Israel – ett särfall bland stater? av Bertil Egerö

För inte så länge sedan utspelades en tennismatch i Malmö, som något påminde om Båstadmatchen mellan Rhodesia och Sverige för trettio år sedan. Ett israeliskt lag spelade mot ett svenskt, i efterdyningarna av det israeliska övergreppet mot Gazaremsans befolkning. Inom Röda Kapellet såg det till en början självklart ut att vi skulle delta i manifestationer mot matchen. Så höjdes några avvikande röster, och snart var diskussionen i full gång. Faktiskt en av de få politiska diskussioner som jag upplevt i den orkestern sedan jag gick med 1990.

Debatten bidrog till att Röda Kapellet inte spelade, och diskussionen tonade av. Hos mig förstärkte den en fråga som jag närt länge: hur ska vi kunna enas om vad vi diskuterar? Den aktör jag förhåller mig till i konflikten mellan Israel och dess omedelbara omvärld är staten, den israeliska staten. Trots att Israel är en av religion sammanhållen nation, ser jag staten som en sekulär aktör med säkerhetspolitiska intressen, d.v.s. som vilken stat som helst. Liksom USA, Frankrike och en del andra ’demokratier’ förenar den ett visst mått av inre demokrati med dess raka motsats i sin utrikespolitik.

Det finns ett helt annat sätt att se på Israel, och det är nationen, den judiska gemenskapens hemland, den enda plats där judar kan hoppas få leva det anständiga liv Europa förmenar dem (en formulering lånad från Kenneth Hermeles diskussion av "Judehatets svarta bok" i SDS för ett år sedan). Med den utgångspunkten kan kritik av Israels politik tolkas som en kritik av den judiska nationen – anti-sionism, en hållning gränsande till antisemitism.

Den senaste tidens debatt om Eritrea och Dawit Isaak har bjudit på intressanta inslag. Michela Wrong, vars bok ”We didn’t do it for you” är den i särklass bästa analysen av bakgrunden till dagens Eritrea, lade ett tungt ansvar på västvärlden, men sade också att det inte fritar den eritreanska regeringen från ansvaret gentemot sitt eget folk – en kritik som Kenneth en gång uttryckte gentemot den moçambikanska Frelimo-regeringens politik gentemot mycket starkare grannar. Samma kritik borde kunna riktas mot den israeliska statsledningen.

Går det då att hålla isär stat, nation och – i detta fall – den internationella judiska gemenskapen? Det är svårt. De judiska församlingarna åtminstone i västvärlden verkar reagera emotionellt mer än intellektuellt på varje kritik av Israel, som vore den ett utslag av antisemitism. Därmed stäcks möjligheterna till en rationell debatt om Israel och palestinierna. Det utanförskap från internationell rätt och regler för FN-gemenskapen som den israeliska staten länge har praktiserat är omöjligt att analysera och förstå, eftersom det inte kan lyftas fram till diskussion.

Jag tycker mig förstå att även israeler är oroade över den brutalisering, den dehumanisering av det israeliska samhället som den statliga politiken mot palestinier leder till. Den oron borde kunna delas av judiska församlingar inte minst i västvärlden, och leda till en ordentlig eftertanke om deras egen roll i den urartningen.

SvD kör just nu en artikelserie om manlig omskärelse. Där lär jag mig att mer än hälften av alla gossebarn i USA omskärs – faktiskt en nedgång från 60-talets uppskattade 90%. Jag får också bekräftat att omskärelse av gossebarn är en lika helig sak i den muslimska som i den judiska gemenskapen. Trots det ses den av de judar som framträder i SvD som en identitetsfråga – ”ett sätt att markera in i köttet att det är en judisk pojke”. En pojke som lika gärna kunde ha fötts i en muslimsk familj.

Med det slagets tolkning är våra judiska gemenskaper kanske inte kapabla till annat än ett oreflekterat försvar av Israel, i krig liksom i fred. Den dröm jag när kanske aldrig kommer att realiseras: att judiska församlingar försöker klargöra hur den israeliska statens politik påverkar hela den judiska gemenskapen och dess förhållande till sin omvärld. Och att den eftertanken leder dem till att kräva att staten tar ansvar för sina handlingar och deras vidare konsekvenser långt utanför sina idag reellt existerande gränser.