Läsning i blandade ämnen av Gr

Som gammal materialist måste jag konstatera att alla andra av dagens nyheter blir småttiga av den senaste klimatrapporten: att världens utsläpp av koldioxid just nu ökar med 3,1 procent om året. Med ränta på ränta torde det bli kring 35 procent för hela decenniet. Det finns anledning att än en gång påminna om prognosen från 1980 om att all havs- och inlandsis skulle smälta och få havet att stiga upp till bland annat den just nu hundraårsfirande stadsparken i Lund.

Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.

Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.

Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!

Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.