2009-04-29

Taktik och strategi av Lucifer

Den pigga nättidskriften Dagens Arena skriver att moderaterna ägnar sig åt triangulering i stor skala. Triangulering är ett begrepp som jag tror infördes av en av Tony Blairs spindoktorer i Storbritannien och som sen dess prövats flitigt. Idén är att man blandar sitt eget vanliga partibudskap med en rejäl dos av huvudmotståndarens och på så vis tar vinden ur segeln för denne. Det hela är väl tänkt ligga ett tvådimensionellt politiskt plan och de tre ståndpunkterna: den egna gamla, motståndarens och den egna nya bildar då en triangel.
Och visst, de nya moderaterna har verkligen triangulerat och det var så de vann förra valet. ”Det nya arbetarpartiet” handlar om just detta: tal om vård, skola, omsorg och hyllandet av de svenska kollektivavtalen. Såvitt jag har förstått var det Anders Borg som var huvudupphovsman och han fortsätter i samma stil. Partisekreterare Schlingmann gör detsamma, om än inte lika övertygande. Det senaste var att man gav AP-fonderna i uppgift att verka mot optioner i de företag man äger aktier i. För Lars Ohly var det bara att säga att nu gjorde han vågen för regeringens linje.
Jag är inte säker på att de lokala moderaterna runt om i landet har det så lätt för den nya linjen. Här i Lund var moderaterna länge kända för att vara ljusblå, men de har sprungits om av utvecklingen, åtminstone om man ska döma av deras uppträdande i fullmäktige. Det handlar där snarare om klassisk högerpolitik och det hoppas jag ska bringa dem på fall vid nästa val.

Enterismens återkomst?
Men här gäller det naturligtvis att försöka hitta nya grepp för oss andra. Lite triangulering kan man kanske tänka sig: tala för lag och ordning, bort med skräpet på gatorna, sköt om parkerna kan väl vara en liten början för oss till vänster. Men ska man nå riktigt långt krävs förstås kraftigare grepp. Då erinrar man sig, i varje fall sina mera uppsluppna stunder, den klassiska trotskistiska taktiken enterism. Den går ut på att man går med i motståndarens parti och där bedriver underminerande politik. Om man t.ex. kunde förmå unga vänsterister, som nu lockas av AFA och liknande hetsporrar, att i stället gå in i MUF. Där kan de antingen bedriva allmän våldsverkan och på så vis sänka moderaterna eller driva moderaterna vidare i tangentens riktning och föreslå samarbete med t.ex. r-arna med intressanta resultat till följd. Här svindlar dock tanken för att inte tala om omdömet.

En självuppgörelse
Håkan Arvidsson, den kände memoarförfattaren, har lockats skriva en recension av Gustav Fridolins 80-talistbok”Blåsta” på debattsajten Newsmill. Rubriken är ”Det är vi 40-talister som är de lurade”, vilket inte riktigt har täckning i hans text. Givetvis tar generationskriget fart. Fridolin menar att 80-talisterna upplevt en allt fattigare offentlig sektor och till det arbetslöshet och bostadsbrist. Men Håkan gillar Fridolin och boken, säger ”Äntligen!” och uppskattar den som fylld av ”rättmätig vrede och indignation”. Han känner igen sin egen ungdomliga upprördhet.
Jag har inte läst boken, men läste Fridolins förra, ”Från Vittsjö till världen” och den gjorde intryck. Men det intressanta är vad Arvidsson säger sen. ”Min generation lurade oss själva genom en brist på realism och uppskattning av den situation under vilken vi levde. … Det samhälle som förmodligen har varit det mest trygga och mest rättvisa samhälle historien har känt. Vi köpte marxismens paranoida världsbild och lade hela vår energi på att leta orättvisor som inte fanns. … När vi så fick de kriser vi som unga längtat efter var vi resignerade och förlamade. Det är så sorgligt så man kan gråta blod.”

