Partibygge och populism av Gunnar Sandin

Det brukade komma många holländska båtar för att lasta sågat virke i vår insjöhamn. En stor del av dem kom från Delfzijl. Jag såg i min skolatlas att det var en liten stad nära tyska gränsen.
På andra sidan älvmynningen låg kloralkalifabriken. Dess viktigaste avsaluprodukt var flytande klor, som var pappersindustrins viktigaste blekmedel innan syrgasen slog igenom. Den transporterades ut i höghållfasta tankvagnar och klortågen omgavs med stora säkerhetsåtgärder efter en olycka i Dalarna på 1930-talet. Visst skedde det växlingsmissöden och visst hände det att klorlarmet gick, men tankarna höll.
Även i Delfzijl tillverkades klor och därifrån gick klortåg till Rotterdam. Ända till i juni förra året då de stoppades genom en aktion som leddes av Socialistiska partiet. Människor hade blivit skrämda av ett tevereportage som visade hur lätt det var att bryta upp rälsen i Delfzijl.
Man tänker lätt på ammoniakvagnarna som spårade i Furulund för några år sen. Också de höll men det blev en panikunge i opinionen. Upprörda insändarskribenter och lokalpolitiker krävde att det farliga godset skulle rulla på särskilda spår utanför tätorterna, om det skulle rulla alls.
Man ska ta människors oro på allvar, sa Olof Palme, utlyste folkomröstning om kärnkraften efter Harrisburg. Skrämda opinioner är inte att leka med, hur svag deras grund än är, det har många politiker fått erfara. Ena gången är det miljögifter som skrämmer, en annan gång kan det vara invandrare. Skrämseln kan utnyttjas av partier till både höger och vänster.

Kastrullerna i Simrishamn
För sådär tio år sen stod en massa folk, däribland stadens aktiva vänsterpartister, och dunkade på kastruller på torget i Simrishamn. Protesten gällde den planerade nerläggningen av stadens sjukhus och utsikterna för att tvingas åka de fyra milen till Ystad. Detta var ändå inget jämfört med massprotesterna mot nerläggningar av sjukhus och BB-avdelningar i Värmland och Västergötland, Hälsingland och Kiruna. På flera håll blev resultatet nya sjukvårdspartier (ja, vi fick ju ett i Skåne också) som stökade till det i landstingspolitiken. Sjukhus och avdelningar räddades. Fast sen visade det sej att kostnadstaken spräcktes, att det var svårt att rekrytera nyckelpersoner till småställena och att många vårdtagare sökte sej till storsjukhusen där kvaliteten var bättre.
Norge är ett land med en stark tradition av småskalighet och glesbygdsromantik. Man har halva folkmängden och nästan dubbla antalet kommuner jämfört med Sverige, och folk slår vakt om sina små sjukhus. Också där finns det problem med rekryteringen, och svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor gör sina turer över gränsen och tjänar pengar som gräs.
När akutmottagningar i Lærdal (2164 invånare 2004) skulle läggas ner i början av 2000-talet blev det också ett folkligt uppror som snabbt spreds till andra orter med småsjukhus. En viktig kraft i motståndet var Sosialistisk venstreparti.

Uppbyggliga exempel
Aron Etzler, tidningen Flammans redaktör, säger sej tillhöra en vänstergeneration som mest fått uppleva nederlag och besvikelser. För att få inspiration till tankar om den vändning som han tror är möjlig även i Sverige har han besökt de båda västeuropeiska länder som bryter mönstret, Holland med sitt SP och Norge med SV. Det senare har ju även fått studiebesök av Lars Ohly. Hans upptäckter, insikter och reflektioner redovisas i boken Trondheimsmodellen (Karneval, 2007, 233 s.). Det är en utmärkt reportage- och debattbok, som dock öppnar sej för vissa invändningar.
SP är studentsekten som gjorde en radikal ideologisk makeover men behöll den maoistiska masslinjen och den castroistiska foco-strategin. Liksom en leninistiskt färgad kadermodell och partidisciplin, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att en partiskatt täcker 39 procent av partiets förhållandevis stora budget. (I vänsterpartiet bidrog medlemsavgifterna 2005 med cirka 2 procent av riksorganisationens utgifter.) I linje med parollen ”tjäna folket” driver SP både deklarationsrådgivning (som de svenska arbetarpartierna gjorde förr) och sjukvårdskliniker. Det folk som SP i första hand vill tjäna är arbetar/underklassen, och att det lyckas beror inte minst på att det har sin bas där. Detta gjorde att tidigt tvingades ta ställning till motsättningar inom denna klass, och då främst den mellan in- och utlandsfödda. I Sverige angreps folkpartiet hårt från vänstern för sitt vaga krav på språktester men SP har drivit hårdare språkkrav, givetvis i de utlandsföddas eget intresse.
Norska SV har oppositionen mot privatiseringar av sjukvård och kommunal service att tacka för mycket av sina framgångar. Men Norgekapitlet handlar väl så mycket om LO, som har fört en radikalare och i förhållande till socialdemokraterna långt radikalare politik än sin svenska motsvarighet. Särskilt tydligt har detta blivit i Trondheim där radikala fackföreningar och partier har samarbetat i en lyckad motoffensiv mot privatisering och nyliberalism.

