2007-10-11

Ska Klostergårdshanden få en arm? av Gunnar Stensson

Brusande gungar trädens röda och gula kronor i blåsten. Fallande löv virvlar över gräs och asfaltgångar. Grenar viftar framför höghusens tegelmurar, solfläckar dansar och fönstren blixtrar. Ulliga moln jagar varandra över den knallblå himlen högt ovan fasadernas vassa vinklar.
Klostergården är en hand, tänker jag plötsligt. Centrum är handleden och de fem vägarna fingrar. En flock ungar på väg från skolan i centrum passerar handleden och sprider sig sedan som en sparvflock ut i de fem fingrarna: tummen Gråväder, pekfingret Blidväder, långfingret Tordön, ringfingret Virvelvind och lillfingret Vårväder.
Men vad är det där för klossar? Akelius fyra öststatshus ut mot Stattenavägen, tätt intill varandra som grå cementblock, bara delvis skylda av tegel! Dem beslutade kommunpolitikerna att bygga en augustidag för ett par år sen, utan hänsyn till de boendes motstånd. Nu ligger dom där för all framtid som en synlig påminnelse om beslutsfattarnas dumhet och okänslighet.

Mötet i matsalen
Glasmästare Paulsson var ju här på Klostergårdsskolan härom veckan för att övertyga de misstänksamma klostergårdsborna om att det hus han planerar att bygga på den asfalterade parkeringen mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen blir vackert och funktionellt.
En enda lång smal länga från bensinmacken till den gamla ishallen där jag nu befinner mig. Byggnaden kommer att resa sig i en mjuk båge (dyr att bygga) från fem våningars höjd vid Nordanväg (lägre än Akelius-husen) till fjorton våningar häruppe. Baksidan vetter mot Stattenavägen och ska täckas med flerfärgade stenplattor. Framsidan vetter inåt mot idrottsplatsen.
Vad jag har frusit när jag gått den halva kilometern ner till Klostergården längs den där blåsiga trista asfalten kalla vintereftermiddagar! Vad den är deprimerande! Skräpmark!

Misstänksam nejsägare
Misstänksam och nejsägande är jag ju också, men det kanske är fel i det här fallet.
Jag kisar och försöker föreställa mig den smäckra kolossen, som en hoppbacke. Bort med asfalten! Visst blir den som en mur, men kanske en skyddande mur, en mur som ger lä, en mur som skapar ett rum innanför. Något vackert.
Visst häpnade jag över glasmästarns högljudda skroderande om hur han suttit med ett glas öl på John Bull och bestämt alltsammans under ett par uppsluppna timmar i sällskap med stadsbyggnadsdirektören, Gösta John Bredberg och Lennart Prytz. Tänk er dom personerna, glada och maktfullkomliga, kommunen och kapitalet, övertygade om att allt kommer att ske enligt deras beslut, och att den demokratiska processen bara är en formsak.
Själv var han mest bekymrad över att kostnaden skulle öka med tjugu miljoner eftersom det är dyrt att bygga ett sånt jättehus, trehundra meter långt, i ett stycke.

Boende för vem?

Han grälade, muntert, med Nilla Bolding om såväl feminism som upplåtelseformer. Det ska bli bostadsrätter. Nej, inga hyreslägenheter, inga sociala förturer, inga flyktingbostäder. Dyrt boende för solida personer.
Och Nilla är ju inte den som ger sig. Långt efter mötets slut stod han lutad över henne och gnabbades med henne. Hon gav sig inte. Men hon medgav att huset kanske blir vackert och bra.
Hon har ju rätt i sina synpunkter.
Skulle ens solida personer vilja satsa vad det kommer att kosta att bo där? Det blir genomgående lägenheter med utsikt åt båda hållen. De högre lägenheterna kommer att få en hänförande utsikt över Öresund. Larry hade ju problem med sina lyxhus i Klostervallen, som länge stod tomma. Men inte längre.
Villaägarna längs Stattenavägen var förstås oroliga. Men mittför dem får huset bara fem våningar. Och det kommer att stå långt ifrån dem.
Jag stod där och glodde över asfalten. Där skulle det byggas.

Förtätat boende på skräpmark
Visst tänkte jag, Klostergården är ett ännu mer monumentalt projekt, och vi älskar det. Klostergården är genomarbetat och välplanerat. Det här huset, på den här skräpmarken, är av samma sort, monumentalt och med många lägenheter på en liten markyta, kanske 400 stycken, kanske fler. Det spar mycket parkmark.
Det är annat än den där lilla otäcka BUP-stadsdelen som ska vandalisera Sankt Lars-parken, vårt värdefullaste naturområde, med små läckande, bilgenererande, ytkrävande mögelhus i raka led som NCC:s skambygge för lättlurade borgare i Annehem.
Det måste vi sätta käppar i hjulet för! Alla käppar vi kan.
Men uppförandet av det här skidbackshuset har vi kanske skäl att stödja, samtidigt som vi bråkar allt vad vi förmår beträffande upplåtelseformerna och med yttersta vaksamhet ser till att trafiklösningarna planeras så att Nordanväg blir fri från parkeringar och ökad trafik och så att det gröna stråket längs järnvägen ner till Källby bevaras.
Bilden "lånad" från Sydsvenskans webb.
Det återstår många turer än, och vi ska se till att byggets tillskyndare förhindras att lättvindigt köra över de demokratiska processerna.
Solen började gå ner. Temperaturen sjönk snabbt. Jag drog mig hemåt mot lillfingret, Vårvädersvägen.
Om Klostergården är en hand, så kanske det nya huset blir den arm som förenar handen med stadens kropp. Även om det blir en ganska smal arm.

Inga kommentarer: