Mikael Wiehe gjorde en genomgång av de israeliska krigen i Sydsvenskan. Det var en skrämmande krönika om våld och övergrepp. Många har säkert läst den. Men det krävs också en analys av hur och varför Israel handlat som det gjort under de 60 år den israeliska staten existerat.
Den 5 maj 1948 röstade FN för etablerandet av två stater i det dåvarande Palestina. Jerusalem skulle bli en internationell zon, administrerad av FN. Både USA och Sovjetunionen röstade för resolutionen som fick ett brett stöd. Arabstaterna röstade mot.
Israels första krig 1948-49 utkämpades för att bilda en oberoende judisk stat. Någon motsvarande palestinsk deklaration gjordes inte. I stället förklarade några arabregeringar krig mot Israel. Sovjetunionen gav starkt stöd till den nya staten och försåg den med vapen via sin satellit Tjeckoslovakien. Tack vare de tjeckiska vapnen och den bättre utbildade israeliska armén segrade Israel och tillskansade sig ett betydligt större territorium än enligt FN:s delningsplan, inklusive västra Jerusalem. Cirka 700 000 palestinier fördrevs. Deras land övertogs av judiska israeler. Övriga delar av Palestina inkorporerades i de kringliggande arabstaterna.
Under det kalla kriget vände sig Israel från Sovjetunionen och krävde att bli en fullvärdig medlem av västvärden politiskt och kulturellt.
Frankrike befann sig i krig med befrielserörelserna i sina tre nordafrikanska kolonier och fann i Israel en användbar allierad. Frankrike försåg Israel med vapen. Mot USA:s vilja utvecklade Frankrike ett eget kärnvapen. Israel fick hjälp att börja bygga en israelisk kärnvapenanläggning.
1956 angrep Israel tillsammans med Frankrike och Storbritannien Egypten. USA motsatte sig kriget och tvingade de tre angriparna att avsluta det.
Algeriet vann självständighet 1962. Frankrikes samarbete med Israel blev en belastning i försöken att skapa bättre relationer med de tidigare kolonierna i Nordafrika. Det gav USA tillfälle att stärka banden med Israel. Israels seger i sexdagarskriget 1967 vanns med amerikanska vapen.
Israel hade nu ockuperat hela det tidigare Palestina plus det egyptiska Sinai och de syriska Golanhöjderna. Den nya juridiska enheten blev Israel och dess ockuperade områden. Israel etablerade judiska bosättningar i de ockuperade områdena.
Israels seger förändrade världsjudendomens attityd till den israeliska staten. Många judar hade tidigare varit skeptiska mot den nya statsbildningen. Dess framgångar och seger på slagfältet gjorde judarna stolta. De genomförde stora propagandakampanjer i USA och Västeuropa för att uppnå politiskt
I Yom Kippurkriget 1973 försökte arabstaterna återvinna det de hade förlorat, men Israel segrade med amerikanskt vapenstöd. Därmed upphörde arabstaterna att spela huvudrollen. Egypten och Jordanien erkände så småningom Israel.
Samtidigt framträdde PLO, den palestinska befrielserörelsen, som Israels viktigaste motståndare. Under lång tid vägrade Israel att förhandla med PLO och dess ledare. Man i stället mförtryckte i stället palestinierna med våld, det som Ehud Barak brukar kalla den israeliska järnnäven.
1987 började den första intifadan, ett uppror bland palestinierna på de ockuperade områdena. Intifadan kom att vara hela sex år. Den tvingade Israel och USA att förhandla med PLO. Förhandlingarna ledde till Oslo-överenskommelsen 1993. En Palestinsk myndighet på delar av de ockuperade områdena skapades.
Själva Osloöverenskommelsen var på sikt mindre betydelsefull än det intryck intifadan gjorde på världsopinionen. För första gången fick tvåstatslösningen ett seriöst stöd i västvärlden. Kritik riktades mot Israel för dess våld mot palestinierna. Om Israel hade satsat på en tvåstatslösning vid denna tid hade en uppgörelse sannolikt uppnåtts.
Israel har alltid legat ett steg efter. Det hade varit möjligt att förhandla med Nasser, men Israel vägrade. Det hade varit möjligt att nå en uppgörelse med Arafat, men Israel vägrade. Efter Arafats död tillträdde den svage Mahmoud Abbas och det militanta Hamas vann valet 2006.
Nu har Israel invaderat Gaza för att förgöra Hamas. Vilken ny organisation framträder om försöket lyckas? Sannolikare är att Israel misslyckas att utplåna Hamas. Är i så fall en tvåstatslösning fortfarande möjlig? Både palestinierna och världsopinionen rör sig mot tanken på en enstatslösning. Det skulle givetvis innebära slutet på det sionistiska projektet.
Israels strategi håller på att upplösas. Järnnäven har inte längre framgång, lika litet som den haft det för George Bush i Irak. Kommer USA:s stöd att bestå i framtiden? Det är långt ifrån säkert. Kommer världsopinionen fortsätta att stödja Israel? Mycket talar mot det. Kan Israel skapa en ny strategi som förvandlar landet till en integrerad del av Mellanöstern i stället för att fungera som en västlig utpost i en fientlig arabvärld?
Det är mycket sent för en sådan förändrad strategi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar