Bra krig – dåliga krig av Gunnar Stensson

USA:s överbefälhavare i Afghanistan begär fler soldater utöver de 30 000 som Obama redan förstärkt Nato-styrkan med. Annars hotar ett nederlag.
Det är inte USA:s första nederlag. USA har inte segrat i en enda större militär konfrontation sedan 1945. Den största beträffande truppantal, kostnad och politisk betydelse var Vietnam. USA förlorade kriget.
De andra fyra var Koreakriget, det första Gulf-kriget, invasionen i Afghanistan och den andra invasionen i Irak.
Koreakriget och det första Gulfkriget slutade oavgjort. Situationen efteråt var politiskt sett densamma som när de startade.
Jag tror, skriver Wallerstein i en krönika den 15 september, att oavgjort blir historiens dom också över utgången av den andra invasionen i Irak. Och USA håller uppenbart på att förlora kriget i Afghanistan. USA kommer inte att vara starkare efter kriget än när det startade, snarare motsatsen.
Skiljelinjen i amerikansk politik går inte mellan anhängare och motståndare till imperialism utan mellan sådana som är starkt interventionistiska och sådana som tror på ”fort Amerika”. De sistnämnda kallades förr isolationister. Isolationister är inte antimilitarister. Tvärtom är de anhängare till militära investeringar. Men de är skeptiska till insatser i avlägsna delar av världen.
Knappast en enda amerikansk politiker är beredd att kräva någon betydande reduktion av de militära kostnaderna. Det är därför de betonar skillnaden mellan bra och dåliga krig. När de kritiserar militära insatser i dåliga krig hävdar de att det finns andra sammanhang där man kan göra bättre bruk av militären.
Republikanerna brukar betecknas som ”hökar” och demokraterna som ”duvor”. I själva verket är demokratiska administrationer ofta mer benägna att engagera sig i militära interventioner än republikanska. Exempel på detta är Vietnamkriget och Koreakriget.
Ändå brukar demokraterna beskyllas för att vara förrädare, sådana som förlorar land till fienden, förr i världen till Sovjetunionen, nuförtiden till ”terroristerna”.
Obama skickar troligen fler soldater till Afghanistan. Och Afghanistankriget kommer att sluta som Vietnamkriget. Men utgången i Afghanistan blir värre än den i Vietnam, för i Afghanistan finns det ingen enhetlig fiende att överlåta makten till.
Wallersteins hopp står till en förändring – change – inom det amerikanska folket. Om USA förlorar alltför många krig vaknar dess medborgare kanske till insikten att USA:s militära ingripanden utomlands och ofattbara militära kostnader hemma inte är lösningen på landets problem utan de största hindren för USA:s nationella överlevnad och välstånd.