarnas organisationssträvanden gick på morgontimmarna ut som TT-notis till landets alla tidningar.
Nåväl, det kom ett dagen efter. När en tidning skulle göra en uppföljning föll historien samman och avslöjades som ett rent falsarium. TT kontaktades, reportern/juristen hade alldeles uppenbart missbrukat sin ställning och fick veta det i mycket tydliga ordalag, men såvitt jag vet stannade det därvid.
Allt detta erinrar jag mig när jag läser i Aftonbladet från i tisdags att nu hade föreningen Svenska Vinodlare haft årsmöte i Åhus. Över 80 personer var närvarande. På en Skånekarta i tidningen angavs nio fungerande vingårdar, från Skillinge till Näsum och Ängelholm. Ibland efterliknar verkligheten dikten.