Varför reagerar Israel så hårt på artikeln om organhandeln? av Bertil Egerö

Under veckan som gått har en till synes rak fråga om illegal organhandel i Israel lett till våldsamma retoriska reaktioner från Netanyahus regering. Den avstår från officiell kritik av sin svenska motsvarighet, men lyckas fokusera svenska medias uppmärksamhet på – nej, inte organhandeln och de ytterst allvarliga frågor som rests, utan – huruvida Aftonbladet ägnar sig åt antisemitism.
Donald Boströms artikel i AB baseras på att han 1992 personligen kunde dokumentera en makaber händelse som gav honom grava misstankar om handel med mördade palestiniers organ, och på hans intervjuer med ett stort antal drabbade familjer som var övertygade om att deras söner använts för organhandeln innan de dödats. Den koppling Boström i artikeln gör till den i år avslöjade amerikanska organhandeln med länkar till Israel är i form av en fråga; Boström förordar att ICJ, den internationella domstolen i Haag, genomför en ordentlig utredning.
Frågeställningen är inte ny. Som Gunnar Stensson berättade i VB förra veckan har uppgifterna om händelsen 1992 i boken Inshallah 2001 inte vederlagts – men de har inte heller lett till internationella krav på utredning. Det är helt förståeligt att Boström på nytt försöker få världen att uppmärksamma frågan. Det ser ut som att han lyckats –
Dvs om inte israelerna genom sin mediakampanj vinner slaget om vår uppmärksamhet. Referenser till nazismen, tal om antisemitism, beskyllningar att artikeln vilar på rykten – alla knep utnyttjas för att dra vår uppmärksamhet från sakfrågan. Men det slagets argument om just denna fråga kan bara på sikt försvaga den israeliska saken. Vi omhuldar yttrandefriheten, många bland oss undrar vad som egentligen ligger bakom de vettlösa beskyllningar Netanyahus regering ägnar sig åt. Varför erbjuder de sig inte att själva utreda frågan? Varför fångar de inte upp misstankarna om länkar till organhandeln i USA och klarlägger om dessa har någon grund?
I en brännpunktsartikel i SvD i onsdags argumenterar den israeliska kolumnisten Gideon Levy från Haaretz argumentera att artikeln var dålig, men också att de israeliska reaktionerna skadat Israel mer än någon tidningsartikel kunnat göra. Stämmer det har ju Boström lyckats. Han har lyckats med att få vår egen regering att inte vika sig för Israel, och därmed öppna för hela EU att ta ställning: visst måste yttrandefriheten försvaras mot en stats auktoritära krav på kontroll av media. En kil i den tystnadens politik som inte brutits ens av det fruktansvärda övervåldet mot Gazaremsan i vintras. Därmed tjänar Boström och AB på sikt den palestinska saken.
Bertil Egerö

PS.
En av de mest anmärkningsvärda detaljerna i den mediala uppmärksamheten är att ingen ännu har poängterat de palestinska vittnesbördens värde i sakfrågan. Det är som om palestiniernas upplevelser, kunskaper och slutsatser helt saknar värde i internationell debatt. En skandal i sig, i det Sverige där så många sympatiserar med palestinierna i deras kamp för likaberättigande med israelerna. Att Palmecentret i onsdags arrangerade en diskussion om de illegala israeliska bosättningarna, utan en enda representant för palestinierna i panelen, bekräftar hur illa det står till.
DS