En kritisk och konstruktiv gärning
Ja, nog finns det en äkta självrannsakan i sådana ord och det finns ingen anledning att neka Arvidsson den. Det plågsamma är att han gör sig till tolk eller åtminstone uppfattas som så för hela 68-generationen. Marxismens paranoida världsbild? I dessa dagar när den gediget kapitalistiska krisen skakar världen? Letade vi orättvisor? Vietnam, Sydafrika! Och det svenska klassamhället som var så uppenbart för var och en som inte var förblindad. Arvidsson får faktiskt också ett mothugg i en läsarkommentar som berättar hur eländigt det kunde vara. Den som växte upp då fick alls inte”allt serverat på silverfat” som Arvidsson säger.
Det är möjligt att man i Arvidssons KFML-kretsar längtade efter kriser. Vad jag kan säga är att de jag känner förvisso förväntade sig att kriser skulle komma, men längtade? Vad som hände på 1980-talet var ju att den nya vänstern tog sig an ett kritiskt samhällsbyggande i den miljö där den fanns. Tusentals människor som tränats i politiskt gräsrotsarbete i FNL-rörelsen började jobba med jordnära saker som barnomsorg och bostadsfrågor. Många gick in i VPK som här kom att göra ett utomordentligt arbete, t.ex. inom Lunds kommunalpolitik. Andra spred sig över landet och gjorde insatser var och en på sin ort. Det var det som hände: kunskaperna från Gramsci m.fl. omsattes i praktiskt arbete, de forna teoretikerna satte sig att jobba med vatten- och avloppsfrågor. Av de aspirerande revolutionärerna blev mycket snabbt reformister och i praktiken vänstersocialdemokrater. Det måste vara de erfarenheterna Arvidsson saknar.

Applåder från höger
Inte oväntat får Arvidsson starka applåder från höger i nätkommentarerna till sin artikel:
”Sent skall syndaren vakna. HA har medvetet medverkat till det rådande tillståndet i Sverige. Grava vänsterfasoner och stöttande av den socialdemokratiska politiken som har försatt Sverige i dagens situation.” (Bodil Ahlberg)
”Genom att ni stött (s) i vått och torrt har ni fått den situation som ni beklagar. Ni förstod inte hur destruktiv den eviga (s)-märkta flumpolitiken har ställt till det i det fina Sverige som ni tog över. Kan bara nämna: Skatteblodsugarpolitiken, bidrags- sjukpennings- förtidspensions­eländet, ohämmad och havererad flykting- och integrationspolitiken, flum-skolan, lag-och-oordning etc etc i all oändlighet. Tack 40-talister för allt detta.” (Munin)
”Det vore tacknämligt om de generationer som surfat fram genom livet på industrialismens räkmacka i likhet med artikelförfattaren insåg det elände deras röda agenda medfört och snarast gjorde bot.” (A.Persson)
Ja, så där håller de på.

Skippa årgångsvinerna!
Men det finns faktiskt också tecken på en annan hållning. Det får bli ett sista citat: ”Jag tycker att Arvidsson ska skippa årgångsvinerna och ge sig ut bland ungdomar, gamla 68-radikaler och andra som fortfarande kämpar för solidaritet och en bättre värld. Att ockupera ett kommunhus som protest mot nedskärningspolitiken är en bra idé. Eller varför inte ett bankkontor? Det är rätt att göra uppror. Det behövs fler pensionärer på barrikaderna.” (Kjell Johansson)
Det tycker jag var bra sagt. Man kan omsätta det i handling och gå med i årets förstamajdemonstration som i Lund börjar samlas på Stortorget kl 14, men väl inte kommer iväg förrän framåt 15. Jag har förstått att det blir en hel del röda fanor och därtill en blåsorkester som spelar Internationalen m.fl. klassiker. Första maj är nämligen inte bara retro.

Inga kommentarer: