En haiku ska ha sjutton stavelser. De bildkommenterande dikterna i Ulrika Jakobssons bok Det trodde ingen (Recito, 2011) har sjutton stavelser sida efter sida, men så följer ett par artonstavingar, följt av en sextonstaving. Fel? Nja, författaren skriver i sitt förord att dikterna ”huvudsakligen” har haikuns form. Så de för långa eller för korta är nåt annat. Det är en poetisk rebelliskhet som jag gillar. En annan sak är de små tänjningarna på klassiska former tycks vara en trend. Det har på sistone publicerats flera diktsamlingar med orena sonetter.
Fast för haikuns väsen än antalet stavelser mindre viktigt än att varje dikt är självbärande, med någon form av överraskning eller vändning i slutraden. Vissa skeenden eller företeelser låter sej inte reduceras till sjutton stavelser. Då staplar Ulrika Jakobsson upp till åtta ”haikuer” på varandra och skapar en berättande linje. Är det en klok utväg? Jag hade föredragit en annan versform.
Då kan det med skäl anmärkas att boken inte primärt är en diktsamling. Dikterna är alltså kommentarer till bilderna, författarens egna foton, vilka jag upplever som huvudsaken. Det finns knappast någon genomgående linje i dem, och det gör inte heller något. Tillräckligt många är knäppta i Lund för att motivera en recension här i VB. Jag är högst tveksam till idén att ”förorena” en skulptur av Annika Svenbro med ett cigarettpaket. Jag undrar också över ett foto från Berlin med en stor reklamskylt för Ikea. ”Frauen müssen sich um Haushalt, Kinder und Karriere kümmern”, står det och ”kvinnornas mission” kommenterar den intillstående haikun. Är allting som det vara förut, bara att ”kyrka” har ersatts med ”karriär”? Reklambyrån/avdelningen bakom skylten är nog mer sofistikerad än så för texten är överstruken med ett blekt men dock streck. Kamprads plakat bör kanske angripas med annat än plakatpoesi.
Det fanns i Lund en brandgavel som jag i många år fått förbi men aldrig sett förrän en tavla av Britt Lundbohm-Reutersvärd uppmärksammade mej på den. Det är väl det viktigaste som bildkonstnärer kan göra, att läsa oss andra att se. Ulrika Jakobsson har lärt mej att se bland annat Stig Blombergs skulptur ”Dimman”, och jag inser att jag måste fara till Malmö för att uppleva den i tre dimensioner. Annars finns bokens häftigaste bilder på de två sista sidorna.
Ingen trodde att Berlinmuren skulle falla eller att rökning skulle förbjudas på näringsställen, påpekar författaren. En god slutrad på en haiku.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar