Staten och skolan av Gunnar Stensson

Det största strukturfelet i Lunds skolor för närvarande är den direkta skolpengen som tar för liten hänsyn till elevers behov när pengar fördelas till skolan. Elever med funktionsnedsättningar och annan etnisk bakgrund missgynnas. Systemet gynnar etableringen av friskolor på kommunala skolors bekostnad. Försöken att skapa elitklasser leder till sortering och segregation i skolorna. (Se pressklipp från Efter Arbetet på annan plats). Konkurrensen om elever som är en konsekvens av det fria valet leder till en snabbt ökande betygsinflation i Lund och Sverige. Den bidrar till den likvärdiga svenska skolans sönderfall. Betygsinflationen brukar redovisas i pressen.

Förslaget till ny skollag: ökad statlig styrning
Strukturfelen förekommer givetvis inte bara i Lund. De gäller hela den svenska skolan.
Det är knappast någon hemlighet att jag var motståndare till kommunaliseringen. Skolorna blev allt mindre likvärdiga. Nedgången blev brantare när friskoleprofitörerna bredde ut sig med förföriska mutor, valfrihet och vinstmaximering. Ett skoltivoli.
I förslaget till ny skollag som kommer inom kort föreslår Jan Björklund att kommunernas skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Staten ska ha en skolplan och en mäktig Skolinspektion ska se till att den uppfylls.
Jag förstår att Jan Björklund menar att detta ska ske samtidigt som nuvarande valfrihet och friskolesystem tillämpas. Jag betvivlar att det är möjligt. Skolan kommer i varje fall att förändras i grunden. Och det är bra.

Staten huvudman
1927 kom principbeslutet om gemensam bottenskola för alla barn. Skolplikt. Mina föräldrar hade läst isolerade i sina hem. Det skulle ingen göra längre. Alla barn skulle gå tillsammans. Det var ett historiskt beslut! Jag var minus sex år.
Min medvetna uppskattning av staten som huvudman för skolan härrör från 50-talet då statliga beslut om enhetsskola och senare grundskola revolutionerade utbildningen i min fattiga hemkommun Älghult. Ecklesiastikminister Edenman (det var fortfarande den kombinerade utbildnings- och kyrkoministerns titel innan kyrkan skildes från staten) gick i spetsen för de socialdemokratiska skolreformerna.
Han utnämnde senare mig till ordinarie lärare. Det var ett nationellt uppdrag. En lärare företrädde staten.
Sin fulländning nådde den svenska grundskolan med läroplan för grundskolan, lgr 69, som utbildningsminister Olof Palme presenterade omedelbart innan han blev socialdemokratisk partiledare och svensk statsminister.
Under 60-talet var jag verksam i Öjebyn i Norrbotten och såg med vilken entusiasm man där drev igenom reformerna steg för steg. Minsta landsortsskola skulle vara likvärdig med alla andra skolor i landet. Läroplaner och kurser var riksomfattande. Lärarutbildningen enhetlig. Som norrbottning kunde en pappa flytta med sina pojkar och flickor till exempelvis Eskilstuna (vilket många gjorde) och se barnen fortsätta med sina grundskolekurser i svenska, geografi, samhällskunskap och historia med samma läroböcker och på ungefär samma ställe i kursen som i Norrbotten.
Det underlättade förstås också den politik som i Norrbotten kallades AMS, Alla Måste Söderut. Men det borgade för likvärdighet och rättvisa. Naturligtvis var kritiken från alla dem som förlorade sina privilegier våldsam liksom från utbildningsfientliga kommuner som såg sina skolkostnader stiga. Men debatten var nyttig och nödvändig.
På Heleneholmsskolan i Malmö arbetade jag under 70- och 80-talet med den femgradiga betygsskalan och dess stränga kriterier (som jag ofta opponerade mig mot). Betyg sattes med utgångspunkt från centrala prov. Man måste skriftligt motivera varje avvikelse från provbetyget. Betygskonferenser upptog många långa kvällar i slutet av terminerna och vållade många konflikter mellan lärarna. Men de var omsorgsfulla.
Så kom gymnasiereformen på 80-talet, mindre genomgripande och mindre nydanande. Mindre uppmärksammad. En försämring var att gymnasiet skildes från grundskolans högstadium.
Tidigare hade man sett högstadium och gymnasium som en enhet. Lärarutbildningen var anpassad till den synen. Det var en fortsättning av det gamla läroverksperspektivet med realskola och gymnasium i samma enhet, en åttaårig utbildning.
På Heleneholmsskolan, som var försöks- och demonstrationsskola för Lärarhögskolan, hade vi tidigare haft samma elever från grundskolans högstadium fram till studentexamen. Det var en organisation med många fördelar. Nu finns det elever som byter skola flera gånger per läsår. Det kallas valfrihet.
Skolreformerna genomfördes av staten. Kommunerna hade att tillämpa dem.

Kommunaliseringen
Men på 90-talet kommunaliserades skolan. Jag argumenterade mot kommunaliseringen i Ny Dag, tror jag, och på andra håll. Jag demonstrerade mot den en mörk kväll på Kyrkogatan i Lund. Men Ylva Johansson stödde till slut Göran Persson, trots sannolikheten att kommunaliseringen skulle drabba de svagaste grupperna och landsändarna. Hon lämnade senare V och hamnade i socialdemokratiska regeringar.
Så småningom tvingades jag gilla läget. Jag var ledamot i skolstyrelsen och senare utbildningsnämnden i Lund under hela 90-talet. Vi ansträngde oss att ordna allt till det bästa för Lunds elever. Bland annat genom att producera alltmer förfinade skolplaner och framför allt kvalitetsredovisningar.
Den kommunala skolplanen blev aldrig bra. Inte ens de politiker som kompromissade ihop den var nöjda. Däremot fungerade lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar väl och skulle mycket väl kunna fortsätta och vidareutvecklas med staten som huvudman.
Den skolplan för Lunds skolor som ska antas av fullmäktige nu i juni är produkten av en ändlös politisk dragkamp. Den kommer sannolikt omedelbart ifrågasättas.

Lunds trånga horisont
Jag anpassade mig till det reellt existerande systemet. Riktigt korrumperad blev jag 2002 när jag blev ordförande för Utbildningsnämnden. Tjänstemännen på skolkansliet var professionella och mycket trevliga liksom nästan alla rektorer och skolledare. Vi satsade gemensamt på att göra Lund till bästa skolkommun.
Korrumperad, vad menar jag med det? Jo, jag såg ju mycket väl skolans sönderfall i Skåne och Småland och Norrbotten och hela Sverige. Jag såg att skolan blev mindre och mindre likvärdig. Jag kunde konstatera att kunskapsnivån sjönk på många håll.
Men jag var som sagt korrumperad. För mig blev Lund den trånga horisonten. Skolan i Lund var bra. Med kvalitetsredovisningar och stränga granskningar höll vi nivån uppe, i den mån det var nödvändigt med tanke på akademikerbefolkningen och de högt kvalificerade lärarna i Lund, som klarade att hålla en hög kvalitet på egen hand.
Jag blundade för missförhållandena på andra håll eller rentav triumferade, när jag märkte hur mycket bättre skolan i Lund var jämfört med t ex den i Kävlinge. Jag gladdes över att skolan i Kävlinge inte var likvärdig med skolan i Lund.

Staten huvudman
Nu har Jan Björklund, den svenske rikspolitiker jag kanske är allra mest kritisk mot, i det nya förslaget till skollag sagt att lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Först reagerade jag som lokalpolitiker. Detta var ju kvalitetsinstrument som vi ägnat så mycket arbete åt! Björklunds förslag var dumt och odemokratiskt! Som vanligt.
Sedan blev jag mer grubblande. Likvärdighet. Statliga åtgärder mot betygsinflationen och det därmed förenade geschäftet på elevernas bekostnad. Statlig styrning, minskning av antalet alternativ, statlig kvalitetskontroll. Hur förhöll sig Björklunds partikamrater i Lund till förslagen i den kommande skollagen? Hur stämde de med deras entusiasm för luftiga alternativ, självreglerande resursfördelning och bifall till alla slags friskolor?
Detta kunde kanske vara ett steg i riktning mot att ge tillbaka staten huvudmannaskapet för skolan. Det är ju ett system som prövats och som fungerat bra i mer än hundra år. Medan kommunaliseringen och valfriheten på mindre än två decennier fragmentiserat och gröpt ur den svenska skolan och gjort den till ett byte för marknadens vargar. Med staten som huvudman kan skolorna åter bli likvärdiga.
Skolinspektionen ska ju inte bara kritisera utan rentav kunna stänga värdelösa skolor, såväl friskolor som skolor i kommunal regi. Och alla dessa meningslösa kurser och valmöjligheter ska bort enligt förslaget till skollag!
Även där har jag varit korrumperad och en gång mot ersättning i pengar fifflat ihop en kurs i skitämnet ”Turist-tyska”. Hoppas den är försvunnen för alltid!

Som på Klostergårdsskolan
Det är med blandade känslor jag läser Jan Björklunds kommentarer till förslaget till ny skollag som snart presenteras. Den nya skollagen har varit väntad och efterlängtad under hela 2000-talet. Arbetet påbörjades under den förra mandatperioden. Jag är misstänksam. Men jag välkomnar debatten!
Jag kommer aldrig att acceptera elevsortering och elitklasser. Principen är sammanhållna klasser för jämlika studerande. På den punkten är jag omutbar.
Jag var angelägen att hålla mina egna barn borta från allt som luktade socialt urval under deras skoltid. Jag var övertygad om att det var bäst för dem att möta en verklighet där alla nivåer, samhällsklasser, politiska ideologier, religioner och kulturer var representerade. Som på Klostergårdsskolan med dess 21 nationaliteter som på fredag genomför sitt internationella karnevalståg.
Som suverän lärare, utnämnd av en ecklesiastikminster, bärare av ett nationellt uppdrag, avskydde jag tanken att styras av en rektors eller kommunpolitikers idiosynkrasier och fördomar. Makten över mig och över skolan skulle finnas på avstånd och vara abstrakt, rationell och regelstyrd. En statlig, likvärdig skola med klara kunskapsmål och sociala mål, styrd av lagar, var och är vad jag vill ha.