Två slags populism
SP och SV har vunnit sympati och förtroende genom duktiga lokala företrädare, basarbete och en klok politik, men att man fått stort nationellt genomslag (och i Norge kommit med i regeringen) beror också på att man drivit vad som kan kallas en vänsterpopulistisk linje i frågor som de ovannämnda. En annan sådan fråga är i båda länderna EU/EMU.
Populism är ett i huvudsak negativt politiskt begrepp men gränsen mot ”tjäna folket” är ofrånkomligen oskarp. Och populismens potential ökar i samhällen där de etablerade partierna avlägsnar sej från sina väljare och eventuellt kvarvarande vanliga medlemmar, och där medielogiken styr alltmer av händelserna.
Och hellre vänsterpopulism än högerpopulism, tycks Etzler mena. Vissa högerpopulistiska partier, såsom Pim Fortuyns partil eller ny demokrati, är substanslösa modeföreteelser men Fremskrittspartiet har Etzler respekt för. Och han förstår varför det får stöd från ”vanliga arbetare” som känner sej främmande för medelklassare och akademiker i de andra partierna, inte minst de som står till vänster.

Svårt i Sverige
Av SP/Holland och SV/Trondheim borde den svenska vänstern och arbetarrörelsen lära, menar Aron Etzler, och hans utgångspunkt är ju (med ett citat från Tariq Ali) att läget inte är hopplöst. Men enligt hans diagnos blir det ingen lätt uppgift.
Till exempel för att borgarna är bättre än vänstern på utomparlamentarisk organisering. Det har de varit länge – efterkrigstidens största politiska gatudemonstrationer i Sverige riktades mot löntagarfonderna. Nu är Villaägarnas riksförbund större än alla de politiska partierna tillsammans. Det är förstås en partipolitiskt obunden organisation men agendan är borgerlig och den är inte missnöjd med den nya fastighetsskatten av samma skäl som vänstern.
Socialdemokraternas medlemskår har minst halverats och samtidigt åldrats. LO:s medlemsförluster accelererar till följd av en medveten regeringspolitik. Vänsterpartiet är attraherat av den holländska och den norska modellen men lär med sin ringa numerär och (trots retoriken) hårda parlamentariska inriktning ha små möjligheter att följa någon av dem.

Ett svenskt undantag
Något svenskt parti som på riksnivå lever upp till det norska och det holländska exemplet hittar alltså inte Aron Etzler.
Det finns emellertid en svensk kommun där vänsterpartiet på ett odogmatiskt och innovativt sätt har gripit sej an utmaningarna, och där det belönades av väljarna i det senaste valet, gick emot den allmänna valvinden och växte till 58 procent. Där partiet satsade på skolan och lyckades reducera andelen elever som lämnade den med ofullständiga betyg från 21 till 4 procent. Som liksom SV slog vakt om det lokala sjukhuset – men därvid gick i allians med borgare. Som har en profilerad företrädare, något som Etzler efterlyser inom vänsterpartiets rikspolitik. Som liksom SP har ett gott samarbete med kyrkan och andra ideella organisationer. Som har lyckats stärka partiorganisationen och göra medlemmarna stolta över sin tillhörighet. Som alltid är synligt och ständigt diskuterar med lokalinvånarna. Som har förbättrat den kommunala servicen i vissa avseenden men gnetar med de gemensamma pengarna och har lyckats reducera både förvaltningen och kommunalskatten.
Etzler nämner inte Fagersta i sin bok.
Gunnar Sandin

PS
Vid det norska kommunalvalet nu i september var Aron Etzler på plats och rapporterade från valvakan i Trondheim. Om Trondheimsmodellens framgång (fortsatt majoritet) och socialdemokraternas, men även om SV:s halvering. Som sades bero på regeringssamverkan med Arbeiderpartiet och satsning på miljöpolitiken. Vilket inte lär stärka de krafter i vänsterpartiet som önskar sej en sådan inriktning även där.