Det var mer än överfullt på Västers lilla stadsdelsbibliotek i måndags. Vi stod och trängdes i gångar och vestibuler, allt för att få lyssna till Pierre Schori. Han har nyligen kommit ut med en bok (”Draksåddens år”) där han berättar om sina år i FN-skrapan 2000-2003. Nu hade den oförliknelige Bokhandlaren i Veberöd lyckats ordna ett framträdande hos oss. Schoris år i New York var år då det hände mycket i samband med USA:s krig i Irak och försöken att via FN hejda eller dämpa entusiasmen inför detta krig.
Vad vill FN i Afghanistan?
Jag har inte läst hans bok, men det verkar ju spännande. Naturligtvis blev det tal om rätt mycket mer i frågestunden efter. Jo, Sverige kunde agera mycket skarpare mot USA:s politik. Och vad gjord egentligen Reinfeldt och Bildt på Natomötet i Bukarest. De lovade väl inga nya satsningar på Afghanistan? För vad är ISAF-styrkan i Afghanistan för? De amerikanska stridande styrkorna är ju där för att fånga Usama bin Laden och döda talibaner, en nog så klar uppgift. Men de andra? De ger inget bistånd värt att tala om, i vare fall inte i jämförelse med vad som läggs ner på militära insatser. Vad är målet, hur vet man när man är färdig? Och hur är det med fredligheten i den svenska insatsen när den lyder under samma amerikanska general som de amerikanska trupperna och deras flygstyrkor som ständigt har ihjäl civila afghaner.
Inget gräl med Persson?
Nej, Schori var inte nöjd med den nuvarande svenska politiken och säkert inte heller med den föregående. I en intervju i Dagens Nyheter härom veckan sa Schori : "Jag är inte ute efter att mucka gräl med Persson". Nej kanske inte, men nog borde är det väl svårt att undvika. Persson var den som stod bakom Sveriges nya uppslutning bakom Israel (och nertoning av palestiniernas sak) och som presiderade över det allt närmre samarbetet med Nato.
När Persson säger att han representerar en traditionell s-politik säger Schori: ”- Ja, men är han traditionellare än Sten Andersson? Jag menar, vad representerar han bakåt i traditionen? Jag vet inte vad Katrineholm hade för utrikespolitik.”
Kanske handlar det inte bara om utrikespolitiken. Schori: ”Göran Persson bara körde den här linjen. Det var inte med öppna kort, det bara gjordes - pang, tjong, fait accompli.” Och vidare: ” Persson styrde och ställde som han ville, gillade man inte det fick man avgå. Vi försökte på andra sätt.” Ytterligare: ”Nu talar vi om regeringen, tror det är så inom alla regeringar. I regeringen är det statsministern som bestämmer, så man får välja hur man ska ha det. Jag vantrivdes på slutet. Stilen i regeringen var ju inte vad jag var van vid. Jag hade suttit i Ingvar Carlssons regering och med Palme, och det var en helt annan stil och det behöver jag inte gå in på, för det vet ju alla vad som skilde dem åt.”
Lojala (fega?) statsråd
Vi som står långt utanför undrade ju många gånger under de åren om det inte fanns någon ryggrad eller självständighet hos Perssons ministrar. De lät ju honom bara hållas när han körde ner det socialdemokratiska partiet i botten och till slut fick lämna plats för en borgerlig regering. Nej, det fanns uppenbarligen ingen med kraft nog att bilda en motståndsgrupp inom regeringen, inte heller Schori. Det intressanta är ändå att vi genom Schori faktiskt för första gången får en offentlig bekräftelse av meningsskiljaktigheter. Vi får kanske veta mer i kommande statsrådsmemoarer. Eller var Persson så överjävlig att han valde statsråd som varken kunde säga honom sanningen, stå för en åsikt eller skriva ner vad som hände?
Schori var med säkerhet en utomordentlig diplomat och hade kunnat bli en karismatisk utrikesminister, men jag kan inte riktigt dela hans syn på världen. Hur kan han vara oreserverad EU-vän i skenet av de gamla kolonialmakternas dominans, hur kan han ställa upp på EU:s svenska stridsgrupp som ju bara kan verka tillsammans med Nato? Hur kan han tro att allt blir bättre med USA:s politik bara det blir en president från demokraterna? Lite bättre kan det väl bli, men minns han inte vad Clinton gjorde?
Det var roligt att lyssna på Schori, med hans mjuka Malmödialekt med tydlig hemhörighet i Ribersborgstrakten. Han har också ett elegant språk, med ord som ”draksådd” och ”giftbägare”, sällan hörda i den vanliga politiska debatten. Det brukar vanligtvis vara män som engagerar sig i debatter om internationalism och säkerhetspolitik, men visst var det väl ovanligt andel kvinnor i källaren på Väster i måndags? Och hade de liksom inte en extra glimt i ögonen? Men det är väl bara inbillning från min sida.
Nato-kampanjen går vidare
Kampanjen för svensk Natoanslutning bara fortsätter. I Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan talar man med en röst: gör slut på hyckleriet, ta det naturliga steget, gå med i Nato, sida vid sida med Albanien och Ukraina. Då får vi sitta med vid bordet och få det stora inflytande vi är värda.
Det är en patetisk kampanj, på många sätt. Vad har vi att vinna? Säkerhetsgarantier? Ja men alla säger ju att det är slut med de gamla motsättningarna, det finns ingen konflikt att förhålla sig neutral till, ingen hotar oss. Dvs. samtidigt brukar man hävda att läget blir allt farligare med ett sig rustande Ryssland som t.ex. vill lägga en gasledning i Östersjön. Och inflytandet, vilket är det? USA brukar ju få som det vill i Nato och rätt som det är ska alle man ut och strida, som när man förde krig mot Jugoslavien för att lösgöra Kosovo. Är det den danska politiken där Anders Fogh Rasmussen får hälsa på Bush på ranchen i Texas som är drömmen?
Sanningen är att Sveriges möjlighet att påverka politiken i världen är många gånger större som självständig nation utanför militärallianserna. Det är sant att medlemskapet i EU har minskat våra möjligheter på den punkten, men ännu kan vi njuta en del frukter från Palmeepokens politik. Jag gläder mig åt att en stor majoritet av svenskarna håller fast vid den traditionella linjen som mer eller mindre obruten har tjänat oss väl i snart två hundra år. Men med det borgerliga mediaövertaget i press, radio och tv kan läget dessvärre ändras och det kan gå fort. Det hänger på sossarna och med en Urban Ahlin som främste tänkare på den sidan känns det inte så tryggt. Det är nästan så vårsolen fördunklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar