I föregående veckoblad har Anders Davidsson synpunkter på min kritik av tidningens Flammans artiklar kring Afghanistan. Anders Davidsson inleder med orden ”Nej, det är inte som förr, ändå ekar det från det förflutna.” Min spontana kommentar är att Davidsson antingen inte läst mitt inlägg i Flamman eller per automatik/medvetet missuppfattar inlägget.
En så fullständig bild som möjligt är
Jag har inte, som Anders Davidsson påstår, sagt att man skall ”ha fokus på det positiva” och undvika, ”inte störas av det som blivit värre eller bara fortfarande är riktigt illa.” Det jag vänder mig mot är ensidigheten i den rapportering som sker i till exempel Flamman. En rapportering som talar om militära övergrepp, misslyckanden i att bygga upp en fungerande demokrati och korruption samtidigt som inget nämns om de framsteg som ändå sker. De bakslag och övergrepp som inträffar skall naturligtvis rapporteras men inte enbart detta.
Det jag saknar är en rapportering som ger en så fullständig bild av utvecklingen som möjligt är. Rapporteringen skall vara ärlig och ta upp både negativa som positiva tendenser så att denna blir trovärdig och användbar. I TV:s reportage förmedlas då och då helt andra bilder. Bilder som visar på förbättringar för människor och en återvändande tro på framtiden.
Som väl är, är jag inte ensam i min reflexion över vänsterns och andras bilder av utvecklingen i Afghanistan. Svenska Afghanistankommitténs pressekreterare ser en fara i en ensidig mörk media rapportering. ”Självklart är situationen i Afghanistan långt ifrån bra. Det är en mycket lång väg kvar. Men det sker framsteg, finns möjliga vägar och dagligen sker fantastiska förbättringar för män, kvinnor och barn.” Generalsekreteraren för SAK tycker att rapporteringen koncentreras för mycket på den militära konflikten och nyheterna kring stridigheterna. ”Man lyfter fram för lite av behoven och framgångarna inom den civila utvecklingen i Afghanistan. Vi ser många utmaningar, men också många framsteg som görs.”
Det eventuellt positiva (den här gången)
Det är naturligtvis bara folket i Afghanistan som kan säga vad som är bättre respektive sämre i dag jämfört med situationen 2001 när talibanerna hade makten. Enligt opinionsmätningar i Afghanistan stöder en stor majoritet, det har nämnts 70 procent, att utländsk trupp skall vara kvar tills hotet från talibanerna undanröjts. I TV visas även intervjuer med personer som säger att det blivit bättre. Afghaner i Sverige, senast på det av SAK arrangerade mötet i Lund, säger också de att den utländska truppen inte kan tas hem nu.
I mitt inlägg i Flamman tar jag upp de förbättringar som skett vad gäller kvinnors situation och delaktighet i politiken. I borgerliga tidningar kan jag läsa att det idag går sju miljoner barn i skola och av dem är 37 procent flickor. Under talibanernas sista år gick färre än en miljon i skola, alla pojkar. Samma uppgifter ser jag i tidningen Afghanistan Nytt som även beskriver hur barna- och mödradödligheten drastiskt minskat.
Jag frågar mig då varför man i vänsterpress och eller i inlägg i veckobladet inte kan skriva ett ord om detta. Vem eller vad tystar nyhetsförmedlingen?
Ekon från det förflutna
Anders Davidsson skriver vidare; ”Inte vet jag om Lars-Anders Jönsson då hörde till dem, men idag håller han upp en spegel mot dem som då försökte tysta oss som protesterade mot övergreppet på Afghanistans folk.”
Ja spekulera och misstänkliggöra är ju inte svårt att göra, allt i gammal god 70-tals stil.
Som väl var fann jag en hel del inlägg och annat från denna tid sparat i min källare.
I december 1979 gick sovjetiska trupper in i Afghanistan. Vid denna förflutna tid var den politiska debatten mer ideologisk präglad jämfört det som gäller idag. Det fanns ett SKP som betraktade Sovjetunionen som en kapitalistisk/ imperialistisk stat vid sidan om USA och det fanns på andra sidan ett APK som förde en prosovjetisk linje. Den sovjetiska inmarschen i Afghanistan fördömdes av alla partier med undantag för APK och kpml(r). Tidningen Flammans rubrik efter invasionen löd ”Kontrarevolutionen har avvärjts i Afghanistan.” (Kanske bäst att klargöra. Uppgiften från Flamman är hämtat från nätet och inte från mitt källararkiv.)
Det största vänsterpartiet VPK manövrerade mot en position fri från ”förebilder” som Sovjet och Kina. Då det inom partiet fanns de som fortfarande hade sympatier med Sovjetunionen innebar denna väg risker för avhopp till det parti som tydligt sympatiserade med Sovjet.
Själv hade jag dessa år arbete i Kalmar och Kalmar låg och ligger än idag cirka 30 mil från Lund.
I de inlägg jag gjorde uppmanade jag till ett mera kraftfullt agerande från vänsterpartiet. Partiets uttalanden lokalt borde göras tydligare och utelämna alla omskrivningar. I den situation som då rådde handlade det i mycket om att säkerställa att vänsterpartiet fortsatte sin kurs som ett oavhängigt parti som aldrig skulle acceptera sovjetiska inblandningar och militära övergrepp mot sina grannländer. Detta hot från Sovjet blev ju snart åter aktuellt när Polens arbetare ifrågasatte den polska regimen.
Nu är utrymmet i VB inte oändligt. Jag har mina minnen och dokument och det finns säkert de som skulle ge en annan beskrivning av det historiska avsnittet.
Att tysta debatten
Jag var en av dem som kom på Afghanistanveckans möte om svensk trupp i landet eller inte.
Nu blev det aldrig någon debatt. På min fråga svarade Lotta Hedström att man ville undvika batalj. Slutsatsen måste vara att någon eller några av de inbjudna från Folkparti, SAK, och Svenska Freds ville undvika en reell debatt om ett hemtagande av svensk trupp med Afghanistansolidaritet och att alla därefter blivit överens om detta. Är detta inte att tysta debatten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar