Varför genomfördes inte välfärdsstaten mens tid var?
Jag har tidigare i dessa spalter spått att Socialdemokratin gjort sitt sista val över 30 %. Jag är stärkt i min tro, S söker sig nu mot mitten och jag tror inte man lyckas. Det finns redan fyra partier som slåss om mittenväljarna, fem med Miljöpartiet. S har helt enkelt tappat sin hegemoni. Det går inte längre att i debatten föra fram de reformer som skett under S-regeringar. Den välfärd som uppstått under S-regeringar ses idag som självklart, vårt goda pensionssystem har ju dessutom, orättvist, hamnat i onåd. Mer om detta i en senare artikel.
Varför genomfördes inte välfärdssamhället fullt ut?
Jag tror att S helt enkelt inte har velat. När jag nu hör retoriken från ledande sossar så förstår jag bättre varför ingen tydlig vänsterreform har skett de senaste 20 åren, från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson. Tvärtom har ju samhället dragits isär, även under de 12 år S satt i regering, 1994-2006.
”Det skall löna sig att arbeta menar” Thomas Östros. ”Hela politiken skall gå ut på att fler skall arbeta mera” påstår Ylva Johansson. Det är jobblinjen som gäller säger någon. Gemensamt för högersossarna, dit räknar jag inte Veronica Palm, är att ingen pratar om bättre jämställdhet eller jämlikhet. Tvärtom, att det skall löna sig att arbeta betyder att man vill göra det bättre för medelklassen, som skall få förbättringar. Jag menar, sen när är det inte lönt att arbeta? Jag noterar att det är en gammal FP-slogan, som S nu anammat. ”Fler skall arbeta mer” betyder att de som är sjuka och arbetslösa skall passa sig noga. ”Det är jobblinjen som gäller”, javisst, sen när har vänstern släppt jobblinjen. Hur bygger man en välfärdsstat och ett jämlikt samhälle om vi inte jobbar. Jag tror helt enkelt att högersosseriet har kommit fram till att vi har en tillräcklig välfärd, det får vara nog nu. Ett exempel: under de 12 år vi hade en S-regering, under senare delen hade vi en god tillväxt, orkade man inte genomföra en vettig tandvårdsreform. Detta trots att Göran Persson betonade att klassamhället syntes i människors mun. Nu fick vi en tandvårdsreform, som inte är tillräcklig, under en borgerlig regering!
Kort sagt S traskar patrull efter borgerligheten. Jag tror inte att ledande sossar kommer att tycka att ”vi har världen högsta skatter men inte världens bästa välfärd” eller att ”vi blir äldst i världen men också är sjukast”, (som om dessa enheter har något som helst samband). Men det är nog bäst att förbereda sig även för detta. En annan grej där S traskar patrull efter borgerligheten är det som inte sägs. Det längsta man hör från ledande sossar är att man inte skall tävla med Alliansen om skattesänkningar, med andra ord, man skall alltså inte höja skatter där det behövs för att förstärka välfärden
Problemet
Jag är inte speciellt ledsen över S nergång med 10 procentenheter i de två senaste valen. Sossarnas tvångsanslutning av LO-medlemmar och deras spioneri visar att man inte är ett fullt demokratiskt parti. Fortfarande lever deras pompöshet och i eftervalsdebatten hörs tydligt att man fortfarande tror sig vara ett 45 %-parti. Det hade varit optimalt om S, V och MP hade varit ungefär lika stora. Ett S-parti på 20 %, där man inte har majoritet inom de rödgröna. Det vore skönt om S sjönk ner till en nivå där de tvingas vara ödmjuka och inte ”sig själv nog”.
Men det finns så klart ett problem, redan nu när S har 30 %, det finns just nu inga förutsättningar för att V och Mp skall få runt 20 % tillsammans. Det är bara om S börjar ta röster från Moderaterna som det ges förutsättningar för de rödgröna att komma tillbaka.
Men problemen hopar sig, S som knappast för vänsterpolitik längre, V som har problem med sin partiledare, som hart svagt förtroende bland medlemmarna, men ändå blir vald om han inte inser att han måste lämna för vänsterns skull.
Ljus i tunneln?
Finns det då inget ljus i tunneln, knappast. Visst, KD kan ta 3,5 % av rösterna i nästa val och alltså åka ur riksdagen. Det är dock inte särskilt troligt och jag tror inte ens det räcker. V kan få ett nytt, förhoppningsvis delat partiledarskap, problemet är bara att om V växer så är det på sossarna bekostnad. MP har helt klart en potential, problemet är bara att ju större MP blir, dess större risk är det att man samarbetar med Alliansen.
Så vad gör vi, vi som vill se vänsterpolitik? Om detta kommer det att diskuteras på Demokratiskt vänsters årsmöte 1 mars.
Sven-Hugo Mattsson
PS! Sen ovanstående skrivits har sossarnas kriskommission kommit med sin rapport. Man säger att man kan tänka sig att höja skatter om det behövs för välfärden, å andra sidan kan man tänka sig att samarbeta i skattefrågor men alliansens skattesänkarpartier. Om tre år kommer alliansen att ha sänkt skatter i sådan takt att välfärden, som redan nu krackelerar, kommer att behöva förstärkas. Betänk också att det finns undersökningar som visar att människor är beredda att höja skatten för att få bättre välfärd. Så varför tvekar sossarna om nödvändiga skattehöjningar?
