Fyra förstamajtal av Gunnar Sandin

I tisdags hade jag tillfälle att höra fyra av vänsterpartiets förstamajtalare. Det var blandade karameller.

1
Bäst var Herman Schmid i Trelleborg. Arrangörerna hade, nog delvis mot bakgrund av att sverigedemokraterna nu har sju mandat i kommunen, redogöra för de danska erfarenheterna av främlingsfientlighet, närmast i form av Dansk Folkeparti, och vad vi kan lära av dem i Sverige – Herman bor och arbetar ju i Danmark.
– Främlingsfientligheten är bara en del av problemet med DF, betonade Herman. Partiets potentiella bas är alla som känner sej förbisprungna av den utveckling som bland annat globaliseringen driver fram, som tycker att allt i princip var bättre förr. DF utnyttjar detta skickligt. Partiet försvarar inte bara traditionella danska symboler som kungahus och statskyrka utan även folkhemsinstitutioner som pensionssystemet med dess möjlighet att hoppa av arbetslivet i förtid och folkskolan i dess nuvarande utformning. Det slår vakt om danska språket på universiteten där det starkt hotas av engelskan. Invandrarna är bara ett av inslagen i allt det nya som skrämmer människor.
– Sverige har kanske ofarligare kanaler för att suga upp den typen av missnöje, fortsatte Herman. Och sd har inte lyckats bredda sin politik särskilt mycket utöver invandrarfrågan. Men så kan mycket väl ske. Globaliseringen och dess motsättningar tränger sej på. Vi ser att Europa om några decennier kan ha förvandlats till ett globalt bakvatten, förbisprunget av Östasien och andra regioner. Den politiska reaktionen på detta kan faktiskt bli en utbredd fascism.
– Diskutera inte invandrare och integration med sd. Såna diskissioner vinner de i princip alltid. Visa i stället på ihåligheten i strävan att bevara det gamla.

2
Sd fick alltså sju mandat i Trelleborg, och hade blivit stödparti åt socialdemokraterna om det senare partiets dåvarande starke man hade fått som han velat. I gengäld förlorade vänsterpartiet alla sina fyra. En faktor bakom den stora förlusten är kommunens indelning i två valkretsar, som en gång initierades av socialdemokraterna, just för att utestänga dåvarande vpk.
Mats Sjölin, lokal v-ordförande, har alltså fått lämna fullmäktige. Han redogjorde för några frågor (pågatågen, skolan) där partiet faktiskt hade lyckats påverka den lokala politiken positivt, men övergick sen till kommunalpolitikens brister och problem som var åtskilligt fler. En klar framställning som gav en utomstående ett hum och läget och förutsättningarna i landets sydligaste kommun.
Vänsterpartiet kunde väl komma tillbaka, och det var på sätt och vis skönt att slippa det kommunala och kunna ägna sej åt annat politiskt arbete, sa Mats. Ett argument som rätt många avsatta v-parlamentariker har sökt tröst i sen i september. En ganska så klen tröst.

3
Camilla Sköld Jansson sa ungefär det väntade på Stortorget i Lund, det som nog de flesta av dagens alla talare påpekade, oberoende av parti. Att det ”nya arbetarpartiet” snabbt hade kastat masken och visat sitt rätta ansikte som överklassens intresseparti. Men att detta väckte folklig vrede och förutom vänsterpartiet den stora majoriteten av socialdemokraternas medlemmar ville ha en radikalt annorlunda politik.
Camilla vände sej särskilt till ”vänstersocialdemokraterna” och uppmanade dem att ta aktiv ställning. Sådana maningar, och sådana förhoppningar att vänstern inom det stora partiet ska göra uppror, har en lång och djup tradition i vänsterpartiet. De brukar inte infrias men det händer. Senaste gången var vid EMU-omröstningen, och det kan ju ha varit en präglande erfarenhet för Camilla som kommer från Sveriges mest EU-kritiska län. Hon gjorde också flera starka markeringar mot EU. Med tanke på Mona Sahlins krav på mp och v att de ska uppge sitt EU-motstånd för bli regeringsfähiga stundar det intressanta diskussioner i vänsterpartiet, vars ledare numera gärna vill in i regeringen.
Camilla började talet med att exemplifiera högerns ”problemformuleringsinitiativ” men hade knappast något botemedel att föreslå. Miljön & klimatet ägnades inte många ord.

4
Det kommunala läget i Lund är intressant, med flera både praktiska och principiella frågor som ska avgöras, och nog hade det varit intressant att få en resumé av dem. Men stående förstamajpubliks tålamod är begränsat, och det är begripligt att organisatörerna ville begränsa antalet tal. Och att välja en företrädare för vänsterns studentförbund, tillika förbundsordförande, var rimligt med tanke på den gruppens vitalitet i Lund just nu. Och om utbildning och forskning borde det alltid finnas anledning att säga något om i en universitetsstad.
Det fick vi emellertid knappast höra något om. I stället blev det ett allmänpolitiskt tal av ungefär samma innehållsmässiga slag som Sköld Janssons. Men retoriskt överspänt och med metaforer som inte alltid var så lyckliga, allt förvärrat av en tal- och mikrofonteknik som lämnade en del övrigt att önska.
Det var åtminstone inledningsvis fem–sex hundra åhörare samlade på Stortorget. Lite retorik och paroller väntar de sej en sådan dag, men det är också en kvalificerad publik som förtjänar att få ta del av seriösa politiska analyser som kan väcka nya tankar. Sådana som man fick av Herman Schmid i Trelleborg eller Jan Øberg på demokratisk vänsters möte i Lund.
Felet ligger i första hand naturligtvis inte hos Carolina Lindkvist utan hos de organisatörer som inte tagit sitt fulla ansvar för att ge den lokala vänstern det förstamajprogram som den förtjänar.