DS!
Jag har tidigare i dessa spalter spått att Socialdemokratin gjort sitt sista val över 30 %. Jag är stärkt i min tro, S söker sig nu mot mitten och jag tror inte man lyckas. Det finns redan fyra partier som slåss om mittenväljarna, fem med Miljöpartiet. S har helt enkelt tappat sin hegemoni. Det går inte längre att i debatten föra fram de reformer som skett under S-regeringar. Den välfärd som uppstått under S-regeringar ses idag som självklart, vårt goda pensionssystem har ju dessutom, orättvist, hamnat i onåd. Mer om detta i en senare artikel.
Varför genomfördes inte välfärdssamhället fullt ut?
Jag tror att S helt enkelt inte har velat. När jag nu hör retoriken från ledande sossar så förstår jag bättre varför ingen tydlig vänsterreform har skett de senaste 20 åren, från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson. Tvärtom har ju samhället dragits isär, även under de 12 år S satt i regering, 1994-2006.
”Det skall löna sig att arbeta menar” Thomas Östros. ”Hela politiken skall gå ut på att fler skall arbeta mera” påstår Ylva Johansson. Det är jobblinjen som gäller säger någon. Gemensamt för högersossarna, dit räknar jag inte Veronica Palm, är att ingen pratar om bättre jämställdhet eller jämlikhet. Tvärtom, att det skall löna sig att arbeta betyder att man vill göra det bättre för medelklassen, som skall få förbättringar. Jag menar, sen när är det inte lönt att arbeta? Jag noterar att det är en gammal FP-slogan, som S nu anammat. ”Fler skall arbeta mer” betyder att de som är sjuka och arbetslösa skall passa sig noga. ”Det är jobblinjen som gäller”, javisst, sen när har vänstern släppt jobblinjen. Hur bygger man en välfärdsstat och ett jämlikt samhälle om vi inte jobbar. Jag tror helt enkelt att högersosseriet har kommit fram till att vi har en tillräcklig välfärd, det får vara nog nu. Ett exempel: under de 12 år vi hade en S-regering, under senare delen hade vi en god tillväxt, orkade man inte genomföra en vettig tandvårdsreform. Detta trots att Göran Persson betonade att klassamhället syntes i människors mun. Nu fick vi en tandvårdsreform, som inte är tillräcklig, under en borgerlig regering!
Kort sagt S traskar patrull efter borgerligheten. Jag tror inte att ledande sossar kommer att tycka att ”vi har världen högsta skatter men inte världens bästa välfärd” eller att ”vi blir äldst i världen men också är sjukast”, (som om dessa enheter har något som helst samband). Men det är nog bäst att förbereda sig även för detta. En annan grej där S traskar patrull efter borgerligheten är det som inte sägs. Det längsta man hör från ledande sossar är att man inte skall tävla med Alliansen om skattesänkningar, med andra ord, man skall alltså inte höja skatter där det behövs för att förstärka välfärden
Problemet
Jag är inte speciellt ledsen över S nergång med 10 procentenheter i de två senaste valen. Sossarnas tvångsanslutning av LO-medlemmar och deras spioneri visar att man inte är ett fullt demokratiskt parti. Fortfarande lever deras pompöshet och i eftervalsdebatten hörs tydligt att man fortfarande tror sig vara ett 45 %-parti. Det hade varit optimalt om S, V och MP hade varit ungefär lika stora. Ett S-parti på 20 %, där man inte har majoritet inom de rödgröna. Det vore skönt om S sjönk ner till en nivå där de tvingas vara ödmjuka och inte ”sig själv nog”.
Men det finns så klart ett problem, redan nu när S har 30 %, det finns just nu inga förutsättningar för att V och Mp skall få runt 20 % tillsammans. Det är bara om S börjar ta röster från Moderaterna som det ges förutsättningar för de rödgröna att komma tillbaka.
Men problemen hopar sig, S som knappast för vänsterpolitik längre, V som har problem med sin partiledare, som hart svagt förtroende bland medlemmarna, men ändå blir vald om han inte inser att han måste lämna för vänsterns skull.
Ljus i tunneln?
Finns det då inget ljus i tunneln, knappast. Visst, KD kan ta 3,5 % av rösterna i nästa val och alltså åka ur riksdagen. Det är dock inte särskilt troligt och jag tror inte ens det räcker. V kan få ett nytt, förhoppningsvis delat partiledarskap, problemet är bara att om V växer så är det på sossarna bekostnad. MP har helt klart en potential, problemet är bara att ju större MP blir, dess större risk är det att man samarbetar med Alliansen.
Så vad gör vi, vi som vill se vänsterpolitik? Om detta kommer det att diskuteras på Demokratiskt vänsters årsmöte 1 mars.
Sven-Hugo Mattsson
PS! Sen ovanstående skrivits har sossarnas kriskommission kommit med sin rapport. Man säger att man kan tänka sig att höja skatter om det behövs för välfärden, å andra sidan kan man tänka sig att samarbeta i skattefrågor men alliansens skattesänkarpartier. Om tre år kommer alliansen att ha sänkt skatter i sådan takt att välfärden, som redan nu krackelerar, kommer att behöva förstärkas. Betänk också att det finns undersökningar som visar att människor är beredda att höja skatten för att få bättre välfärd. Så varför tvekar sossarna om nödvändiga skattehöjningar?
DS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar